Några viner

Alla dessa viner man borde skriva mer om, men det blir ännu ett stressat samlingsinlägg. Vi hoppas på andrum när komplotten av vintermörker, 10-timmarsdagar och barnhämtningsmagsår förhoppningsvis tappar sugen någon gång framåt vårkanten.

Vi drack den första flaskan 2002 Clotilde Davenne Chablis 1er Cru Vaugiraut (179 kr) i oktober 2005. Då var vinet ungt och outvecklat med lite för hårda syror. Nu, drygt två år senare, har det hänt saker: i doften finns gula äpplen, nyskuren lök, lite färsk ananas, våt sten och musselskal. Här finns också lite mognadstoner och avrundade, fint inflätade smörkoledoftande fattoner. I munnen är vinet lätt och läskande med behagliga syror. Inte så långt men en mycket tillfredsställande dryck. Två års vila har trollat fram en god och relativt billig chablis. Finare Vinare provade nyligen 2005an, och gav den tummen upp. Och, som F&V mycket riktigt påpekar, strunta i Systembolagets nonsens "vinner inte på lagring"; dessa viner har allt att vinna på att lagras ett par, tre år.

Häromveckan dök det helt oannonserat upp en handfull bourgogner från Domaine Bruno Clair på Systembolaget, mitt i januarimörkret, utan att det var vare sig ett ordinarie släpp eller ett mellansläpp inplanerat. Efter inrådan av personalen så valde vi att prova en 2003a istället för de 2001or och 2002or som annars hade blivit våra val. Den skulle vara ovanligt bra för att komma från detta gökungeår.

Vinet i fråga var 2003 Bruno Clair Chambolle-Musigny Les Véroilles (339 kr) och vid dekantering visar sig färgen vara förvånansvärt mörk för att vara en Pinot Noir. Ur glasen kommer en rik doft av mogna jordgubbar, nygarvat läder, lakrits, kryddnejlika och en knivsudd mint; inte förhäxande komplex men lockande och glatt uppiggande, helt klart en Pinot-doft i Nya världen-stil, trots Musigny-etiketten. Förutom doftens frukt finner vi lite cola i den trevliga medelfylliga smaken. Inte särskilt sträv, inte särskilt lång, men tillräckliga syror, bra kropp och ett mycket drickvänligt vin. Inte illa för en 2003a och helt väsensskild från den motrsträviga Chambolle-Musigny 2003a från Comte Georges de Vogüé vi drack nyligen. 2003 är inte bara en gökunge, det är ett överraskningarnas år.

Avslutningsivs en halva chianti, nedhälld med en pizza: 2004 Barone Ricasoli Chianti Classico Riserva Rocca Guicciarda (69 kr för en halva). Ett riktigt mörkt vin med en doft av körsbär, tjära, marsipan och lite peppar. Smaken är fyllig, följsam med lena tanniner och fin syra. Balanserat och gott. 2004 var verkligen ett höjdarår i Italien, det var uppenbarligen svårt att misslyckas, och detta är mycket bra chianti för pengarna. Tyvärr ersattes 2004an precis av 2005an på SB, men den kanske är bra den också?

En svettig chianti och annat smått och gott

Dags att skriva lite om vin trots stress och vintertrötthet. Vi har inte druckit några storheter under denna vecka så jag är tråkigt ekonomisk och skriver om allihop i ett och samma inlägg.
Först ut var 2003 Antinori Chianti Classico Riserva Tenute Marchese (169 kr) till pizza. Vinet är kompakt mörkrött och doftar jästa mogna (övermogna?) körsbär, tobak, granbarr, mandelbetonade fat och, i periferin, några bruna bananer. Smaken är lite kokt och vi får en gnutta espresso på tungspetsen. Syrorna är genomträngande och tanninerna är mycket torra och kantiga, balansen lyser endast med sin frånvaro. Det känns lite som att vispa runt en diskborste med en bit sämskinn i munnen. Det här är ett vin som kräver lagad mat, men inte ens då skulle jag rekommendera det; det finns bättre pizzaviner för denna peng. 2003 var ett stekhett år och i Toscana blev resultatet mycket ojämnt. Antinori lyckades uppenbarligen inte rädda sin chianti undan värmeböljan denna sommar.

Dagen därpå blev det en tysk, nämligen 2000 Wegeler Riesling Geheimrat "J" Spätlese Trocken (234 kr) till fiskgratäng. En härlig rieslingdoft med begynnande mognad stiger upp ur glaset. Vi hittar mer blommor än frukt och på godishyllan finns honung, citronkola och vanilj. Några blygsamma petroleumtoner tassar runt i bakgrunden. Vinet är smakrikt, balanserat och nästan lite oljigt i munnen, men helt torrt. Här finns fortfarande en frisk småspritsig syra och smaken har bra längd. Detta vin är gott nu men kan säkerligen sparas i många år till.

Därpå öppnade vi vår sista flaska 2006 Jurtschitsch/Sonnhof Sauvignon Blanc Fahnberg (159 kr) till kyckling och precis som förra gången vi drack detta vin kan vi bara gratulera Österrike: detta är en utmärkt Sauvignon Blanc. En fin, typisk doft av blommor, blad och frukt med en förvånande komplexitet. Smaken är fyllig men fräsch och vinet går lika bra till mat som utan, och är gott såväl kylt som rumsvarmt, vilket alltid är ett tecken på ett bra vitvin. Nya Zeeland och Frankrike får ducka för här kommer Österrike instormande på Sauvignon Blanc-planen i full galopp!

Slutligen så har vi druckit en flaska 2001 Bodegas Roda Rioja Roda II Reserva (194 kr), den tredje flaskan ur vår källare. Vi har inte riktigt kunna bestämma oss för vad vi ska tro om det här vinet. Första flaskan dracks för 18 månader sedan och den var mycket god med en fin, ung doft och lena silkiga tanniner. Så här skrev jag i Cellartracker när det begav sig: "Red berries, some vanilla oak, and coffee on the nose, but the best part is the taste: a perfectly balanced, harmonious, smooth, very smooth, blend of berries, chocolate and a hint of plum." Inte dumt. Nästa flaska, ett år senare var dock en besvikelse, och denna sista likaså. Doften är fortfarande mycket fin, en modern rioja med röda bär, kaffetoner och kanelanstruken grädde. Men smaken har gått baklänges. All lenhet är helt bortblåst och istället har vi en visserligen smakrik, men tråkig, spretig smak som avslutas med en korthuggen knastertorr strävhet som inte gör någon glad. Har vinet sett sina bästa dagar eller är det bara en av de så fruktade tunnlarna? Vi vet inte och kommer inte att få veta, det var sista flaskan. Too bad.

Chianti Classico 2005

På fredagseftermiddagen kom ett oförklarligt sug efter Chianti över mig. En snabbt improviserad provning blev resultatet; fyra Chianti Classico inhandlades och dracks genast upp till pizzor vid hemkomsten (vi skippade levern och favabönorna). Jag valde endast "enkla" Chianti Classico och undvek Riservas för att få en mer enhetlig provning. Efter denna övning är det dock frestande att genast sätta ihop även en provning med Chianti Classico Riserva. Vinerna gav mersmak.


Vinerna är alla gjorda på Sangiovese och har som mest legat uppåt ett år på fat. Vinerna luftades en timma innan provningen.

2005 Podere Terreno Chianti Classico (82 kr)
Det billigaste vinet i kvällens urval har en knäckig, lite dammig doft av plommon och örter. Smaken är lätt till medelfyllig, lite tunn i mitten, men angenäm och uppfriskande till maten. I eftersmaken finns några omogna krusbär. Detta är en lätt Chianti i klassisk stil (dock inte så klassisk att man ser en bastflaska framför sig) och är det enda av de fyra vinerna som känns helt drickfärdigt idag.

2005 Antinori Chianti Classico Pèppoli (116 kr)
En eldig doft av tomatmarmelad, sötlakrits, körsbär, marsipanpralin och gröna granskott. En medelfyllig, ung, mycket torr smak med lite mandelmassa i svansen. Fortfarande en ganska lätt Chianti, men i en modernare stil.

2005 Villa Cafaggio Chianti Classico (136 kr)
En ung, fruktig, örtig doft med mogna körsbär, hallonbåtar och diskreta fattoner. Här finns det för första gången denna kväll rejält med tanniner och en väl tilltagen syra. I eftersmaken ingår lite bittermandel vilket bidrar till att göra detta till ett mycket bra matvin.

2005 Castello di Fonterutoli Chianti Classico Fonterutoli (148 kr)
En ung, saltstänkt doft av bränt gödsel, lakritsrot och ett fåtal mörka bär. Gödseltonerna övergick tack och lov till en betydligt trevligare doft av rostat kaffe efter en timma i glaset. Smaken är medelfyllig, ganska sträv och även detta vin har en bra, tydlig syra och dessutom något som känns som en sälta i eftersmaken. Funkar mycket bra till de smakrikare pizzorna, men är ännu omoget.

Slutsats: fyra bra Chianti-viner. Alla är bäst till mat, det är inga viner man dricker bara för vinets skull. Alla är väl värda sitt pris (Kronstam går längre och utropar "Bästa köp!" för alla fyra i senaste Allt om Vin), men allra bäst tyckte vi om Villa Cafaggio. Det har trots sin ungdom rikligt med frukt, tanniner och syra, och allt sitter där det ska. Terreno var lite för lätt för min smakrika pizza (kalamataoliver, torkade tomater, färsk basilika och parmaskinka) men hade säkert gjort sig bra till en Capricciosa eller en mildare pasta.

Det blev några slattar kvar och vinerna var snäppet bättre dan därpå; mer aromatiska, mer sammansvetsade, och det är kanske inte så konstigt: det är ju mycket unga viner. Även vin i denna prisklass kan vinna på lagring, även om det förmodligen räcker med ett eller två år för att dessa viner ska mogna.