Giganternas kamp 2008
Fotbolls-EM? Sverige - Grekland? Nää. Mitt i ett ekande ödsligt och folktomt Stockholm sitter Annica och jag tillsammans med tolv andra fotbollsimmuna personer för att dricka stora viner. Provningsledaren (vars namn jag tyvärr missade, Miran?) berättade hur han först blev glad när han tillfrågades om han ville hålla vårens sista prestigeprovning, men hur han snart började misstänka att något var lurt; det brukar vara mer konkurrens än så här om att få hålla denna provning. En titt i TV-tablån gav förklaringen. Nåja, fotboll är ju inte särskilt viktigt när allt kommer omkring. Vin däremot.
Kvällens version av Giganternas kamp är lite annorlunda upplagd än tidigare år. Vi ska få fler viner, hela åtta glas, och ingen av de stora drakarna ska ingå, dvs inga jättar från bordeaux eller bourgogne är att vänta. Istället utlovas vi en rundresa bland det bästa som kan erbjudas av världens vinregioner, plus en eventuell slamkrypare i form av ett budgetvin. Provningen är helblind och tyvärr dricker vi vinerna i alltför små ISO-glas (provningsledaren håller en liten tirad mot dessa undermåliga glas och rekommenderar Riedel eller Spiegelau, glas som tyvärr inte ingår i SBs budget). Vi uppmanas också rösta på våra favoriter i de två flighterna.
Flight 1.
Vin 1. Vinet har en rödblå, lite tunn färg och doftar först bara varmt damm. Snart kommer dock andra dofter fram: diverse röda bär, kryddor, vanilj, bacon och en liten askkopp. Vinet är medelfylligt, ungt, gott, ganska ordinärt men med en bra, vital syra och en lång subtil eftersmak. Syran är rejält hög, men med tanke på ungdomen - för det här säkerligen riktigt ungt - känns det inte som om balansen är ett problem. En bit mat och ett halvt decennium i källaren skulle förmodligen lyfta detta vin ordentligt.
Vad är detta? Röda bär, animaliska toner och kryddor i ett förhållandevis lätt vin tyder på Pinot Noir. Ingen bourgogne ska dock finnas med i startfältet så min gissning blir, trots de animaliska inslagen, en lättare nya zeeländsk Pinot - av god kvalitet, men ingen av de dyraste.
Facit: 2005 Domaine Jean et Jean-Louis Trapet Chambertin (1,495 kr). Lurad! Provningen är inte bara blind, den är åsneblind! Vi styrde medvetet bort från Bourgogne och uppfann en plausibel nya zeeländare efter provningsledarens falska försäkran om att inga av de gamla vanliga distrikten skulle delta. Vi är uppenbarligen utsatta för ett grymt experiment. Nåja. Svårt att bedöma om detta vin någonsin kommer att bli värt sitt pris. Idag är det i varje fall hopplöst ungt.
Vin 2. Ljust bärnstensrött med en tydlig tegelkant (detta måste vara från Piedmont tänker vi redan innan första sniffen). Stor doft med syrlig jordgubbsmarmelad och drottningsylt, tobak, te, sötlakrits och lite söt, hemkokt kola i utkanterna. I munnen tapetserar vinet gommen med obarmhärtiga tanniner, frukten är till en början ganska dämpad men växer till sig under kvällen. Det hela smakar lite som en tjusig, fruktig (och sträv) saftsoppa, eller möjligtvis nyponsoppa. Bra längd och syran finns här, men jag skulle vilja ha mer. Vinet är lite monotont, lite för entonigt, särskilt om det nu är en barolo, vilket vi misstänker.
Gissning: som sagt, vi tror på en barolo, möjligtvis en barbaresco, men vinet är lite för maffigt för det. Nebbiolo från Piedmont är det hur som helst. Dock inga rosor och marmeladinslagen leder mot det varma året 2003. Producent? Inte Scavino, men längre än så kommer vi inte.
Facit: 2003 Bruno Giacosa Barolo Le Rocche del Falletto di Serralunga d'Alba (1,105 kr). Hyfsat nära bullseye, men tyvärr också ett vin som trots den namnkunnige producenten Giacosa bekräftar våra erfarenheter av Piedmont 2003: lite för sötaktigt, lite för klumpigt. Förvisso inte ett dåligt vin, det får riktigt höga - i våra ögon oförtjänt höga - betyg av amerikanska tyckare, men ack vad jag längtar efter förra årets Piedmont-representant, 1998 Gaja Costa Russi, ett så mycket större vin.
Vin 3. Mörkrött med en svagt brun ton i kanten. En blandning av härliga krossade bär slår sig hejdlöst fram ur den trånga glasmynningen. De ackompanjeras av en storartad doft av blommor, lakritsrot, plommon, fatvanilj och en gnutta mynta (aha!). Smaken bjuder på en rund, mörk, dov kärna med underbar svartvinbärsfrukt och nässlor; vilken kropp! Vinet är rikt, livligt, balanserat med en urtjusig lång, lång svans. Säkert ungt, men fascinerande gott redan nu.
Jaha? Enligt utsago ingen bordeaux på bordet (bluffen är när detta svar gissas ännu inte avslöjad). Men det här liknar en Cab-Merlot-blandning av högsta kvalitet. Myntan leder genast till nya världen, USA eller Australien. En ganska tung kalifornier kanske?
Nä, inte Kalifornien. Det mycket goda vinet var från Australiens Eden Valley: 2003 Henschke Cyril Henschke Cabernet Sauvignon (795 kr). Mycket riktigt en CS+Merlot och ett riktigt gott vin. Detta vin vann överlägset omröstningen om bästa vin i första flighten och även min röst gick hit.
Vin 4. Kompakt blårött. En kraftig, ganska udda och komplex doft attackerar våra stackars näsor: fikon, dadlar, strudel, kronärtskocka, plommon och salami. Men mest avslöjande av allt är en överväldigande ton av dill: The Revenge of the Kaviarströmming! Smaken är rejält sträv och fatig, mycket fyllig och kryddig med en märkbar sälta. Russin i eftersmaken.
Ingen tvekan, detta vin kommer från det iberiska bestiariet, med största sannolikhet ett spanskt monster. En hypermodern prestige-temperanillo?
Nära. Druvan är Garnacha och vinet är 2004 Costers del Siurana Clos de L'Obac (449 kr) från spanska Priorat. Hela 95 Parker-pinnar. I beg to differ. Vad ska jag dricka denna freak-show till? Borsta tänderna i det? Kanske kan det hända underverk med ett långt fängelsestraff i källarhålan, men jag undrar... Samstämmigheten var total, Clos de l'Obac fick inte en enda röst. Man kan inte anklaga vinet för att vara tråkigt dock.
Flight 2.
Vin 5. Kompakt svartrött. Stor doft, men lite överraskande. Först: asfalt med grädde på och en liten mogen banan inlindad i gummi. Men det hela rätar ut sig till massor av mörka bär och bakkryddor, en bred härlig doft. Smaken är stor, sträv men avrundad, med en svag grön biton, men helheten är ändå mycket god. Lång imponerande eftersmak och fin, hög syra. Med beröm godkänt.
Nya världen, men vad? Det står still i huvudet. Det visar sig vara en bordeaux-blandning från USA: 2004 Ridge Monte Bello (995 kr). Inte illa, men inte var det lätt att känna igen den klassiska mixen av CS, CF och PV.
Vin 6. Kompakt svartrött, igen. En brutal, animalisk doft skjuter upp ur glaset: tjära, krut, skottkärror med röda vinbär, brännässlor och ogräs bakom lagården, en ladugård som är nybyggd av gediget cederträ. Vinet har rejäla tanniner och en ordentligt tilltagen mycket fin, läskande syra. I smaken får vi mer röda vinbär - verkligen massor av röda vinbär - och en gnutta svarta som slåss om uppmärksamheten i bärhavet. Mycket gott och matvänligt, och vinet ligger kvar en lång stund i munnen. En höjdare!
Bordeaux? (Bluffen är nu avslöjad och vi prospekterar även i gammal bekant mark.) Eller en mycket, mycket bra bordeaux-kopia? Sydafrika är det första land vi tänker på, men jag förväntar mig mer rök i ett sydafrikanskt vin, och kan de verkligen nå upp till denna nivå? (Jag har uppenbarligen förträngt ordet "krut" som står i mina anteckningar.) Kan Sydamerika åstadkomma detta? Nä. Australien eller USA? Kanske.
Det är Sydafrika som har härmat Frankrike med berömvärd skicklighet: 2004 Waterford The Jem (350 kr). Provningens billigaste vin (knappast en budget-slamkrypare dock) är ett av provningens bästa! Det här är Waterfords nya flaggskepp och innehåller den all-europeiska druvblandningen Cabernet Sauvignon, Cabernet Franc, Merlot, Malbec, Petit Verdot, Shiraz, Mourvedre och Barbera. Vinet är dubbelt så dyrt i Sydafrika som i Sverige och är tydligen mycket svårt att få tag på. Här i Stockholm ligger dock ett dussin flaskor kvar på hyllorna. Inte länge till. Många röster gavs till detta vin.
Vin 7. Mörkrött med ljusnande kant. Vi sniffar förtvivlat men detta är ett slutet vin. Dammig makadam, några bär i bakgrunden, en halv skiva bacon och lite dill igen. En fin silkeston ligger över doften, men det här vinet ligger i en djup dvala. Strävt, fylligt, kryddigt, bra matvänlig syra, men ett lite spretigt helhetsintryck. Inte färdigt.
Dill igen. Spanien? Rioja? Ett sovande grizzlybjörn? Vi har inte en aning, we're lost in the woods. Facit: 2001 Château Haut-Brion (~2,000 kr). Ujujuj, tala om tunnel! Antingen är det något fel på denna flaska (men vi hittar inga typiska sjukdomstecken) eller så är detta ett av de grymmaste exempel på ett "vin i tunneln" vi har upplevt. Göm detta vin längst ned i det mörkaste källarhörnet i många år till.
Vin 8. Svartrött. En explosion av sprudlande frukt: hallon, blåbär, vinbär, körsbär, alltihop på en tunn bädd av grädde och garnerat med sötlakrits. Efter en stund hittar vi även mandlar, äppelmos och en liten gödselstack. En stor och komplex doft. Smaken är rik, djup och rejält sträv med snärtiga tanniner och kraftig syra. Balansen är bra och den långa eftersmaken är kryddig, nästan lite bittermandlig. Ungt, men redan riktigt gott.
Vad är detta? Shiraz? Syrah? Cabernet? Inte en klockren träff på någon av dessa. Merlot-blandning? Nej, för mycket spets i smaken. Amerikansk fruktbomb med stil? Vi vet inte. Vi tittar i facit: Det visar sig vara Petrus-makarens, Christian Moueix's, amerikanska vinäventyr, 2003 Dominus Estate (890 kr). En top notch Bordeaux with a little California dreamin' som Tanzer kallar den. Detta vin vann omröstning i flight 2, med endast en röst mer än Waterford's The Jem.
Efter provningen kommer en hel delikatessdisk av korv och ost fram, och de två timmar som är allokerade dras trivsamt ut till tre, Zlatan be damned! En bra provning med många goda och intressanta viner - ja, till och med dillmonstret från l'Obac var allt annat än ointressant - och vi får erkänna att nya världen avgick med en överlägsen seger denna kväll. Dominus från USA, Henschke från Australien och The Jem från Sydafrika var kvällens vinnare. Bordeaux och Bourgogne fick lomma hem med sänkta huvuden, kanske inte så konstigt då den ena representanten var mer eller mindre nyfödd och den andre inspärrad i en ogenomtränglig tvångströja. Bättre lycka nästa gång.
