Rensning av anteckningsboken

De obloggade vinerna tynger anteckningsboken så här kommer några kortisar. Först ut är 2000 Château Bernadotte (199 kr) en Haut-Médoc med samma ägare som Pichon-Lalande. Doften är klar och fruktig med ett tydligt inslag av romtopf i torv och björnklister (från en grön burk). Här finns begynnande mognadstoner men ännu inget som kan kallas gammalt. Smaken är väl sammansmält, ganska lätt men med en livlig glöd i eftersmaken. Här finns inte särskilt mycket tanniner och syran är aningen vek men detta är ändock ett trevligt matvin. Detta var tredje och sista flaskan för vår del. Har man flaskor kvar av detta så tål det säkert ett par år till i källaren, men jag tvivlar på att mer tid kommer att förbättra vinet.

Bastarden 2004 Zind-Humbrecht Zind (149 kr), en "förbjuden" Chardonnay från Alsace är en återkommande favorit och den håller fanan högt även denna gång: färgen är guldgul, som en ljus sauternes, och en beundransvärt fin doft av gula päron, citrusskal, smörkola med ett inslag av brynt smör (med aningens ton av smörsyra) kommer ur glaset. I munnen är vinet fortfarande lite spritsigt, med fin frukt, bra kropp och en tjusig balans. Syran är hög och läskande. Mer Chardonnay från Alsace, tack! Vinet innehåller även lite Pinot Auxerrois, och eventuellt Pinot Blanc och/eller Pinot Gris. Källorna på nätet är lite förvirrande, men gott är det hur som helst.
Sedan två mycket olika italienare. Först 2000 Gigi Rosso Barolo Arione (254 kr). Vinet är klarrött med en tydlig tegelkant. Ur glaset kommer torkade tobaksblad - det luktar verkligen som en otänd cigarr - körsbär, knäckiga fattoner, svedda träpinnar, skållad mandel, kokt rödbeta och en höskulle i ett stall, en fascinerande och träfatig, men inte överfatad, barolodoft. Smaken är ganska lätt, fortfarande rejält sträv och med en busig syra. Därefter en lång eftersmak med en lite matvänlig bitterhet. Vinet sköljer ner pastan med lätthet, men doften är helt klart större än smaken. Detta är inte ett av de stora vinerna från Barolo, men det är ändå en klar förbättring jämfört med förra flaskan vi drack. Det behöver väl knappast sägas, men barolo vinner på lagring.

En 2005 Piaggia Carmignano Il Sasso (229 kr) slank också ner, tyvärr utan anteckningsboken framme. Det är en modern, fyllig, strömlinjeformad och god toskanare, men den är också ganska anonym; vi minns inte mycket av vinet så här i efterhand. Förhoppningsvis utvecklas det till ett intressantare vin med åldern.

Fredagskväll på vinbaren

Ett impulsbesök på Gondolens vinbar i fredags gav mersmak. Kvällens vinlista bjöd på ett sällsynt intressant utbud.

Som aperitif blir det ett glas förträfflig ung tysk riesling: 2005 Georg Breuer Rauenthaler Nonnenberg Riesling Monopol. Den storslagna rieslingdoften bjuder på gråpäron, citrus, en gnutta tropisk frukt och så småningom äppelmos. Här finns också kalkiga mineraler, lite vitpeppar, och en antydan till petroleum i bakgrunden. Fattonerna påminner om brynt smör. I munnen är vinet fylligt, smakrikt och nästan simmigt- vi hallucinerar fram en liten sötma - men en läskande gräsighet och en lång bred syrlig eftersmak gör vinet mycket smuttvänligt. Detta är superfin riesling som håller ihop lysande bra ända upp i rumstemperatur. Applåder!

Nästa glas blir bordeaux på magnumflaska från Saint-Julien: 1993 Château Léoville Poyferré. 1993 var ett mediokert år i Haut-Médoc och vi väljer vinet mest av nyfikenhet. Ur glaset kommer en mogen, kryddig bordeauxdoft med vitpeppar, stenrök, blyertspenna och tjärat trä - vi tror ett tag att vi befinner oss på Horrible Old Leopard's däck strax efter att en full bredsida avfyrats (fansen vet ögonblickligen varifrån denna litterära referens är hämtad). Frukten är dämpad, men finns där, i form av svarta vinbär och inlagd saltgurka (ja, det är ju gammal bordeaux, anything goes). Smaken är lätt, lite veknad, med lite tobakstoner och ganska slitna tanniner. En lång kryddig svans med förvånansvärt bra syror visar dock att allt inte är förlorat. Ett intressant smakprov.

Sedan en bourgogne från Côte de Nuits, 2005 David Duband Vosne-Romanée. Vi är inte bekanta med producenten, men en Vosne-Romanée vill man ju smaka. Detta är en mörk Pinot Noir som doftar ungdomligt av röda vinbär, hallon och en polkagris. Andra dofter är sötlakrits, lite gummi, våt grusväg och några blåbärsglassiga söta fattoner. Vinet har en bra syra och snälla tanniner. Det hela är ganska okomplicerat, detta är än så länge en mycket ung och enkel bourgogne.

Nu har en ryggbiff med tillbehör kommit in och ett stort glas 2001 Alain Voge Cornas Vieilles Vignes får göra maten sällskap. I glaset finner vi plommon, välhängt kött, en rund parfymerad ton - Chanel? - gröna kryddörter, fnöske från enträ och en häst i en jordig, men ren, spilta. Sammanfattningsvis, "som att rida i skuggan av en cypressallé en varm sommardag i Provence" som någon vid bordet uttryckte det. Smaken är varm, medelfyllig, balanserad med dämpade tanniner och en syrlig pepprig eftersmak. En elegant cornas som gör sig utmärkt till maten.

Som bonus fick vi de sista slattarna ur gårdagens flaska med 2005 La Spinetta Barbera d'Alba Gallina. Doften är stor och rik med plommon, körsbär (plorsbär!), mörk cholkladtryffel, gräddiga vaniljfat, några gröna äppelklyftor, katrinplommon och en liten, liten banan. Smaken är varm och intensiv med mycket fina syror och en lång njutbar eftersmak. En mycket publik men superb barbera, kan La Spinetta göra dåliga viner överhuvudtaget?

Vinbaren bjöd denna kväll både på bredd och kvalitet: fler sådana här vinlistor tack! Vi kommer tillbaka.

Årets första vinbarskväll

Årets första vinbarsbesök blev av för ganska precis en vecka sedan (jag ligger tyvärr redan långt efter med vinbloggandet detta år). Som brukligt började vi med en Puligny-Montrachet, nämligen 2005 Olivier Leflaive Puligny-Montrachet 1er Cru Les Champs-Gain. Vinet har en stor äpplig doft dominerad av fylliga, runda, lite gummiaktiga ekfat. Allt är dock inte fat: en lakritsrot, en skiva bacon och en liten vit blomma tittar fram mellan plankorna. Smaken är ung, krämig och vinbärssyrlig. Barnarov, men här finns stor potential.

Nästa vin var lite mer ovanligt: en lagrad Verdicchio från Marche. Vinet bar namnet 2001 Azienda Agricola Bucci Verdicchio dei Castelli di Jesi Classico Riserva Villa Bucci, en munfull jag knappast kommit ihåg utan Cellartrackers hjälp. Detta mogna vitvin doftar vita vinbär, rök, mineraler i form av våt sten, salmiakpastiller och örtig fiskgryta. Smaken är lätt med mognadstoner och har en fin matvänlig syra. Detta är ett vin jag gärna hade hällt i mig till en bouillabaisse.

Därefter en bordeaux, en femte-cru från Paulliac, 2000 Château d'Armailhac. Vinet har en stor fruktig doft som innehåller rikligt med mörka bär - mestadels svarta vinbär - sötlakrits, buljong, lite jästa plommon och en ostädad lagård finns också med i bakgrunden. Smaken är medelfyllig, med lagom av båda syra och tanniner för att vinet lätt ska matcha en grillad biff med potatisgratäng. Klart godkänd matbordeaux.

Dags för Barolo: 2003 G.D. Vajra Barolo Bricco delle Viole har en härlig, yppig nebbiolodoft, inte särskilt komplex men klar och penetrerande. I doften finns fina träiga fat, sötlakrits, mintpastill, grusväg och lite cykelventil. Vinet är läskande, smakrikt, eldigt och har en lite nötig eftersmak. Kanske är det lite spretigt i sin ungdom men det stör inte, särskilt inte till maten - vinet är perfekt till rödbetsrisotto med tryffelolja.

Vi avslutar måltiden med 1984 Domaine Bertrand Rivesalt Vin Doux Naturel som både doftar och ser ut som en tawny port: russin, cholklad och julkryddor. I munnen är vinet smakrikt, sött, med mogna fylliga fruktsmaker och en gnutta oxidation. Både choklad och ost går bra till.

Efter vinbarsbesöket blev det en flaska 2003 Domaine Comte Georges de Vogüé Chambolle-Musigny på hemmaplan. Jag tog inga anteckningar men vinet bjöd på en bärig, kryddig och klar doft; inte särskilt komplext men trevligt, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på vinets ungdom. Smaken var lätt och Pinot-typisk men ilskna korthuggna tanniner gör detta vin lite svårdrucket utan mat. De sträva inslagen påminde faktiskt en hel del om sämskinns-chiantin vi drack häromveckan, även den från det varma 2003. Detta år är verkligen hit-or-miss i Europa.

2000 Chateaux Fonroque, Saint-Julien Grand Cru Classé

Enda flaskan. Ett impulsköp jag gjort ett par år tidigare på ett litet systembolag bara för att jag blev förvånad av att se flaskan där. Den stod liksom ut i sitt sällskap.

Chateau Fonroque köptes 1930 av Jean Moueix och har sedan dess ägts av familjen i flera generationer. Vinet görs på ca 2/3 Merlot och 1/3 Cabernet Franc och lagras på fat i 18 månader, varav 25% på nya fat. Produktionen är runt 6500 lådor per år.

Flaskan dekanterades precis innan jag började med middagen. Den första sniffen i karaffen gav ingenting, det var ingen hemma. Något besviken började jag med middagen och funderade på vad en lämplig back-up skulle kunna vara. När väl potatisgratängen var klar och ryggbiffen stekt hade detta ändrat på sig. Nu möttes jag i stället av en komplex doft med mörka bär, kaffe, läder, fläsksvålar och andra dofter som jag ej kunde namnsätta. Smaken var fyllig, fortfarande rätt sträv, rikt bärfruktig med en lång kryddig eftersmak som lämnade min mun något bedövad. Vinet skar som en kniv genom köttet och den gräddiga gratängen. Vilken come back från första intrycket. Tänk om jag bara hade fler flaskor. C'est la vie!

Ett dussin Pichon-Lalande

Efter en förvirrad taxiresa till det decembermörka och regniga Sunnersta (chauffören försökte övertyga oss om att vi helt klart skulle till "fel adress") anländer Göran och jag till Konjärens residens för att dricka årets äldsta viner. Det som väntar oss är en vertikalprovning med hela tolv årgångar Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande, från 1970 fram till 2004, majoriteten målmedvetet inropade på diverse auktioner av Vinmannen. Provningen var mycket professionellt arrangerad och vi tackar Konjären och Vinmannen för inbjudan till evenemanget. Förutom värden och arrangören deltog även kända namn som Pokermannen, Redaktören, IT-mannen, Direktören och Raketforskaren, rena herrklubben. Hade vi bara haft lite mer författare och konstnärer runt bordet hade scenen kunnat vara hämtad ur Strindbergs Röda rummet.

Flaskorna korkas försiktigt upp, endast 1975ans kork går i småbitar och 2004 är den enda årgång som dekanteras; resten får luftas i glasen under kvällens gång. Ofantliga mängder provningsglas trollas fram - vi sköljer ur de skåpdammiga glasen med Guigals Crozes-Hermitage - och börjar hälla upp. Jag räknar till 135 glas på bordet vid kvällens slut och avundas inte Konjärens disknatt. Vi börjar med den äldsta årgången och smakar oss framåt i tiden.

1970 - ett mycket bra år. Lätt rubinröd med tegelkant (en färg som går igen i alla tre sjuttiotalsårgångar). En mycket mogen doft, fortfarande med mörka bär närvarande. Andra dofter som passerar under kvällen är läder, "torv i likör", rödvinsås, portvinsrussin och fläsksvål. Smaken är mogen, mycket elegant, med en len, lång, lite knäckig eftersmak. Lite inlagda rödbetor visar sig, men inte mycket tanniner har överlevt. En stilig åldring.

1975 - små bär gav mycket sträva, tanninrika viner, långliggare. Ännu en mycket mogen doft med urskiljbara svarta vinbär, läder, lakrits och en dust av skoputs/mynta som senare övergår i björnklister. 75an är strävare och kryddigare än 70an, men också kortare och mindre elegant. 75an har passerat sin topp och vinet dör efter någon timma en stilla död i glaset.

1979 - ett kallt, svårt år. Detta vin överraskar med ungdomliga dofter av våffla med hallsonsylt och grädde. Dessutom torra örter, grankåda, träkryddor, lite buljong och nässlor, en rik och förförisk doft. Detta vin har fortfarande en fin frukt med härliga syror, ganska torra tanniner, men mycket tjusigt sammansmält. Mycket gott, bäst hittills - årgångar är inte allt.

1983 - räknas som ett bra år för Pichon-Lalande. Nu har färgen mörknat något och tegelkanten är knappt förnimbar. Gräddiga körsbär och svarta vinbär, tjära och nejlika och, efter någon timma, en ansjoviston. Lite fylligare, vassare och fortfarande fruktigt med mycket vitala syror, i full balans. Mycket bra.

1984 - svårt år med mycket omogna druvor. Först en doft av utedass, som dock snabbt luftar bort. Sedan rotsaker och avlägsna bär och efter någon timma har doften blivit riktigt elegant. Vinet är friskt, med bra bett, men lite ihåligt i mitten. Bättre än väntat från denna årgång.

1985 - extremt kall vinter, men ändock ett mycket bra år. Doft: bär med fina fatiga trätoner, chokladsås, tobak, en gnutta mint och den så åtråvärda lagårdsbacken. Smaken är fylld med ceder och bär, välstrukturerade tanniner, mycket bra bett i syrorna, allt i balans. Ett strålande, suveränt gott vin!

1986 - tuffa sträva viner. Första intrycket är valnötsskal, men de förvandlas snabbt till unken kartong. Smaken är vattnig med gott om blöt kartong. Korkdödat.

1988 - kraftigt undervärderad årgång enligt Broadbent. Fin fruktighet, gräddiga fat, kokta kålrötter. Kraftfullt, läskande vin. Smaker av ceder och läder, fin balans. Gott.

1989 - bra, men varmt år, som gav låg syra. Först får jag bara en kompakt vägg av jäst, men den försvinner snart. Istället kommer riktigt mogen saftig frukt och runda fattoner. Vinet har mycket riktigt en låg syra, men en viss strävhet och den stora smaken gör ändå vinet attraktivt.

1992 - ett mediokert, för att inte säga dåligt år. Tegelranden är nu försvunnen och vinerna blir mörkare och mer kompakta, utom just denna årgång som är lite tunnare i färgen. Doften bjuder på krämiga kryddiga fat och lite chokladkolatoner, men ganska veka bär. Smaken är blaskig, men i övrigt felfri. Provningens svagaste år.

1996 - bra år, perfekt mognade Cabernet Sauvignon-druvor. Doften bjuder på bär och finaste fatmarsipan, ceder, rotsaker, lakritsrot och tobak. Komplext och förtjusande. Vinet är mycket smakrikt, fylligt, livligt, en fullständigt komplett smak. Lysande gott och än bättre till maten! Tredje gången gillt i år för detta vin.

2004 - bra år. Den purunga doften innehåller smörkola, hallonsylt, kanel och gräddiga fat. Smakrikt fruktbombande, nästan syltig smak, fortfarande i sitt babyhull. Svårt att tro att det är samma vin som de tidigare.

Vinerna uppvisade en enorm variation och det var ibland svårt att tro att det var samma vin man drack, även inom ett årtionde. De tre sjuttiotalsårgångarna var till exempel mycket olika varandra. Efter provningen utsåg vi en vinnarårgång. Den perfekt mogna 1985an fick flest röster, men även 1979 och 1996 fick stora applådsalvor. Efter provningen högg vi in på helstekt lammstek och potatisgratäng vilket inte precis gjorde vinerna sämre. Detta är verkligen matviner och särskilt 1996an steg till nya höjder när den fick sällskap av rosmarinkryddat lamm.

Till efterrätt bjöds en söt kaka efter ett recept av världens bäste sommelier och till den drack vi inget mindre än en 1947 Château Caillou Crème de Tête, en ålderdomlig sauternes, ett vin som lätt tar platsen som årets äldsta vin för min del. Det enda som kommer i närheten är den 1957 Hungarovin Tokaji Essencia vi drack i våras. Denna sextioåring är vackert bärnstensfärgad och doftar nästan som en gammal tokayer: lite rökiga, oxiderade toner av bränt socker, bikupa, crème brûlée och nötter. Smaken är stor och komplex, rik och mogen, med massor av saffran och vanilj. Eftersmaken är lång och både oxiderad och söt. Vinet passade löjligt bra till den söta efterrättskakan. Total harmoni. Det syns inte så tydligt på bilden, men alldeles till höger om "1947" på den lilla övre etiketten står instruktionen "To be iced". Vi tog risken att avstå från isbitarna.

Efter detta friskade vi upp våra gommar med en magnumbutelj 1996 Jacquart Champagne Brut Mosaïque, en champagne som fortfarande är påtagligt ung. Doften var typisk med äpple, mandel, gräddkola och toast och smaken fruktig, uppfriskande rivig och lite vildsint. Den här champagnen kommer nog att stå sig ganska många år till, särskilt på magnumflaska.

Sedan var det dags för portvin och ost. Ostarna var diverse goda grönmögelvarianter och portvinet var en flaska 1983 Graham's Vintage Port. Vinet bjuder på en mycket ungdomlig doft av marsipan, bär, mint och några ovanligare toner av barkflisor och vademecum. Smaken är ganska kompakt och bärig; detta vin är fortfarande, trots sina tjugofyra år, bara barnet. Detta hindrade inte att det tillsammans med ostarna bjöd på sen kvällsnjutning.

Än var det inte slut; nu kom kaffe, konjak och cigarrer, både för att fullända scenografin från Röda rummet, och för att förtränga ångesten över den stundande "Night of the Evil Dishes". Själv tog jag mätt och belåten sista tåget hem till Stockholm.

The aftermath.

Tack för en värdig avslutning på vinåret 2007.

Desperat uppsamlingsheat

Året är snart till ända och kön med druckna men oskrivna viner blir allt större. Här kommer ett kortfattat och lite desperat uppsamlingsheat med ett tiotal viner vi druckit, men inte hunnit skriva om, under december månad.

2005 Zenato Valpolicella Superiore Ripassa (169 kr) har en tät doft av blåbär, björnbärskompott, viol och gräddig mjölkchoklad med en liten portvinston. I smaken finns bär, svamp och kryddor. Vinet är på gränsen till fylligt, väl avrundat men saknar lite syra, ganska strävt, men det är en len strävhet. Lagrat på fransk ek i 12-18 månader och på sedvanligt ripassa-vis har torkade druvor blandats ner i förstavinet för att ge en andra jäsning. Detta är inte superkomplext, men ett välputsat och gott modernt vin i internationellt stil. Vi frågor oss dock: smakar det verkligen ripassa? Var är Corvinan?

2004 Château Belgrave (245 kr) bjuder på en återhållsam bordeauxdoft med körsbärskärnor, enträ, marsipan, lakritsrot och lite björnklister. I munnen är vinet medelfylligt, läskande, men tunnare än förväntat; inte särskilt strävt, dock bra syror. En något kärv stjälkighet i botten och en ganska kort avslutning gör detta till en godkänd bordeaux, inte mer.

2004 Château Cantelys Blanc (198 kr) luktar våt ull och sten, hårdpäron, lite ananas och trevliga vaxiga fat. I den rikligt tilltagna smaken får vi surgrape, lite träsmaker och rejält med syra. Det hela avslutas med lite omogen frukt och stjälkar. Det är faktiskt inte så illa som det låter och vinet blir bättre när temperaturen stiger, men vi köper nog inga fler flaskor. Det finns bättre vita bordeauxer på Systemet.

2005 La Brancaia Tre Toscana IGT (129 kr) har en fin doft av körsbär och kryddig mandelmassa, torkade plommon, tobak och gräddglass. Vinet är medelfylligt med en rejäl, lite kantig syra och några gröna toner i eftersmaken. Känns starkare än sina 13,5%. Är bättre med pizza än utan. Skulle förmodligen ha mått bra av mer luft än vad den stressade kvällen tillät.

1997 Louis Jadot Meursault (285 kr) bjuder på mycket fina mogna vaniljfat med kola, torkad frukt, sultanrussin, citrus, "gräddad pajdeg", mineraler och några sherrytoner i bakgrunden. Är vi i Bourgogne månntro? Vinet är ganska lätt, moget, med en len frukt, litchifrukt; inte särskilt komplext men i balans och med sina läskande syror i behåll. Fullt tillräcklig längd. En bra mogen bourgogne.

2000 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva (269 kr) en mycket italiensk doft med körsbär (i likör), russin, nyputsade skor, bittermandel och lite mognad. Smaken är tuff och frukten anas bakom en trävägg. Det känns ibland som om Mastroberardino glömt några druvkärnor kvar i flaskan för oss att tugga på. Hmm, detta var inte vad vi väntat oss, särskilt inte efter andra bloggares berömmande ord. Till vinets försvar skall sägas att efter ett öppnat dygn i kylskåpet blev det betydligt mera medgörligt. Detta är ett vin som uppenbarligen behöver ha luft på barolonivå.

En 2002 Jacobsdal Pinotage Estate Bottling (109 kr) slank ner till en gryta. Detta var sista flaskan av tre och det var också den bästa. Pinotagens animaliska smaker hade helt och hållet integrerats med Pinotage-lingonen. Som att dricka en viltgryta med lingonsylt. Även flaskan med 2002 Waterford Shiraz Kevin Arnold (199 kr) var vår sista. Denna årgång av detta vin har varit knepig och uppvisat mycket stor flaskvariation. Den här flaskan bjöd dock på fullt godkänd matvänlig Shiraz med begynnande mognadstoner.

2004 Tenuta dell'Ornellaia Le Serre Nuove (389 kr). Sorgligt nog var även detta vår sista flaska, då vi gav bort resten som presenter. Vinet, Ornellaias andravin, är däremot inte alls sorgligt. I den italienska doften (Är vi påverkade av etiketten? Druvblandningen är nämligen ärke-bordeaux: 35% Cabernet Sauvignon, 50% Merlot, 10% Cabernet Franc och 5% Petit Verdot) finns stora fina körsbär med några svarta vinbär i bakgrunden, stiliga träiga mandelmassefat, mjölkchoklad, pinjekottar och örter. Smaken är redan härligt följsamt fruktig, med lite sötlakrits och buljongtoner, intensiv men balanserad, kryddig med lagom tanniner och gott om friska syror. Nästan samtidigt utropar vi "Rhône!". Det här smaken skulle mycket väl ha kunnat stamma från en mycket bra Côte-Rôtie, även om doften (eller etikettsuggestion) indikerar ett italienskt ursprung. Hur som helst är vinet lysande, ett värdigt andravin till den store Ornellaia. Bravo!

2002 Château d'Issan

Det här vinet dracks redan före släppet av 2004:or från Bordeaux häromveckan, men intrycken från 2002 Château d'Issan (320 kr) har blivit liggande i anteckningsboken; oförtjänt länge ska tilläggas, för denna 3ème cru från Margaux - från ännu en förmodat medelmåttig årgång - är riktigt bra. Visserligen var 2002 ett svårt år i delar av Bordeaux, men Cabernet Sauvignon klarade sig bra och vänstra stranden lyckades bättre än högra. Några torra fakta: Château d'Issan är planterat med 70% Cabernet Sauvignon och 30% Merlot, men denna årgång är blandningen något mer Cab-tung (78%). Vinet ligger ca 18 månader på ekfat, varav hälften nya. Nu börjar vi dricka:

Doften öppnar planenligt med svarta vinbär, mandelmassa och ceder; välkommen till Haut-Médoc! Dessa grundstenar byggs sedan på med lakritsrot, palsternacka, kummin och några oliver. En klassisk, elegant margaux-bouquet. Smaken är läskande och friskt medelfyllig, med slanka syror och ganska snälla sandiga tanniner. När vi sväljer blir smaken silkig, nejlikekryddig och en ton av choklad visar sig under den fullt tillräckliga eftersmaken, som avslutas med en lätt bitterhet i svansen. Mycket gott, mycket Margaux! Vinet är fullt drickfärdigt, trots att det fortfarande befinner sig i sin ungdom, och det lär inte bli sämre med några år till i källaren.

Detta är ingen blockbuster, men en mycket bra representant för de läskande, matvänliga viner Bordeaux kan åstadkomma i mer klassiska årgångar, till vilka 2002 får räknas. Detta är en dryck gjord för att drickas.

2004 Château La Tour de By

Du är en svettig dräng som står i stallet och mockar efter korna. Du hör fruktansvärda skrik. Du rusar ut ur stallet och sätter fart mot avgrundsvrålen, de kommer från det rostiga plåtskjulet. Du har bråttom, tänker dig inte för, välter ut hinken med jästa körsbär som står ivägen, knuffar omkull pigan och hennes bricka med din lunch: nybakt bröd, nyskördade grönsaker och en prilla snus. Du sparkar upp den skeva dörren till skjulet och en fruktansvärd scen möter dig: alla är döda, jordgolvet är täckt av blod och kroppsdelar. Det svartnar, du faller med ansiktet före rakt ner i jord, rost och blod - du har just druckit ett glas 2004 Château La Tour de By (134 kr).

Detta vin har redan uppskattats av Finare Vinare och Frankofilen [senare även av Konjären], och vi kan inte vara sämre. Trots det nyliga finbordeauxsläppet är detta inte ett adligt vin utan en simpel cru bourgeois. Vi häller upp. I näsan: blodiga köttbitar, rostig järnspik, stall, grönsakstoner, saltlakrits, brioche och lite jästa körsbär i bakgrunden. I munnen: mer blod, mer järn, en prilla - "Med ett schysst järnrör kan man slå hela världen med häpnad" - medelfylligt, knastertorrt, läskande stöddiga syror, lite bittermotstånd och salt. Inte så långt, men vad gör det till maten.

Detta är för de väderbitna, konservativa bordeauxfansen som tycker att hedonistiska fruktbomber är Satans påfund. Själv tyckte jag det var ett utmärkt matvin och en salt grönmöglig St Agur harmoniserade perfekt med vinet. Annica var mer reserverad: lite för mycket massmord på bondgård för henne.

Addendum: Konjären inser att detta vin uppskattas av en liten men selekt skara och finner sig transporterad till Shakespeares Henry V och hans "band of brothers." Jag kan inte motstå frestelsen att begå våld på Shakespeare genom detta svar:

We few, we happy few, we band of bloggers;
For he to-day that drinks this blood with me
Shall be my brother; be he ne'er so vile,
This day shall gentle his condition;
And gentlemen in Sweden now-a-bed
Shall think themselves accurs'd they were not here,
And hold their manhoods cheap whilst any speaks
That drank with us La Tour de By.

Förlåt, William.

Pichon Lalande på Grappe

Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande var igår på besök hos vinkällaren Grappe och anordnade en provning av ett urval av deras viner. Comtesse de Lalandes VD, Gildas d'Ollone, höll en intressant redogörelse för slottets historia, dagens verksamhet och deras olika viner. Slottet, och tillhörande grannslott som till exempel Château Bernadotte, såldes i år till champagnehuset Roederer, då inget av barnen vill ta över efter den nu 83-åriga ägarinnan May-Elaine de Lencquesaing (som är d'Ollones "aunt").

Några intressanta fakta: slottet har 73 heltidsanställda, men sväller med ytterligare 150-200 plockare under skörden. 2007 var ett ganska problematiskt år men mirakelväder i september och modern teknik ser ut att rädda årgången. Det blir dock en dyr skörd då de fyra odlade druvorna, Cabernet Sauvignon, Merlot, Cabernet Franc och Petit Verdot, mognar väldigt olika och behöver skördas med stora tidsglapp under sådana här år med svårartat väder (vilket innebär att de dyra plockarna får sitta och vänta). Han skulle rusa hem och överse skörden av Merlot nästa vecka.

(mobiltelefonkamera i källarmörker, men något ser man åtminstone)

Vinerna som provades var:

2001 Château Fournas Bernadotte (181 kr)
En doft av lite stendamm, mörka körsbär, ganska gräddiga fat och en dust av cykelventil; en trevlig doft trots det sistnämnda inslaget. Smaken är medelfyllig, fräsch, okomplicerad med en liten grön ton; välgjort men knappast minnesvärt. Lite dålig pris-prestanda.

2001 Château Bernadotte (227 kr)
Detta vin har i början en mer dämpad doft än Fournas Bernadotte, men piggnar snart till med en kryddigare variant av föregående vins bouquet, plus lite ceder och choklad. Smaken är lite fylligare - fortfarande får vi kalla den medelfyllig dock - lite strävare och försedd med en bättre syra. Ett helt ok vin som börjar visa vissa mognadstecken.

2003 Réserve de la Comtesse (441 kr)
Det varma 2003 har satt sin karaktär på detta vin. En publikfriande, härlig, rik doft av fullmogna körsbär och svarta vinbär kombineras med stora gräddiga fat. Snart ansluter sötlakrits, lagerblad och köttbuljong i glaset. Smaken är fylligt fruktig och drar iväg lite åt nya-världen-hållet, men de balanserande syrorna finns på plats. De ganska rejäla tanninerna sandar ner tungan som om den vore en isig vintertrottoar. Trots detta känns detta mycket goda, om än inte typiska, vin redan helt drickfärdigt. En publikfavorit.

2004 Réserve de la Comtesse (~400 kr)
2004:an är mer typisk: även denna unga doft är bärig, men inte lika till bredden fylld av frukt som 2003:an. Här hittar vi också mer varierande doftinslag som grön paprika, kryddnejlika, rökelse och mintchoklad. Den fylliga smaken, med ett tydligt plommoninslag, är inte riktigt lika tanninrik som 2003:an, men lång och komplex. Även detta är ett riktigt bra vin och faller kanske den traditionella bordeauxdrickaren mer på läppen än 2003:an.

2004 Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande (658 kr)
Om vi jämför detta med Réserve de la Comtesse av samma årgång så är Le Grand Vin, som d'Ollone kallade det, inlindat i mer nya fat och är köttigare (stekosig till och med) i doften. Här finns också en parfymerad blommighet (Chanel No. 5) och lite honungsmelon(!). Den munfyllande smaken är frisk och fyllig, med riktigt sträva tanniner. Vinet är ännu för alldeles ungt och avslutas med en något kortare svans än väntat. Faktum är att för tillfället är 2004 Reserve de la Comtesse det bättre vinet av dessa två och ett mycket bättre köp med tanke på priserna.

1996 Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande (~1,600 kr)
Detta är ett kärt återseende, men i något mindre mängder än sist. Den komplexa doften nästan angriper näsan med storartade svarta vinbär och en härlig kryddblandning med läder, ceder, rotsaker, lakritsot och chokladpraliner. Vinet har både kraft och finess; det börjar mogna men är fortfarande riktigt strävt i sina ståtliga tanniner; eftersmaken är mycket lång, rik och givande; man frestas att på Parkerskt manér ta fram tidtagaruret och börja räkna sekunder. Allt sitter ihop i en silkig harmoni.

Ett fantastiskt vin även om det inte fick chansen att visa upp sig på samma sätt som sist. Då hade vi hela havsytor av Comtesse de Lalande att sniffa på i timmar; under den tid denna provning varade hann vinet bara komma halvvägs i sin utveckling mot zenit. Men gott var det ändå.

Semester i Skåne - dag fem

Idag hittade vi fina marinerade lammrack i köttdisken i Boarp. Till dessa preparerade vi en reducerad rödvinssås med karamelliserat socker och lite kalvfond, stekta kantareller, bulgur och smörslungade palsternackstärningar. Under matlagningen drack vi en svalkande Deidesheimer Herrgottsacker Riesling Spätlese 2005. Doften var blommig med päron och lite honung. Smaken var frisk och lätt - "very gluggable".

Till maten radade vi upp två viner från Bordeaux och ett från Cahors. Chateu Ducluzeau 2001 har både Drucket och Finare Vinare skrivit om. Vi var besvikna på våran flaska, till en början kändes det både tunt i doften och lite blaskigt i smaken. Det skulle kunna vara flaskvariation eller att maten var lite fel för detta vin. Chateu d'Agassac 2000 bjöd på mera muskler. En typisk bordeaux-doft med stall och svarta vinbär som efter en tid utvecklade animaliska toner av läder och kött samt en ton av körsbär och palsternacka. Från Cahors hade vi en mörkt blåröd Château La Reyne Vent d'Ange 2002 med en kryddig, bläckig doft med mörka bär. Smaken var fyllig och mycket sträv. Ett kraftfullare men mindre komplext vin än d'Agassac. Personligen tyckte jag bäst om d'Agassac med sin mycket njutbara och komplexa doft.

2003 Château Pibran

2003 Château Pibran (186 kr för en halva) är en maffig Cru Buorgeois från Pauillac i Bordeaux, granne med Château Pontet-Canet och ett stenkast från Château Mouton-Rothschild. Detta varma och ojämna år var druvblandingen 65% Merlot och 35% Cabernet Sauvignon. Vinet är ännu alldeles för ungt men vi köpte en halvflaska av ren nyfikenhet.

Vinet är mörkt rött och bjuder på en rik doft av tobak och mycket mogna bär, det märks att det var ett varmt år. Bärdofterna stammar mest från Merlot-druvan: plommon och några körsbär, allt insvept i gräddigt mocca-kaffe. Smaken är mycket fyllig och koncentrerad med sammetslena tanniner och ett överflöd av söta fattoner. Vinet har en varm, tobakssmakande eftersmak med bra längd; ett massivt vin om man betänker att det bara är en Cru Bourgeois, en ganska dyr sådan visserligen. Vinet är outvecklat och faten har för tillfället överhanden i smaken och man ska nog vänta ganska länge för att att de andra smakerna ska få en chans (börja dricka någon gång mellan 2008 till 2012 tycker proffsen, håller till 2016). Det tål att tänka på om man ska lägga några halvflaskor till i källaren.

Några augustiviner

Vi drack några viner från augustisläppet redan samma kväll för att ta reda på om det finns anledning att köpa fler flaskor av någon av dem. En bordeaux och två sydafrikaner dracks till en enkel pasta följt av en bit lagrad cheddar.

I den första flaskan fanns en alldeles för ung 2005 Château Coufran (179 kr) från den allra nordligaste delen av Haut-Médoc i Bordeaux. Druvorna är mestadels Merlot (85%) blandat med lite Cabernet Sauvignon. Vinet har legat drygt ett år på fat, lustigt nog en blandning av franska och östeuropeiska fat; lustigt därför att de båda sydafrikanerna endast använt franska fat. Färgen är blåaktig och doften bjuder på mörka bär, främst körsbär och kanske slånbär, jord, viol och ganska vaga kolafattoner. Smaken är sträv, fruktig och innehåller en hoprafsad hög med höstlöv. Efter ett tag mjuknar smaken, kanske lite väl mycket, men vinet är mycket ungt och outvecklat. Tiden får visa om de två återstående flaskorna kan hålla Cru Bourgeois flagga högt.

Den första sydafrikanen var 2004 Vergelegen Cabernet Sauvignon (225 kr) från Stellenbosch. Dettat är en ren Cabernet som lagrats två år i franska ekfat. En stor doft av nässlor, örter, rök, stendamm och svarta vinbär möter näsan. Smaken är intensiv, fruktren och mycket frisk, pepparkryddig med balans och väl integrerade tanniner och syror. Vinet har en läskande, lång eftersmak. Mycket bra. Vitalitet är nyckelordet för detta vin.

Sydafrikan nummer två var 2001 Morgenhof Premiere Selection (159 kr), också från Stellenbosch; en bordeaux-blandning (60% Cabernet Savignon, 25% Merlot, 9% Cabernet Franc och 6% Malbec), med det lite ovanligare inslaget av Malbec. Vinet har legat 18 månader på franska ekfat. Doften är mycket animalisk: kassler, bacon-chips. Frukten är körsbär och alltihop är inlindat i trevliga rostade fat, "crème brûlée med bränt socker". Smaken är mogen, med något avrundade tanniner, frukt, choklad och buljong. Drickfärdigt och gott.

I mitt tycke är Vergelegen det bästa av dessa viner och Bordeaux får se sig slaget på "hemmaplan" av sydafrikanerna. Morgenhof var också tillräckligt bra för att motivera sitt pris, men till den ganska örtfriska pastan hade den det lite svårt; där var Vergelegens större vitalitet välkommen. Matchen är visserligen mycket orättvis. Coufran domineras av Merlot, som på den här nivån i mitt tycke har svårt att konkurrera med Cabernet Sauvignon (som, det ska erkännas, är min röda favoritdruva). Dessutom är Coufran helt omogen, så dra inte alltför stora växlar på denna riggade jämförelse. Spring däremot ut och köp några flaskor 2004 Vergelegen Cabernet Sauvignon.

Svenska och franska viner på norra Öland

Under en utflykt till norra Öland passade vi på att besöka Wannborga Vin & Lamm, en gård som odlar egna druvor och gör sitt eget vin. Vi beställde in en lunch och smakprover av två av deras viner, 2006 Wannborga Rosé och 2005 Wannborga Den Röda Riservan. Vi hade inga större förväntningar på dessa svenska viner och det var nog tur: Sverige är (ännu) ingen match för de gamla vinmakarländerna. Rosén luktade underligt av ylle, våt aska och en gnutta bär. Smaken var lyckligtvis något bättre än lukten. Den röda fatlagrade riservan doftade av körsbär, smörkniv av enträ och någon kemisk ton. Smaken är fruktig, men spretig och ganska kort. Summa summarum kanske något bättre än väntat (det kan uppenbarligen vara värre), men inte särskilt bra. Finare Vinare har det kompletta scoopet och detaljerna kring Wannborga och alla deras viner.

Desto bättre var deras lammprodukter. Vi serverades en fantastiskt god lammpaté och mycket fina skivor av rökt lamm. Även lammkorven, lammfilén och lammrostbiffen var utmärkta, så ett lunchstopp rekommenderas om man har vägarna förbi.

På kvällen tog vi oss ut till Lammet & Grisen utanför Löttorp. Denna svenska Peppes Bodega slogs upp mitt ute i vildmarken utan bygglov 1969 och får väl sägas ha blivit en succé. Trots det otillgängliga läget tycks det oftast vara helt fullsatt. Idén är att servera helstekt lamm och gris till en hungrande publik; man får äta tills man spricker. De har dessutom en förvånansvärt intressant vinlista och vi släppte alla tyglar och löpte amok i vinvalet. Både vin och annan dryck beställs i en bar och jag kände mig ganska barock när jag beställde "En Pichon -96 och två Zingo, tack."

Efter lite letande i källaren fann de sista flaskan av 1996 Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande och överlämnade den försiktigt tillsammans med två exemplar av Riedels stora bordeauxkupor. Korken såg fin ut och det första doftprovet visade på ett felfritt men ännu ganska slutet vin vilket var förväntat då ingen tid för dekantering fanns.

Efter en stund i glaset börjar vinet visa sitt rätta jag, det är ju trots allt är en stolt Deuxième Cru från Pauillac. Detta år var druvblandningen 75% Cabernet Sauvignon, 15% Merlot, 5% Cabernet Franc, och 5% Petit Verdot. En gyllene doft av svarta vinbär och ceder är det första som visar sig. Sedan kommer en underbar marsipandoft från faten tillsammans med ett komplext fackverk av sockerslungade rotsaker, köttsoppa, mörk choklad, torr vindpinad ljung och andra örter. Efter halvannan timme har vinet nått sin höjdpunkt; vinet formligen sjunger. Maten, som är alldeles utmärkt, glöms nästan bort då vi inte kan slita näsorna från grevinnan Lalande.

Vinet är drickmoget idag, även om det har minst ett och troligen två decennier till att ge. Smaken är sublim, intensivt kryddig, helt harmonisk och fyller varenda skrymsle av munhålan. Syror, tanniner och frukt är i perfekt balans. Den eldiga eftersmaken är mycket lång. Det här är essensen av Bordeaux och Cabernet Sauvignon blir inte bättre än så här.

Ett stort vin från ett stort år. Annica tycker att det är den bästa bordeaux hon druckit på ett decennium och vinet var värt vartenda öre (trots de många örena: 1,610 kr). Barnen var nöjda med sin Zingo också.

Bordeauxprovning med en mirakulöst pigg åldring från Tokaji

I söndags hade vi en provning med lite finare viner från Bordeaux för att ta reda på om dessa franska viner verkligen kan leva upp till sina prislappar. Inga Premiere Cru-viner deltog, men gott om 2eme Cru fanns representerade. Även dessa "andra rangens" bordeuaxviner kostar runt tusenlappen, åtminstone om man vill ha lite äldre och nära på mogna årgångar. De flesta av de kända distrikten fanns representerade, endast St Estephe och Pomerol fick känna sig bortglömda denna gång. Årgångarna var 1998 och 1999, inte storartade år, men inte heller dåliga år. Vinerna luftades i två timmar innan surplandet började. Här är mina högst personliga intryck:

Det första vinet var 1999 Château Palmer (1,190 kr) från Margaux. Många och komplexa dofter: palsternacka, syrén, körsbär, lakrits och och så småningom rökta korvar. En avrundad, balanserad och elegant smak av mörka bär med lång eftersmak. Mycket gott, men det kändes ändå som om denna årgång behöver ligga ett tag till för att komma till sin fulla rätt, den är lite sluten.

Sen kom 1999 Château Gruaud Larose (581 kr) från St Julien. Cassis, höstlöv, gräs, lite kaffe och stall. En medelfyllig, mogen, lite stallig, mycket matpassande smak med en animalisk avslutning. Den för Gruaud Larose så typiska cigarraffären visade sig dock inte denna gång.

Därefter drack vi 1998 Château Léoville Las Cases (990 kr) som brukar framhållas som det bästa vinet från St Julien. Gräddkola, dammig granit, friskt nyklippt gräs, mandelmassa, rök och ceder. En mycket tilltalande, nästan len, klar, kraftfull och harmonisk smak med lång, lång eftersmak. En av mina favoriter.

Den fjärde, och skulle det visa sig, sista bordeauxen var 1999 Château Pavie (1,200 kr) från St Emilion. Massor med svarta bär, mineraler och kryddor. Så småningom visar sig lakrits och den enrisrökta korven även i detta vin. Fyllig, komplex och len. Mycket gott. Den andra av mina favoriter i denna provning.

Det sista stackars vinet var 2001 Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande (990 kr) från Pauillac som tyvärr var rejält korkskadat. Mycket synd, men Systembolaget böt som vanligt ut vinet dagen därpå utan att knota.

Vinerna var naturligtvis goda att bara dricka för sig, men när helstekt entrecote med rödvinssås och tillbehör kom fram på bordet kom de verkligen till sin rätt. Det här är perfekta matviner, särskilt till kombinationen kött-sås-potatis.

Var vinerna värda sitt pris? Kanske. Ingen av deltagarna skulle efter provningen rusa ut och bulla upp med några lådor av något av dessa viner. Trots sin utmärkta kvalitet är de helt enkelt lite för dyra. Men visst är de väldigt bra viner. Jag fick en känsla under provningen att det är lite missbruk av dessa viner att dricka dem parallellt på en provning som denna. Det kändes som om man faktiskt hade uppskattat varje vin mer om det hade serverats i ensam majestät och hade fått ta hela scenen på middagsbordet. Dessutom hade de flesta av vinerna vunnit på att få ligga några år till i källaren.

Efter provningen tog vi fram La Grande Finale: en femtio år gammal 1957 Hungarovin Tokaji Essencia (ovärderlig ;-). Vi hade inga större förhoppningar om att detta vin skulle ha överlevt de nästan 15 åren i en alltför varm garderob som det genomlidit. Detta söta, vita vin var nästan helt kolsvart i flaskan och mycket grumsigt. En 2000 Chateau Dereszla Tokaji 6 Puttonyos väntade därför i kylen som en nästan självklar stand-in. Döm om vår förvåning när en frisk, söt doft av örthonung, bränt socker, jasmin, kanel och många andra kryddor svävade upp ur karaffens öppning. Väl i glaset fick vinet en mörk gyllene bärnstensfärg. Ännu större blev miraklet när smaken hade en magnifik pirrande syra i behåll, ingen sliskighet så långt tungan nådde och den djupa, komplexa smaken varade i en oändlighet. Storartat.

Det här smakade flytande guld och är tillsammans med någon årgång av Château d'Yquem det godaste söta vin jag druckit. Visst ar man hört talas om att dessa viner skulle vara bland de tåligaste i världen, men att det skulle kunna besegra 15 år i en Closet of Death var en mycket glad överraskning. En söt päronkaka serverades till vinet, smakerna matchade varandra perfekt och blev en lysande avslutning på en minnesvärd provning.