Höstpremiär på Vinbaren

För ungefär en vecka sedan begick vi höstpremiär på Gondolens vinbar och utan större ceremonier högg vi in på den nykomponerade vinlistan. Det har nästan blivit till en tradition att börja med en Puligny-Montrachet på Vinbaren och så fick det bli även denna gång:

2004 Gérard Chavy & Fils Puligny-Montrachet 1er Cru Les Perrières
Sofistikerade dofter av moget grönt äpple, nötter, "skiffer efter regnet", en härlig citronkola och lite lakritsrot möter näsan. Smaken är intensiv, rik och lång med uppfriskande och balanserade syror. Detta är helt klart det bästa vin Puligny-Montrachet visat upp på Vinbaren hittills i år. Lysande gott.

1992 Dr. Pauly-Bergweiler Ürziger Würzgarten Riesling Spätlese
Här hittar vi mogna, vaxiga dofter av päron, gul melon och petroleumdofter á la oljig verkstad. Smaken är moget halvsöt, äppelsaftig, frisk och mycket god. Hur kan tyskarna sälja sina mogna viner så här billigt?

2002 Château Pichon-Longueville Baron
Ett stort glas stor bordeaux fick förgylla lammfilén. Dofterna som trängs i glaset är choklad, köttbuljong, kanel, grönt bananskal(!), jord, ett väl använt stall och några få körsbär (inga svarta vinbär) men ganska lite frukt överhuvudtaget. Smaken är mycket sträv, pepprig och fyllig, men känns outvecklad och innehåller tyvärr en del störande gröna och stjälkiga toner. Jag hade mycket svårt att få bort de gröna bananskalen ur sinnet, även när vinet dracks till maten, och denna Pichon Baron blev tyvärr en besvikelse för min del. Jag hade förväntat mig mer.

2005 Domaine Santa Duc Côtes du Rhône Sélection Vieilles Vignes
En enkel men fullt duglig Côtes du Rhône: lite damm, massor med blåbärssoppa, vitpeppar och mjölkchoklad. Smaken är medelfyllig, kryddig, läskande och pepprig. Klart godkänt.

2004 Fernando Remírez de Ganuza Rioja Trasnocho
Denna ultramoderna och svåröverkomliga "superrioja" är tillverkad i något som anses vara det renaste "labbet" i Spanien och nog smakar det rent: överväldigande dofter av gräddbakelse, smörkola, vältvättade slånbär och bakkryddor (kardemumma i smörig bulldeg). Vinet är supersträvt, tungkrullande (passande nog som att äta slånbär) och ännu inlindat i ett tjockt babyhull. Gott men svårdrucket för tillfället. Att det är från Rioja får man läsa sig till, för det går inte att känna igen vinet som en rioja; dofterna påminner mig dock om en annan fet spanjor, Finca Sandoval, trots att dessa viner inte har några druvor gemensamt (Tempranillo vs Syrah). It's a strange world.

Utöver dessa viner drack andra i sällskapet även 2004 "S" de Suduiraut ("fönsterkitt, fast väldigt gott fönsterkitt"), 2001 Allegrinis La Poja ("en höjdare, återigen") och en enklare 2002 Marsannay. Förutom besvikelsen med Pichon Baron så var alla nöjda med sina vinupplevelser. Det lär bli fler besök.

Svenska och franska viner på norra Öland

Under en utflykt till norra Öland passade vi på att besöka Wannborga Vin & Lamm, en gård som odlar egna druvor och gör sitt eget vin. Vi beställde in en lunch och smakprover av två av deras viner, 2006 Wannborga Rosé och 2005 Wannborga Den Röda Riservan. Vi hade inga större förväntningar på dessa svenska viner och det var nog tur: Sverige är (ännu) ingen match för de gamla vinmakarländerna. Rosén luktade underligt av ylle, våt aska och en gnutta bär. Smaken var lyckligtvis något bättre än lukten. Den röda fatlagrade riservan doftade av körsbär, smörkniv av enträ och någon kemisk ton. Smaken är fruktig, men spretig och ganska kort. Summa summarum kanske något bättre än väntat (det kan uppenbarligen vara värre), men inte särskilt bra. Finare Vinare har det kompletta scoopet och detaljerna kring Wannborga och alla deras viner.

Desto bättre var deras lammprodukter. Vi serverades en fantastiskt god lammpaté och mycket fina skivor av rökt lamm. Även lammkorven, lammfilén och lammrostbiffen var utmärkta, så ett lunchstopp rekommenderas om man har vägarna förbi.

På kvällen tog vi oss ut till Lammet & Grisen utanför Löttorp. Denna svenska Peppes Bodega slogs upp mitt ute i vildmarken utan bygglov 1969 och får väl sägas ha blivit en succé. Trots det otillgängliga läget tycks det oftast vara helt fullsatt. Idén är att servera helstekt lamm och gris till en hungrande publik; man får äta tills man spricker. De har dessutom en förvånansvärt intressant vinlista och vi släppte alla tyglar och löpte amok i vinvalet. Både vin och annan dryck beställs i en bar och jag kände mig ganska barock när jag beställde "En Pichon -96 och två Zingo, tack."

Efter lite letande i källaren fann de sista flaskan av 1996 Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande och överlämnade den försiktigt tillsammans med två exemplar av Riedels stora bordeauxkupor. Korken såg fin ut och det första doftprovet visade på ett felfritt men ännu ganska slutet vin vilket var förväntat då ingen tid för dekantering fanns.

Efter en stund i glaset börjar vinet visa sitt rätta jag, det är ju trots allt är en stolt Deuxième Cru från Pauillac. Detta år var druvblandningen 75% Cabernet Sauvignon, 15% Merlot, 5% Cabernet Franc, och 5% Petit Verdot. En gyllene doft av svarta vinbär och ceder är det första som visar sig. Sedan kommer en underbar marsipandoft från faten tillsammans med ett komplext fackverk av sockerslungade rotsaker, köttsoppa, mörk choklad, torr vindpinad ljung och andra örter. Efter halvannan timme har vinet nått sin höjdpunkt; vinet formligen sjunger. Maten, som är alldeles utmärkt, glöms nästan bort då vi inte kan slita näsorna från grevinnan Lalande.

Vinet är drickmoget idag, även om det har minst ett och troligen två decennier till att ge. Smaken är sublim, intensivt kryddig, helt harmonisk och fyller varenda skrymsle av munhålan. Syror, tanniner och frukt är i perfekt balans. Den eldiga eftersmaken är mycket lång. Det här är essensen av Bordeaux och Cabernet Sauvignon blir inte bättre än så här.

Ett stort vin från ett stort år. Annica tycker att det är den bästa bordeaux hon druckit på ett decennium och vinet var värt vartenda öre (trots de många örena: 1,610 kr). Barnen var nöjda med sin Zingo också.

Pio Cesare et amies på Eriks Vinbar

Ännu en fantastisk sommarkväll på Eriks Vinbar, denna gång med Johan.

2002 Domdechant Werner'sches Hochheimer Kirchenstück Riesling Erstes Gewächs. Blygt men elegant, en eftertänksam smak av peppar. Jag saliverade efter mer.

2003 Weiss, Johann Schwarz. Sötaktig, fruktig, pepprig eftersmak. Johan hävdade en smula blommor och smultron, vilket fick mig att höja på ögonbrynet. Detta påminde mig en smula om den tidigare alsaceprovningen, men tyvärr inte så positivt: jag hade svårt att hitta och karaktärisera smaken. Kanske är det mina smaklökar som är problemet?

2004 Il Pino di Bisserno, Tenuta Campo di Sasso. (Kommentar saknades i provningstumultet.)

2004 Hannibal, Bouchard Finlayson. Parfym, bär, viss strävhet.

2001 Pio Cesare Barolo Ornato. Parfym, strävhet, en smula stendamm; "egyptisk bakgård" utbrast Johan. Ett elegant vin, kvällens vinnare i min mening.

2005 Glaetzer The Wallace Shiraz Grenache. Lite blekt när drucket ensamt, men fungerade desto bättre till maten.

2004 Lynmar Pinot Noir. "God!"

2004 Alvaro Palacios Priorat Les Terrasses. Doftade "flugpapper på ett bra sätt", en smula kartig, sura körsbär, ganska mycket tanniner. Ännu omoget men inte oävet.

Skörda dina druvor, trampa dem i ett kar under en lyftkran. Rid din häst tills den är löddrat utmattad, häng upp den sprattlande över karet och hugg den till döds med tiotusen blyertspennor. Låt djuret droppa torrt ner i karet. Du har skapat 1999 Château Gruaud Larose. Detta var ett intressant vin, stallbacke, intorkad hästsvett, blyertspenna, blod, sandiga tanniner. Dessutom med en oerhört lång, dominant smak som dränkte de övriga och sedan stannade kvar i säkert en halvtimme efter middagen. En skakande upplevelse, kanske vi kan summera det som, men väl värd att göra. (Vi har provat denna tidigare; då var intrycket mer stall än svett och blod.)

Vår utmärkte sommelier överraskade oss avslutningsvis med det röda, söta 2000 Willi Opitz Zweigelt Opitz One. Ett strohwein från den lekfulle vildhjärnan Willi Opitz, ett vin vilket närmast liknade en mindre söt nya-världen muscat, men som även hade en viss karaktär av portvin. Brända toner, plommonkompott, antydan av tjära. Druvan hette zweigwelt, om jag hörde rätt.

Till allt detta serverades en majestätisk rödbets- och svamprisotto, kanske den bästa jag haft nöjet att avnjuta. Eloge till köket.

Eriks grillbar

Utsikten är fantastisk och vi fick gott om tid att beundra den i den varma junikvällen när vi väntade, väntade och väntade på maten. En kyld tomatsoppa med en bruschetta med kronärtsskocka och parmesangratinering var ok, även om den smälta parmesanen dominerade skocksmaken lite väl mycket. Eller så var det lite väl konserverade kronärtskockor. Efter ännu en lång stunds beundrande av utsikten dök en pasta med vårprimörer samt grillad lamminnerfile med tillbehör upp. Till våra pommes frites (eller var det till det redan såsförsedda lammet?) fick vi en tallrik med fyra olika såser/kryddsmör. Maten lät god och ambitiös på menyn men smakade rätt mediokert. Till detta fick en vi en halvdan Côtes du Rhône vars namn jag har redan har glömt. Jag minns dock att menyn uppgav en årgång, men vi serverades en annan.

Med tanke på det lilla köket och den stora mängden sittplatser skulle det nog löna sig med enklare, men bättre utförda rätter. För samma pris får man bättre grillrätter (och bättre service) på t.ex. Texas Longhorns restauranger. Det enda som motiverade priset var utsikten, som är magnifik, men kanske inte vad en av Erik Lallerstedts restauranger borde vara känd för.

Gondolens vinbar

Fredagskvällen tillbringades på Gondolens vinbar. Vi passade på att prova en mängd spännande viner från vinbarens ständigt växlande vinlista. Den fasta födan bestod av en Karljohan-risotto och en ostbricka. Vinerna var:

2000 Jacquart Champagne Blanc de Blancs Millésimé

T: "So-so." Blanc-de-blancs är ibland lite tråkig, som i detta fall.

2002 Olivier Leflaive Puligny-Montrachet

Tar en stund att komma igång, men snart visar sig en förförisk blandning av citronskal, lakrits, nötter och aningen vanilj. Mycket fin syra, komplex lång eftersmak, utmärkt att dricka som det är utan några tillbehör. Vi dricker uppenbarligen alldeles för lite vit Bourgogne.

1999 Henri Bourgeois Sancerre La Bourgeoise

Klassisk djupgul Sancerre, mogen Sauvignon Blanc med bra syra kombinerat med fruktiga honungstoner.

2004 La Spinetta (Rivetti) Barbera d'Alba Gallina

En fantastiskt bra Barbera, smakrik, nötter, plommon, blommor; balanserad med perfekta syror för att bryta igenom Karljohan-risotton som det serverades till. En av de bästa Barbera d'Alba jag druckit.

2004 Giorgio Pelissero Langhe Long Now

Även detta vin är från Piemonte. Blomdofter och drottningsylt, särskilt blåbär är mycket framträdande. Vinet är lite syltigt, förmodligen för ungt. Nebbiolo/Barbera-blandning, men smakar inte särskilt italienskt.

2003 Marimar Torres Pinot Noir Cristina Don Miguel Vineyard

En amerikansk Pinot Noir med en tjusig bärig pinotbukett plus lite stendamm och bränt fat att bjuda på. Trevligt, men tappar dock efter en stund i glaset.

2004 Domaine Jacques-Frederic Mugnier Nuits St. Georges Clos de Fourches

Ett glas röd Bourgogne. T: "Det här vinet fick mig att le."

2001 Château Clinet

Tobak, kryddor och bär, gräs, rotsaker; väldigt animaliskt ("blod, svett och tårar"). Ett mycket bra Merlot-dominerat vin från Pomerol, Bordeaux. Få vindistrikt i världen lyckas samtidigt vara både så fylliga och friska på en gång, men ett bra Bordeaux-vin lyckas nästan alltid med denna balansgång.

2000 Château Suduiraut

Vad ska man säga, mer än att det här smakar gyllene Sauternes? En mycket god sådan. Honung och mogna frukter i balans, inlindade i en guldgul botrytiskaraktär. Vinet hanterade samtliga ostar på ostbrickan utan problem (sommeliern avlägsnade omtänksamt en ilsken bit Münster från ostsamlingen när han hörde vårt vinval).

1999 Joseph Drouhin Beaune 1er Cru Clos des Mouches

En flaska av denna klart godkända Bourgogne fick avsluta vinkvällen framåt småtimmarna på hemmaplan. (Min uppmärksamhet var inte längre på topp och jag har tyvärr inga smak- eller doftdetaljer att erbjuda. Det var gott.)

Mistral

Annica nyttjade en av sina 40-årspresenter igår, ett besök på Restaurang Mistral i Gamla Stan. Mistral har endast 12 platser, de har bara en sittning, och en Michelin-stjärna. Ergo: det är dyrt och det är svårt att få ett bord, men det var väl värt besväret. De har en och endast en avsmakningsmeny med tillhörande vinmeny, alltså ingen á la carte. Prislistan är kort: 1000 kr för maten och 1000 kr till för vinerna. På toaletten fanns handdukar märkta med gästernas namn(!).

Rätterna serverades i "flights" med ett smaktema som skulle matcha det vin som tillhörde "flighten". Grunden i maten är svensk, men med ganska mycket artisteri. De gillar uppenbarligen också (really, really) slow food. Inga bilder denna gång tyvärr, det var för mörkt och skämmigt att ta bilder i denna intima restaurang.

Vi fick följande:

Domaine André & Mireille Tissot, Vin Jaune Arbois 1999, Jura, Frankrike

Griskind med mjällt späck med saltbakad rödbeta från familjen Speer glaserad i sherry samt Kalixlöjrom och krispigt ålskinn.

Saltmarinerad strömming med syrlig lök och smältande Lardo de Collonata.

Vin Jaune är fransk finsherry, smakade som en fyllig komplex sherry med lång eftersmak. Ålskinnet var en riktig höjdare, helt underbart koncentrerade smaker. "Sherryn" passade mycket bra till båda rätterna. Lardo de Collonata är finflott från Toskana.

The Observatory, Chenin Blanc/Chardonnay 2004, Swartland, Sydafrika

Tartar på oxfilé från Davidsta gård med riven palsternacka, krossade enbär och rostat äpple i en väl kyld ostronbuljong.

Morot marinerad i älgört och saffranssmör över råa räkor från Smögen samt lätt stekta bitar av kålrot.

Lantägg ("uovo proibita":-) från Sanda hönseri tillrett "chaud-froid" med krämig Vin Jaune-potatis, griskindsky med sardeller samt några hårt stekta bitar av svenskfångad bläckfisk.

Mycket gott, friskt balanserat vitt vin från Sydafrika som passade till alla tre rätter i denna omgång. Oxfilétartaren var nästan lite för mild och det kändes som lite slöseri med oxfilé av högsta kvalité. Råa räkor var inte heller så upphetsande, men morot i älgört var något helt nytt och spännande. Om det är som det sägs, att en kocks storhet mäts hur han tillreder sina ägg, så är Mistrals kock en av de största: denna äggula var sublim (nej, jag skämtar inte, vi golvades av äggets storhet).

Domaine Gauby, Côtes du Roussillon Villages Vieilles Vignes 2003, Languedoc-Roussillon, Frankrike

Speers lök "aigre-doux" med lakritsrot, 25-årig balsamico tradizionale, rostade oliver samt en oxbuljong att dricka.

Rotselleri från Martin på Skilleby kokt i havet (dvs sjudit i förseglad kastrull i 3 timmar med kryddor och Dulse-alger).

Lammhals från skånskt höstlamm varsamt pocherat (i tre dygn!) med kaffe och timjan och sedant brynt i lantsmör, med sin stekjuice samt blad av vitkål.

Här kom kvällens näst bästa vin. Ett otroligt förföriskt biodynamiskt odlat (det var mycket biodynamiskt på menyn) rödvin med friska bär, lite fat, kaffe och lakrits. Vinet var gott nog i sig, men när det kombinerades med varmrätterna så insåg man hur bra denna restaurang är. Lakritsroten till löken och den knappt märkbara kaffesmaken i lammet gjorde underverk för vin-mat-harmonin. Lammet serverades med sked för att demonstrera mörheten i köttet. Detta lamm slog faktiskt Oaxens lammrätt. Även rotsellerin var matkonst på högsta nivå. Det behövs inte dyrbara råvaror för att åstadkomma fantastiska smaker.

Fonseca Vintage Port 1985, Douro, Portugal

Mogen Roquefort "Green Paper" utvald av ostiljären Philippe Olivier från Boulogne-sur-Mer.

Det här vinet hade man nog prickat på en blindprovning. Kvällens bästa vin var en riktigt mogen Fonseca Vintage Port från en bra årgång, kanske inte lika storartad som 1970, men bättre än 1980. På ostbrickan låg en enda ost, men inte vilken ost som helst. Hovmästaren berättade en lång historia om denna Roquefort, om dess stamtavla och vördnadsvärda producent. Den är perfekt mogen nu i december. Det är bara att hålla med; det var den bästa blåmögelost vi någonsin smakat. Perfekt, helt enkelt.

Domaine André & Mireille Tissot, Spirale 2004, Jura, Frankrike

Äppelglass med valnötsolja, fleur de sel, samt ett lavendel- och lantmjölkmoln.

Pocherad hokkaidopumpa med brynt smör, pumpakärnsolja och en krämig hasselnötsglass.

Kaffe, te och praliner.

Efter fem timmars ätande var dags för dessert och vi blev inte besvikna här heller. Båda rätterna höll högsta klass och trots proppmättheten ville vi ha mera.

Om man vill jämföra Mistral med Oaxen så kan man säga att Mistral är svenskare, kanske lite renare eller enklare i smakerna. Man fick fler viner på Oaxen, men Mistrals viner höll så hög kvalitet och påfylldes vartefter man drack upp, att vinjämförelsen går på ett ut. Mistrals höjdpunkter (t.ex. ägget, rotsellerin, lammet och osten) är i världsklass. Några rätter höll dock inte riktigt samma toppklass (räkorna och oxfilén). Oaxens rätter var jämnare, inga dalar. Men allt sammantaget så är båda restaurangerna en matupplevelse för livet. Besök båda!