Giganternas kamp 2008

Fotbolls-EM? Sverige - Grekland? Nää. Mitt i ett ekande ödsligt och folktomt Stockholm sitter Annica och jag tillsammans med tolv andra fotbollsimmuna personer för att dricka stora viner. Provningsledaren (vars namn jag tyvärr missade, Miran?) berättade hur han först blev glad när han tillfrågades om han ville hålla vårens sista prestigeprovning, men hur han snart började misstänka att något var lurt; det brukar vara mer konkurrens än så här om att få hålla denna provning. En titt i TV-tablån gav förklaringen. Nåja, fotboll är ju inte särskilt viktigt när allt kommer omkring. Vin däremot.

Kvällens version av Giganternas kamp är lite annorlunda upplagd än tidigare år. Vi ska få fler viner, hela åtta glas, och ingen av de stora drakarna ska ingå, dvs inga jättar från bordeaux eller bourgogne är att vänta. Istället utlovas vi en rundresa bland det bästa som kan erbjudas av världens vinregioner, plus en eventuell slamkrypare i form av ett budgetvin. Provningen är helblind och tyvärr dricker vi vinerna i alltför små ISO-glas (provningsledaren håller en liten tirad mot dessa undermåliga glas och rekommenderar Riedel eller Spiegelau, glas som tyvärr inte ingår i SBs budget). Vi uppmanas också rösta på våra favoriter i de två flighterna.

Flight 1.

Vin 1. Vinet har en rödblå, lite tunn färg och doftar först bara varmt damm. Snart kommer dock andra dofter fram: diverse röda bär, kryddor, vanilj, bacon och en liten askkopp. Vinet är medelfylligt, ungt, gott, ganska ordinärt men med en bra, vital syra och en lång subtil eftersmak. Syran är rejält hög, men med tanke på ungdomen - för det här säkerligen riktigt ungt - känns det inte som om balansen är ett problem. En bit mat och ett halvt decennium i källaren skulle förmodligen lyfta detta vin ordentligt.

Vad är detta? Röda bär, animaliska toner och kryddor i ett förhållandevis lätt vin tyder på Pinot Noir. Ingen bourgogne ska dock finnas med i startfältet så min gissning blir, trots de animaliska inslagen, en lättare nya zeeländsk Pinot - av god kvalitet, men ingen av de dyraste.

Facit: 2005 Domaine Jean et Jean-Louis Trapet Chambertin (1,495 kr). Lurad! Provningen är inte bara blind, den är åsneblind! Vi styrde medvetet bort från Bourgogne och uppfann en plausibel nya zeeländare efter provningsledarens falska försäkran om att inga av de gamla vanliga distrikten skulle delta. Vi är uppenbarligen utsatta för ett grymt experiment. Nåja. Svårt att bedöma om detta vin någonsin kommer att bli värt sitt pris. Idag är det i varje fall hopplöst ungt.

Vin 2. Ljust bärnstensrött med en tydlig tegelkant (detta måste vara från Piedmont tänker vi redan innan första sniffen). Stor doft med syrlig jordgubbsmarmelad och drottningsylt, tobak, te, sötlakrits och lite söt, hemkokt kola i utkanterna. I munnen tapetserar vinet gommen med obarmhärtiga tanniner, frukten är till en början ganska dämpad men växer till sig under kvällen. Det hela smakar lite som en tjusig, fruktig (och sträv) saftsoppa, eller möjligtvis nyponsoppa. Bra längd och syran finns här, men jag skulle vilja ha mer. Vinet är lite monotont, lite för entonigt, särskilt om det nu är en barolo, vilket vi misstänker.

Gissning: som sagt, vi tror på en barolo, möjligtvis en barbaresco, men vinet är lite för maffigt för det. Nebbiolo från Piedmont är det hur som helst. Dock inga rosor och marmeladinslagen leder mot det varma året 2003. Producent? Inte Scavino, men längre än så kommer vi inte.

Facit: 2003 Bruno Giacosa Barolo Le Rocche del Falletto di Serralunga d'Alba (1,105 kr). Hyfsat nära bullseye, men tyvärr också ett vin som trots den namnkunnige producenten Giacosa bekräftar våra erfarenheter av Piedmont 2003: lite för sötaktigt, lite för klumpigt. Förvisso inte ett dåligt vin, det får riktigt höga - i våra ögon oförtjänt höga - betyg av amerikanska tyckare, men ack vad jag längtar efter förra årets Piedmont-representant, 1998 Gaja Costa Russi, ett så mycket större vin.

Vin 3. Mörkrött med en svagt brun ton i kanten. En blandning av härliga krossade bär slår sig hejdlöst fram ur den trånga glasmynningen. De ackompanjeras av en storartad doft av blommor, lakritsrot, plommon, fatvanilj och en gnutta mynta (aha!). Smaken bjuder på en rund, mörk, dov kärna med underbar svartvinbärsfrukt och nässlor; vilken kropp! Vinet är rikt, livligt, balanserat med en urtjusig lång, lång svans. Säkert ungt, men fascinerande gott redan nu.

Jaha? Enligt utsago ingen bordeaux på bordet (bluffen är när detta svar gissas ännu inte avslöjad). Men det här liknar en Cab-Merlot-blandning av högsta kvalitet. Myntan leder genast till nya världen, USA eller Australien. En ganska tung kalifornier kanske?

Nä, inte Kalifornien. Det mycket goda vinet var från Australiens Eden Valley: 2003 Henschke Cyril Henschke Cabernet Sauvignon (795 kr). Mycket riktigt en CS+Merlot och ett riktigt gott vin. Detta vin vann överlägset omröstningen om bästa vin i första flighten och även min röst gick hit.

Vin 4. Kompakt blårött. En kraftig, ganska udda och komplex doft attackerar våra stackars näsor: fikon, dadlar, strudel, kronärtskocka, plommon och salami. Men mest avslöjande av allt är en överväldigande ton av dill: The Revenge of the Kaviarströmming! Smaken är rejält sträv och fatig, mycket fyllig och kryddig med en märkbar sälta. Russin i eftersmaken.

Ingen tvekan, detta vin kommer från det iberiska bestiariet, med största sannolikhet ett spanskt monster. En hypermodern prestige-temperanillo?

Nära. Druvan är Garnacha och vinet är 2004 Costers del Siurana Clos de L'Obac (449 kr) från spanska Priorat. Hela 95 Parker-pinnar. I beg to differ. Vad ska jag dricka denna freak-show till? Borsta tänderna i det? Kanske kan det hända underverk med ett långt fängelsestraff i källarhålan, men jag undrar... Samstämmigheten var total, Clos de l'Obac fick inte en enda röst. Man kan inte anklaga vinet för att vara tråkigt dock.

Flight 2.

Vin 5. Kompakt svartrött. Stor doft, men lite överraskande. Först: asfalt med grädde på och en liten mogen banan inlindad i gummi. Men det hela rätar ut sig till massor av mörka bär och bakkryddor, en bred härlig doft. Smaken är stor, sträv men avrundad, med en svag grön biton, men helheten är ändå mycket god. Lång imponerande eftersmak och fin, hög syra. Med beröm godkänt.

Nya världen, men vad? Det står still i huvudet. Det visar sig vara en bordeaux-blandning från USA: 2004 Ridge Monte Bello (995 kr). Inte illa, men inte var det lätt att känna igen den klassiska mixen av CS, CF och PV.

Vin 6. Kompakt svartrött, igen. En brutal, animalisk doft skjuter upp ur glaset: tjära, krut, skottkärror med röda vinbär, brännässlor och ogräs bakom lagården, en ladugård som är nybyggd av gediget cederträ. Vinet har rejäla tanniner och en ordentligt tilltagen mycket fin, läskande syra. I smaken får vi mer röda vinbär - verkligen massor av röda vinbär - och en gnutta svarta som slåss om uppmärksamheten i bärhavet. Mycket gott och matvänligt, och vinet ligger kvar en lång stund i munnen. En höjdare!

Bordeaux? (Bluffen är nu avslöjad och vi prospekterar även i gammal bekant mark.) Eller en mycket, mycket bra bordeaux-kopia? Sydafrika är det första land vi tänker på, men jag förväntar mig mer rök i ett sydafrikanskt vin, och kan de verkligen nå upp till denna nivå? (Jag har uppenbarligen förträngt ordet "krut" som står i mina anteckningar.) Kan Sydamerika åstadkomma detta? Nä. Australien eller USA? Kanske.

Det är Sydafrika som har härmat Frankrike med berömvärd skicklighet: 2004 Waterford The Jem (350 kr). Provningens billigaste vin (knappast en budget-slamkrypare dock) är ett av provningens bästa! Det här är Waterfords nya flaggskepp och innehåller den all-europeiska druvblandningen Cabernet Sauvignon, Cabernet Franc, Merlot, Malbec, Petit Verdot, Shiraz, Mourvedre och Barbera. Vinet är dubbelt så dyrt i Sydafrika som i Sverige och är tydligen mycket svårt att få tag på. Här i Stockholm ligger dock ett dussin flaskor kvar på hyllorna. Inte länge till. Många röster gavs till detta vin.

Vin 7. Mörkrött med ljusnande kant. Vi sniffar förtvivlat men detta är ett slutet vin. Dammig makadam, några bär i bakgrunden, en halv skiva bacon och lite dill igen. En fin silkeston ligger över doften, men det här vinet ligger i en djup dvala. Strävt, fylligt, kryddigt, bra matvänlig syra, men ett lite spretigt helhetsintryck. Inte färdigt.

Dill igen. Spanien? Rioja? Ett sovande grizzlybjörn? Vi har inte en aning, we're lost in the woods. Facit: 2001 Château Haut-Brion (~2,000 kr). Ujujuj, tala om tunnel! Antingen är det något fel på denna flaska (men vi hittar inga typiska sjukdomstecken) eller så är detta ett av de grymmaste exempel på ett "vin i tunneln" vi har upplevt. Göm detta vin längst ned i det mörkaste källarhörnet i många år till.

Vin 8. Svartrött. En explosion av sprudlande frukt: hallon, blåbär, vinbär, körsbär, alltihop på en tunn bädd av grädde och garnerat med sötlakrits. Efter en stund hittar vi även mandlar, äppelmos och en liten gödselstack. En stor och komplex doft. Smaken är rik, djup och rejält sträv med snärtiga tanniner och kraftig syra. Balansen är bra och den långa eftersmaken är kryddig, nästan lite bittermandlig. Ungt, men redan riktigt gott.

Vad är detta? Shiraz? Syrah? Cabernet? Inte en klockren träff på någon av dessa. Merlot-blandning? Nej, för mycket spets i smaken. Amerikansk fruktbomb med stil? Vi vet inte. Vi tittar i facit: Det visar sig vara Petrus-makarens, Christian Moueix's, amerikanska vinäventyr, 2003 Dominus Estate (890 kr). En top notch Bordeaux with a little California dreamin' som Tanzer kallar den. Detta vin vann omröstning i flight 2, med endast en röst mer än Waterford's The Jem.

Efter provningen kommer en hel delikatessdisk av korv och ost fram, och de två timmar som är allokerade dras trivsamt ut till tre, Zlatan be damned! En bra provning med många goda och intressanta viner - ja, till och med dillmonstret från l'Obac var allt annat än ointressant - och vi får erkänna att nya världen avgick med en överlägsen seger denna kväll. Dominus från USA, Henschke från Australien och The Jem från Sydafrika var kvällens vinnare. Bordeaux och Bourgogne fick lomma hem med sänkta huvuden, kanske inte så konstigt då den ena representanten var mer eller mindre nyfödd och den andre inspärrad i en ogenomtränglig tvångströja. Bättre lycka nästa gång.

2005 Domaine Tortochot Chambertin

Chambertin är inte ett vin vi dricker särskilt ofta, det är allt för dyrt för frekvent konsumtion, men på rekommendation från vinkällarpersonalen på Regeringsgatan beslöt vi att prova denna Chambertin, ett vin som faktiskt släpptes redan i september 2007, men helt har undgått vår radar: 2005 Domaine Tortochot Chambertin (657 kr). En Grand Cru från Côtes de Nuits hittar man sällan under tusenlappen, så trots de många hundralapparna måste detta vin anses vara relativt billigt. Nu menade SB-killen naturligtvis inte att vi skulle korka upp samma kväll, utan att vi skulle lagra vinet i tio år eller så, men vi är ouppfostrade och nyfikna, och är vinet bra så kanske man hinner köpa några till för källaren (peppar, peppar, 10 flaskor kvar på Regeringsgatan när detta skrivs).

Domaine Tortochot, som sedan 1999 drivs av Chantal Tortochot-Michel, är en ganska liten producent, runt 11 hektar totalt. Enligt Burghound's Alan Meadows är detta en producent vars stjärna är stigande och kvalitén blir bättre år för år. Han är mycket imponerad av deras 2005 Chambertin och delar ut hela 94 poäng, vilket är ett väldigt högt betyg på Meadows ganska återhållsamma skala. (Som kalibrering kan nämnas att Meadows ger 2004 DRC La Tâche 95p medan 2004 DRC Romanée-Conti får nöja sig med 94p).

Vi lagar wallenbergare med ärtor, rödvinssås och kokt potatis och dekanterar.

I glaset har vinet en mörk Pinot Noir-färg och doftar till en början mosade hallon, träkrydda, lakritsrot, jordiga mineraler och fina mandel- och vaniljspetsade fat. Vinet förändras under kvällen och efter någon timma tar frukten ett steg tillbaka och släpper fram sekundära dofter: mintchoklad, tomatpuré och en härlig bourgogne-parfym av köttbuljong och blommor. I dagsläget ligger dock ekfaten i vägen för de många komplexa dofter vi hittar därunder, men det problemet kommer säkerligen att lösas med ökad ålder och mognad.

Smaken är medelfyllig, koncentrerad, men slank, och ännu stramt outvecklad. Vinet har lagom tanniner och en strålande lång kryddig och intensiv eftersmak. De muskulösa syrorna är som hämtade från en ung chablis och blir lite väl bråkiga när vinet dricks utan mat efter middagen, men till mat är balansen redan idag fullgod.

Vi har druckit för lite ung Grand Cru för att, likt Burghound, med säkerhet kunna förutsäga att detta kommer att mogna till en suverän bourgogne. Även om vinet är gott redan idag, så är det rent slöseri att dricka det nu. Vinet är som väntat inte färdigt, syrorna behöver tämjas och faten behöver integreras. Så, om ni köper detta vin, lägg det i källaren, åtminstone i sju år, gärna tio (Burghound går längre och sätter 2020+ som starten på dryckesfönstret). Har ni detta tålamod tror jag sannolikheten för framtida hurra-rop till Bourgognes ära är mycket hög.

Fredagskväll på vinbaren

Ett impulsbesök på Gondolens vinbar i fredags gav mersmak. Kvällens vinlista bjöd på ett sällsynt intressant utbud.

Som aperitif blir det ett glas förträfflig ung tysk riesling: 2005 Georg Breuer Rauenthaler Nonnenberg Riesling Monopol. Den storslagna rieslingdoften bjuder på gråpäron, citrus, en gnutta tropisk frukt och så småningom äppelmos. Här finns också kalkiga mineraler, lite vitpeppar, och en antydan till petroleum i bakgrunden. Fattonerna påminner om brynt smör. I munnen är vinet fylligt, smakrikt och nästan simmigt- vi hallucinerar fram en liten sötma - men en läskande gräsighet och en lång bred syrlig eftersmak gör vinet mycket smuttvänligt. Detta är superfin riesling som håller ihop lysande bra ända upp i rumstemperatur. Applåder!

Nästa glas blir bordeaux på magnumflaska från Saint-Julien: 1993 Château Léoville Poyferré. 1993 var ett mediokert år i Haut-Médoc och vi väljer vinet mest av nyfikenhet. Ur glaset kommer en mogen, kryddig bordeauxdoft med vitpeppar, stenrök, blyertspenna och tjärat trä - vi tror ett tag att vi befinner oss på Horrible Old Leopard's däck strax efter att en full bredsida avfyrats (fansen vet ögonblickligen varifrån denna litterära referens är hämtad). Frukten är dämpad, men finns där, i form av svarta vinbär och inlagd saltgurka (ja, det är ju gammal bordeaux, anything goes). Smaken är lätt, lite veknad, med lite tobakstoner och ganska slitna tanniner. En lång kryddig svans med förvånansvärt bra syror visar dock att allt inte är förlorat. Ett intressant smakprov.

Sedan en bourgogne från Côte de Nuits, 2005 David Duband Vosne-Romanée. Vi är inte bekanta med producenten, men en Vosne-Romanée vill man ju smaka. Detta är en mörk Pinot Noir som doftar ungdomligt av röda vinbär, hallon och en polkagris. Andra dofter är sötlakrits, lite gummi, våt grusväg och några blåbärsglassiga söta fattoner. Vinet har en bra syra och snälla tanniner. Det hela är ganska okomplicerat, detta är än så länge en mycket ung och enkel bourgogne.

Nu har en ryggbiff med tillbehör kommit in och ett stort glas 2001 Alain Voge Cornas Vieilles Vignes får göra maten sällskap. I glaset finner vi plommon, välhängt kött, en rund parfymerad ton - Chanel? - gröna kryddörter, fnöske från enträ och en häst i en jordig, men ren, spilta. Sammanfattningsvis, "som att rida i skuggan av en cypressallé en varm sommardag i Provence" som någon vid bordet uttryckte det. Smaken är varm, medelfyllig, balanserad med dämpade tanniner och en syrlig pepprig eftersmak. En elegant cornas som gör sig utmärkt till maten.

Som bonus fick vi de sista slattarna ur gårdagens flaska med 2005 La Spinetta Barbera d'Alba Gallina. Doften är stor och rik med plommon, körsbär (plorsbär!), mörk cholkladtryffel, gräddiga vaniljfat, några gröna äppelklyftor, katrinplommon och en liten, liten banan. Smaken är varm och intensiv med mycket fina syror och en lång njutbar eftersmak. En mycket publik men superb barbera, kan La Spinetta göra dåliga viner överhuvudtaget?

Vinbaren bjöd denna kväll både på bredd och kvalitet: fler sådana här vinlistor tack! Vi kommer tillbaka.

Några viner

Alla dessa viner man borde skriva mer om, men det blir ännu ett stressat samlingsinlägg. Vi hoppas på andrum när komplotten av vintermörker, 10-timmarsdagar och barnhämtningsmagsår förhoppningsvis tappar sugen någon gång framåt vårkanten.

Vi drack den första flaskan 2002 Clotilde Davenne Chablis 1er Cru Vaugiraut (179 kr) i oktober 2005. Då var vinet ungt och outvecklat med lite för hårda syror. Nu, drygt två år senare, har det hänt saker: i doften finns gula äpplen, nyskuren lök, lite färsk ananas, våt sten och musselskal. Här finns också lite mognadstoner och avrundade, fint inflätade smörkoledoftande fattoner. I munnen är vinet lätt och läskande med behagliga syror. Inte så långt men en mycket tillfredsställande dryck. Två års vila har trollat fram en god och relativt billig chablis. Finare Vinare provade nyligen 2005an, och gav den tummen upp. Och, som F&V mycket riktigt påpekar, strunta i Systembolagets nonsens "vinner inte på lagring"; dessa viner har allt att vinna på att lagras ett par, tre år.

Häromveckan dök det helt oannonserat upp en handfull bourgogner från Domaine Bruno Clair på Systembolaget, mitt i januarimörkret, utan att det var vare sig ett ordinarie släpp eller ett mellansläpp inplanerat. Efter inrådan av personalen så valde vi att prova en 2003a istället för de 2001or och 2002or som annars hade blivit våra val. Den skulle vara ovanligt bra för att komma från detta gökungeår.

Vinet i fråga var 2003 Bruno Clair Chambolle-Musigny Les Véroilles (339 kr) och vid dekantering visar sig färgen vara förvånansvärt mörk för att vara en Pinot Noir. Ur glasen kommer en rik doft av mogna jordgubbar, nygarvat läder, lakrits, kryddnejlika och en knivsudd mint; inte förhäxande komplex men lockande och glatt uppiggande, helt klart en Pinot-doft i Nya världen-stil, trots Musigny-etiketten. Förutom doftens frukt finner vi lite cola i den trevliga medelfylliga smaken. Inte särskilt sträv, inte särskilt lång, men tillräckliga syror, bra kropp och ett mycket drickvänligt vin. Inte illa för en 2003a och helt väsensskild från den motrsträviga Chambolle-Musigny 2003a från Comte Georges de Vogüé vi drack nyligen. 2003 är inte bara en gökunge, det är ett överraskningarnas år.

Avslutningsivs en halva chianti, nedhälld med en pizza: 2004 Barone Ricasoli Chianti Classico Riserva Rocca Guicciarda (69 kr för en halva). Ett riktigt mörkt vin med en doft av körsbär, tjära, marsipan och lite peppar. Smaken är fyllig, följsam med lena tanniner och fin syra. Balanserat och gott. 2004 var verkligen ett höjdarår i Italien, det var uppenbarligen svårt att misslyckas, och detta är mycket bra chianti för pengarna. Tyvärr ersattes 2004an precis av 2005an på SB, men den kanske är bra den också?

Årets första vinbarskväll

Årets första vinbarsbesök blev av för ganska precis en vecka sedan (jag ligger tyvärr redan långt efter med vinbloggandet detta år). Som brukligt började vi med en Puligny-Montrachet, nämligen 2005 Olivier Leflaive Puligny-Montrachet 1er Cru Les Champs-Gain. Vinet har en stor äpplig doft dominerad av fylliga, runda, lite gummiaktiga ekfat. Allt är dock inte fat: en lakritsrot, en skiva bacon och en liten vit blomma tittar fram mellan plankorna. Smaken är ung, krämig och vinbärssyrlig. Barnarov, men här finns stor potential.

Nästa vin var lite mer ovanligt: en lagrad Verdicchio från Marche. Vinet bar namnet 2001 Azienda Agricola Bucci Verdicchio dei Castelli di Jesi Classico Riserva Villa Bucci, en munfull jag knappast kommit ihåg utan Cellartrackers hjälp. Detta mogna vitvin doftar vita vinbär, rök, mineraler i form av våt sten, salmiakpastiller och örtig fiskgryta. Smaken är lätt med mognadstoner och har en fin matvänlig syra. Detta är ett vin jag gärna hade hällt i mig till en bouillabaisse.

Därefter en bordeaux, en femte-cru från Paulliac, 2000 Château d'Armailhac. Vinet har en stor fruktig doft som innehåller rikligt med mörka bär - mestadels svarta vinbär - sötlakrits, buljong, lite jästa plommon och en ostädad lagård finns också med i bakgrunden. Smaken är medelfyllig, med lagom av båda syra och tanniner för att vinet lätt ska matcha en grillad biff med potatisgratäng. Klart godkänd matbordeaux.

Dags för Barolo: 2003 G.D. Vajra Barolo Bricco delle Viole har en härlig, yppig nebbiolodoft, inte särskilt komplex men klar och penetrerande. I doften finns fina träiga fat, sötlakrits, mintpastill, grusväg och lite cykelventil. Vinet är läskande, smakrikt, eldigt och har en lite nötig eftersmak. Kanske är det lite spretigt i sin ungdom men det stör inte, särskilt inte till maten - vinet är perfekt till rödbetsrisotto med tryffelolja.

Vi avslutar måltiden med 1984 Domaine Bertrand Rivesalt Vin Doux Naturel som både doftar och ser ut som en tawny port: russin, cholklad och julkryddor. I munnen är vinet smakrikt, sött, med mogna fylliga fruktsmaker och en gnutta oxidation. Både choklad och ost går bra till.

Efter vinbarsbesöket blev det en flaska 2003 Domaine Comte Georges de Vogüé Chambolle-Musigny på hemmaplan. Jag tog inga anteckningar men vinet bjöd på en bärig, kryddig och klar doft; inte särskilt komplext men trevligt, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på vinets ungdom. Smaken var lätt och Pinot-typisk men ilskna korthuggna tanniner gör detta vin lite svårdrucket utan mat. De sträva inslagen påminde faktiskt en hel del om sämskinns-chiantin vi drack häromveckan, även den från det varma 2003. Detta år är verkligen hit-or-miss i Europa.

2005 Antonin Guyon Gevrey-Chambertin La Justice

Den tredje purunga bourgognen från 2005 vi drack igår var inte en Potel utan en brygd skapad av Antonin Guyon. Vi är nu tillbaka i Côte de Nuits, i Gevrey-Chambertin, och vinet i fråga är 2005 Antonin Guyon Gevrey-Chambertin La Justice (275 kr). Detta vin har lagrats hela 18 månader på fat (varav 30% nya), vilket är något förvånande med tanke på de förhållandevis diskreta fattoner vinet uppvisar.

Hur smakar det då? Vinet har en yppig doft av hallon, blåbär, nejlika, sockerärter och bränt gummi. Efter en stund ansluter en del marina dofter: nyskalade räkor och salta havsvindar som för med sig dofter av färsk tång. Dessutom hittar vi köttbuljong och en liten kryddbukett. Smaken är rik, inte alltför sträv, mycket fräsch och balanserad, med en härlig hallonfruktighet och suveräna vitala syror. Ett glatt vin med en lång och ihållande eftersmak.

Detta är ett mycket gott vin som förvånansvärt nog är drickfärdigt redan nu i sin extrema ungdom. Detta var helt klart kvällens bästa vin. Rekommenderas starkt, och än så länge så finns det ganska gott om flaskor kvar på Systemet, så skynda!

Finare Vinare tyckte också om La Justice.

2005 Nicolas Potel Morey St. Denis Vieilles Vignes

"...and the votes from Swedish jury are..."

Detta är den första koordinerade virtuella vinprovningen i den svenska vinbloggosfären. Ett antal vinbloggare dricker ikväll samma vin för att ge en mer mångsidig bild än vanligt av ett i förväg utvalt vin. Andra omdömen hittar ni hos Finare Vinare och Frankofilen.


Kommunen Morey-Saint-Denis ligger inklämt mellan sina två mer namnkunniga grannar, Gevrey-Chambertin och Chambolle-Musigny i Côtes de Nuits. Vinet vi ikväll dricker från denna appellation är 2005 Nicolas Potel Morey St. Denis Vieilles Vignes (197 kr). Pinot Noir-druvorna kommer från gamla stockar, minst 60 år ska de vara, och vinet är lagrat ett år på franska ekfat, varav två-tredjedelar var nya.

Mannen bakom detta vin är Nicolas Potel, som har sina rötter i Domaine de la Pousse d'Or. Han startade dock en egen negociant-firma 1997, Maison Nicolas Potel, efter hans fars frånfälle. Vi hoppas Nicolas är en man med synnerligen god hygien (bilden är lånad från Potels sajt).

Det finns gott om Potel-viner på Systembolaget för tillfället och samtidigt med detta provade vi bland annat ett annat Potel-vin; mer om det under morgondagen (lovar Magnus).

Det är med viss oro vi konstaterar att den första dominerande doften är dynga följt av avlopp. Vill vi vara snälla kan vi kalla det durianfrukt. Därpå följer gamla kolabönor, smörsyra, kaffesump, målarfärg, jästa körsbär, kåda och oidentifierat skumgodis.

Vinet är ganska strävt, kartigt, bittert, stjälkigt med en aggressiv syra. Det börjar illa men blir något bättre alltmedan kvällen går. Endast en av fyra deltagare hävdade att han kunde dricka ur sitt glas, men detta visade sig sedan vara en lögn. Eftersom vinet fått goda omdömen på annat håll så misstänkte vi därför att vi fått en dålig flaska. Ett andra omdöme inkom dock från en samtidig provning i Uppsala, där nästan exakt samma ord användes för att beskriva vinet. En dålig tunna alltså?

Inte riktigt det resultat vi väntat oss, men vi ser med spänd förväntan fram emot övriga omdömen om detta vin.

La Poja på vinbaren

Ännu ett besök på Eriks vinbar. Jag har lovat att dricka mer vit bourgogne och börjar därför med ett glas 2005 Jean-Louis Chavy Puligny-Montrachet 1er Cru Les Folatières. En finstämd chardonnay med pärontoner, mineraler och en liten elegant fatkola. Uppfriskande, men lite för ungt. Leflaives Puligny-Montrachet från förra besöket var mer intressant.

Sedan följde en röd bourgogne, 2000 Henri Perrot-Minot Chambolle-Musigny Vieilles Vignes. Vinet var väldigt slutet när vi först fick det men efter en stunds luftning i glaset börjar det hända saker. Valnötsträ, bakkryddor, rotsaker, grönmögelost, nässlor och bränt gummi. Bra kraft i smaken, en pirrande syra och lagom strävt. Vi saknar dock fruktigheten, några slags röda bär hade inte varit fel, men vi fann aldrig några.

Mera Pinot Noir, men från Österrike denna gång: 2004 Leo Hillinger Pinot Noir. En varm doft med en avrundad fatvanilj, lakrits, torkade tomater, stallbacke med nyslaget ogräs. En mycket trevlig medelfyllig smak som ligger lätt i munnen. Ett trevligt och lättsålt exempel på Pinot.

Mer bourgogne, 2004 Domaine Tollot-Beaut Aloxe-Corton. Rödbetor, krutrök, chark, och nyskuren slanggurka. En rivig smak, vinet går mycket bra till maten, vitpeppar i eftersmaken. Vi drack 2003:an av detta vin för inte så länge sedan. Det varma året 2003 gav det vinet en mer amerikansk Pinotstil, och jag måste erkänna att jag uppskattade denna varma stil mer än 2004:an.

Nästa vin blev en italienare, och vilken italienare sen: 2001 Allegrini La Poja Veronese IGT. En förförisk doft av björnbär, körsbär, mörk choklad, pepparkaksdeg, mandelmassa och apfelstrudel. Smaken är lika storslagen: mycket smakrik med saftiga bär, fullt mogen med perfekt putsade och lena tanniner i full balans. En liten amarone-ton i smaken påminner om att vinet är 100% Corvino. En lång kryddig eftersmak avslutar upplevelsen. Strålande! Kvällens bästa vin, no contest.

Vi avslutade besöket med ett dessertvin gjort på en blandning av Muscadel, Semillon och Sauvignon Blanc: 2002 Château Tirecul La Gravière Monbazillac. Botrytis, höstlöv i honung, lite parfym och en hel del exotiska frukter. En mycket koncentrerad, kraftfull och söt smak med bra fruktighet. I smaken finns kanderat socker, russin, frukter och en gnutta mynta med en väl integrerad syra som ser till att vinet inte blir för sött, det förblir uppfriskande. Vinet formligen smälter bort på tungan. Överraskande bra, i klass med en riktigt bra Sauternes, men vinet är alltså från det för mig obekanta området Monbazillac i Dordogne, strax öster om det egentliga Bordeuax. Ett område att lägga på minnet.

Bourgogneprovning med Josef Andirik

Systembolaget bjöd in på bourgogneprovning i regi av Josef Andirik. Johan, Johnny och jag samlades med cirka tio andra förväntansfulla för att delta. Ett kortare föredrag om Cote d'Or och de olika vinernas karakteristika vidtog, varefter det var dags att prova. Sammanlagt fick vi sex röda bourgogner från de flesta av distrikten, plus ett referensvin, och provade sedan blint. Jag tyckte det var en ganska svår provning, och mina adjektiv stämde inte alltid med t.ex. Andiriks. Beskrivningarna nedan är delvis egna, delvis från övriga provningsdeltagare så de kan vara lite inkonsekventa. Siffrorna ur Systembolagets sortiment uppgavs under provningen men jag kan inte hitta alla i databasen.

• 2005 Louis Jadot Bourgogne Couvent des Jacobins (referensvinet), 99 kr. Det verkade lite bonnigt efter att ha läppjat de övriga.
  
  
• 2004 Maison Alex Gambal Echezeaux (99632), 689 kr. Rosor, en smula svett, parfym, fat, mjukt, generös frukt, sensuellt, välbalanserat.
  
  
• 2002 Jean-Claude Boisset Clos de la Roche (99539), 678 kr. Tjära, lakrits, nejlika, kryddor, choklad(?), lätt fyllighet, tanniner, syra.
  
  
• 1976 Domaine Louis Trapet Chapelle-Chambertin (-) [min favorit] Doft av mogen camembert, tryffel, nyponsoppa, fikon, torkad frukt, svamp, ruttna rotsaker, oxiderat? Det absolut mest annorlunda av de viner vi provade. Vissa tyckte att det avlidit, men mitt glas visade inte på detta.
  
  
• 2004 Domaine Armand Rousseau Père et Fils Chambertin (98705), 1208 kr [provningens tvåa]. Sammet, bränt gummi, fyllig, inlindad, extremt elegant, "klassas som ett av de bästa år ut och år in".
  
  
• 1999 Domaine Comte Georges de Vogüé Musigny Vieilles Vignes (98808), c:a 3500 kr (jag missade det precisa beloppet) [framröstades till provningsfavorit under provningens blinda del]. Chark, rök, björnbär(?), choklad, lakrits, fikon, mörka bär, övermogna jordgubbar i solen, rejäl struktur, gräddig, lång eftersmak (minuter), trots detta just nu i en "avig fas" och skulle med ytterligare mognad alltså vara ännu bättre.
  
  
• 1999 Faiveley Corton Clos des Cortons (-), 760 kr. "Urtypisk Corton", aning krydda, struktur, närapå Barolo, "riktigt bra".
  

Det fanns en del gemensamma drag. I princip alla var aningen tillbakadragna men angenäma, oerhört lättdruckna viner med fantastisk syra, balans och struktur. När jag väl identifierat en fascinerande smak och doft av bränt gummi hos ett vin dök det sedan upp i flera av de andra strax därefter.

Intressant nog för de av oss som debatterat glasens betydelse så anmärkte Andirik att provningsglasen faktiskt inte var ideala för bourgogne, och att rätt glas verkligen gör en skillnad. "Vinerna lider av små glas" och "inga andra viner är glasen så viktiga för, utom kanske barolo."

Provningen varade iallafall bara i två timmar, som försvann snabbt. Efter provningen vandrade vi hem till mig, där vi snabbkylde och drack en 2004 Remi Jobard Puligny-Montrachet 1er Cru les Chalumeaux (99701), 381 kr, strålande vit bourgogne, grumlig, med fetma, syra och fantastisk balans. Den försvann långt snabbare än vi trott.

Mindre intensiva än de bordeauxer vi tidigare provat, både privat och i Systembolagets regi, men sammantaget kan man nog kalla bourgognerna denna kväll för oklanderliga; en slags Jeeves till dig, Bertie Wooster. Enjoy.

Bourgogne kan bli en last.