2006 Remi Jobard på Grappe

Remi Jobards alster var de som ledde in mig på de vita bourgognernas bana, läskande, smakrika, rena. Den 25/4 besökte han, ledsagad av Anna Wahlberg från Quid Vis Vin, Grappe och naturligtvis tog jag och Johan tog tillfället i akt att med en liten skara om sådär tio personer avsmaka 2006 års alster. Fem viner hade aviserats, men det blev sju till slut. (Alla dessa släpps på Systembolaget i Augusti.) Alla viner buteljerades tydligen nu i mars, och vad vi drack hade luftats tidigare under dagen. Jag var tyvärr en aning förkyld i vanlig ordning, så noterna kan vara en aning knapphändiga. Oattribuerade citat kommer från Jobard.

The master.

2006 Remi Jobard Bourgogne Blanc. "En mini-meursault, alla ingående druvor hade hämtats från vingårdar angränsande Meursault." Mindre ny ek än tidigare år, 10% istället för 20%, men vinerna fick vila längre på fat, förlängt från 12 till 18 månader. (Jag kan inte så här i efterhand se i mina anteckningar om detta endast gällde detta vin, men jag tror inte det.) Detta var faktiskt ett av de mer tillgängliga vinerna, och en mycket trevlig överraskning. Doft av päron; initialt var smaken tunn men den intensifierades efter en kort stund i munnen och lämnade snarast en pepprighet. ("Kautschuk" sa Johan bestämt. Jag stirrade häpet, men han kan ha haft rätt.) Den bästa bourgogne blanc jag kan påminna mig ha smakat.

2006 Remi Jobard Sous La Velle. Som Bourgogne Blanc ovan, men mer distinkt; päron, citrus, vanilj, mineral, blyertspenna, pepprig eftersmak.

2006 Remi Jobard Le Luraule. (Premiär i Sverige i Augusti.) Sötare doft, mer åt krusbär eller melon; nötig eftersmak, sten, mindre pepprig. Dessutom mindre syror än man kanske är van vid. Längre avslutning, mer kraftfull.

2006 Remi Jobard Les Chevalieres. Djupare och mer komplex doft. "Skulle kunna kallas Vieille Vignes; mer mineralitet, svårare att dricka ungt." Aningen motsträvig syra, mycket gott; syrligare, tätare, fetare än de tidigare. Återigen lätt pepprig eftersmak.

2006 Remi Jobard Le Poruzot-Dessus Premier Cru. (Detta är det första av vinerna som Jobard själv provar, vad jag kan se.) "Strikt, konservativt, rakt; knutet, behöver tid." Jag höll med om detta. Kalk, och efter en stund dök den där sötare frukten upp igen.

2006 Remi Jobard Les Genevrieres Premier Cru. Aningen dämpat, oförlöst. Syrligare och rundare. "Större i smaken, elegant avslutning." Jag håller definitivt med. Dock kände man fortfarande av en liten gnutta svavel.

2006 Remi Jobard Les Charmes Premier Cru. Än fetare; nötig eftersmak; tätast av de vi smakade. "Mest attack av Premier Cruerna, längst avslutning." Initialt slutet, men efter en stund kom det fram smörkolatoner och smält smör.

Sammantaget var alla vinerna ovan variationer på ett eller ett par teman, och turligt nog för mig i en stil jag tycker om. De övriga provningsdeltagarna verkade mycket nöjda, så jag var nog inte ensam. Tack vare den eviga förkylningen var det en smula svårt för mig att säga, men idag är nog de större vinerna aningen för slutna för att komma helt till sin rätt. Vinköparen är dock van att vänta. (Jag ska inte försöka mig på att gissa hur länge i detta fall; om jag ska extrapolera från tidigare årgångar hos Burghound så borde PC troligen drickas från 2012+.) Mina favoriter var Les Chevalieres, Les Genevrieres och Les Charmes, med ett extra plustecken vid Jobards lättillgängliga Bourgogne Blanc.

(Foton av Johan. I en ofrivillig homage till Twin Peaks syns författaren vid bordets slut.)

Årets första vinbarskväll

Årets första vinbarsbesök blev av för ganska precis en vecka sedan (jag ligger tyvärr redan långt efter med vinbloggandet detta år). Som brukligt började vi med en Puligny-Montrachet, nämligen 2005 Olivier Leflaive Puligny-Montrachet 1er Cru Les Champs-Gain. Vinet har en stor äpplig doft dominerad av fylliga, runda, lite gummiaktiga ekfat. Allt är dock inte fat: en lakritsrot, en skiva bacon och en liten vit blomma tittar fram mellan plankorna. Smaken är ung, krämig och vinbärssyrlig. Barnarov, men här finns stor potential.

Nästa vin var lite mer ovanligt: en lagrad Verdicchio från Marche. Vinet bar namnet 2001 Azienda Agricola Bucci Verdicchio dei Castelli di Jesi Classico Riserva Villa Bucci, en munfull jag knappast kommit ihåg utan Cellartrackers hjälp. Detta mogna vitvin doftar vita vinbär, rök, mineraler i form av våt sten, salmiakpastiller och örtig fiskgryta. Smaken är lätt med mognadstoner och har en fin matvänlig syra. Detta är ett vin jag gärna hade hällt i mig till en bouillabaisse.

Därefter en bordeaux, en femte-cru från Paulliac, 2000 Château d'Armailhac. Vinet har en stor fruktig doft som innehåller rikligt med mörka bär - mestadels svarta vinbär - sötlakrits, buljong, lite jästa plommon och en ostädad lagård finns också med i bakgrunden. Smaken är medelfyllig, med lagom av båda syra och tanniner för att vinet lätt ska matcha en grillad biff med potatisgratäng. Klart godkänd matbordeaux.

Dags för Barolo: 2003 G.D. Vajra Barolo Bricco delle Viole har en härlig, yppig nebbiolodoft, inte särskilt komplex men klar och penetrerande. I doften finns fina träiga fat, sötlakrits, mintpastill, grusväg och lite cykelventil. Vinet är läskande, smakrikt, eldigt och har en lite nötig eftersmak. Kanske är det lite spretigt i sin ungdom men det stör inte, särskilt inte till maten - vinet är perfekt till rödbetsrisotto med tryffelolja.

Vi avslutar måltiden med 1984 Domaine Bertrand Rivesalt Vin Doux Naturel som både doftar och ser ut som en tawny port: russin, cholklad och julkryddor. I munnen är vinet smakrikt, sött, med mogna fylliga fruktsmaker och en gnutta oxidation. Både choklad och ost går bra till.

Efter vinbarsbesöket blev det en flaska 2003 Domaine Comte Georges de Vogüé Chambolle-Musigny på hemmaplan. Jag tog inga anteckningar men vinet bjöd på en bärig, kryddig och klar doft; inte särskilt komplext men trevligt, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på vinets ungdom. Smaken var lätt och Pinot-typisk men ilskna korthuggna tanniner gör detta vin lite svårdrucket utan mat. De sträva inslagen påminde faktiskt en hel del om sämskinns-chiantin vi drack häromveckan, även den från det varma 2003. Detta år är verkligen hit-or-miss i Europa.

2002 Antonin Guyon Corton-Bressandes

Julen tycks redan vara här. Under en helgpromenad på stan konstaterar vi att julskyltningen på NK är redan på plats, även om de prematura julkänslorna tacksamt dämpas något av att skyltningen ackompanjeras av a cappella-versioner av Kate Bush-sånger i stället för plågsamma "Nu är det jul igen". Hemkomna lagar vi - inspirerade av Finare Vinares flitiga ankätande - ankbröst med vinbräserad savoykål. Till anka krävs en bourgogne och vi har hittat en mer eller mindre mogen kandidat på Systemet, nämligen 2002 Antonin Guyon Corton-Bressandes (449 kr). Med tanke på hur snabbt bra viner av den här kalibern brukar försvinna från Systemets hyllor är det alltid lite nervöst att chansa på ett vin som står kvar på hyllan och som man inte vet något om. Är det inte bra nog för att sälja slut eller är det helt enkelt inte alls omskrivet i svensk press? Efter att ha smakat på vinet verkar det denna gång vara det sista som stämmer.

Antonin Guyon är en producent som enligt litteraturen har varit lite svajig under åren, men som på senare år tycks ha skärpt till sig ordentligt. Vi var mycket nöjda med hans 2005 Antonin Guyon Gevrey-Chambertin La Justice för någon månad sedan och vågar därför chansa på hans Les Bressandes från 2002.

I näsan får vi en komplex och förförisk bourgogne-doft av valnötter, animaliska toner ("örtkryddad grillad kyckling"), en kompott av hallon, blåbär, björnbär, tomat och slutligen lite mandelbiskvier och barkkrydda från faten. Doftbalansen mellan frukt, kryddor och de animaliska dofterna är perfekt och vi sitter länge och sniffar. I munnen är vinet slankt medelfylligt, läskande och Pinot-kryddigt, med fina syror en begynnande mognad men fortfarande med en hel del strävhet. Corton ska bjuda på de kraftigaste vinerna från Côte de Beaune, men särdeles kraftfullt kan vi inte kalla detta vin; men visst, kanske är det lite fylligare än många andra viner från Côte de Beaune. Hur som helst är vinet riktigt gott. Den slutgiltiga storheten visar sig när vinet dricks tillsammans med det hårdbrynta ankbröstet med tillhörande ankflott: detta är en underbar kombination i perfekt harmoni. Succé!

Ballerinor från Bourgogne

Nu lämnar vi Bordeaux för en stund, men vi stannar kvar i Frankrike. Bra billiga viner från Bourgogne är vi inte bortskämda med, men här har vi hittat två kandidater som är riktigt trevliga utan att de svider i plånboken, båda från det mycket lyckade året 2005.

Som representant för den röda färgen och Pinot-druvan dricker vi 2005 Olivier Leflaive Bourgogne Cuvée Margot (119 kr). Detta är Olivier Leflaives bas-bourgogne och är ihopblandad från olika gårdar i Côte de Beaune. Vinet är ljust pinot-färgat, om nu denna färg finns, och en skir doft av hallon och björnbär stiger ur glaset. Här finns också en avlägsen fatkola, lite choklad och en svag dust av stallbacke. Inga stora dofter, men mycket behagliga.

Smaken är lätt, bärsaftig och god; hörnen är runda, men en märkbart gräsig syra ger vinet lite bett i den kryddiga eftersmaken. Här finns ingen större komplexitet men vinet är mycket välgjort och helt felfritt, en mycket bra vardags-bourgogne. Cuvée Margot drickes helst ganska svalt och blundar man kan man luras att tro att man har ett vitt vin i glaset.

I det vita glaset har vi hällt 2005 Louis Jadot Bourgogne Blanc Couvent des Jacobins (99 kr). Återigen en bas-bourgogne men från Louis Jadot denna gång. Chardonnay-druvorna kommer från olika delar av Bourgogne, företrädesvis från Côte d'Or och Chalonnais. Vinet är till hälften fatlagrat (8 månader i ekfat) och till hälften vinifierat i tank.

Vinet är klart ljusgult och en flyktig men frisk doft av citrus, lite fatvanilj och en gnutta färsk dragon hittar till näsan. Smaken är elegant och gnistrande ren, välintegrerad med diskreta syror som fräschar upp gommen. Vinet är enkelt men elegant och har inga problem med att matcha smakerna från en välstoppad skaljurspizza. Även detta vin är mycket välgjort, utan blemmor och mycket lättdrucket. Två ballerinor från Bourgogne.

2004 Domaine Rémi Jobard Meursault Les Chevalières

Vid samma tillfälle som vi drack den olycksaliga Delamotte-champagnen för någon vecka sedan fick vi också i oss en flaska vit bourgogne, närmare bestämt en Rémi Jobard från Meursault. Detta vin uppvisade mer väntade kvalitéer än den skumma champagnen.

Vinet i fråga är 2004 Domaine Rémi Jobard Meursault Les Chevalières (359 kr). Färgen är ljusgul, med en glimt av grönt. Den sofistikerade doften bjuder på vita vinbär, päron, citrus, diskreta fat och en saftig slanggurka. I nästa doftvåg hittar vi lemon curd, grönsaksbuljong och aningen lakritsrot. Det råder ingen tvekan om var detta vin kommer ifrån redan efter den första sniffen. Smaken är mineralrik, fyllig, bred, frisk, ung och mycket god. I eftersmaken ligger några senapsfrön och gror. Vinet är fortfarande mycket ungt och enligt Tanzer blir detta vin förmodligen mångdubbelt bättre om en så där fyra, fem år. Det är visserligen ett njutbart vin redan idag, men för att få full valuta för pengarna bör man nog invänta det mogna vinet. Den som ändå hade större tålamod (och en större källare).

2005:an av detta vin kom i septembersläppet och det finns fortfarande kvar ett antal flaskor.

2005 Nicolas Potel Volnay Vieilles Vignes

Det andra vinet av Nicolas Potel vi drack igår kväll var 2005 Nicolas Potel Volnay Vieilles Vignes (255 kr). Vi har förflyttat oss söderut till Volnay och Côte de Beaune, men även här är det gamla stockar som gäller. En fjärdedel av druvorna kommer från Premier Cru-gårdar och även detta vin har lagrats ett år på franska ekfat. Här var Potel dock lite försiktigare med den nya eken, endast en tredjedel var nya fat.

En ganska komplex doft möter näsan: stenbrottsrök, kryddnejlika, nässlor, smörkola, bittermandel och mörk choklad. Frukten finner vi i form av av bigarråer och jordgubbar. Smaken är nästan fyllig, rejält sträv med lite torra tanniner, bärig och sötfruktig med bra syra, diskreta fattoner och en liten sälta. I den ganska långa avslutningen smakar vinet mörka plommon. Passar väldigt bra ihop med en halvhård getost vid namn Le Napoleon.

Detta är fortfarande ett mycket ungt vin men med bra potential. Det smakar redan nu mycket bättre än Potels Morey-St-Denis från samma år, ett vin som vi med viss svårighet drack vid samma tillfälle, men det bör nog ligga ned i åtminstone tre-fyra år innan man öppnar nästa flaska.

Höstpremiär på Vinbaren

För ungefär en vecka sedan begick vi höstpremiär på Gondolens vinbar och utan större ceremonier högg vi in på den nykomponerade vinlistan. Det har nästan blivit till en tradition att börja med en Puligny-Montrachet på Vinbaren och så fick det bli även denna gång:

2004 Gérard Chavy & Fils Puligny-Montrachet 1er Cru Les Perrières
Sofistikerade dofter av moget grönt äpple, nötter, "skiffer efter regnet", en härlig citronkola och lite lakritsrot möter näsan. Smaken är intensiv, rik och lång med uppfriskande och balanserade syror. Detta är helt klart det bästa vin Puligny-Montrachet visat upp på Vinbaren hittills i år. Lysande gott.

1992 Dr. Pauly-Bergweiler Ürziger Würzgarten Riesling Spätlese
Här hittar vi mogna, vaxiga dofter av päron, gul melon och petroleumdofter á la oljig verkstad. Smaken är moget halvsöt, äppelsaftig, frisk och mycket god. Hur kan tyskarna sälja sina mogna viner så här billigt?

2002 Château Pichon-Longueville Baron
Ett stort glas stor bordeaux fick förgylla lammfilén. Dofterna som trängs i glaset är choklad, köttbuljong, kanel, grönt bananskal(!), jord, ett väl använt stall och några få körsbär (inga svarta vinbär) men ganska lite frukt överhuvudtaget. Smaken är mycket sträv, pepprig och fyllig, men känns outvecklad och innehåller tyvärr en del störande gröna och stjälkiga toner. Jag hade mycket svårt att få bort de gröna bananskalen ur sinnet, även när vinet dracks till maten, och denna Pichon Baron blev tyvärr en besvikelse för min del. Jag hade förväntat mig mer.

2005 Domaine Santa Duc Côtes du Rhône Sélection Vieilles Vignes
En enkel men fullt duglig Côtes du Rhône: lite damm, massor med blåbärssoppa, vitpeppar och mjölkchoklad. Smaken är medelfyllig, kryddig, läskande och pepprig. Klart godkänt.

2004 Fernando Remírez de Ganuza Rioja Trasnocho
Denna ultramoderna och svåröverkomliga "superrioja" är tillverkad i något som anses vara det renaste "labbet" i Spanien och nog smakar det rent: överväldigande dofter av gräddbakelse, smörkola, vältvättade slånbär och bakkryddor (kardemumma i smörig bulldeg). Vinet är supersträvt, tungkrullande (passande nog som att äta slånbär) och ännu inlindat i ett tjockt babyhull. Gott men svårdrucket för tillfället. Att det är från Rioja får man läsa sig till, för det går inte att känna igen vinet som en rioja; dofterna påminner mig dock om en annan fet spanjor, Finca Sandoval, trots att dessa viner inte har några druvor gemensamt (Tempranillo vs Syrah). It's a strange world.

Utöver dessa viner drack andra i sällskapet även 2004 "S" de Suduiraut ("fönsterkitt, fast väldigt gott fönsterkitt"), 2001 Allegrinis La Poja ("en höjdare, återigen") och en enklare 2002 Marsannay. Förutom besvikelsen med Pichon Baron så var alla nöjda med sina vinupplevelser. Det lär bli fler besök.

Dagen före släppet

Dagen före augustisläppet råder en stämning av torka på Systembolaget på Regeringsgatan - lugnet före stormen. Jag är dock utsvulten på intressanta viner efter en lång semesterexil och plockar på mig några flaskor som av olika skäl ser intressanta ut. Vi köper hem lite småplocksmat och korkar upp redan samma kväll.

Först ut är 2004 Château Suduiraut "S" de Suduiraut (127 kr för en halva), Sauternes-producenten Suduirauts torra vin. Château d'Yquem har också ett torrt vin som de på samma sätt kallar "Y" de Yquem och det finns även ett "R" de Rieussec. Suduirauts söta vin är en favorit och jag var därför mycket nyfiken på deras torra variant, även om det känns lite som en kuriosajakt. "S" är gjort på Semillion och Sauvignon Blanc (60-40) och 2004 är faktiskt den första allmänt tillgängliga årgången av detta vin.

Färgen är ljust halmgul och doften dröjer lite när vinet är kallt och nyöppnat. Det första som visar sig är grapefrukt och vita vinbär. Efter tag dyker en liten parad med tropiska frukter upp - aprikos, persika och mango - flankerade av nylagd asfalt, lakritsrot och honungstoner. När vinet blir varmare påminner det lite om en champagne i form av nybakt fruktpaj. Smaken är lätt, väl sammansatt, helt torr och eftersmaken är rejält lång. Gott. Doften är dock större än smaken. Kudos till Anders som helblint prickade in att det var en vit bordeaux vi drack.

Det impulsköpta rödvinet blev 2005 Vincent Girardin Pommard Les Vignots (274 kr), mest för att det är en av de första bourgognerna från den förmodat lysande årgången 2005 som inkommit till Systemet. Vingården Les Vignots är varken Premier Cru eller Grand Cru och det är alltså en förhållandevis simpel bourgogne vi provar (trots att priset kan tyckas indikera annorlunda). På nätet säger kännarna att i stort sett all bourgogne från 2005 är bra, därav min nyfikenhet på denna flaska.

Färgen är blålila, doften är komplex; varm jord, köttsky med framträdande lagerblad, en bouquet garni, mocca och fina franska fattoner. Frukten är lite mer svårdefinierad: någonstans mellan körsbär, hallon och björnbär, men ingen klockren träff på någon av dem. Frukten är inte heller särskilt framträdande i den fas vinet befinner sig i just nu; blint var det svårt att pricka in Pinot Noir som druva. Vinet är inte särskilt strävt och smaken är medelfyllig och ganska kryddig, angenämt vinös men ännu outvecklad och lite för kort. Trots detta passar vinet utmärkt till maten och denna 2005:a är bättre än den 2004:a jag provade för något halvår sedan. Med några års lagring blir detta förmodligen en utmärkt "budget"-bourgogne och det ska bli mycket intressant att se vad mer namnkunniga bourgogner från detta år kan åstadkomma.

La Poja på vinbaren

Ännu ett besök på Eriks vinbar. Jag har lovat att dricka mer vit bourgogne och börjar därför med ett glas 2005 Jean-Louis Chavy Puligny-Montrachet 1er Cru Les Folatières. En finstämd chardonnay med pärontoner, mineraler och en liten elegant fatkola. Uppfriskande, men lite för ungt. Leflaives Puligny-Montrachet från förra besöket var mer intressant.

Sedan följde en röd bourgogne, 2000 Henri Perrot-Minot Chambolle-Musigny Vieilles Vignes. Vinet var väldigt slutet när vi först fick det men efter en stunds luftning i glaset börjar det hända saker. Valnötsträ, bakkryddor, rotsaker, grönmögelost, nässlor och bränt gummi. Bra kraft i smaken, en pirrande syra och lagom strävt. Vi saknar dock fruktigheten, några slags röda bär hade inte varit fel, men vi fann aldrig några.

Mera Pinot Noir, men från Österrike denna gång: 2004 Leo Hillinger Pinot Noir. En varm doft med en avrundad fatvanilj, lakrits, torkade tomater, stallbacke med nyslaget ogräs. En mycket trevlig medelfyllig smak som ligger lätt i munnen. Ett trevligt och lättsålt exempel på Pinot.

Mer bourgogne, 2004 Domaine Tollot-Beaut Aloxe-Corton. Rödbetor, krutrök, chark, och nyskuren slanggurka. En rivig smak, vinet går mycket bra till maten, vitpeppar i eftersmaken. Vi drack 2003:an av detta vin för inte så länge sedan. Det varma året 2003 gav det vinet en mer amerikansk Pinotstil, och jag måste erkänna att jag uppskattade denna varma stil mer än 2004:an.

Nästa vin blev en italienare, och vilken italienare sen: 2001 Allegrini La Poja Veronese IGT. En förförisk doft av björnbär, körsbär, mörk choklad, pepparkaksdeg, mandelmassa och apfelstrudel. Smaken är lika storslagen: mycket smakrik med saftiga bär, fullt mogen med perfekt putsade och lena tanniner i full balans. En liten amarone-ton i smaken påminner om att vinet är 100% Corvino. En lång kryddig eftersmak avslutar upplevelsen. Strålande! Kvällens bästa vin, no contest.

Vi avslutade besöket med ett dessertvin gjort på en blandning av Muscadel, Semillon och Sauvignon Blanc: 2002 Château Tirecul La Gravière Monbazillac. Botrytis, höstlöv i honung, lite parfym och en hel del exotiska frukter. En mycket koncentrerad, kraftfull och söt smak med bra fruktighet. I smaken finns kanderat socker, russin, frukter och en gnutta mynta med en väl integrerad syra som ser till att vinet inte blir för sött, det förblir uppfriskande. Vinet formligen smälter bort på tungan. Överraskande bra, i klass med en riktigt bra Sauternes, men vinet är alltså från det för mig obekanta området Monbazillac i Dordogne, strax öster om det egentliga Bordeuax. Ett område att lägga på minnet.

Sideways

Vad dricker man till filmen Sideways? En Pinot Noir är naturligtvis ett måste, men även en Merlot bör drickas, i ren trots mot huvudpersonen Miles utrop "I'm not drinking any fucking Merlot!". Om världen hade varit rättvis hade vi öppnat t.ex. en 1989 Pétrus som ett utmärkt exempel på ett Merlot-vin och en 1985 Domaine de la Romanée-Conti Richebourg hade varit en god representant för Pinot Noir. Döm om vår förvåning när ingen av oss hade något av dess viner i garderoben!

Istället blev det en australier, 2005 d'Arenberg Pinot Noir The Feral Fox (159 kr), som fick representera Pinotdruvan. Doften visade upp eukalyptus ("mintpastill, inte Tulo, men nästan"), jod, kanel, lite jord och vaniljfat samt röda bär, mest jordgubb. En ganska otypisk Pinot Noir med en förvånansvärt sträv och syrlig men balanserad smak med en jordgubbston i bakgrunden. Vinet kallas även The Funky Feral Farting Fox eftersom dess rankor gödslas av lätt lösmagade rävar som fått smak för de laxerande Pinotdruvorna på d'Arenbergs gårdar.


Ett gott Merlot-vin visade sig vara ganska svårt att uppbringa. Systemet har inte mycket att erbjuda, men en ung spanjor, 2005 Tomas Cusine Geol Costers del Segre (179 kr), som åtminstone till större delen består av Merlot (71%) fanns i garderoben. Färgen är mörkt lila och vinet luktar av körsbär, jordkällare, grön banan, rödbeta och lite lakrits. Smaken är fyllig, sträv och bärig, men lite osammanhängande och alltför fatdominerad med en lite spritig eftersmak (15,5%). Vinet är alldeles för ungt och Merlot fick, precis som i filmen, finna sig besegrad av Pinot Noir. Jag ser att inte ens för detta självklart lagringskrävande vin kan Systemet förmå sig att säga att vinet "bör lagras", det blir bara ett vagt och intet förpliktigande "kan lagras".

Efter filmen plockas en halvflaska av en mer klassisk Pinot fram, en 1988 Domaine Rougeot Pommard (150 kr). Ujujuj: hav, tång, murklor, våt kofta och en rökt korv ("Lars Jönssons cognacsmedwurst en vecka efter bäst-före-datum") möter näsan. En vek liten kokt jordgubbe visar sig i en lätt, kort smak med en ton av lite utspätt blod (järn). Nä, den här flaskan var antingen kokt eller så har vinet sedan länge passerat sin topp. Vi fräschade upp gommen med en kall hallon-lambic, Cantillon, Rosé de Gambrinus (71 kr). Ett uppfriskande gott öl med en något ekivok etikett. Det är lite orättvist att dylika etiketter kan sitta på ett gott öl, men svårligen på ett gott vin.

Hur som helst, Sideways var mycket bra (även denna tredje gång).

1988 Domaine Rougeot Volnay 1er Cru Santenots

Mera Bourgogne: en riktigt mogen flaska som dök upp i samma släpp som den gamla Rieslingen från 1981. 1988 Domaine Rougeot Volnay 1er Cru Santenots (halvflaska, 150 kr) är kanske ingen makalös Bourgogne, men det är sällan man får chans att smaka ett snart tjugo år gammalt vin för en så billig peng.

Vinet har en tydlig terracotta-färgad mognadsrand i glaset. En trevlig, men ganska dämpad doft av mandelmassa, katrinplommon, lite jordiga höstlöv och ett fåtal mogna jordgubbar möter näsan. Smaken är mycket lätt, men balanserad och inte vattnig. Eftersmaken överraskar då spår av en rejält utspädd men ganska rökig whisky dyker upp. Vi lagar en försiktigt kryddad fläskschnitzel med karamelliserad buljong spetsad med lite hallonbalsamvinäger (ett lumpet trick för att styra in såsen åt Pinot-hållet) och det fungerar bra.

Vinet är gammalt och det innehåller som väntat en del partiklar i en liten bottensats. Det är dock rödvinspartiklar av den minsta sorten, musoner, så de stör inte. Om inte måttet "musoner" klingar bekant så kan det bero på att det är helt och hållet påhittat i ett halvberusat tillstånd. Ett halvdussin personer på denna jord svär dock vid denna skala för vinpartikelstorlek. Musoner är de minsta partiklarna, tämligen ofarliga; därefter kommer älgoner, dags att ta fram karaffen; och slutligen blåvaloner, groteskt stora partiklar. Blåvaloner är mycket ovanliga. De har i praktiken endast observerats vid ett tillfälle: i en 1970 Fonseca Porto Vintage. Ett magisk portvin, men kom för allt i världen ihåg att dekantera. Vi fann vad som måste ha varit resterna av en halv vinstock i botten av flaskan.

2003 Domaine Tollot-Beaut Aloxe-Corton

Av en slump hamnade Magnus och jag på Grill Ruby i gamla stan, och fann till vår milda förvåning en plausibel bourgogne i deras vinlista: 2003 Domaine Tollot-Beaut Aloxe-Corton. (Jag hittar den inte i Systemets databas, tyvärr.) Priset var högre än för maten, men det visade sig ändå vara ett gott val.

Vi delade på en flaska, och under kvällen utvecklade vinet sig i lite olika riktningar och vågor. Vi fann björnbär och lakrits, något som tydligen är ett kännetecken på en typisk Aloxe-Corton (ja, vi slog upp det efteråt). Dessutom fanns här en smula parfym, en salt havsbris, bränt gummi, rökt korv, hasselnöt och en rejäl strävhet i något som först snarast verkade vara en rättfram men god varm kalifornisk Pinot Noir; för att vara specifik så var vinet mycket likt 2002 Calera Pinot Noir. Jämfört med den tidigare bourgogneprovningen var detta ändå ett enklare vin, men i mitt tycke mer pedagogiskt i att delarna inte satt ihop på samma outgrundliga sätt som de dyrare bourgognerna. Sammantaget mycket angenämt och intressant. En glad överraskning.

Bourgogneprovning med Josef Andirik

Systembolaget bjöd in på bourgogneprovning i regi av Josef Andirik. Johan, Johnny och jag samlades med cirka tio andra förväntansfulla för att delta. Ett kortare föredrag om Cote d'Or och de olika vinernas karakteristika vidtog, varefter det var dags att prova. Sammanlagt fick vi sex röda bourgogner från de flesta av distrikten, plus ett referensvin, och provade sedan blint. Jag tyckte det var en ganska svår provning, och mina adjektiv stämde inte alltid med t.ex. Andiriks. Beskrivningarna nedan är delvis egna, delvis från övriga provningsdeltagare så de kan vara lite inkonsekventa. Siffrorna ur Systembolagets sortiment uppgavs under provningen men jag kan inte hitta alla i databasen.

• 2005 Louis Jadot Bourgogne Couvent des Jacobins (referensvinet), 99 kr. Det verkade lite bonnigt efter att ha läppjat de övriga.
  
  
• 2004 Maison Alex Gambal Echezeaux (99632), 689 kr. Rosor, en smula svett, parfym, fat, mjukt, generös frukt, sensuellt, välbalanserat.
  
  
• 2002 Jean-Claude Boisset Clos de la Roche (99539), 678 kr. Tjära, lakrits, nejlika, kryddor, choklad(?), lätt fyllighet, tanniner, syra.
  
  
• 1976 Domaine Louis Trapet Chapelle-Chambertin (-) [min favorit] Doft av mogen camembert, tryffel, nyponsoppa, fikon, torkad frukt, svamp, ruttna rotsaker, oxiderat? Det absolut mest annorlunda av de viner vi provade. Vissa tyckte att det avlidit, men mitt glas visade inte på detta.
  
  
• 2004 Domaine Armand Rousseau Père et Fils Chambertin (98705), 1208 kr [provningens tvåa]. Sammet, bränt gummi, fyllig, inlindad, extremt elegant, "klassas som ett av de bästa år ut och år in".
  
  
• 1999 Domaine Comte Georges de Vogüé Musigny Vieilles Vignes (98808), c:a 3500 kr (jag missade det precisa beloppet) [framröstades till provningsfavorit under provningens blinda del]. Chark, rök, björnbär(?), choklad, lakrits, fikon, mörka bär, övermogna jordgubbar i solen, rejäl struktur, gräddig, lång eftersmak (minuter), trots detta just nu i en "avig fas" och skulle med ytterligare mognad alltså vara ännu bättre.
  
  
• 1999 Faiveley Corton Clos des Cortons (-), 760 kr. "Urtypisk Corton", aning krydda, struktur, närapå Barolo, "riktigt bra".
  

Det fanns en del gemensamma drag. I princip alla var aningen tillbakadragna men angenäma, oerhört lättdruckna viner med fantastisk syra, balans och struktur. När jag väl identifierat en fascinerande smak och doft av bränt gummi hos ett vin dök det sedan upp i flera av de andra strax därefter.

Intressant nog för de av oss som debatterat glasens betydelse så anmärkte Andirik att provningsglasen faktiskt inte var ideala för bourgogne, och att rätt glas verkligen gör en skillnad. "Vinerna lider av små glas" och "inga andra viner är glasen så viktiga för, utom kanske barolo."

Provningen varade iallafall bara i två timmar, som försvann snabbt. Efter provningen vandrade vi hem till mig, där vi snabbkylde och drack en 2004 Remi Jobard Puligny-Montrachet 1er Cru les Chalumeaux (99701), 381 kr, strålande vit bourgogne, grumlig, med fetma, syra och fantastisk balans. Den försvann långt snabbare än vi trott.

Mindre intensiva än de bordeauxer vi tidigare provat, både privat och i Systembolagets regi, men sammantaget kan man nog kalla bourgognerna denna kväll för oklanderliga; en slags Jeeves till dig, Bertie Wooster. Enjoy.

Bourgogne kan bli en last.

Gondolens vinbar

Fredagskvällen tillbringades på Gondolens vinbar. Vi passade på att prova en mängd spännande viner från vinbarens ständigt växlande vinlista. Den fasta födan bestod av en Karljohan-risotto och en ostbricka. Vinerna var:

2000 Jacquart Champagne Blanc de Blancs Millésimé

T: "So-so." Blanc-de-blancs är ibland lite tråkig, som i detta fall.

2002 Olivier Leflaive Puligny-Montrachet

Tar en stund att komma igång, men snart visar sig en förförisk blandning av citronskal, lakrits, nötter och aningen vanilj. Mycket fin syra, komplex lång eftersmak, utmärkt att dricka som det är utan några tillbehör. Vi dricker uppenbarligen alldeles för lite vit Bourgogne.

1999 Henri Bourgeois Sancerre La Bourgeoise

Klassisk djupgul Sancerre, mogen Sauvignon Blanc med bra syra kombinerat med fruktiga honungstoner.

2004 La Spinetta (Rivetti) Barbera d'Alba Gallina

En fantastiskt bra Barbera, smakrik, nötter, plommon, blommor; balanserad med perfekta syror för att bryta igenom Karljohan-risotton som det serverades till. En av de bästa Barbera d'Alba jag druckit.

2004 Giorgio Pelissero Langhe Long Now

Även detta vin är från Piemonte. Blomdofter och drottningsylt, särskilt blåbär är mycket framträdande. Vinet är lite syltigt, förmodligen för ungt. Nebbiolo/Barbera-blandning, men smakar inte särskilt italienskt.

2003 Marimar Torres Pinot Noir Cristina Don Miguel Vineyard

En amerikansk Pinot Noir med en tjusig bärig pinotbukett plus lite stendamm och bränt fat att bjuda på. Trevligt, men tappar dock efter en stund i glaset.

2004 Domaine Jacques-Frederic Mugnier Nuits St. Georges Clos de Fourches

Ett glas röd Bourgogne. T: "Det här vinet fick mig att le."

2001 Château Clinet

Tobak, kryddor och bär, gräs, rotsaker; väldigt animaliskt ("blod, svett och tårar"). Ett mycket bra Merlot-dominerat vin från Pomerol, Bordeaux. Få vindistrikt i världen lyckas samtidigt vara både så fylliga och friska på en gång, men ett bra Bordeaux-vin lyckas nästan alltid med denna balansgång.

2000 Château Suduiraut

Vad ska man säga, mer än att det här smakar gyllene Sauternes? En mycket god sådan. Honung och mogna frukter i balans, inlindade i en guldgul botrytiskaraktär. Vinet hanterade samtliga ostar på ostbrickan utan problem (sommeliern avlägsnade omtänksamt en ilsken bit Münster från ostsamlingen när han hörde vårt vinval).

1999 Joseph Drouhin Beaune 1er Cru Clos des Mouches

En flaska av denna klart godkända Bourgogne fick avsluta vinkvällen framåt småtimmarna på hemmaplan. (Min uppmärksamhet var inte längre på topp och jag har tyvärr inga smak- eller doftdetaljer att erbjuda. Det var gott.)