Mer från anteckningsboken

Mer (numera ur)gamla anteckningar i korthet:

2005 Domaine la Barroche Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservé (257 kr) bjuder på en urtjusig penetrerande doft med mörk kraftfull frukt, mörk choklad, torr ljung och köttbuljong. Smaken är harmonisk, finstämd, "smäcker", fulladdad men inte överdriven. Vinet är ungt, men tanninerna är inte överdrivet stygga och faten är diskreta. Eftersmaken förgylls av mången torkad frukt, ett mycket bra vin. Ska vi hitta något att hacka på så är det eldigheten, i dagsläget tycket vi att alkoholen sticker ut en aning för mycket.


När vi öppnar den sista flaskan 1999 Château Batailley (359 kr) så fladdrar först ett otvättat poolfilter förbi, men det försvinner snabbt in i bakgrunden och ersätts av stendammiga svarta vinbär, murket trä ("blyertspenna funnen ombord på Vasa"), teblad, nejlika och lite buljongig tomatpuré, sammantaget något som kan kännas igen som en bordeaux med några år på nacken. Vinet är ganska lätt och väl moget. Inte mycket tannin finns kvar, men syrorna lever. Mittsmaken är dock lite tom och allt som allt hade vi hoppats på mer från detta vin.

2005 Clotilde Davenne Chablis 1er Cru Vaugiraut (169 kr) har en frisk, ljus doft med citrus, melon och brioche, samt en liten, liten blöt lovikavante. Smaken är fruktigt god, läskande, ung med klös, men ändå inte med riktigt så höga syror som väntat. En bra, men ännu outvecklad bas-chablis.
2005 La Spinetta (Rivetti) Barbera d'Asti Superiore (Bionzo) (315 kr) är blålila och doftar kraftfullt av krossade krösbär, cassis på gränsen till likör, nybakt blåbärspaj, en salt sjöbris och en mjuk pepparkaka. Förföriskt för många, men absolut inte ett vin som passar alla.


Smaken är fyllig, sötfatig och kryddig med en kraftig syra som åtföljs av en bitterhet från körsbärnskärnor. Vinet är eldigt och ungt och inga tuffa tanniner märks. Publikt och gott. Det skulle vara kul att få smaka detta vin i sin ålderdom. Vad jag kan minnas har vi av någon anledning alltid druckit Bionzis barberor mer eller mindre omgående.

2004 Braida Barbera d'Asti Bricco dell'Uccellone

Har vi sagt a får vi säga b; har vi börjat dricka Braidas Barbera får vi pliktskyldigt fortsätta. Efter Ai Suma är vi nyfikna på Giacomo Bolognas 2004 Braida Barbera d'Asti Bricco dell'Uccellone (439 kr). Giacomo Bologna var den förste som under åttiotalet lyfte Barbera-druvan från en lätt, lite kantig utfyllnadsdruva till dagens höjder. Utvalda lägen, noggrann sortering och lagring på franska ekfat har visat på druvans oanade möjligheter.

Vi luftar det unga vinet en timma och häller sedan upp. I glaset får vi en ung och fantastisk nötig fatmarsipan, mandel och nougat, körsbär och mörkaste plommon ("plorsbär" igen!), rödbeta, buljong, precis som i Ai Suma, och slutligen lite mineraler och popcorn. En storslagen doft.

Vinet är medelfylligt, mycket smakrikt och fruktigt med silkeslena tanniner. Allt bärs upp av en uppfriskande syra. På slutet får vi lite gummi från en cykelventil och en lång örtkryddig eftersmak. Vinet är redan drickfärdigt, men kan säkerligen lagras i en tre till fem år till för den som önskar mer mognad, men då förmodligen på fruktens bekostnad. Det går utmärkt att dricka ungt och det är nästan synd att vänta längre. Vinet harmoniserar mycket bra med pasta med en sås på rosmarinkryddad färsk salsiccia. Inte illa för en vardagskväll. Bricco dell'Uccellone är lättare att känna igen som en Barbera d'Asti än Ai Suma, som är mer av en internationell blockbuster.

Det här är en förträfflig Barbera, men priset är i högsta laget och jag måste erkänna att när vi ändå rör oss i den här prisklassen så dricker jag nog hellre en Château Montrose 2004, om jag nu måste välja.

Nu blir det en kortare paus i vindrickandet på Drucket då vi ger oss i väg på en tiodagars resa till San Francisco. Förhoppningsvis hinner vi med att få en del drucket i Sonoma och Napa, och i så fall kommer det garanterat att synas på denna blogg. Håll ögonen öppna.

Pizza i fint sällskap

Som bra pizzavin rekommenderas typiskt en chianti eller kanske något från Valpolicella. Inte så denna kväll; maten var visserligen pizza från Ciao Ciao, men vinerna var långt ifrån klassiska pizzaviner.

Innan vi hugger in på maten så svalkar vi gommmen med en champagne, närmare bestämt en 1999 Gosset Champagne Grand Millésimé (499 kr). Vi bjuds på dofter av nykokta äpplen som just blivit till äppelmos i kvarnen, gräddkola och en viss mogenhet som visar sig i form av jordkällarpotatis. Denna champagne har riviga bubblor och är mycket smakrik; äppelcider på gröna äpplen är den tydligaste associationen. Vinet har syror av stål och är mycket uppfriskande. I eftersmaken finns en något underlig, men inte störande ton av räkspad. Som så ofta när det gäller champagne smakar det mer och bättre när det våldsamma bubblandet har lagt sig. Vi måste börja dekantera även champagne!

Kvällens första "pizzavin" är 2002 Arnaldo-Caprai Sagrantino di Montefalco Collepiano (383 kr) från Montefalco i Umbrien. Vinet är gjort på den ovanliga druvan Sagrantino, en druva som var utrotningshotad för bara några decennier sedan. Arnaldo Caprai anses vara den främste producenten av denna druva och Collepiano ligger ca 18 månader på fransk ek.

Den ganska komplexa doften bjuder på bigarråer, färska örter, kryddnejlika, tryffel, läder, fattoner och ett päronkärnhus. Den goda medelfylliga smaken är måttligt sträv med en liten bitterhet i eftersmaken. Detta är ett uppfriskande matvin, med bra syror, och de svagheter som finns - smaken är lite kort för sin prisklass och vinet spretar en aning - märks inte till maten. 2002 var ett hopplöst år i Italien och detta får därför anses vara en lovvärd prestation för att komma från detta svåra år.

Nästa "pizzavin" är än maffigare, en flaska 2004 Braida Barbera d'Asti Ai Suma (550 kr). Braida är en av de stora, eller kanske till och med den största, av producenter när det gäller barberadruvan, och Ai Suma är deras flaggskepp. Vinet består till 100% av Barbera och har lagrats 12 månader på nya fat.

Det mycket mörka vinet har en tät mörkfruktig komplex doft av balsamvinägermarinerade bär, gräddiga fat, fin marsipan, en bukett rosor, köttbuljong, kakao, pepparkaksdeg och en avslutande attraktiv gummiton. Detta är en enastående stor doft som är svår att slita sig ifrån. Smaken är mycket fyllig, enormt smakrik, munfyllande och riktigt lång med en eldig avslutning (15,5%). Ai Suma är ett riktigt knockout-vin men smaken är idag inte lika komplex som doften. Här finns dock en stabil struktur med muskulösa sandiga tanniner som lovar gott inför framtiden. Det enda som kan oroa är den höga alkoholhalten. Kan den smälta in i vinet med mer tid? Hur som helst så är detta en superb Barbera d'Asti.

Efter maten trollas ytterligare en flaska champagne fram, en strålande flaska 1988 Veuve Clicquot Ponsardin Champagne Brut Vintage Rare. Denna gamla champagne har vi druckit förut och den är fantastiskt god även denna gång, trots att den sena timmen och de trötta gommarna betyder att detta eventuellt är ett fall av pärlor för svinen. Vi tar risken och dricker till sista droppen.

Allt som allt mycket goda viner, vår enda reservation är att man kan ifrågasätta om de två italienarna inte är lite väl dyra för vad de levererar. Men struntar man i priset så går det inte att förneka att de är utmärkta till pizzan.

Semester i Skåne - dag sex

Idag tog vi tog färjan över till Helsingör idag för att leta vin och ost. I en vinaffär såg vi en rad med olika viner från den pålitlige producenten Bruno Rocca. Göran plockade upp en 2005 Bruno Rocca Barbera D'Asti samt en 2005 Bruno Rocca Barbera D'Alba. Själv spanade jag in en flaska 1996 Cuvée St Vincent från Legras, den champagne vi provat tidigare. Ett snabbt samtal med Magnus verifierade att det vinet var slut i Stockholm [red.anm: Dvs, det var slut i hyllorna på Regeringsgatan, det finns dock fortfarande att köpa på andra Systembolag] så jag plockade upp en flaska - något att öppna till nyårsmiddagen.

Till middag hade vi köpt kallrökta revbensspjäll från Heberleins i Förslöv. Vi körde dem ett tag på grillen och serverade dem till en ljummen potatissallad med färska örter, olivolja, rödlök och balsamvinäger. Vi började med Barbera D'Asti, som föga förvånande hade en mörk blåröd färg. Doften bjöd på typiska violpastiller och röda bär. Smaken var frisk och balanserad och gick i den medelfylliga och mer traditionella stilen. Smaken bjöd också på bär, samt en anstrykning av mandelmassa. Barbera D'Alba hade en kryddigare och jordigare doft med mandelmassa plommon och lite rödbeta. Smaken är fatig och frisk, med en högre syra än D'Asti. Vinet är aggressivare och fylligare i munnen med fina tanniner. Av dessa två kändes D'Asti mer drickmoget.

2004 Coppo Barbera d'Asti Camp du Rouss

Till en antipasti-tallrik dricker vi en flaska 2004 Coppo Barbera d'Asti Camp du Rouss (169 kr). Detta vin är en Barbera d'Asti i den moderna, fylliga, fruktdrivna stilen och är lagrat på franska ekfat (varav 20% nya).

Doften är mycket inbjudande med marachinokörsbär, sötlakrits, rödbetor och små chokladdoppade marsipangrisar. I munnen får vi en mycket välsvarvad, nästan krämig smak med mycket frukt, nötskalsfat och silkestanniner. Den väl tilltagna eftersmaken är varmt kryddig och trots ovan nämnda krämighet är syrorna fullt tillräckliga och vinet känns helt balanserat och fungerar bra till mat. En mycket bra Barbera d'Asti av den moderna skolan.

Midsommarviner

Midsommar och inte en ynka liten snaps eller ett enda glas öl i sikte? Nej, det blev idel viner denna midsommar. Till en förrätt bestående av getostar och kallskuret drack vi en 1994 Dr. Pauly-Bergweiler Erdener Herrenberg Riesling Auslese (99 kr). En liten, men typisk rieslingdoft av äpplen, honung och aningen petroleum. Inget avigt, men heller inget att skriva hem om. Smaken är större, särskilt med tanke på vinets pris. Fyllig, halvsöt, mogen, smakrik, mycket angenäm, utmärkt förstavin en midsommar. Dock inte till sill.

Till huvudrätten, som var grillat fläsk med en dragonkryddad karljohanpasta och en majs-och-vitlökssås, blev det en Barbera d'Asti, nämligen 2003 Alfiero Boffa Barbera d'Asti Superiore Muntrivé (169 kr). Det var meningen att vi skulle ha ett lättare vin till denna rätt, men det här är en barbera av den nya moderna fylliga skolan. Doften innehåller blåbär och körsbär med en trevlig gräddig, lite rostad fatton, en riktigt god doft som gör det svårt att slita näsan från glaset och börja dricka. Smaken är fyllig, med en rejäl syra och en hel del tanniner (för att vara en d'Asti). Ett ännu ungt vin och helt klart ett matvin.

Till efterrätten (svenska mörkrödmogna jordgubbar med riktigt fet vispad grädde, vad annars?) hade vi kylt en 1988 Veuve Clicquot Ponsardin Champagne Brut Vintage Rare (549 kr). En antydan av vad som komma skall får vi när redan den gamla korken doftar underbart av nybakt äppelpaj. Ur glaset, som bubblar på friskt trots åldern, kommer mera nygräddade äppelpajer, men nu täckta av en exklusiv vaniljsås. Sedan kommer mogna persikor, mer äpplen, en rostad brödighet, lite blomsterparfym och en tydlig torr sherryton. Smaken är fräsch, spritsig, upplyftande och fortfarande kraftfull med en liten kolasötma i den långa eftersmaken. Ett stort vin och en fantastiskt god champagne!

Vår törst var fortfarande inte släckt och en liten flaska 2005 Michele Chiarlo Moscato d'Asti Nivole (65 kr för en halva) fick avsluta kvällen. En pigg, söt och frisk muscatdoft; mycket lättdrucket och gladlynt när det väl är i munnen. Michele Chiarlo leverar som vanligt en utmärkt Moscato d'Asti. Dess längd och komplexitet kan naturligtvis inte mäta sig med gula änkans prestigevin, det är för mycket begärt, men likväl är det mycket gott. Denna midsommarafton får alltså helt klart godkänt.

Påskviner

Två viner ur den mängd som dracks under påskhelgen är värda att skriva lite om. Först 2003 Tokara Red (232 kr), en sydafrikansk bordeauxblandning som skulle ha kostat det dubbla om vinet faktiskt kommit från Bordeaux och inte från Stellenbosch. Vinet är friskt och balanserat med stiligt rostade fattoner, gräsiga svarta vinbär och mörk choklad. Satt klockrent till en lammstek på påskdagen. Detta var tredje flaskan vi förbrukat och nu finns bara en stackare kvar i garderoben. Systemet har i stort sett slut på detta vin men jag ser att det finns två flaskor kvar i Gnesta. Skynda!

Det andra vinet är något helt annat. Till en italiensk tallrik med caprese på buffelmozzarella, blandade lufttorkade skinkor och salami, och lite marinerade grönsaker och oliver behövdes ett lättare vin, en Barbera d'Asti. På Systembolaget beklagade de sig över att nästan alla moderna Barbera-viner har blivit fylliga fruktbomber för att överleva i vinprovningarnas hårda konkurrens. Några lättare varianter finns dock kvar och jag fick med mig en Liedholm Barbera d'Asti 2005 (89 kr) hem, ett vin som vi druckit tidigare årgångar av på 90-talet. Detta vin kommer aldrig att vinna några provningar eller få särskilt många Parker-poäng men det passade perfekt till antipasti-tallriken. En lätt men trevlig doft och en fräsch smak av bär, lite vanilj och kryddiga örter smälte ihop med mozzarellan och fänkålssalamin. Rätt vin till rätt tillfälle.