Finfint från Italien

Vi inleder 2009 års vinäventyr genom att dricka några högflygande italienare hemma hos J&K. Lammfilé och svamprisotto kompletterad med en mycket god syrlig kanelkryddad sallad är vad vi förtär till vinerna.

Men först champagnerna, två stycken denna gång. André Clouet Cuvée 1911 (529 kr), som levereras i en mycket speciell bastskrud, är en blandning av tre årgångar, dock inte 1911 som man kan tro, utan hälften från det lysande året 1996, resten från 1995 och 1997. Druvorna - enbart Pinot Noir - kommer från Clouets bästa vingårdar i Bouzy. Vi provar: den finbubbliga champagnen bjuder på en fint mogen doft av gula jordkällaräpplen, kandisocker och lite nougat. Vinet är balanserat, runt, läskande, långt och mycket gott. En väldigt trevlig champagne, en positiv överraskning.

Nästa champagne-flaska är en 1998 Veuve Clicquot Ponsardin Brut Vintage Reserve (459 kr) som inehåller alla de tre champagne-druvorna: Chardonnay, Pinot Meunier och Pinot Noir. Doft: äppelpaj, brödighet och uppiggande citrustoner. Smaken är mycket frisk med bra riv och med än mer citrus. Helt annorlunda jämfört med Clouet, men i stort sett lika bra. Passade finfint även till den söta efterrätten. Det är slående hur mycket den upplevda mognaden skiljer mellan dessa två viner; Veuve Clicquot 1998an känns betydligt yngre än Clouet trots att det skiljer väldigt lite mellan årgångarna.

Först ut av rödvinerna var 2002 Tua Rita Redigaffi (1266 kr) som redan provats entusiastiskt av många i den svenska vinbloggosfären. Om det inte vore för dessa hurrarop hade vi nog varit skeptiska till ett italienskt Merlot-vin från från det minst sagt mediokra året 2002. Men nu måsta vi ju prova. Ur glaset kommer en dov, koncentrerad doft av mörka körsbär och plommon, läder, jord, tjärtoner, lyxiga ekfat, något som påminner om thai-basilika, och en mycket fin sötlakrits; dessutom några berikande animaliska inslag. Storslaget och lyxigt! Smaken är stor, bred och magnifikt munfyllande. Tanninerna är sammetslena och helt integrerade i den förföriska smaken som har en lång kaffekryddad avslutning. Imponerande, men - det ska erkännas - de många lovorden till detta vin hade nog fått mig att förvänta mig ännu mer. Men för en italiensk Merlot från 2002 är detta naturligtvis med beröm godkänt. Bortskämd, moi?

2002 Dal Forno Romano Valpolicella Superiore Vigneto Monte Lodoletta (692 kr) består till största delen av Corvina, men har också druvorna Rondinella, Croatina och Oseleta i sig. Detta är ett "billigare" vin från Dal Forno Romano, alltså inte deras svindyra amarone. När det gäller vin från denna producent, Venetos främsta, sänker det dock inte våra förväntningar särskilt mycket. Till glaset: en kraftig och lite udda doft av barrskog, skaldjur i dill, mörk choklad, bittermandel och grillat kött når näsan. Den är svår för vissa, domen lyder "Body Shop", men de som kommer undan denna association finner doften angenäm, annorlunda och intressant. Smaken är till till en början mördande sträv, men tanninerna ger med sig när maten kommer fram. Munnen fylls med massor med urtjusig lakrits inlindad i mörk frukt; vinet har en hög fin matvänlig syra och mycket bra längd. För några blir det dock bara en "kallsup i skumbadet".

2001 Gaja Brunello di Montalcino Sugarille (775 kr) är - vilket framgår tydligt av vinets namn - Gajas inkarnation av Brunello di Montalcino. Vinet har inte hunnit få mycket luft och är lite slutet, men vi anar bland annat en gummiverkstad med oljefläckar på golvet, fin vinbärsfrukt och träkryddor. Det här lovar mer, men tyvärr är vinet uppdrucket innan det hinner blomma ut i fler doftnyanser. Smaken är mycket sträv, men stor, fin, rik, bred, livlig med underbara syror. Den är lång, intensiv med en lysande fin kryddig eftersmak (med lite ventilgummi i). En fantastiskt fin smak, kvällens bästa i min mening, och med några år till i källaren, eller fler timmar i karaffen, så blir detta förmodligen ett än mer strålande vin. Kan Gaja göra fel över huvudtaget?

2004 Tenuta San Guido Bolgheri Sassicaia (795 kr), kvällens andra super-toskanare, består av 85% Cabernet Sauvignon och 15% Cabernet Franc. Lagras 24 månader på franska ekfat, varav en tredjedel nya. Detta skulle egentligen ha varit en flaska 2001 Sassicaia, men då den inte kunde hittas hos ägaren, fick denna flaska agera stand-in. Vi häller upp: en något sluten doft bjuder på massor med ekfat, söt gräddkola à la "Rollo", tjock köttbuljong och dämpad röd frukt. Smaken är glödande intensiv, mycket lovande, men ännu helt fatdominerad och inte ens flera timmar i glaset lyckas skaka liv i vinet, som, inte överraskande, befinner sig djupt inne i en mörk fatbeklädd tunnel.

Till efterrätten kommer en halvflaska sött fram, 2001 Domaine Cauhapé Jurançon Quintessence du Petit Manseng (589 kr), ett för mig tidigare obekant vin från Jurançon. Alldeles nyöppnat ligger en limton och lurar över vinet, men den lättar snabbt och istället uppenbarar sig en klar och frisk doft av ananas och stenfrukter. Smaken är intensiv, med en härlig syrlig ananas och storartad kola; fylligt, syrlig och sött på en gång. Inte särskilt komplext, men rent och klart. Smaken är avgjort större än doften. Mycket gott. Vinet känns ännu ungt och kommer säkert att utvecklas i decennier framöver.

Sammantaget kan man säga att Redigaffi är det bästa "drinkvinet" och Sugarille det bästa matvinet (det var gudabenådat gott till lamm och risotto), även om Dal Forno sannerligen inte heller gick av för hackor till maten. Sassicaia får slicka såren och begära revanch efter några år till i källaren.

2006 Ca' Rugate Soave Classico Monte Fiorentine

Vi hör ropen. "Copycats! Epigoner!" Ja, vi erkänner: vi leker Följa John med Frankofilen som med stor behållning drack en flaska 2006 Ca' Rugate Soave Classico Monte Fiorentin (99 kr) häromdagen. Även Finare Vinare har druckit detta vin, redan i december. Men det är anklagelser som rinner av oss lätt; det är svårt att låta bli att pröva ett vin efter de lovord detta förhållandevis billiga vitvin har fått både i bloggosfären och i Gambero Rosso. Dessutom gillar vi ju Soave. Som andra redan har skrivit, så är detta ett vingårdsvin från Soave Classico och druvan är Garganega. Vi dricker vinet väl kylt till en Spagetthi Marinara.

Vinet doftar citrus, torkad ananas och lite melon inlindat i några oidentifierade blommor och en tunn rökdust. Efter lite noggrannare sniffande hittar vi även nyskurna tomater och slanggurka och en honungsvaxig nötighet. Vi inbillar oss att här kan finnas ektoner, men det är i så fall fantomek, vinet har inte legat på fat (om vi inte missförstått något med vår mycket skraltiga opera-italienska). Den rika smaken är bred, avrundad med en kryddig kropp och har en knappt märkbar spritsighet, lite grapefrukt i eftersmaken. Syran drar åt paprikahållet och längden är bra med tanke på vinets blygsamma prislapp. Ett mycket drickbart vin. Skulle man önska sig något så är det lite högre och attraktivare syror för att balansera upp den omfångsrika kroppen.

Vi slår inga volter av kärlek, men instämmer ändå med föregående talare: detta är ett riktigt bra vin för sin hundralapp och vi lär köpa fler flaskor; det här blir ett mycket bra vitt bulkvin att ha redo i kylen. Och, ett tips: den som gillar detta vin kommer att älska 2004 Leonildo Pieropan Soave Classico Superiore La Rocca.

La Poja på vinbaren

Ännu ett besök på Eriks vinbar. Jag har lovat att dricka mer vit bourgogne och börjar därför med ett glas 2005 Jean-Louis Chavy Puligny-Montrachet 1er Cru Les Folatières. En finstämd chardonnay med pärontoner, mineraler och en liten elegant fatkola. Uppfriskande, men lite för ungt. Leflaives Puligny-Montrachet från förra besöket var mer intressant.

Sedan följde en röd bourgogne, 2000 Henri Perrot-Minot Chambolle-Musigny Vieilles Vignes. Vinet var väldigt slutet när vi först fick det men efter en stunds luftning i glaset börjar det hända saker. Valnötsträ, bakkryddor, rotsaker, grönmögelost, nässlor och bränt gummi. Bra kraft i smaken, en pirrande syra och lagom strävt. Vi saknar dock fruktigheten, några slags röda bär hade inte varit fel, men vi fann aldrig några.

Mera Pinot Noir, men från Österrike denna gång: 2004 Leo Hillinger Pinot Noir. En varm doft med en avrundad fatvanilj, lakrits, torkade tomater, stallbacke med nyslaget ogräs. En mycket trevlig medelfyllig smak som ligger lätt i munnen. Ett trevligt och lättsålt exempel på Pinot.

Mer bourgogne, 2004 Domaine Tollot-Beaut Aloxe-Corton. Rödbetor, krutrök, chark, och nyskuren slanggurka. En rivig smak, vinet går mycket bra till maten, vitpeppar i eftersmaken. Vi drack 2003:an av detta vin för inte så länge sedan. Det varma året 2003 gav det vinet en mer amerikansk Pinotstil, och jag måste erkänna att jag uppskattade denna varma stil mer än 2004:an.

Nästa vin blev en italienare, och vilken italienare sen: 2001 Allegrini La Poja Veronese IGT. En förförisk doft av björnbär, körsbär, mörk choklad, pepparkaksdeg, mandelmassa och apfelstrudel. Smaken är lika storslagen: mycket smakrik med saftiga bär, fullt mogen med perfekt putsade och lena tanniner i full balans. En liten amarone-ton i smaken påminner om att vinet är 100% Corvino. En lång kryddig eftersmak avslutar upplevelsen. Strålande! Kvällens bästa vin, no contest.

Vi avslutade besöket med ett dessertvin gjort på en blandning av Muscadel, Semillon och Sauvignon Blanc: 2002 Château Tirecul La Gravière Monbazillac. Botrytis, höstlöv i honung, lite parfym och en hel del exotiska frukter. En mycket koncentrerad, kraftfull och söt smak med bra fruktighet. I smaken finns kanderat socker, russin, frukter och en gnutta mynta med en väl integrerad syra som ser till att vinet inte blir för sött, det förblir uppfriskande. Vinet formligen smälter bort på tungan. Överraskande bra, i klass med en riktigt bra Sauternes, men vinet är alltså från det för mig obekanta området Monbazillac i Dordogne, strax öster om det egentliga Bordeuax. Ett område att lägga på minnet.

2004 Pieropan Soave Classico Superiore La Rocca

Ett glas 2004 Leonildo Pieropan Soave Classico Superiore La Rocca (229 kr) är vackert gult. Dofterna är citrus, mandel, torkad mango och finstämda fattoner. Smaken är elegant och mycket harmonisk, här finns en precis balans mellan honungsinlindade fatsmaker och fruktiga syror med en lång eftersmak. Vinet är helt moget och sammansmält trots att det egentligen inte är särskilt gammalt och ovanligt nog uppskattar vi smaken på ett vin mer än doften. Det känns suave i munnen helt enkelt.

Druvan är 100% Garganega och vinet ligger på 500-liters ekfat i ett år innan de hamnar i den slanka flaskan. Eftersom vi inte ville hälla La Rocca i fiskpannan så vi köpte en flaska 2005 Luigi Righetti Soave (63 kr) för det syftet. Det är intressant att jämföra dessa två Soave-viner (vilket inte är helt sant, La Rocca är ett vin från Soave Classico som faktiskt är ett granndistrikt till Soave). Righettis Soave är nästan helt färglös; citrus och ananas i doften; en enkel men uppfriskande smak. Det enklare vinet bör serveras väl kylt, annars faller det isär och får underliga bismaker, medans Pieropans La Rocca håller ihop hela vägen upp till rumstemperatur (en bragd, det var nog uppåt 27-28 °C idag).

Vi drack vinet till en örtinbakad gösfilé à la Wedholm med sockerärtor och färskpotatis. Middagen avslutades med en getost från Gullspira gård i mörkaste Uppland (dvs Gimo). Detta är en mycket krämig, fräsch och god, ganska mild getost med en liten smak av timjan. Både vin och ost rekommenderas å det varmaste.

Gamla trotjänare

Häromveckan drabbades vi av ett pinsamt, men tyvärr återkommande problem. Vi behövde ett såsvin men det billigaste vin som fanns hemma hade kostat lite knappt två hundralappar. Systemet är stängt, hur göra såsen? Häller vi en 2005 Domäne Freie Weingärtner Wachau Riesling Smaragd Loibner Loibenberg (179 kr) i grytan? Nej, vi bytte recept.

Sedan vinintresset vaknat till liv igen efter ett decenniums dvala har vi börjat köpa allt dyrare viner; det är sällan vi dricker något under 150-kronorsstrecket och viner för det dubbla är inte ovanliga. Är vi lurade? Varför betala så mycket när det finns så många billigare viner? Är de inte lika bra?

Som ett experiment beslöt vi att genomföra en provning med "gamla trotjänare", viner som vi en gång i tiden druckit i åratal utan att klaga (åtminstone inte högljutt). De vita vinerna provades med en laxpaté och en tomat- och kronärtskockssallad. De röda till en svamppasta. Som efterrätt bjöd Anders på en variant av päronkakan, denna gång med en fluffig biskvibotten. Innan den egentliga provningen började smakade vi en madeira som aperitif:

Blandy's Sercial, 10 years old
Sherryliknande doft av Anton Berg-marsipan och nötter. Fyllig, knäckig smak med torkade aprikoser. En lång glödande eftersmak. En mycket trevlig madeira.

Sedan följde de vita trotjänarna:


2005 Casal di Serra, Umani Ronchi (77 kr)
En Verdicchio från Italien. En ganska återhållsam doft av nyskalade äpplen och aningen citrus. Ett friskt, lätt vin, inte alls dåligt, men inte heller särskilt spännande. Ett vin att svalka sig med en solig sommardag.

2006 Stoneleigh Sauvignon Blanc (99 kr)
Från Marlborough, Nya Zeeland. En doftattack av krusbär, kiwi, grapefrukt, vita vinbär och deras blad. Välbalanserat och smakrikt. Detta är ett riktigt bra vin för en hundralapp. Det bästa (och dyraste) av de vita vinerna. En värdig trotjänare.

2006 Lindemans Bin 65 (69 kr)
En ekad Chardonnay från Australien. Ja, vad ska man säga? Det luktar ekad Chardonnay? Lite vanilj och lite rök i en ganska tråkig doft. Vinet har en ofarlig smak, med en liten kartighet.

Provningen var halvblind och de vita vinerna var mycket lätta att pricka rätt. De var alla mycket typiska. Värre skulle det bli med de röda:


2004 Masi Campofiorin (99 kr)
En blandning av Corvina 60%, Rondinella 25%, Molinara 10%, Rossignola 5%, från Valpolicella, Italien. Luktar inlagda rödbetor. Här finns en gnutta fat, en gnutta tanniner och en hyfsad syra, men ett vin värt en hundring? Absolut inte. En besvikelse.

2005 Penfolds Koonunga Hill Shiraz Cabernet (87 kr)
En blandning av Cabernet Sauvignon och Shiraz från Australien. Svarta vinbär, plommon, bär. Kryddig, bärig, medelfyllig smak. Välbekant och godkänt.

2005 Sophia Merlot (49 kr)
Budgetvin från Bulgarien. Det här vinet har egentligen aldrig varit en trotjänare, det tjänar mer som ett lärorikt bottenelement i provningen. När vi kommer ned i den här prisklassen betalar man mer för alkoholskatt och moms än för själva vinet. Det märks. Vi försöker förtvivlat hitta någon lukt, men misslyckas. Vinet smakar varmt, ungefär som alkohol i vatten och karamellfärg. Inte ett spår av Merlot, men lite tvål visar sig så småningom. Man undrar verkligen vad de har för skördeuttag på de stackars överarbetade Merlot-stockarna som givit upphov till denna vattniga dryck?

2003 Salice Salentino Riserva, Francesco Candido (63 kr)
Ett lätt grillvin från Apulien, stövelklacken i södra Italien. Druvorna är Negroamaro 95%, Malvasia Nera 5%. Kokta fikon, ylle, "Campari", lite bränd cykelslang. Havssalt. Trots detta inte helt oangenämt, men inget att hänga i julgranen.

Det var mycket svårare att lista ut vad som var vad i denna samling. Koonunga Hill var den lättaste att identifiera, den hade trots allt någon slags karaktär. Som avslutning drack vi ett vitt sött vin som vi visserligen har druckit många gånger förut, alltså en trotjänare, men vinet kvalar in i en helt annan prisklass än de tidigare vinerna i denna provning.

2000 Château Dereszla Tokaji 6 Puttonyos (279 kr för 50 cl)
En tokajer från Ungern. Höstlöv i honung, mandelmassa, aprikos. Fyllig, rik smak med typisk botrytiskaraktär, utmärkt balans mellan sötma och syror. Mycket bra, mycket gott. Sopar banan med alla föregående viner.

Slutsats: nej, vi är inte lurade. Det enda vin av dessa "trotjänare" som är värt att söka upp är det friska, smakrika vinet från Stoneleigh. Alla de andra kan man lätt leva utan, och det är helt klart värt att lägga till den där extra femtiolappen eller hundringen för att få ett bättre vin, skillnaden är påtaglig. Därmed inte sagt att det inte finns bra viner i 70- till 100-kronorsklassen, det finns det absolut. Det är bara det att man får anstränga sig ganska mycket för att hitta dem.