2004 Gibbston Valley Pinot Noir

Februarisläppet var verkligen ett Nya världen-släpp. Mängder av sydafrikaner, australier, amerikaner, sydamerikaner och nyazeeländare dök upp på hyllorna. Vi handlade sparsamt denna gång - efter oktobersläppet, bordeauxsläppet, novembersläppet, bourgognesläppet, decembersläppet och champagnesläppet har det nästan känts befriande med den respit som frånvaron av ett januarisläpp har givit, inte minst för plånboken. Denna gång blev det idel Pinot Noir-viner från USA, Nya Zeeland och Frankrike - ja, en bourgogne lyckades hitta till vår korg i denna massiva flod av nya världen-viner. Men först ut är Nya Zeeland:

Vi dricker 2004 Gibbston Valley Pinot Noir (299 kr) till Mario Batalis Pinot-vänliga pasta med pancettastekta palsternackor. I näsan får vi en stor, härlig, frisk Pinot-doft med jordgubbar, körsbär, nypon och ganska mycket - men inte för mycket - ekig vaniljinfuserad mandelmassa. Vinet har legat elva månader på franska ekfat. Komplexiteten ökar efter en stund när en köttbuljong med rotsaker och en liten kryddbukett tittar fram. En doft som får en på gott humör.

Smaken är perfekt sammansatt: en fruktig, kryddig och välsvarvad smak, saftig, men ändå lätt, med oerhört attraktiva, långa eleganta syror. Vinet håller endast 12,5% och fullkomligen forsar ner genom strupen, helt utan motstånd. Detta är en lysande Pinot Noir och vi höjer ett glas till Nya Zeelands och Central Otagos ära. Om Frankrike i och med Bourgogne fortfarande håller förstaplatsen i Pinot Noir-ligan så är Nya Zeelands andraplats sannerligen inte långt efter.

Som så ofta när det gäller riktigt bra viner på Systembolaget är detta vin redan slutsålt när jag skriver detta (så när som på en handfull flaskor i Göteborg), dagen efter att vinet släpptes. Synd och skam.

2004 Villa Maria Pinot Noir Taylors Pass

Villa Maria Estate är en av Nya Zeelands mest kända vinproducenter. De gör vin på i stort sett alla druvor som behagar växa i Nya Zeeland och är en helt korkfri zon; alla deras viner försluts med skruvkork. Vi drack 2004 Villa Maria Pinot Noir Taylors Pass (291 kr), ett av deras mer exklusiva viner som är lagrat ett knappt år på franska ekfat varav en majoritet var nya.

En underbar Pinot Noir-doft med gräddiga plommon ("Rosendals plommonmarmelad med vaniljstång"), höst-rotsaker, "solvarma barr i en mossig granskogsdunge" och lite cykelverkstad. Därefter följer en elegant och balanserad, rik och silkeslen smak, fat men inte för mycket fat och inte alls omogen. Eftersmaken är lång och ganska eldig (vinet håller 14.5%). Det här är inte långt efter en riktigt bra bourgogne, inte efter alls om man tar hänsyn till priset; en riktigt bra bourgogne kostar ofta mer än så här. Ett mycket bra vin som är drickfärdigt redan idag även om längre lagring förmodligen skulle ge mer komplexitet.

Till vinet lagade vi en ganska ovanlig pastarätt signerad Mario Batali: Tagliatelle med palsternacka och pancetta. Pancettan tärnas, bryns och dess fett får smälta ned, fläsket lyfts ur pannan och halvcentimetertjocka palsternacksskivor steks nästan knapriga i det smälta pancetta-fettet. Salta, peppra och ha i hackad bladpersilja den sista minuten i pannan. Palsternackans sötma matchade det eklagrade Pinot Noir-vinet perfekt. En mycket lyckad kombination.

Gamla trotjänare

Häromveckan drabbades vi av ett pinsamt, men tyvärr återkommande problem. Vi behövde ett såsvin men det billigaste vin som fanns hemma hade kostat lite knappt två hundralappar. Systemet är stängt, hur göra såsen? Häller vi en 2005 Domäne Freie Weingärtner Wachau Riesling Smaragd Loibner Loibenberg (179 kr) i grytan? Nej, vi bytte recept.

Sedan vinintresset vaknat till liv igen efter ett decenniums dvala har vi börjat köpa allt dyrare viner; det är sällan vi dricker något under 150-kronorsstrecket och viner för det dubbla är inte ovanliga. Är vi lurade? Varför betala så mycket när det finns så många billigare viner? Är de inte lika bra?

Som ett experiment beslöt vi att genomföra en provning med "gamla trotjänare", viner som vi en gång i tiden druckit i åratal utan att klaga (åtminstone inte högljutt). De vita vinerna provades med en laxpaté och en tomat- och kronärtskockssallad. De röda till en svamppasta. Som efterrätt bjöd Anders på en variant av päronkakan, denna gång med en fluffig biskvibotten. Innan den egentliga provningen började smakade vi en madeira som aperitif:

Blandy's Sercial, 10 years old
Sherryliknande doft av Anton Berg-marsipan och nötter. Fyllig, knäckig smak med torkade aprikoser. En lång glödande eftersmak. En mycket trevlig madeira.

Sedan följde de vita trotjänarna:


2005 Casal di Serra, Umani Ronchi (77 kr)
En Verdicchio från Italien. En ganska återhållsam doft av nyskalade äpplen och aningen citrus. Ett friskt, lätt vin, inte alls dåligt, men inte heller särskilt spännande. Ett vin att svalka sig med en solig sommardag.

2006 Stoneleigh Sauvignon Blanc (99 kr)
Från Marlborough, Nya Zeeland. En doftattack av krusbär, kiwi, grapefrukt, vita vinbär och deras blad. Välbalanserat och smakrikt. Detta är ett riktigt bra vin för en hundralapp. Det bästa (och dyraste) av de vita vinerna. En värdig trotjänare.

2006 Lindemans Bin 65 (69 kr)
En ekad Chardonnay från Australien. Ja, vad ska man säga? Det luktar ekad Chardonnay? Lite vanilj och lite rök i en ganska tråkig doft. Vinet har en ofarlig smak, med en liten kartighet.

Provningen var halvblind och de vita vinerna var mycket lätta att pricka rätt. De var alla mycket typiska. Värre skulle det bli med de röda:


2004 Masi Campofiorin (99 kr)
En blandning av Corvina 60%, Rondinella 25%, Molinara 10%, Rossignola 5%, från Valpolicella, Italien. Luktar inlagda rödbetor. Här finns en gnutta fat, en gnutta tanniner och en hyfsad syra, men ett vin värt en hundring? Absolut inte. En besvikelse.

2005 Penfolds Koonunga Hill Shiraz Cabernet (87 kr)
En blandning av Cabernet Sauvignon och Shiraz från Australien. Svarta vinbär, plommon, bär. Kryddig, bärig, medelfyllig smak. Välbekant och godkänt.

2005 Sophia Merlot (49 kr)
Budgetvin från Bulgarien. Det här vinet har egentligen aldrig varit en trotjänare, det tjänar mer som ett lärorikt bottenelement i provningen. När vi kommer ned i den här prisklassen betalar man mer för alkoholskatt och moms än för själva vinet. Det märks. Vi försöker förtvivlat hitta någon lukt, men misslyckas. Vinet smakar varmt, ungefär som alkohol i vatten och karamellfärg. Inte ett spår av Merlot, men lite tvål visar sig så småningom. Man undrar verkligen vad de har för skördeuttag på de stackars överarbetade Merlot-stockarna som givit upphov till denna vattniga dryck?

2003 Salice Salentino Riserva, Francesco Candido (63 kr)
Ett lätt grillvin från Apulien, stövelklacken i södra Italien. Druvorna är Negroamaro 95%, Malvasia Nera 5%. Kokta fikon, ylle, "Campari", lite bränd cykelslang. Havssalt. Trots detta inte helt oangenämt, men inget att hänga i julgranen.

Det var mycket svårare att lista ut vad som var vad i denna samling. Koonunga Hill var den lättaste att identifiera, den hade trots allt någon slags karaktär. Som avslutning drack vi ett vitt sött vin som vi visserligen har druckit många gånger förut, alltså en trotjänare, men vinet kvalar in i en helt annan prisklass än de tidigare vinerna i denna provning.

2000 Château Dereszla Tokaji 6 Puttonyos (279 kr för 50 cl)
En tokajer från Ungern. Höstlöv i honung, mandelmassa, aprikos. Fyllig, rik smak med typisk botrytiskaraktär, utmärkt balans mellan sötma och syror. Mycket bra, mycket gott. Sopar banan med alla föregående viner.

Slutsats: nej, vi är inte lurade. Det enda vin av dessa "trotjänare" som är värt att söka upp är det friska, smakrika vinet från Stoneleigh. Alla de andra kan man lätt leva utan, och det är helt klart värt att lägga till den där extra femtiolappen eller hundringen för att få ett bättre vin, skillnaden är påtaglig. Därmed inte sagt att det inte finns bra viner i 70- till 100-kronorsklassen, det finns det absolut. Det är bara det att man får anstränga sig ganska mycket för att hitta dem.