Sexiga viner i dystert februari

Dags att avhandla några av de viner som passerat under den första halvan av februari. Först 2005 Torbreck Shiraz The Struie (399 kr), ett av den australiska super-producenten Torbrecks billigaste viner. Det mörka, kompakta vinet har en typisk, men inte överdriven nya-världen-doft med björnbär, blåbär, vitpeppar, blomster, vaniljglass och mjuk pepparkaka. Smaken är mycket förförisk, sofistikerat finbärig, med en gnutta blåbärsglass och några tjärtoner, alltihop sammanvävt med en lyftande lätthet som imponerar. Det fint balanserade vinet slinker sammetslent ner; här finns inte särdeles mycket syra, men det finns ändå precis lagom för att vinet ska leva upp till epitetet sexigt sängkammarvin. En fin ton av mörk choklad i eftersmaken förhöjer helheten ytterligare. Detta är en riktigt läcker Shiraz. Kanske kan detta vin t.o.m. kvala in kategorin silkigt, porrigt och dekandent?

Följande tre viner dracks vid en middag för någon helg sedan där huvudrätten var en Bouef Bourgignon. Fördrink och kockvin var 1999 Roger Pouillon et Fils Champagne Le Millesime Grand Cru (448 kr) En typisk mognande champagne som doftar höstäpplen, gula päron och kandisocker med några sherrytoner på toppen. Slinker ned lika lätt som det ska och får klart godkänt.
Till grytan dricker vi morkullans unga skogsdrottning 2006 Domaine de la Mordorée Châteauneuf-du-Pape Cuvée de la Reine des Bois (509 kr). För att vara en CdP är detta vin mycket mörkt och tätt. I näsan får vi en stor doft av körsbär (kirsch), sandelträ, mandelmassa, läder, kaffe, torkade blommor och örtgrönt. Efter ett stund i glaset ökar inslaget av kryddiga buljongtoner. I munnen smakar vinet purungt. Det har en mycket fyllig, stor, munfyllande smak, rejält med tanniner, men de ger med sig till maten. Den intensiva mellansmaken rinner som en lavaflod genom munnen och hela paketet avslutas av lång, kryddig, lite eldig eftersmak. Mycket gott, men kanske något monotont jämfört med fägringarna som utlovas av doften. Låt detta vin ligga i några år till för de riktigt stora upplevelserna; De la Reine des Bois kommer att ha mycket mer att ge när hon blivit en mogen dam.

Som avslutning dricker vi en Chenin Blanc från en av Loires bättre producenter, 2005 Domaine des Baumard Coteaux du Layon Cuvée Le Paon (275 kr). Vi bjuds på en rik doft av solmogna bär, honung, aprikos och andra tropiska frukter. Smaken är underbart krämig, fyllig, djup, med bra balans; sött, men inte för sött. Le Paon ligger kvar lääänge i munnen. Det här vinet klara sig utmärkt utan efterrätt; det är efterrätten.

Sen dök Alla hjärtans dag helt plötsligt upp och mer vin behövdes. Till hummerpaté drack vi 1995 Henriot Champagne Brut Millésimé RD (602 kr). Champagnen, som innehåller ungefär lika delar Chardonnay och Pinot Noir, är vackert gyllengul och har en tjusig, komplex doft av mogna äpplen, nötkola, rostat bröd, lite hö och en gnutta rökt korv. Smaken är moget avrundad, krämigt tuggbar men ändå mycket läskande. Vinet växer under kvällen och drar iväg mer och mer åt den läckra knäckighet som är så typiskt för mogna champagner. En fortfarande pigg syra ser till att balansera upp de murrigare mognadstonerna. En fullträff.

Till vitlökssmorda lammkotletter serverades (ännu) en ung Châteauneuf-du-Pape, 2006 Domaine Pierre Usseglio & Fils Châteauneuf-du-Pape (339 kr). Doften är dominerad av en kraftig ton av tapenad, någon har spillt en hel burk av olivröran i karaffen. Frukten är murrigt mörkröd, faten fint integrerade. Vi hittar även torkade örter, blommor och lite jord i den ungdomliga doften. I munnet är vinet härligt balanserat, med läskande friskhet och ett bra bett. Röd frukt och lakrits blandas samman i en ung, men redan helt drickbar smak med bra längd. Ibland störs dock helheten av en småbitter, lite träig bismak, men det är en liten skavank i det hela. I övrigt är det en typisk ung CdP-njutning att dricka det vin. Vi får snart förpassa detta nöje till listan över förbjudna njutningar om vi någonsin ska få uppleva några mogna CdP från källaren; de är ju så goda att dricka i sin ungdom.

Drucket i januari

För att inte vi inte ska hamna i samma träsk av obloggade viner ännu en gång skriver vi ned några kortfattade intryck av det vi druckit efter nyår.

Vi öppnade en flaska 2004 Domaine Santa Duc Gigondas Prestige des Hautes Garrigues (279 kr) på inrådan av någon på Cellartracker som tyckte detta började bli drickfärdigt. Icke! Vinet var - även efter fler timmars luftning - slutet, snipigt och träigt. Visst finns här massor med mörk frukt men den är ännu begravd i trä och tanniner. Här finns ett löfte om ett bra vin, men det lär dröja några år till innan löftet infrias.

2006 Vincent Bouzereau Meursault (249 kr). Denna vita bourgogne köptes i panik - ja, det var livsnödvändigt med vit bourgogne, och det var bråttom - på ett mindre välsorterat Systembolag som inte hade mer än just denna flaska att erbjuda i prisklassen. Det visar sig vara en typisk Meursault med fin doft, bra blandning av vit frukt, blomster och fat. Smaken är frisk och läskande, men i eftersmaken finns en tvålig ton som drar ned helhetsintrycket. Godkänd, inte mer. Det är inte ett vin vi skulle köpa igen.

Vi har hunnit igenom några flaskor 2005 Domaine Léon Barral Faugères (177 kr) vid det här laget och det är lika givande varje gång. Det här ett eget, friskt, fruktigt, komplext, glatt och lite bonnigt vin som är ett fynd för sitt pris. Observera att det dock kräver några timmars luft innan det kommer till sin rätt. I början kan det vara ganska funkigt och slutet, men det blommar upp med tid i karaffen. Rekommenderas starkt.

Vi öppnade också en flaska 2004 Catherine et Claude Maréchal Pommard La Chanière (292 kr) - något för tidigt, vi vet - men vi hörde några oroande rapporter om att 2002an inte längre riktigt var upp to scratch. (Vi har druckit upp våra 2002or, så vi kunde inte prova själva). Ingen fara med 2004an dock: tjusiga pinotkryddor, fin jordgubbs- och hallonfrukt, blandade örtkryddor, trollska skogsdofter och animaliska buljongtoner, "precis som en bourgogne ska va." Vinet är mycket läskande, med utmärkt, nästan citrustonad syra; lätt men med bra kropp, bra längd, med en bittersyrlig druvkärneton i svansen. Utmärkt till de stekta ankbrösten. Kvällens sista glas var bäst. Det här är ett utmärkt vin redan idag och har säkert flera år av utveckling framför sig.

Vi gallrar lite i den knökfulla källaren och eftersom vi har fått lite fördomar mot spanska viner efter en hel del besvikelser på sista tiden, så fastnar en flaska 2003 Bodegas Emilio Moro Ribera del Duero Malleolus (286 kr) i gallringsnätet. Denna Tempranillo bjuder på tät mörk frukt, plommon och körsbär, mineraler, ekfat och en gnutta granbarr; alltihop börjar smälta samman på snyggt sätt. Smaken är fyllig och rik med bra balans och friskhet. Eftersmaken är lång och intensiv, men här hittar vi också det enda att klaga på: mineraliteten slår över i en lite oljig sojaton som jag inte riktigt gillar. Detta är dock en detalj, detta är den bästa spanjor vi druckit på länge. Dagen efter är vinet ännu bättre. En positiv överraskning.

Mer från anteckningsboken

Mer (numera ur)gamla anteckningar i korthet:

2005 Domaine la Barroche Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservé (257 kr) bjuder på en urtjusig penetrerande doft med mörk kraftfull frukt, mörk choklad, torr ljung och köttbuljong. Smaken är harmonisk, finstämd, "smäcker", fulladdad men inte överdriven. Vinet är ungt, men tanninerna är inte överdrivet stygga och faten är diskreta. Eftersmaken förgylls av mången torkad frukt, ett mycket bra vin. Ska vi hitta något att hacka på så är det eldigheten, i dagsläget tycket vi att alkoholen sticker ut en aning för mycket.


När vi öppnar den sista flaskan 1999 Château Batailley (359 kr) så fladdrar först ett otvättat poolfilter förbi, men det försvinner snabbt in i bakgrunden och ersätts av stendammiga svarta vinbär, murket trä ("blyertspenna funnen ombord på Vasa"), teblad, nejlika och lite buljongig tomatpuré, sammantaget något som kan kännas igen som en bordeaux med några år på nacken. Vinet är ganska lätt och väl moget. Inte mycket tannin finns kvar, men syrorna lever. Mittsmaken är dock lite tom och allt som allt hade vi hoppats på mer från detta vin.

2005 Clotilde Davenne Chablis 1er Cru Vaugiraut (169 kr) har en frisk, ljus doft med citrus, melon och brioche, samt en liten, liten blöt lovikavante. Smaken är fruktigt god, läskande, ung med klös, men ändå inte med riktigt så höga syror som väntat. En bra, men ännu outvecklad bas-chablis.
2005 La Spinetta (Rivetti) Barbera d'Asti Superiore (Bionzo) (315 kr) är blålila och doftar kraftfullt av krossade krösbär, cassis på gränsen till likör, nybakt blåbärspaj, en salt sjöbris och en mjuk pepparkaka. Förföriskt för många, men absolut inte ett vin som passar alla.


Smaken är fyllig, sötfatig och kryddig med en kraftig syra som åtföljs av en bitterhet från körsbärnskärnor. Vinet är eldigt och ungt och inga tuffa tanniner märks. Publikt och gott. Det skulle vara kul att få smaka detta vin i sin ålderdom. Vad jag kan minnas har vi av någon anledning alltid druckit Bionzis barberor mer eller mindre omgående.

Rhône vs Rhône

Förra lördagen blev vi hastigt och lustigt bortbjudna och det fanns inte tid att ta sig hem och gräva i vinkällaren för att hitta lämpliga middagsviner att bidra med, utan det fick bli vad som fanns i närmsta Systembolagsbutik. Rostade grönsaker och grillat nötkött gjorde att valet föll på två viner från Rhône, ett från norra och ett från södra. Vi tog inga anteckningar vid middagen men drack vinerna parallellt till maten vilket var intressant.

I början av middagen var det helt klart 2005 Delas Frères Crozes-Hermitage Les Launes (138 kr) som tog täten med sin öppna, hallon- och lakritsfyllda, friska syrah-doft. Smaken är lättgillad, frisk och medelfyllig, men jag saknar lite syra och den är inte särskilt lång, ungefär vad som kan förväntas i denna prisklass. Vi har lagt undan någon flaska av detta vin för framtiden, men jag frågar mig efter detta smakprov om det verkligen är ett lagringsvin?

I glaset intill inleder det andra vinet, en 2005 Domaine Santa Duc Gigondas Cuvée Tradition (175 kr), middagen med att vara alldeles tyst och tjurigt, det doftar mest mandliga fat. Men efter en timma i glaset börjar det hända saker. Frukt (körsbär, björnbär), kryddor (nejlika, lagerblad och massor med vitpeppar!) och lite läder har slagit sig upp genom ekytan och smaken har gått från stumma tanniner till en fyllig, smakrik, fortfarande ganska fatig, men också en bärig och matvänlig upplevelse. Detta vin bör uppenbarligen lagras i några år för att komma till sin rätt, men med luft och lite tålamod går det att njuta av redan idag.

Aprilviner

Det blir mer och mer skuldkänslor varje gång jag slår upp anteckningsboken och ser sida upp och sida ner med obloggade smakanteckningar. I de inlägg som följer finns inget tema alls, här gäller det bara att skriva av sig och det är kronologi som gäller snarare än geografi.

Côtes du Ventoux i södre Rhône är för vår del en mestadels outforskad region, men det är alltid spännande att prova något nytt. 2004 Château Pesquié Côtes du Ventoux Quintessence (166 kr) doftar mogna mörka bär, grusväg, en mazarin från ekfaten, sötlakrits, diverse bakkryddor och, svävande över alltihop, en fräsch blombukett som någon har slängt med i glaset. Smaken är djup och fyllig, lite sötfruktig, men fint balanserad, vinös snarare än syltig, med bra längd. De lagom tilltagna men matvänliga tanninerna matchar väl den köttbit med potatisgratäng som vi äter till. Vinet känns drickfärdigt.

Som Frankofilen påpekar är smaken knappast typiskt sydrhônsk, och vi kan bara hålla med om att Finca Sandoval och Spanien är en bra association, vilket i och för sig inte är en dålig jämförelse för ett vin under två hundralappar. Slutömdöme: inget himlastormande men ett utmärkt matvin för pengarna.

Vår sista flaska 2003 Tokara Red (232 kr) har också gått åt. Denna sydafrikanska bordeaux-blandning doftar svarta vinbärsblad, blyertpenna av ceder, lakritsrot, tjärsten, choklad och lite mull. Den friska, saftiga smaken har en härlig bärig kärna, men är samtidigt både sträv och syrlig med en liten kryddig bitterhet i eftersmaken.

Det är ganska precis ett år sedan vi drack den förra flaskan av detta vin och åldern har inte varit av ondo; lite av den sprudlande friskheten har bytts ut mot ökad komplexitet vilket gör vinet ännu lite bättre. Vi ger vinet klart godkänt och kommer att följa Tokaras viner även i framtiden.

Det känns som om det var oändligt länge sedan vi drack ett tyskt vin ur en av de runda, platta Bocksbeutel-flaskorna (tydligen uppkallade efter en getpung). Ett rekommenderat vin från Franken, 2006 Horst Sauer Escherndorfer Lump Riesling Trocken Großes Gewächs (269 kr) gör att vi får bekanta oss med denna flaskform igen.

I glaset får vi en doft av söta päron, fläderblom, nässlor, mineraler och mandel; "det luktar Tyskland (Obs: inte Ruhr)" är en kommentar. Vinet är smakrikt och lite spritsigt med en smak fylld med rieslingfrukt, björklöv och gröna druvor. Vinet är härligt balanserat, friskt och lent. En skiva honungsmelon tittar fram i långa eftersmaken. När temperaturen i glaset stiger får vi underligt nog tydliga muscat-vibbar i huvudet och när glaset har nått närapå rumstemperatur börjar vinet falla sönder i sina beståndsdelar. Så: en mycket trevlig, och ganska annorlunda Riseling, som bör drickas väl kyld. Varför inte som aperitif, så som Finare Vinare föreslår.

Bring-your-own-bottle to Mordor

Sällan har väl ett samlingsinlägg känts så påvert som detta. Alla viner som dracks denna kväll förtjänar verkligen ett eget inlägg, men vi ska med ett plan söderut och tiden är knapp. I korthet är detta vad som utspelade sig under Långfredagen:

J&K bjuder på påskmiddag där alla middagsgäster bidrar med en "riktigt bra" flaska vin. Och bra vin blev det. Den på gränsen till skamlösa samling flaskor som ställdes fram på bordet såg minst sagt lovande ut. Ord som "prisvärdhet" är anatema i dessa sammanhang; låt oss redan nu konstatera att alla viner var mycket goda oberoende av vad de kostade. Låt oss börja.

Medan värden svettas över spisen med de sista detaljerna till förrätten vänder gästerna förväntansfullt blickarna mot en välkyld flaska med gammal fin champagne, en 1990 Salon Champagne Brut Blanc de Blancs (2,225 kr).

Den gyllengula drycken har mikroskopiska bubblor och doftar av mogna röda och gula källaräpplen, lite citronskal och apelsin, kanel och kakaopulver, och efter en stund i glaset, några fina sherrytoner. När vi dricker fylls munnen av en strålande fin, krämig mousse och en rik smak med en fortfarande livlig syra, trots sjutton år i flaskan. I smaken finns fler citrusnyanser, en kaffeton och lite knäckebröd och det hela avslutas av en lång, äpplig eftersmak. Vinet utvecklas vidare i glaset under någon timma, men syrorna börjar så småningom tappa lite i intensitet då ålder och luft tar ut sin rätt i de sista slurkarna. En riktigt bra och fullmogen champagne, serverad med diverse snittar, har därmed inlett kvällen.

Samma vita druva, men i en helt annan tappning, följer oss till förrätten, sparris med hollandaisesås. Vi dekanterar en flaska 2004 Giaconda Chardonnay (894 kr), ett av Australiens mest hyllade Chardonnay-viner. Produktionen är mycket liten och kännarna jämför detta vin med de största vita vinerna från Bourgogne; Parker tycker det smakar som en Grand Cru från Puligny-Montrachet, Tanzer jämför med en riktigt fin Corton-Charlemange. Vad tycker vi då?

Vinet är färgat som gult hö och har en stor, komplex doftblandning med både fat och frukt. Vi sitter länge och luktar på hur citronfromage och gräddig vanlijsås blandas med fina rökslingor, fläsksvål, nötter, melon, fräscha gröna örter - bland annat smörgåskrasse - och fantastiskt tjusiga mineraltoner. Helt plötsligt tittar dessutom en näve himmelska popcorn fram i doften. Vinet är mycket smakrikt med breda, djupa, fatavrundade citrustoner och en ingrediens som bäst beskrivs som krusbärsjuice. Kroppen är välsvarvad, stabil och underbart balanserad; vinet är lent i munnen samtidigt som det har storartade syror. Hela paketet avslutas med en lång svans av smörkola och nektar. Emellanåt blixtrar det till av guld i smaken, ett metalliskt syrligt glimmande. Strålande bra! Jag lovade att inte nämna prisvärdhet i detta inlägg, men jämfört med Giacondas gelikar från Bourgogne är detta faktiskt ett riktigt billigt vin.

Till huvudrätten, lammfilé med svamprisotto, tar vi fram det första röda vinet för kvällen, en kalifornier, 1996 Robert Mondavi Winery Cabernet Sauvignon Reserve (~1,000 kr). Detta är en pålitlig prestige-cuvée från Mondavi från en bra årgång som borde vara mer eller mindre fullmogen. Vi provar:

Doften inleder med massor av cassis och ceder, närapå en hel cigarrlåda. Därefter kommer fatvanilj (från franska fat), rotsaksbuljong, granbarr, diverse torkade örter och lakritsrot. Den kryddiga, mogna doften avslutas med en tydlig blod- och järnton. Det här kunde ha varit en mogen Pauillac! Smaken är medelfyllig och kryddig med en kärna av vinbärsfrukt och chokladdoppade påskkycklingar av mandelmassa. Vinet är helt moget, tanninerna är dämpade och helt integrerade; vinet är mycket drickbart och passar utmärkt till lammet. Mycket gott. Om vi letar efter svagheter att eliminera, så skulle lite mer intensitet och längd i avslutningen göra vinet än bättre.

Nästa vin.

Så sitter vi då där, med en klockren parkersk 100-poängare framför oss, en skräckinjagande flaska 2000 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée da Capo (~3,000 kr). Skyll denna excess på den rosenkindade Nettare e gioia och hans hyllning till detta vin, med tungvrickande dansösliknelser och allt. Våra svaga sinnen kunde inte stå emot hans entusiasm; vi var helt enkelt tvungna att skaffa detta vin. En butik i Danmark blev räddningen.

Cuvée da Capo är Domaine du Pégaüs allra mest extrema inkarnation av Châteauneuf-du-Pape. I huvudsak består vinet av Grenache från uråldriga stockar, men det innehåller juice från hela tretton druvsorter. Hela tillverkningsprocessen är naturligtvis helt kompromisslös och när Sauron blir sugen på ett glas rött, skickar han helt säkert ner sin orc-sommelier i Barad-dûrs mörka källare efter en flaska Cuvée da Capo. Se bara på etiketten:

Det bläckröda vinet har varit dekanterat i närmare två timmar när vi påbörjar vår andaktsfulla provsmakning, och en hel del initial stallighet har därför luftats bort när vi väl börjar dricka. Ur glaset stiger en kvast av stora aromer: blåbär, björnbär, körsbär, en kompakt vägg av mörk frukt, men samtidigt en friskhet ("polkagrisglass") som lättar upp. Det kommer mera: köttbuljong, vitpeppar, tobak, torkade plommon och dadlar, skogsmossa och kryddnejlika. Och, helt plötsligt, de himmelska popcornen! Igen!

Vi smakar: vinet är intensivt, mycket fylligt och enormt smakrikt med blåbär, plommon på väg mot katrinplommon, mera kryddor och frukt. Det är svårt att tro att vinet håller minst 16% (15.5% enligt flaskan, men detta är säkerligen en underdrift). Ingen störande alkohol tränger igenom smakkaskaderna. Inte heller de enorma mängderna tannin stör, de vävs in i den kraftfulla helheten. Efter en stund tornar en bekant men svårplacerad smak upp sig, lite sötsyrlig och jordig. Vad är det? Jag har det på tungan... När jag till slut inser vad det är färdas jag trettio år tillbaka i tiden till en mossig skogsdunge i en John Bauer-tavla där jag just ryckt upp en liten ormbunke med rot och allt. Det är stensöta! En rot som tillsammans med harsyra utgjorde en outsinlig källa till gratisgodis i barndomens skogar. Ett överraskande, men kärt återseende. Den vildsinta smaken fortsätter i en lång svans med diverse torkade frukter - bland annat fikon - kryddor och bär. Vinet är fortfarande ungt, men inte purungt, och behöver ytterligare några år för att smälta samman helt och hållet.

100 poäng? Jag vill inte sträcka mig så långt; vinet kan nämligen bli ännu bättre. Men en storartad upplevelse är det redan nu och nog är detta kungen av Châteauneuf-du-Pape. Och, förresten, det här är nog även Darth Vaders favoritplonk.

Middagen avslutas med sötsaker från Sauternes: två årgångar Suduiraut till en päronkaka med vaniljgrädde. 1996 Château Suduiraut (257 kr för en halva) doftar saffran, citrus, brända mandlar, kanderat socker och, faktiskt, en hel del badboll. Smaken är god, men den är tunnare och kortare än väntat. 1997an som vi drack häromdagen är helt klart några strån vassare.
Den andra årgången var 2001 Château Suduiraut (565 kr för en halva), ett vin som av många anses vara det bästa Château Suduiraut någonsin producerat. Vi är medvetna om att det fortfarande är på tok för ungt, men kan inte hålla nyfikenheten under kontroll. Vinet doftar honung, höstlöv, citrus, apelsinmarmelad, aprikosjuice, andra tropiska frukter, bakkryddor och vanilj, och till sist lite bränt socker och te. Smaken är munfyllande, koncentrerad, balanserad och raffinerad. Väldigt bra helt enkelt. Vinet är ännu outvecklat, men med en intensitet och kraft som är mycket lovande inför framtiden.

Bland kvällens alla stjärnor var det Giacondas skimrande Chardonnay och den mäktiga Cuvée da Capo som lös allra klarast för mig. Ska Penfolds Bin 707 genast behöva lämna ifrån sig sin vandringspokal? Ja, men inte är det med stor marginal. Faktum är att Bin 707 hade stått sig väl i denna konkurrens. Men, tyvärr Penfolds: Giaconda tar över den vita pokalen och da Capo den röda, det går inte att komma undan.

Tack till J&K för en lysande påskmiddag. Nu måste vi rusa till planet.

2005 Château de Valcombe Prestige

Det här vinet från februarisläppet hade jag nog missat om det inte vore för de positiva ordalag som både Finare Vinare och Frankofilen använder när de skriver om 2005 Château de Valcombe Costières-de-Nîmes Prestige (89 kr). Jag ska erkänna att jag nästan automatiskt hoppar över viner under hundralappen vid genomläsning av nyheterna, men det kan uppenbarligen straffas sig. Det här sydfranska vinet, som består till 80% Syrah och resten Grenache, är riktigt bra.

I glaset är vinet mörkt, kompakt purpurfärgat och doftar av maraschinokörsbär, choklad, kaffe, våt sten och en marsipan som drar iväg lite åt björnklisterhållet. Vinet är fylligt men läskande med lite cola-toner i smaken och en fin syra. Här finns inte särskilt mycket tanniner, kroppen är kanske lite mager och längden är medelmåttig. Men vad gör det? Jag har bara betalat 89 spänn för detta utmärkta matvin och jag känner till få andra viner i denna prisklass, om något, som ger det här en match för pengarna.

Hade jag gissat på ursprung hade det blivit södra Rhône, men vinet kommer enligt Systembolagets information från Costières-de-Nîmes i Languedoc-Roussillon. Eller? Var ligger detta distrikt egentligen? F&V har placerat det i Rhône, Frankofilen i Languedoc-Rousillon. Båda är normalt ofelbara. På det oändliga nätet stöds dessutom båda dessa alternativ. Kunskapen med stort K får vänta tills jag har tillgång till bergsäkra gamla hederliga papperskällor hemma i bokhyllan. Hur som helst så är detta ett vin som är väl värt sin knappa hundralapp.

Tillägg: Ok, böckerna har talat. Eller, snarare, Jancis Robinson i The Oxford Companion to Wine, 3rd Edition, har talat. Om Costières-de-Nîmes säger hon:

In French wine politics, it used to be considered part of the eastern Languedoc, but the climate, soil, topography - and wines - are closer to those just over the river in the southern Côtes du Rhône vineyards.

Då så.

Nyår

På nyårsafton dracks många flaskor, varav en hel del från Champagne. Det var inte en kväll för analys eller anteckningar så det här inlägget blir endast en lista över druckna viner för minnets skull.

Vi började med 1998 Pol Roger Champagne Cuvée Sir Winston Churchill till kalixlöjrom, hummerterrin och pilgrimspaté. Därefter blev det en 1996 R. L. Legras Champagne Cuvée St. Vincent Blanc de Blancs Grand Cru till Crème Ninon (en halv flaska N.V. Geisweiler Crémant de Bourgogne hälldes dessutom i den gröna ärtsoppan).

Huvudrätten var en rosastekt vedklabbe oxfilé med gräddig jordärtskocksgratäng, citronhonungslungade grönsaker och en rödvinssås tillredd enligt konstens alla regler (en flaska 2003 Domaine du Vieux Micocoulier Coteaux du Tricastin ingick i såsen). Till detta drack vi två spanska flaskor 2001 Rosa Bartolomé Priorat Primitiu de Bellmunt och en kalifornier i Châteauneuf-du-Pape-stil, 2003 Bonny Doon Vineyard Le Cigare Volant.

Efterrätten var den numera klassiska äppelkakan med hasselnötsbotten. Den fick sällskap av en gammal flaska 1985 Veuve Clicquot Ponsardin Champagne Brut Rosé Rare. Direkt efter detta dekanterades en ännu äldre och mycket dammig flaska 1977 Taylor's Vintage Port, en av de sista överlevarna från The Closet of Death. (Vi glömde helt bort att ta fram den stilton som var planerad som tillbehör till portvinet. Ursäkta.)

Till tolvslaget öppnade vi, trots bedövade smaksinnen, en halva 1996 Billecart-Salmon Champagne Nicolas-François Billecart - en mycket god champagne, men det hade nog gått bra med vad som helst vid denna tidpunkt. På sluttampen kom en liten 2004 Joostenberg Chenin Blanc Noble Late Harvest fram på bordet men det var det knappt någon som märkte.

Samtliga champagner var mycket goda, kanske var den unga Winston Churchill -98 den mest komplexa och eleganta, och Veuve Cliquots Rosé -85 hade nog precis påbörjat sin resa utför ättestupan, men än fanns det liv i den gamla kärringen. Primitiu de Bellmunt -01 var ett maffigt, smakrikt och ganska tufft vin som gjorde sig utmärkt till oxfilén. Den fruktigare Flygande Cigarren -03 gjorde sig bäst efter maten. Taylor -77 hade klarat sig med livhanken och äran i behåll, trots alldeles för många år i en av de mest dödliga fängelsehålor vi har på denna sida Slussen.

Tack för en törstsläckande och trevlig nyårsfest ni som var med.

Nyheter från Divine

I torsdags hölls en nyhetsprovning anordnad av vinimportören Divine. Provningens viner var en blandning av lite dyrare nyheter på Systembolaget, både kommande och redan lanserade. Som välkomstdrink serverades ett glas Gosset Champagne Brut Grande Réserve (369 kr), en hyfsat brödig, fruktig, len och ganska avrundad champagne. Elegant och god. Klart godkänd, även om jag gärna ser lite livligare syror i min champagne.

Flight 1 - Chardonnay-viner och ett Languedoc-vin

2005 Martinelli Chardonnay Zio Tony Ranch (499 kr) från Russian River Valley i Sonoma. Doft: nyskördade ärtor och smultron i en frisk, blommig doft med härliga vaniljfatstoner och smörkola. Smak: Full, koncentrerad, smörig, nästan söt smak med lång rivig eftersmak. En mycket fin doft men lite för rund och "hal" i munnen för min smak.

2005 Kongsgaard Chardonnay (799 kr) från Napa. Enligt Parker så är detta Kaliforniens version av en Batard-Montrachet. Stora ord, vi smakar förväntansfullt: En komplex och elegant doft med lime, lakrits och en rökt animalisk komponent, kanske cognacsmedwurst och lite stenrök. Rökdoften är intensiv, men inte överdriven; det doftar faktiskt eld snarare än rök, om nu eld utan rök kan dofta. Fattonerna är läckert burgundiska, detta är ekfatsakrobatik på högsta nivå. Smaken är lätt men fokuserad och penetrerande, lite rökig, harmonisk och mycket, mycket lång. Ett ungt men redan stort vin.


2001 Domaine de Cabrol La Derive Cabardez (269 kr) från distriktet Cabardez i Languedoc. Druvorna är mest Cabernet Sauvignon men också Syrah, Grenache och Cabernet Franc. Vinet har legat på 100% nya franska ekfat i två år. Doft: soja, saltlakrits, oliver och en en ladugård fullbelagd med kreatur. Smaken: brända björnbär, fatkrydda, fyllig och ganska sträv, men lite ihålig i mittsmaken. Det här vinet behövde nog mer luft (eller annat sällskap i flighten).

Flight 2 - Pinot Noir

2005 Domaine D'Ardhuy Savigny-lès-Beaune 1er Cru Aux Clous (259 kr) kommer från Savigny-lès-Beaune som ligger inklämt mellan Côte de Beaune och Côte de Nuits i Bourgogne. Doft: hallonsaft kokt med korinter, kanel och nejlika plus en del animaliska toner, ett stall fullt med hästar den här gången. Smaken är lätt, bärig och saftig med lite murr från hästarna. Inte dåligt, men vi har smakat bättre 2005:or från Bourgogne i denna prisklass.

2006 Brewer-Clifton Pinot Noir Rio Vista (449 kr) från svala Santa Rita Hills i Central Coast, California. Enligt Divine: "Clos de la Roche-lik Pinot Noir från kultvinmakaren Greg Brewer som gör Dujac-lika viner där 100% stjälkar använts i vinmakandet. Man använder bara fransk ek från Sirugue i Nuits St George." De tar också hänsyn till månens faser och mycket annat, men blir det något bra vin då?

Svaret är ja, det här är nya-världen-pinot när den är som bäst. I näsan får vi en stor och komplex doft av varma pinotkryddiga jordgubbar blandade med en himmelsk hallonsaft. Här finns också hav, grönska, torkade aprikoser och julkryddor. Smaken är koncentrerad men elegant, livlig och lång, eftersmaken ganska eldig. En purung men redan fantastiskt god Pinot Noir.

2005 Martinelli Pinot Noir Moonshine Ranch (499 kr) från Russian River Valley i Sonoma. Jämfört med Brewer-Cliftons vin är detta tyngre, rundare, med mer mörk frukt, gummi och lite parfym (Dove). Smaken är rik, fyllig och kompakt, ganska syrlig och kryddig med lite russin i eftersmaken. Inte illa, men en ganska ovanlig pinotstil och vi föredrar nog Gary Farrell's vin om man vill ha Pinot från Russian River Valley.

Flight 3 - Syrah

2005 Saisons des Vins (Copain) Syrah l'Hiver (199 kr) från Mendocino i norra Kalifornien. Divine: "Wells Guthrie nämns av många som en av de nya stjärnorna i Kalifornien. Hans vinmakande är franskt med stjälkar som ger en Rhônsk touch. Bio och vildjäst." Doft: en bärkompott med mycket blåbär och röda körsbär, en liten gräddtårta, en okomplicerad och trevlig doft. Smaken är öppen, bärig och varmt kryddig med en hel del tanniner. Vinet är mycket smakrikt, ungt och gott, men saknar lite uthållighet i munnen. Men bra vin för pengarna är det.

Robert Cipresso Quadratura del Cerchio 2005 (299 kr) från Marche i Italien. Druvorna är 30% Syrah från Sicilien, 50% Brunello di Montalcino och 20% Sangiovese från Maremma. Först finns en hel del svavel i doften, som snart luftar bort. Sedan bränd frukt, fuktig tobak och fisk(?); doften känns dock sluten och jag tror en längre luftning skulle ta fram trevligare ingredienser. I den sträva, italienska smaken hittar vi en chokladdoppad marsipangris.

Ojai Vernas Vineyard Syrah 2003 (299 kr) från Santa Barbara County, Central Coast, California. I näsan får vi en fin Syrah-doft, eller snarare Shiraz, vi hade gissat på Barossa Valley; fruktig, mintig och publik. Smaken är bred, fyllig, mycket sträv, med körsbärspraliner och blåbärsglass, nästan söt, men också några intressanta kryddor. Helt ok om man gillar fruktbomber.

Flight 4 - Övrigt rött

2004 Clos Saint Jean Tradition Châteauneuf-du-Pape (299 kr), ovanlig för att den är helt avstjälkad. Näsa och gom börjar bli märkbart trötta nu, det är en hel del kraftiga viner som har passerat. Det luktar jästa körsbär, "kräftstjärtar i saffransås", vitvinskänsla, inte mycket frukt. Vinet är medelfylligt, strävt, med körsbärskärnor och russin i smaken. Nja.

2004 Bodegas Aalto Ribera del Duero (319 kr), kvällens första spanjor, druvan är Tempranillo, 94 poäng av Parker (eller åtminstone av hans lakej, Jay Miller) och med Vega Sicilias gamle vinmakare. Näsan blir förvånad: dillkryddad kaviar och apelsinskal, rosor, fatkrydda och rönnbär. Udda, och även detta vin kommer nog att lukta annorlunda med mer luft. Smaken är mjuk, smakrik, med vaniljfat och ett inslag av ostbågar. Lång. Mycket annorlunda vin.

2005 Pride Mountain Cabernet Sauvignon (599 kr) ligger både i Napa och i Sonoma, på flaskan anges att vinet består av 58% Napa och 42% Sonoma. Här doftar det klassisk Cabernet Sauvignon-blandning (lite Petit Verdot ingår i vinet): svarta vinbär, blyertspenna, nässlor och nyklippt gräs, en stilfull doft. Smaken är härlig, heltäckande och frisk, fatkryddig och lång. Det smakar muskulös amerikansk Cabernet av hög kvalitet.

Sammanfattningsvis: många goda viner visades upp, ett eller två ganska underliga viner, och några som inte riktigt presterar vad de borde i sin prisklass, men framför allt var det Kalifornien som utmärkte sig under provningen. Kongsgaard's Chardonnay kostar en hel del men är storartad, Parker hade rätt; Brewer-Clifton's Pinot Noir är en av de bästa Pinoter jag provat från nya världen, och Pride's Cabernet är stilig och kraftfull.

2003 Château Mont-Redon Châteauneuf-du-Pape

En halvflaska Châteauneuf-du-Pape slank ner här om kvällen, mer precist en 2003 Château Mont-Redon Châteauneuf-du-Pape (116 kr för en halva). Efter en virvelstorm av katatrofer på jobbet idag har jag inte ork att efterforska detta vin, men jag saxar den månghövdade druvblandningen från Systembolaget: Grenache 65%, Syrah 15%, Cinsault 10%, Mourvedre 5%, Counoise och Muscardin och Vaccarese 5%.

Vinet är ljust rubinrött, nästan som en bourgogne. Till en början får vi en ganska dämpad doft, med tillbakadragen frukt i form av mycket mogna körsbär; 2003 var ju ett mycket varmt år. Sen kommer det rosor, marsipan, lapsang-te och nyponsoppa med mandelbiskvier. Smaken är vinös, balanserad, lätt till medelfyllig med fint inlemmade syror och vi hittar en ton av lite bränd knäck bland de mogna solstekta bären. Efteråt följer en ganska lång alkoholstinn eftersmak.

Detta är absolut inget kraftvin, men en bra, slank, välsvarvad Châteauneuf-du-Pape av den gamla skolan. Som så ofta var det sista glaset godast. Stressa mindre, lufta mera!

2005 E. Guigal Côtes du Rhône Blanc

Alsace marknadsför sig numera som den region vars viner passar bäst när det står asiatisk mat på bordet. Druvor som Pinot Gris och Riesling fungerar i de allra flesta fall alldeles utmärkt till kinesiskt, thailändskt eller till och med japanskt (däremot knappast till indiskt). Även Tyskland och Österrike (där man också kan lägga Grüner Veltliner till denna druvlista) kan naturligtvis också bidra med viner som passar till dessa rätter. En fjärde druva som gör sig mycket bra till asiatiska rätter är den kryddiga Viognier som har sitt ursprung i Rhône.

Systembolaget har tyvärr mycket få Rhône-viner baserade på Viognier, åtminstone i den prisklass man normalt associerar med sin hemtagna pappkartong asiatiskt käk. Det finns en handfull viner från Condrieu i norra Rhône, men de klockar alla in runt 300 kronor, vilket är för mycket för thai-curryn en regnig måndagskväll.

Men det visar sig att i beställningssortimentet finns 2005 E. Guigal Côtes du Rhône Blanc (106 kr). Vi provar: doften innehåller melon, citrus och något som bäst beskrivs som typisk Viognier-krydda. Vinet är smakrikt, fruktigt och syrligt med spår av grönt te. Ett rättframt, välgjort och gott vin som passar mycket bra till kvällens thai-mat. Detta vin är nog så bra som Guigals röda Côtes du Rhône (som det i och för sig var ett tag sedan vi drack), så varför finns inte det vita i det ordinarie sortimentet? Där finns helt klart ett hål att fylla.

Höstpremiär på Vinbaren

För ungefär en vecka sedan begick vi höstpremiär på Gondolens vinbar och utan större ceremonier högg vi in på den nykomponerade vinlistan. Det har nästan blivit till en tradition att börja med en Puligny-Montrachet på Vinbaren och så fick det bli även denna gång:

2004 Gérard Chavy & Fils Puligny-Montrachet 1er Cru Les Perrières
Sofistikerade dofter av moget grönt äpple, nötter, "skiffer efter regnet", en härlig citronkola och lite lakritsrot möter näsan. Smaken är intensiv, rik och lång med uppfriskande och balanserade syror. Detta är helt klart det bästa vin Puligny-Montrachet visat upp på Vinbaren hittills i år. Lysande gott.

1992 Dr. Pauly-Bergweiler Ürziger Würzgarten Riesling Spätlese
Här hittar vi mogna, vaxiga dofter av päron, gul melon och petroleumdofter á la oljig verkstad. Smaken är moget halvsöt, äppelsaftig, frisk och mycket god. Hur kan tyskarna sälja sina mogna viner så här billigt?

2002 Château Pichon-Longueville Baron
Ett stort glas stor bordeaux fick förgylla lammfilén. Dofterna som trängs i glaset är choklad, köttbuljong, kanel, grönt bananskal(!), jord, ett väl använt stall och några få körsbär (inga svarta vinbär) men ganska lite frukt överhuvudtaget. Smaken är mycket sträv, pepprig och fyllig, men känns outvecklad och innehåller tyvärr en del störande gröna och stjälkiga toner. Jag hade mycket svårt att få bort de gröna bananskalen ur sinnet, även när vinet dracks till maten, och denna Pichon Baron blev tyvärr en besvikelse för min del. Jag hade förväntat mig mer.

2005 Domaine Santa Duc Côtes du Rhône Sélection Vieilles Vignes
En enkel men fullt duglig Côtes du Rhône: lite damm, massor med blåbärssoppa, vitpeppar och mjölkchoklad. Smaken är medelfyllig, kryddig, läskande och pepprig. Klart godkänt.

2004 Fernando Remírez de Ganuza Rioja Trasnocho
Denna ultramoderna och svåröverkomliga "superrioja" är tillverkad i något som anses vara det renaste "labbet" i Spanien och nog smakar det rent: överväldigande dofter av gräddbakelse, smörkola, vältvättade slånbär och bakkryddor (kardemumma i smörig bulldeg). Vinet är supersträvt, tungkrullande (passande nog som att äta slånbär) och ännu inlindat i ett tjockt babyhull. Gott men svårdrucket för tillfället. Att det är från Rioja får man läsa sig till, för det går inte att känna igen vinet som en rioja; dofterna påminner mig dock om en annan fet spanjor, Finca Sandoval, trots att dessa viner inte har några druvor gemensamt (Tempranillo vs Syrah). It's a strange world.

Utöver dessa viner drack andra i sällskapet även 2004 "S" de Suduiraut ("fönsterkitt, fast väldigt gott fönsterkitt"), 2001 Allegrinis La Poja ("en höjdare, återigen") och en enklare 2002 Marsannay. Förutom besvikelsen med Pichon Baron så var alla nöjda med sina vinupplevelser. Det lär bli fler besök.

Regniga sommarviner

Systembolaget i Färjestaden (Mörbylånga, vila i frid) har inte det största sortimentet i Sverige. Viner över hundringen är mycket sällsynta och över tvåhundra regerar Amarone i en nästan ensam majestät tillsammans med en symbolisk bourgogne och en lika symbolisk bordeaux, 2002 Château Giscours (för det hutlösa priset 549 kr). Medan vi väntar på att en massa spännande viner ska anlända från beställningssortimentet, och på att regnet ska sluta, har vi dock druckit lite smått och gott av det som fanns på de glesa hyllorna. En 2006 Georg Breuer Riesling Sauvage (109 kr), en 2005 Ironstone Vineyards Merlot (79 kr) och en 2004 Ravenswood Zinfandel Vintners Blend (109 kr) försvann utan att sätta några djupare spår. Felfria, oförargliga och användbara viner.

Årets första rosé blev en 2006 Esprit du Silène Coteaux du Languedoc (79 kr) gjort på Grenache och Syrah. En trevlig doft av smultron och rabarber kompletteras av en god, lättsmält och läskande smak med en liten vitpepparbitterhet. Så länge vinet håller sig inom godkända temperaturgränser är det en mycket god representant för drink-rosé, men bitterheten blir allt tydligare när temperaturen stiger. Drickes alltså kallt.

Nästa rosé blev den något exklusivare 2006 Château d'Aqueria Tavel (125 kr, fanns inte i Färjestaden; medtaget från Stockholm) från Tavel i södra Rhône. Vinet är gjort på en brokig druvbukett: Bourboulenc, Clairette, Cinsault, Grenache, Mourvèdre och Syrah. Färgen är mörk rosé, nästan ljus Pinot Noir. Här luktar det tranbär, nyskuren slanggurka och mogna tomater, rena salladen. Smaken är fyllig, åtminstone för att vara en rosé, med röda bär och en tranbärs/lingonton som bidrar till vinets syra. Vinet serveras till en nygrillad örtkryddad kyckling med grekisk sallad, en perfekt kombination visar det sig, och med en hänförande utsikt över solnedgången över Kalmarsund blir detta årets mest perfekta rosé-ögonblick. Tillfället gör vinet brukar man säga, men detta är en mycket bra mat-rosé, med eller utan solnedgång. (Ja, regnet gjorde ett uppehåll för detta vin.)

En annan flaska innehöll 2001 Meerlust Rubicon (204 kr), en sydafrikansk bordeaux-klon, med förvånansvärt mycket körsbär i doften för att vara ett Cabernet Sauvignon-dominerat vin (70% Cabernet Sauvignon, 20% Merlot och 10% Cabernet Franc). Andra dofter är enbuske (som en variant på cederträ), örtkryddor, lite mentol och marsipan från faten. Vinet är fylligt, balanserat, moget och har en medellång smak. Klart godkänt. Sveptes ned med entrecôte och bönragu (det har blivit mycket bönragu på Drucket på senaste tiden).

Till sist har vi 2006 d'Arenberg Roussanne The Money Spider (99 kr), ett australiskt vin gjort på den ganska ovanliga druvan Roussanne, som normalt mest förekommer som blandningsdruva i viner baserade på Marsanne. Doften är ovanligt blommig, fylliga "stora" blommor (akacia påstår någon) och ungsbakade äpplen. En fylligt rik, vaxig och fruktig smak kompletterar den gräddiga regnbåge som vinet paras ihop med. d'Arenberg tycks ha en fäbless för att namnge sina viner efter ohyra; liksom deras Pinot Noir, döpt efter fjärtande rävar, är detta vin döpt efter de spindlar som en gång myllrade över rankorna så till den milda grad att den första skörden av detta vin fick ställas in.

P.S. Om det finns någon som prenumererar på denna blogg, så rekommenderar jag att man byter RSS-feed till den nya Feeburner-baserad feeden som numera finns i övre vänstra hörnet på denna sida. De gamla feedarna (huvva, svenskan) kommer att fortsätta att fungera, men den nya ger prenumerationer med snyggare och mer fullständiga inlägg. D.S.

Châteauneuf-du-Pape-middag

Châteauneuf-du-Pape var huvudtemat när Johan bjöd på storstilad middag här om dagen. Men där bjöds inte enbart viner från södra Rhône: vi inledde med en champagne, R de Ruinart (329 kr), en äpplig, lite brödig och frisk champagne (bristen på anteckningar hindrar mig från att säga mer). Efter denna lovande aperitif tog vi itu med kvällens huvudsak, det tre CdP:erna. Först ut var en ungdom:

2004 Clos Saint Jean Châteauneuf-du-Pape Deus-Ex Machina (599 kr). En stor, förförisk, gräddig doft av bigarråer och björnbär kryddad med en komplex blandning av granbarr, pepparmynta, choklad, charkuterier och någon sopp (svamp alltså). Den koncentrerade smaken har gomklistrande sandiga tanniner ("tungan i ett timglas"), mycket bra syror och en enastående kryddig längd. Modernt, storartat, men ännu mycket ungt.

2001 Domaine Giraud Châteauneuf-du-Pape Les Gallimardes (349 kr). Även här har vi en komplex, men ganska annorlunda doft: icke-svarta vinbär, stall, lakritspastill, blomparfymer och en bränd, balsamisk ton som drar iväg med vinet till syditalien. Den fortfarande sträva smaken visar även den upp en rik bukett: mer vinbär, svamp, (jästa) körsbär, kardemumma, grönkålssoppa och curry. Inte att leka med. Detta är ett vin som splittrar kritikerna (79p i Wine Spectator, 93p av Parker) och det är lätt att förstå varför när man läser ovanstående. Utmärkt till maten.

1998 Château La Nerthe Châteauneuf-du-Pape Cuvée des Cadettes (695 kr). Åldringen i gänget visar, som sig bör, upp mognadstoner: integrerade gräddkolor från faten i den tobakskryddade, lite nedtonade björnbärsfrukten. Här finns också kaffe (latte, närmare bestämt), körsbär och några strån av rosmarin. Vinet är moget, mycket balanserat, kryddigt och långt. Mycket bra för sig och ännu bättre till maten. Enligt min mening kvällens bästa vin, men bara med en hårsmån.

Till dessa viner serverades en gräddig svamppasta och alla tre klarade sig utmärkt som matviner, även om ungdomen Deus-Ex Machina trivdes allra bäst i ensam majestät. Vinerna har som sagt samma ursprung, men är ändå väldigt olika: Deus-Ex Machina är ännu ung och oskuldsfull, men redan imponerande kraftfull (Luke, nickade vi samstämmigt), Les Gallimardes är eldfängt komplex och lite farlig i smaken (Anakin, förstås), och Cuvée des Cadettes är mogen, vis och god (Obi-Wan, analogin fulländad). Châteauneuf-du-Pape har sannerligen ett brett register att visa upp.

Efter middagen blev det portvin med tillhörande nöt- och chokladkaka: 2003 Quinta do Noval Porto Vintage (287 kr för en liten en). Det här är naturligtvis ett grovt barnarov, men jösses vad gott det är redan nu: en stråle av mintiga bär dominerar, men en hel palett av nötiga smaker och dofter vill också vara med: pistagenötter, marsipan och hasselnötsmaräng. Till detta kommer körsbär, blåbärssoppa och karamell. Sött, extremfylligt, helt outvecklat och löjligt gott. Nu gäller det bara att hålla sig i tjugo år för att få smaka på den mogna varianten av detta vin.

Som avslutning kom ett udda vin fram ur gömmorna, en 2003 Jacques Tissot Poulsard Arbois (129 kr) från Jura i östra Frankrike. En ovanlig men trevlig doft av mogen bourgogne (jordgubbarna fanns där de skulle), örter, ett stänk Campari och "sju sorters kakor" (anteckningarna börjar bli kryptiska här). Vinet är tungkrullande torrt, nära på vermouth, och att dricka detta vin framåt småtimmarna, direkt efter en bägare med höjden av sötma, dvs purung vintage port, gör vinet än torrare. Lite orättvist. Men serverat riktigt kallt, efter ett dagsverke under brännande sol på något brant sluttande sädesfält i Jura sitter en flaska säkert finfint.