Finfint från Italien

Vi inleder 2009 års vinäventyr genom att dricka några högflygande italienare hemma hos J&K. Lammfilé och svamprisotto kompletterad med en mycket god syrlig kanelkryddad sallad är vad vi förtär till vinerna.

Men först champagnerna, två stycken denna gång. André Clouet Cuvée 1911 (529 kr), som levereras i en mycket speciell bastskrud, är en blandning av tre årgångar, dock inte 1911 som man kan tro, utan hälften från det lysande året 1996, resten från 1995 och 1997. Druvorna - enbart Pinot Noir - kommer från Clouets bästa vingårdar i Bouzy. Vi provar: den finbubbliga champagnen bjuder på en fint mogen doft av gula jordkällaräpplen, kandisocker och lite nougat. Vinet är balanserat, runt, läskande, långt och mycket gott. En väldigt trevlig champagne, en positiv överraskning.

Nästa champagne-flaska är en 1998 Veuve Clicquot Ponsardin Brut Vintage Reserve (459 kr) som inehåller alla de tre champagne-druvorna: Chardonnay, Pinot Meunier och Pinot Noir. Doft: äppelpaj, brödighet och uppiggande citrustoner. Smaken är mycket frisk med bra riv och med än mer citrus. Helt annorlunda jämfört med Clouet, men i stort sett lika bra. Passade finfint även till den söta efterrätten. Det är slående hur mycket den upplevda mognaden skiljer mellan dessa två viner; Veuve Clicquot 1998an känns betydligt yngre än Clouet trots att det skiljer väldigt lite mellan årgångarna.

Först ut av rödvinerna var 2002 Tua Rita Redigaffi (1266 kr) som redan provats entusiastiskt av många i den svenska vinbloggosfären. Om det inte vore för dessa hurrarop hade vi nog varit skeptiska till ett italienskt Merlot-vin från från det minst sagt mediokra året 2002. Men nu måsta vi ju prova. Ur glaset kommer en dov, koncentrerad doft av mörka körsbär och plommon, läder, jord, tjärtoner, lyxiga ekfat, något som påminner om thai-basilika, och en mycket fin sötlakrits; dessutom några berikande animaliska inslag. Storslaget och lyxigt! Smaken är stor, bred och magnifikt munfyllande. Tanninerna är sammetslena och helt integrerade i den förföriska smaken som har en lång kaffekryddad avslutning. Imponerande, men - det ska erkännas - de många lovorden till detta vin hade nog fått mig att förvänta mig ännu mer. Men för en italiensk Merlot från 2002 är detta naturligtvis med beröm godkänt. Bortskämd, moi?

2002 Dal Forno Romano Valpolicella Superiore Vigneto Monte Lodoletta (692 kr) består till största delen av Corvina, men har också druvorna Rondinella, Croatina och Oseleta i sig. Detta är ett "billigare" vin från Dal Forno Romano, alltså inte deras svindyra amarone. När det gäller vin från denna producent, Venetos främsta, sänker det dock inte våra förväntningar särskilt mycket. Till glaset: en kraftig och lite udda doft av barrskog, skaldjur i dill, mörk choklad, bittermandel och grillat kött når näsan. Den är svår för vissa, domen lyder "Body Shop", men de som kommer undan denna association finner doften angenäm, annorlunda och intressant. Smaken är till till en början mördande sträv, men tanninerna ger med sig när maten kommer fram. Munnen fylls med massor med urtjusig lakrits inlindad i mörk frukt; vinet har en hög fin matvänlig syra och mycket bra längd. För några blir det dock bara en "kallsup i skumbadet".

2001 Gaja Brunello di Montalcino Sugarille (775 kr) är - vilket framgår tydligt av vinets namn - Gajas inkarnation av Brunello di Montalcino. Vinet har inte hunnit få mycket luft och är lite slutet, men vi anar bland annat en gummiverkstad med oljefläckar på golvet, fin vinbärsfrukt och träkryddor. Det här lovar mer, men tyvärr är vinet uppdrucket innan det hinner blomma ut i fler doftnyanser. Smaken är mycket sträv, men stor, fin, rik, bred, livlig med underbara syror. Den är lång, intensiv med en lysande fin kryddig eftersmak (med lite ventilgummi i). En fantastiskt fin smak, kvällens bästa i min mening, och med några år till i källaren, eller fler timmar i karaffen, så blir detta förmodligen ett än mer strålande vin. Kan Gaja göra fel över huvudtaget?

2004 Tenuta San Guido Bolgheri Sassicaia (795 kr), kvällens andra super-toskanare, består av 85% Cabernet Sauvignon och 15% Cabernet Franc. Lagras 24 månader på franska ekfat, varav en tredjedel nya. Detta skulle egentligen ha varit en flaska 2001 Sassicaia, men då den inte kunde hittas hos ägaren, fick denna flaska agera stand-in. Vi häller upp: en något sluten doft bjuder på massor med ekfat, söt gräddkola à la "Rollo", tjock köttbuljong och dämpad röd frukt. Smaken är glödande intensiv, mycket lovande, men ännu helt fatdominerad och inte ens flera timmar i glaset lyckas skaka liv i vinet, som, inte överraskande, befinner sig djupt inne i en mörk fatbeklädd tunnel.

Till efterrätten kommer en halvflaska sött fram, 2001 Domaine Cauhapé Jurançon Quintessence du Petit Manseng (589 kr), ett för mig tidigare obekant vin från Jurançon. Alldeles nyöppnat ligger en limton och lurar över vinet, men den lättar snabbt och istället uppenbarar sig en klar och frisk doft av ananas och stenfrukter. Smaken är intensiv, med en härlig syrlig ananas och storartad kola; fylligt, syrlig och sött på en gång. Inte särskilt komplext, men rent och klart. Smaken är avgjort större än doften. Mycket gott. Vinet känns ännu ungt och kommer säkert att utvecklas i decennier framöver.

Sammantaget kan man säga att Redigaffi är det bästa "drinkvinet" och Sugarille det bästa matvinet (det var gudabenådat gott till lamm och risotto), även om Dal Forno sannerligen inte heller gick av för hackor till maten. Sassicaia får slicka såren och begära revanch efter några år till i källaren.

Släpp alla tyglar loss

Året är nästan slut och de senaste vinerna vi skrivit om dracks tragiskt nog i juni. Frankofilen har redan beskrivit det vi känt av under hösten: vinbloggandet har blivit en börda. När vi börjar välja bort det bättre vinet av två möjliga dryckesalternativ för att "det där vinet förmodligen är så pass bra att vi borde skriva om det" och istället dricker det mindre intressanta för att det är mindre "jobb", då är något fel. Vi har därför gradvis dragit ned på skrivandet under hösten och vi får se när vi dricker något som är värt ett inlägg nästa gång.

Wait for it...

Nu! Nu drack vi något som är värt att skriva om igen!

Eller snarare, för snart två veckor sedan, när Josefs och Mirans stora önskeprovning gick av stapeln. Systembolaget i Passagen håller varje år två stora "prestigeprovningar" (eller "giganternas kamp" som de ibland kallas), en på senhösten och en på försommaren. Vi missade tyvärr decembers prestigeprovning, men vi sörjer inte. Skälet till att vi avstod är att vi istället bokade in oss på dessa herrars nyuppfunna önskeprovning. Här fanns inget egentligt tema, utan det speciella med denna provning var att budgeten för första gången skulle vara så väl tilltagen att i stort sett vilka ikonviner som helst skulle kunna provas, kosta vad det kosta ville. Släpp alla tyglar loss, alltså.

Provningen börjar med en smula kaos: det visar sig att sexton biljetter har sålts till provningens fjorton åtråvärda platser. Efter en stunds oroligt flackande blickar och några liter kallsvett så löser det sig ändå, och som grädde på moset uppstår den positiva sidoeffekten att Miran kan springa till kylvalvet och välja ut ytterligare en flaska dyrbart vin till kvällens uppställning. Applåder!

Det blev en både minnesvärd och lärorik kväll. Provningen var helblind med (skulle det visa sig) extremt svårgissade viner. Dessa aristokratiska viner är som kameleonter i glasen; de luktar på ett sätt den första timmen och som något helt annat efter tre timmar i glaset. Vi fick också flera tydliga illustrationer av det ibland helt obegripliga fenomenet vinpoäng och de priser dessa poäng ger upphov till. Vi anger för skojs skull ett poängintervall som innefattar betyg från bl.a. Parker, Tanzer och Wine Spectator vid de viner där de finns tillgängliga. De priser som är angivna får tas med en nypa salt då flera av dessa viner inte går att köpa annat på auktion.

Ett tack ska gå till Per Lindh som hade med sig en riktig kamera med vilken han tog de bilder som jag lånat till denna redogörelse. Låt oss börja:

Innan den egentliga provningen börjar bjuds vi på ett glas champagne med tillhörande (och, hos somliga, ångestframkallande) ankleversnittar. Färgen är guldgul, med ett djup i färgen som tyder på en viss ålder. De friska dofterna är rund fin nötkräm, bröd, citronsockerkaka och en elegant men distinkt ton av vita blommor som jag inte kommer på namnet på. Smaken är tjusigt balanserad, helt sammansmält, med lite citronfromage, mycket uppfriskande. En lång eftersmak med mognadssötma, mycket gott, vinet är perfekt moget nu. Min erfarenhet av mogen champagne är mycket begränsad och jag hakar upp mig på sockerkakan i doften och gissar på 1988 Veuve Cliquot Rare Vintage, trots att det inte är riktigt bekant.

1990 Jacques Selosse Champagne Grand Cru Blanc de Blancs Brut (2,500 kr)

Jag skulle ha släppt kakan och siktat in mig på blommorna. Visst är det med facit i hand typiska Selosse-blommor i doften. Elegant, gott, men dyrt.

Flight 1.

Endast två glas ingår i denna flight. Det första glaset innehåller ett vin med en lätt rubinröd färg med aningen läderton i kanten. Ett äldre vin alltså? Doften är till en början flortunn och elegant, med sofistikerade träfatstoner och nyuppskuren vaniljstång, också lite te, gråaska och syrliga fruktpastiller. Snart växer dock doften både på höjden och bredden: stor frukt visar sig i form av halvjästa mogna körsbär och de finaste jordgubbar på denna jord. Även granskog, julkryddor och lite grön paprika finns i anteckningarna. En underbar, svårbeskriven, komplex, sömlös doft som är mycket svår att släppa med näsan. I munnen är vinet lätt, men ändå intensivt, med polerade tanniner och urfina förföriska syror. Tobak dyker upp i den långa syrliga, lätta, uppfriskande eftersmaken. Provningens första vin skjuter verkligen iväg förväntningarna på resten av denna provning till jonosfären. Suveränt! Perfektion! Ett fantastiskt gott vin!

Det här måste vara ett moget vin; alldeles i början lutar jag mot en tjugoårig bordeaux, men vinet går snart igenom ett otal metamorfoser i glaset och vandrar mer och mer mot Pinot-kryddor och bourgogne. Med tanke på provningens budget: kan det vara en Domaine Romanée-Conti? Thomas var snabbare än mig och var inne på La Tache redan vid första sniffen. Men vilket år? Knappast en tjugoårig bourgogne, men kanske åtta, tio år gammal? 1999?

2004 Domaine de la Romanée-Conti Grands-Echezeaux (2,900 kr)

Min första DRC och det första Mile High Club-märket för kvällen! Vad sa du? 2004?! Det är inte möjligt? Detta vin ska enligt kännarna inte drickas förrän om tio år, "this is very understated for the moment and will definitely require extended cellar time to really open up" är Burghounds dom. Om detta är den slutna varianten av vinet hur ska då inte den öppna vara? Och detta räknas dessutom som ett av DRCs "lesser wines". 91-94 poäng säger vinpressen, Bourgognes poängförbannelse slår till igen. I stort sett alla provningsdeltagare höll detta vin betydligt högre än så. Aubert de Villain är en nästan mytologisk figur, med rätta: DRC är verkligen inte bara en etikett. Detta är ett sagolikt vin.


Glas nummer två är mörkare rött, men inte ogenomskinligt. Doften är ganska sluten, sötlakrits och hallon, fina fattoner, lite smultronglass och apelsinchoklad. Efter ett tag ansluter en mineralton och lite parfym. Vinet är medelfylligt, kryddigt, med ganska snälla, silkiga tanniner (men mer än i föregående vin), bra syra, medellång, ungt. Inte illa, men detta vin släntrar in över mållinjen först när vin nummer ett redan har hunnit att ta av sig skorna och sysslar med stretching. No contest mellan dessa två.

Först är jag inne på en Syrah från ett medelmåttigt år, men efter ett tag blir dofterna allt mer förvirrande. Jag kommer aldrig i närheten av Bourgogne. Jag ger upp.

2005 Domaine de Montille Volnay 1er Cru Taillepieds (760 kr)

Det är bara att konstatera att detta vin är för ungt för att komma till sin rätt (det borde man i och för sig ha kunna sagt om DRCn också). Recensenterna gillar dock detta vin bättre än vad de gillade föregående DRC: 92-95 poäng delas ut. Obegripligt, åtminstone vid denna provning.

Flight 2.

I det första (av fyra) glas i denna flight finns ett riktigt mörkrött vin med svartröda inslag. Doften är stor med härliga trätoner över mörk, rik frukt, bland annat blåbär. Trots detta överflöd känns vinet till en början något slutet och endimensionellt. Efter någon timma är vinet dock vidöppet: härlig tryffel, lakritsrot, kakao och en diskret parfymton blandas med de mörka frukterna. En helt egen doft som jag inte har stött på förut. I munnen har vinet en klotrund munfyllande kropp. Här finns en imponerande, nästan konstnärlig balans i ett intensivt, friskt, energiskt vin, med sprittande syror. Vinet är mycket, mycket långt och supergott. Det känns dock fortfarande som ett ungt vin.

Högklassig Merlot? Kanske en amerikan? En ledtråd ges efter en stund: detta är en bordeaux. Gissningen faller då genast på Petrus, trots att detta naturligtvis är första gången jag dricker detta vin. Den unika doft-och-smak-kombinationen, men ändå på något sätt Merlot, tillsammans med kvällens provningsbudget avgör gissningen.

2001 Pétrus (6,700 kr)

Well, Mile High Club No. 2 för ikväll. Vinet är superbt och jag kan förstå fascinationen över detta vin, det har verkligen en helt egen stil. Priset gör dock att detta vin måste räknas till etikettdrickarnas skara. 95-100 poäng i pressen. Kanske det.

Vin nummer två är svartrött. Den kraftfulla doften innehåller avbrutna ogrässtjälkar, stendamm, en gudomlig lakritsrot, friska trätoner åt cederhållet, mintchoklad och några svarta oliver. Suveränt! Vilken lakritsrot! Vinet bjuder på en mäktig smak med mogna björnbär och svarta vinbär. I början finns här en småaggresiv planka i smaken, men den faller tillbaka och förvandlas till sammetslena tanniner med en lång, lång, uppiggande eftersmak. Inledningsvis har detta vin inte riktigt samma finess som föregående vin, men det lugnar snart ned sig och blir superslipat. Kraft och stil i en beundransvärd kombination. Återigen ett unikt vin.

Cabernet-Merlot-blandning? Jag har hur som helst aldrig druckit något liknande.

1998 Tenuta dell'Ornellaia Masseto (3,500 kr)

100% Merlot! Jag trodde aldrig denna druva kunde uppbringa sådan finess och kraft (sade han efter att just ha druckit Petrus). Detta är den sista riktigt bra Masseton enligt traditionalisterna, senare årgångar är det mer fruktbomb i. Dyrt, men vansinnigt gott. 93-96 poäng är rättvisande.

Vin nummer tre är mörkt rubinrött. Doften: vilket härligt friskt utedass! Ur dasset stiger dämpad men högklassig frukt i ett moget vin, nybakta kakor, fräscha gröna ärtor, rost och blod, tobak, än mer bakkryddor och ett litet, litet ventilgummi. En intressant, komplex doft. Smaken är koncentrerat intensiv, fortfarande rejält sträv, massor med träkrydda, massor med frukt, alltihop med beundransvärd balans. En lång, lysande fin eftersmak av medocfrukt och höstlöv och mitt i vinets kropp finns hela tiden en lysande stråle av friskhet och energi, som kallt stål, en underbar munkänsla!

Mogen bordeaux av högsta klass. Premier cru, vänstra stranden. 10-15 år gammalt?

1995 Château Latour (3,600 kr)

Slottet som aldrig sviker. Jag har druckit tre årgångar av Latour: 1982, 2002 och nu 1995, alla tre har varit helt strålande. Detta är Bordeaux när det är som bäst. 94-96 poäng i pressen vilket är välförtjänt.

Sista vinet i flighten är svartrött med blå inslag. Ur glaset slår sig en enorm, underbar doft fram. En riktig kioskvältare, publiken faller som käglor (inte nödvändigtvis kvällens publik dock). Här bjuds på moccagrädde, rostade fat, blombuketter, fin mörk perfekt mogen frukt, lite jordighet och kanel. Vinet har allt babyhull i behåll och har runda, lena tanniner (Rolland-tanniner?) och massivt med massiv frukt. Ung, ung, ung, stor, överväldigande smak. Härlig att dricka redan nu, men blir faktiskt lite enkelspårigt i längden, särskilt jämfört med de övriga vinerna i flighten. Men allt är relativt: detta är trots allt ett mycket bra vin.

Ungt Merlot-dominerat vin av rang. Amerikanskt i stilen, men kan även vara en bordeaux utsatt för den ökände vinkonsulten Michel Rollands ömma omvårdnad. 2005?

2005 Château Pape Clément (1,400 kr)

Ok. 55% Merlot, 45% Cabernet. 96-100 poäng. Nja. "Probably the greatest Pape-Clement ever made" tycker Parker. Kanske det, jag har inte druckit vinet förut. Och visst är Michel Rolland inblandad i detta slotts produktion. Det går inte att förneka att detta är ett förföriskt, stort vin och det skulle säkert ha sopat banan med övriga viner om dagens provare varit något mindre ärrade. Ikväll når det dock inte särskilt långt i den avslutande omröstningen. Men gott är det.

Flight 3.

Första vinet är ljust rött. En rund välkomnande doft med koncentrerad mörk syrlig frukt, pepparmintig friskhet, stekt äpple, superfin jordgubbssylt med smultron och en fantastisk doft av rönnbärsgele. Den intensiva smaken är sträv, medelfyllig men tät, med inslag av lakrits och än mer mogna äpplen och beundransvärda syror. En varm, mycket lång eftersmak. Mycket tjusigt.

Först är jag ute och cyklar i södra Rhône, men när vinet visar sitt rätta jag efter en timma eller två så bär det av till Piemonte. Lite lurad av provningens budget gissar jag på något stort, typ en Gaja. Åldern svårgissad.

2004 Conterno Fantino Barolo Riserva Sorì Ginestra (560 kr)

Man behöver inte betala stratosfäriska summor för bra vin. Grattis till er som köade till er en flaska av detta vin när det släpptes i höstas. Detta är ett fynd för priset och det tycker även pressen som delar ut 94-96 poäng till Conterno Fantinos vin. Mycket bra, och förvånansvärt tillgängligt redan idag, men så är också italienska 2004:or mycket pålitliga. Vi fick oss en aktuell italiensk årgångslektion av Miran och Josef. Jämfört med det fina 2004 är 2005 en liten dipp (i Piemonte, en större dipp i Toscana), 2006 är lika bra som 2004, och 2007 hyllas som bästa årgången på en generation. Ajaj, vi går en kostsam framtid till mötes.

Nästa vin är mörkare än föregående, men samma färgskala. Doften är kryddig, ganska fatig (nya fat), lite slutet i början. Sedan kommer dofterna på vandrande på led: myrstack, höstbär, rotsaker, vitkål, gummi, kola, alltihop växer upp till en exemplarisk, exotisk Nebbiolo-doft. Till en början mycket strävt, mycket kraftfullt, fin kryddig varm smak, men väl tilltagen lufttid trollar fram silkiga, nästan söta tanniner. Höstlöv och buljong i eftersmaken.

Mycket bra barolo/barbaresco.

2004 Luigi Pira Barolo Vigna Rionda (620 kr)

Återigen ett budgetvin i sammanhanget, med det finns inget budgetartat över smaken. Luigi Pira är en ny producent för min del, men göra vin kan han. 96 poäng av Parker. Detta vin kommer att vara storartat om tio år.

Det tredje glaset ser ut som ett bläckhorn; vinet är svartlila. En enorm doft, både i kraft, bredd och komplexitet: en urstark, överväldigande bukett av alla mörka bär du kan tänka dig, prickig korv, kaffe, kryddpeppar, nejlika, drottningssylt, med sin beståndsdelar tydligt urskiljbara: sötmogna hallon och blåbär av högsta kvalitet. I munnen anfaller vinet med en massiv smakattack med ursinnig, på gränsen till syltig frukt, lagerblad, kryddpeppar, kummin och högsta klassens sötlakrits. Den långa portvinsliknande eftersmaken är fylld med intensiva tjärtoner. Underbart absurt! Perverst, javisst, men med en enastående komplexitet. Detta vin kan vara ett konstverk eller ett missfoster beroende på betraktarens läggning, men det lär inte lämna någon oberörd.

Syrah. Purung elefantiasis-australier?

2005 Clarendon Hills Astralis (2,600 kr)

Ja, en härlig over-the-top-australier, helt klart en acquired taste. Jag visste knappt att det fanns så här dyra australier, om man undantar Grange. Detta är enligt Parker höjden av Syrah; endast Guigal, Chave, Krankl och Ringland kan enligt honom konkurrera i denna klass. Trots sina överdrifter kan jag tänka mig att vinet funkar till höstgrytan kokt på björn, järv och plutonium. 96-99 poäng, för detta är verkligen ett poängernas vin.

Fjärde och sista vinet är bonusvinet som kunde norpas från valvet och snabbdekanteras tack vare överbokningen. Vätskan i glaset är bläckröd och bjuder på en stor doft med vanilj, tjära, gräddig mörk mogen frukt, pepparkaksdeg, rökt kött och andra animaliska toner. Komplext, purungt och förhäxande. Smaken är modern, tjock men frisk, mycket ung, extremt fyllig, får knappt rum i munhålan. Stort, intensivt, maffigt med en härlig lång eftersmak. Detta kan bli något stort om tio, tjugo år.

Merlot-dominerat. Stor bordeaux från högra stranden. Barnarov.

2005 Château Pavie (3,000 kr)

Det mest omstridda vinet i Bordeaux. Detta år var blandningen 70% Merlot, 20% Cabernet Franc och 10% Cabernet Sauvignon. Knappast klassisk bordeaux, men egentligen inte heller extremare än många andra stora, moderna bordeauxer. Imponerande, men jag föredrar mogen Latour, hvergang.


Efter provningen bjöds vi på en söt avslutning. Det ljusgula vinet bjuder på en tydlig Riesling-doft (ingen d'Yquem idag alltså:) med nybakt bröd, botrytis, härliga vita frukter i kandisocker, sansade tropiska inslag; en doft som växer med tiden. I munnen blir vinet än bättre: vilken tjusig fyllighet! Liche, ananas, flerlagrat, mycket saftigt, fin balans mellan sötma och syra. Vinet nästan svävar fritt i munnen, ett litet mästerverk.

Tysk, söt, mycket ung Riesling.

2006 Dönnhoff Niederhäuser Hermannshöhle Riesling Auslese (310 kr för en halva)

Tala om fynd! 99 poäng av Parker. Så högt vill jag inte gå, men detta är rackarns bra, så välgjort.

Efter provningen hölls en omröstning om bästa vin. Det var inga större problem att utse segraren: 2004 Domaine de la Romanée-Conti Grands-Echezeaux vann överlägset med mer än hälften av rösterna, välförtjänt enligt min mening. Lite mer förvånande är tvåan: 2004 Conterno Fantino Barolo Riserva Sorì Ginestra, provningens billigaste rödtjut sparkar stjärt med Petrus och andra storheter. Tätt därefter, på tredjeplats, kom, kanske inte lika otippat, 1995 Château Latour. Tjockvinerna hade svårt att charma kvällens deltagare.

Tack till Josef och Miran för möjligheten att dricka dessa viner. Om man nu fick möjligheten att avnjuta en hel flaska av var och ett av dessa viner i ensam majestät så vore ingen lyckligare än jag.

Gott nytt år!

Mer smått och gott

Till en köttbit dricker vi en flaska 2000 Château Poujeaux (329 kr), en Cru Bourgeois Exceptionnel från Moulis i Bordeaux. Cru Bourgeois Exceptionnel är en klass som är reserverad för de bästa av Bordeauxs Cru Bourgeois-viner; endast nio viner räknas hit och Château Poujeaux är alltså ett av dem. Eller snarare, var ett av dem; denna förfining av Cru Bourgeois-klassificeringen revs nyligen upp av byråkrater, jurister och vinbönder som var upprörda över att ha hamnat i de nedre klasserna. Exceptionnel eller ej, så räknas Poujeaux - tillsammans med Château Chasse-Spleen - som det bästa vinet från Moulis.

Vinet är mörkrött med en tät, men frisk doft av svarta vinbärsbuskar, avrundade mandelmassefat, lite köttbuljong och höstlöv. Smaken är medelfyllig, läskande med bra balans mellan frukt och fat, och med kryddiga matvänliga syror och bra längd. Ett mycket bra matvin och en utmärkt Cru Bourgeois, inte långt efter en Grand Cru Classé.

Vi köpte en provflaska av 2004 Piaggia Carmignano Riserva (319 kr) när den släpptes häromveckan. Det visade sig vara ett misstag. Att vi bara en köpte en flaska alltså. Vi borde ha köpt ett halvdussin, det här är ett superbt vin och nu är det slutsålt. (Fast om jag ska tro vad SBs databas säger just i denna stund så har det tydligen kommit in en andra laddning, minst 50 flaskor ska det finnas här i Stockholm).

Ur glaset kommer en bred, rik doft med mörka mogna bär, körsbär med gröna örter (ja, smörgåskrasse), kanelbulledeg och en härlig bittersöt marsipan från rostade fat. Vinet är mycket fylligt och muskulöst men samtidigt bärigt och saftigt med en mycket behaglig strävhet och har redan fint integrerade syror och bra uthållighet i munnen. Här finns en utmärkt balans mellan alla beståndsdelar och 2004 visar återigen upp hur fantastiskt bra detta år var i Italien. Vi kan bara instämma med andra vinbloggare: detta är helt enkelt skitgott!

Sedan en 2005 Domaine Francois Mikulski Bourgogne Blanc (178 kr) till hemlagad fiskgratäng. Denna bas-bourgogne från Mikulski har en frisk, vibrerande blommig doft, mest tulpaner. Därtill kommer lemon curd, lite smörkola, skiffer och en gnutta räkspad. Vinet är smakrikt, läskande och balanserat, dock med en liten druvskalsbitterhet i eftersmaken och en ganska blygsam längd för denna prisklass. Slutomdömet blir att detta är en godkänd bas-bourgogne, men inte mer.Ännu en flaska 2003 Waterford Shiraz Kevin Arnold (200 kr) har också slunkit ned. 2003orna har varit pålitligare än de nyckfulla 2002orna och inte heller denna flaska sviker. Vi bjuds på en fin sydafrikansk shiraz-doft med den typiska rökkomponenten. God, fyllig, mogen smak. Bra vin.

Några viner

Alla dessa viner man borde skriva mer om, men det blir ännu ett stressat samlingsinlägg. Vi hoppas på andrum när komplotten av vintermörker, 10-timmarsdagar och barnhämtningsmagsår förhoppningsvis tappar sugen någon gång framåt vårkanten.

Vi drack den första flaskan 2002 Clotilde Davenne Chablis 1er Cru Vaugiraut (179 kr) i oktober 2005. Då var vinet ungt och outvecklat med lite för hårda syror. Nu, drygt två år senare, har det hänt saker: i doften finns gula äpplen, nyskuren lök, lite färsk ananas, våt sten och musselskal. Här finns också lite mognadstoner och avrundade, fint inflätade smörkoledoftande fattoner. I munnen är vinet lätt och läskande med behagliga syror. Inte så långt men en mycket tillfredsställande dryck. Två års vila har trollat fram en god och relativt billig chablis. Finare Vinare provade nyligen 2005an, och gav den tummen upp. Och, som F&V mycket riktigt påpekar, strunta i Systembolagets nonsens "vinner inte på lagring"; dessa viner har allt att vinna på att lagras ett par, tre år.

Häromveckan dök det helt oannonserat upp en handfull bourgogner från Domaine Bruno Clair på Systembolaget, mitt i januarimörkret, utan att det var vare sig ett ordinarie släpp eller ett mellansläpp inplanerat. Efter inrådan av personalen så valde vi att prova en 2003a istället för de 2001or och 2002or som annars hade blivit våra val. Den skulle vara ovanligt bra för att komma från detta gökungeår.

Vinet i fråga var 2003 Bruno Clair Chambolle-Musigny Les Véroilles (339 kr) och vid dekantering visar sig färgen vara förvånansvärt mörk för att vara en Pinot Noir. Ur glasen kommer en rik doft av mogna jordgubbar, nygarvat läder, lakrits, kryddnejlika och en knivsudd mint; inte förhäxande komplex men lockande och glatt uppiggande, helt klart en Pinot-doft i Nya världen-stil, trots Musigny-etiketten. Förutom doftens frukt finner vi lite cola i den trevliga medelfylliga smaken. Inte särskilt sträv, inte särskilt lång, men tillräckliga syror, bra kropp och ett mycket drickvänligt vin. Inte illa för en 2003a och helt väsensskild från den motrsträviga Chambolle-Musigny 2003a från Comte Georges de Vogüé vi drack nyligen. 2003 är inte bara en gökunge, det är ett överraskningarnas år.

Avslutningsivs en halva chianti, nedhälld med en pizza: 2004 Barone Ricasoli Chianti Classico Riserva Rocca Guicciarda (69 kr för en halva). Ett riktigt mörkt vin med en doft av körsbär, tjära, marsipan och lite peppar. Smaken är fyllig, följsam med lena tanniner och fin syra. Balanserat och gott. 2004 var verkligen ett höjdarår i Italien, det var uppenbarligen svårt att misslyckas, och detta är mycket bra chianti för pengarna. Tyvärr ersattes 2004an precis av 2005an på SB, men den kanske är bra den också?

En svettig chianti och annat smått och gott

Dags att skriva lite om vin trots stress och vintertrötthet. Vi har inte druckit några storheter under denna vecka så jag är tråkigt ekonomisk och skriver om allihop i ett och samma inlägg.
Först ut var 2003 Antinori Chianti Classico Riserva Tenute Marchese (169 kr) till pizza. Vinet är kompakt mörkrött och doftar jästa mogna (övermogna?) körsbär, tobak, granbarr, mandelbetonade fat och, i periferin, några bruna bananer. Smaken är lite kokt och vi får en gnutta espresso på tungspetsen. Syrorna är genomträngande och tanninerna är mycket torra och kantiga, balansen lyser endast med sin frånvaro. Det känns lite som att vispa runt en diskborste med en bit sämskinn i munnen. Det här är ett vin som kräver lagad mat, men inte ens då skulle jag rekommendera det; det finns bättre pizzaviner för denna peng. 2003 var ett stekhett år och i Toscana blev resultatet mycket ojämnt. Antinori lyckades uppenbarligen inte rädda sin chianti undan värmeböljan denna sommar.

Dagen därpå blev det en tysk, nämligen 2000 Wegeler Riesling Geheimrat "J" Spätlese Trocken (234 kr) till fiskgratäng. En härlig rieslingdoft med begynnande mognad stiger upp ur glaset. Vi hittar mer blommor än frukt och på godishyllan finns honung, citronkola och vanilj. Några blygsamma petroleumtoner tassar runt i bakgrunden. Vinet är smakrikt, balanserat och nästan lite oljigt i munnen, men helt torrt. Här finns fortfarande en frisk småspritsig syra och smaken har bra längd. Detta vin är gott nu men kan säkerligen sparas i många år till.

Därpå öppnade vi vår sista flaska 2006 Jurtschitsch/Sonnhof Sauvignon Blanc Fahnberg (159 kr) till kyckling och precis som förra gången vi drack detta vin kan vi bara gratulera Österrike: detta är en utmärkt Sauvignon Blanc. En fin, typisk doft av blommor, blad och frukt med en förvånande komplexitet. Smaken är fyllig men fräsch och vinet går lika bra till mat som utan, och är gott såväl kylt som rumsvarmt, vilket alltid är ett tecken på ett bra vitvin. Nya Zeeland och Frankrike får ducka för här kommer Österrike instormande på Sauvignon Blanc-planen i full galopp!

Slutligen så har vi druckit en flaska 2001 Bodegas Roda Rioja Roda II Reserva (194 kr), den tredje flaskan ur vår källare. Vi har inte riktigt kunna bestämma oss för vad vi ska tro om det här vinet. Första flaskan dracks för 18 månader sedan och den var mycket god med en fin, ung doft och lena silkiga tanniner. Så här skrev jag i Cellartracker när det begav sig: "Red berries, some vanilla oak, and coffee on the nose, but the best part is the taste: a perfectly balanced, harmonious, smooth, very smooth, blend of berries, chocolate and a hint of plum." Inte dumt. Nästa flaska, ett år senare var dock en besvikelse, och denna sista likaså. Doften är fortfarande mycket fin, en modern rioja med röda bär, kaffetoner och kanelanstruken grädde. Men smaken har gått baklänges. All lenhet är helt bortblåst och istället har vi en visserligen smakrik, men tråkig, spretig smak som avslutas med en korthuggen knastertorr strävhet som inte gör någon glad. Har vinet sett sina bästa dagar eller är det bara en av de så fruktade tunnlarna? Vi vet inte och kommer inte att få veta, det var sista flaskan. Too bad.

Desperat uppsamlingsheat

Året är snart till ända och kön med druckna men oskrivna viner blir allt större. Här kommer ett kortfattat och lite desperat uppsamlingsheat med ett tiotal viner vi druckit, men inte hunnit skriva om, under december månad.

2005 Zenato Valpolicella Superiore Ripassa (169 kr) har en tät doft av blåbär, björnbärskompott, viol och gräddig mjölkchoklad med en liten portvinston. I smaken finns bär, svamp och kryddor. Vinet är på gränsen till fylligt, väl avrundat men saknar lite syra, ganska strävt, men det är en len strävhet. Lagrat på fransk ek i 12-18 månader och på sedvanligt ripassa-vis har torkade druvor blandats ner i förstavinet för att ge en andra jäsning. Detta är inte superkomplext, men ett välputsat och gott modernt vin i internationellt stil. Vi frågor oss dock: smakar det verkligen ripassa? Var är Corvinan?

2004 Château Belgrave (245 kr) bjuder på en återhållsam bordeauxdoft med körsbärskärnor, enträ, marsipan, lakritsrot och lite björnklister. I munnen är vinet medelfylligt, läskande, men tunnare än förväntat; inte särskilt strävt, dock bra syror. En något kärv stjälkighet i botten och en ganska kort avslutning gör detta till en godkänd bordeaux, inte mer.

2004 Château Cantelys Blanc (198 kr) luktar våt ull och sten, hårdpäron, lite ananas och trevliga vaxiga fat. I den rikligt tilltagna smaken får vi surgrape, lite träsmaker och rejält med syra. Det hela avslutas med lite omogen frukt och stjälkar. Det är faktiskt inte så illa som det låter och vinet blir bättre när temperaturen stiger, men vi köper nog inga fler flaskor. Det finns bättre vita bordeauxer på Systemet.

2005 La Brancaia Tre Toscana IGT (129 kr) har en fin doft av körsbär och kryddig mandelmassa, torkade plommon, tobak och gräddglass. Vinet är medelfylligt med en rejäl, lite kantig syra och några gröna toner i eftersmaken. Känns starkare än sina 13,5%. Är bättre med pizza än utan. Skulle förmodligen ha mått bra av mer luft än vad den stressade kvällen tillät.

1997 Louis Jadot Meursault (285 kr) bjuder på mycket fina mogna vaniljfat med kola, torkad frukt, sultanrussin, citrus, "gräddad pajdeg", mineraler och några sherrytoner i bakgrunden. Är vi i Bourgogne månntro? Vinet är ganska lätt, moget, med en len frukt, litchifrukt; inte särskilt komplext men i balans och med sina läskande syror i behåll. Fullt tillräcklig längd. En bra mogen bourgogne.

2000 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva (269 kr) en mycket italiensk doft med körsbär (i likör), russin, nyputsade skor, bittermandel och lite mognad. Smaken är tuff och frukten anas bakom en trävägg. Det känns ibland som om Mastroberardino glömt några druvkärnor kvar i flaskan för oss att tugga på. Hmm, detta var inte vad vi väntat oss, särskilt inte efter andra bloggares berömmande ord. Till vinets försvar skall sägas att efter ett öppnat dygn i kylskåpet blev det betydligt mera medgörligt. Detta är ett vin som uppenbarligen behöver ha luft på barolonivå.

En 2002 Jacobsdal Pinotage Estate Bottling (109 kr) slank ner till en gryta. Detta var sista flaskan av tre och det var också den bästa. Pinotagens animaliska smaker hade helt och hållet integrerats med Pinotage-lingonen. Som att dricka en viltgryta med lingonsylt. Även flaskan med 2002 Waterford Shiraz Kevin Arnold (199 kr) var vår sista. Denna årgång av detta vin har varit knepig och uppvisat mycket stor flaskvariation. Den här flaskan bjöd dock på fullt godkänd matvänlig Shiraz med begynnande mognadstoner.

2004 Tenuta dell'Ornellaia Le Serre Nuove (389 kr). Sorgligt nog var även detta vår sista flaska, då vi gav bort resten som presenter. Vinet, Ornellaias andravin, är däremot inte alls sorgligt. I den italienska doften (Är vi påverkade av etiketten? Druvblandningen är nämligen ärke-bordeaux: 35% Cabernet Sauvignon, 50% Merlot, 10% Cabernet Franc och 5% Petit Verdot) finns stora fina körsbär med några svarta vinbär i bakgrunden, stiliga träiga mandelmassefat, mjölkchoklad, pinjekottar och örter. Smaken är redan härligt följsamt fruktig, med lite sötlakrits och buljongtoner, intensiv men balanserad, kryddig med lagom tanniner och gott om friska syror. Nästan samtidigt utropar vi "Rhône!". Det här smaken skulle mycket väl ha kunnat stamma från en mycket bra Côte-Rôtie, även om doften (eller etikettsuggestion) indikerar ett italienskt ursprung. Hur som helst är vinet lysande, ett värdigt andravin till den store Ornellaia. Bravo!

Chianti Classico 2005

På fredagseftermiddagen kom ett oförklarligt sug efter Chianti över mig. En snabbt improviserad provning blev resultatet; fyra Chianti Classico inhandlades och dracks genast upp till pizzor vid hemkomsten (vi skippade levern och favabönorna). Jag valde endast "enkla" Chianti Classico och undvek Riservas för att få en mer enhetlig provning. Efter denna övning är det dock frestande att genast sätta ihop även en provning med Chianti Classico Riserva. Vinerna gav mersmak.


Vinerna är alla gjorda på Sangiovese och har som mest legat uppåt ett år på fat. Vinerna luftades en timma innan provningen.

2005 Podere Terreno Chianti Classico (82 kr)
Det billigaste vinet i kvällens urval har en knäckig, lite dammig doft av plommon och örter. Smaken är lätt till medelfyllig, lite tunn i mitten, men angenäm och uppfriskande till maten. I eftersmaken finns några omogna krusbär. Detta är en lätt Chianti i klassisk stil (dock inte så klassisk att man ser en bastflaska framför sig) och är det enda av de fyra vinerna som känns helt drickfärdigt idag.

2005 Antinori Chianti Classico Pèppoli (116 kr)
En eldig doft av tomatmarmelad, sötlakrits, körsbär, marsipanpralin och gröna granskott. En medelfyllig, ung, mycket torr smak med lite mandelmassa i svansen. Fortfarande en ganska lätt Chianti, men i en modernare stil.

2005 Villa Cafaggio Chianti Classico (136 kr)
En ung, fruktig, örtig doft med mogna körsbär, hallonbåtar och diskreta fattoner. Här finns det för första gången denna kväll rejält med tanniner och en väl tilltagen syra. I eftersmaken ingår lite bittermandel vilket bidrar till att göra detta till ett mycket bra matvin.

2005 Castello di Fonterutoli Chianti Classico Fonterutoli (148 kr)
En ung, saltstänkt doft av bränt gödsel, lakritsrot och ett fåtal mörka bär. Gödseltonerna övergick tack och lov till en betydligt trevligare doft av rostat kaffe efter en timma i glaset. Smaken är medelfyllig, ganska sträv och även detta vin har en bra, tydlig syra och dessutom något som känns som en sälta i eftersmaken. Funkar mycket bra till de smakrikare pizzorna, men är ännu omoget.

Slutsats: fyra bra Chianti-viner. Alla är bäst till mat, det är inga viner man dricker bara för vinets skull. Alla är väl värda sitt pris (Kronstam går längre och utropar "Bästa köp!" för alla fyra i senaste Allt om Vin), men allra bäst tyckte vi om Villa Cafaggio. Det har trots sin ungdom rikligt med frukt, tanniner och syra, och allt sitter där det ska. Terreno var lite för lätt för min smakrika pizza (kalamataoliver, torkade tomater, färsk basilika och parmaskinka) men hade säkert gjort sig bra till en Capricciosa eller en mildare pasta.

Det blev några slattar kvar och vinerna var snäppet bättre dan därpå; mer aromatiska, mer sammansvetsade, och det är kanske inte så konstigt: det är ju mycket unga viner. Även vin i denna prisklass kan vinna på lagring, även om det förmodligen räcker med ett eller två år för att dessa viner ska mogna.

En helt vanlig dag på jobbet

Nja, inte helt vanlig men ofta kan vi arbetskamrater njuta av varandras sällskap under trevliga former. Just idag hade vi förmånen att avsluta arbetsdagen med en pokerturnering med en Nintendo Wii i potten följt av en härlig vertikalprovning av fyra årgångar av Poliziano Asinone Vino Nobile di Montepulciano, 2000, 2001, 2003 och 2004.

Finare Vinare har tidigare provat 2004an och beskrev då vingård och vinifiering så jag ödslar inte någon tid på att skriva något om det, utan går direkt på provningsnoteringarna. Att notera är att samtliga fyra årgångar håller en hög och jämn kvalitet. Det är fina skillnader och humöret och tillbehören avgör vilket av vinerna som är favorit, och det skiftar fram och tillbaka under kvällen. Vinerna hade luftat i flaskan under fem timmar och ca 30 minuter i glasen innan vi började. Provningslokalen var mättad med trevliga aromer när vi anlände och det satte verkligen stämningen och förväntningarna högt.

2004 Poliziano Asinone - Färgen är vackert rödblå. Doften är fruktig med toner av körsbär och cassis. Det finns lite fattoner i botten men frukten överväger. Anar en fläkt av choklad. Smaken är fyllig, god, rejält sträv med eldiga körsbär. Eftersmaken är mycket lång med en kryddig avslutning.

2003 Poliziano Asinone - Färgen är mörkröd med endast en aning blått i kanten. Doften är eldig och bjuder på mandelmassa, choklad, kaffe och marachinokörsbär. Fattonerna är också här rätt tillbakadragna. Smaken är god, medelfyllig till fyllig med påtaglig strävhet. Det finns gott om frukt och en trevlig kärnig bitterhet i den ganska långa eftersmaken.

2001 Poliziano Asinone - Färgen är mörkröd. Doften stoltserar med gräddiga fattoner toppade med marachinokörsbär, choklad och senare kaffe. Smaken är återigen god, fruktig, med körsbär och en lång eftersmak med en angenäm bitterhet.

2000 Poliziano Asinone - Färgen är mörkröd. Doften är gräddig, eldig, med körsbär och torkad frukt. Toner av choklad och kaffe kommer också fram. Smaken är god, fyllig, mogen och fruktig. Eftersmaken är lång och elegant med en kryddig knorr.

Vi avslutar vinerna tillsammans med lite bröd och goda ostar, gruyere, en halvhård italiensk getost och en krämig getost med roquefortmögel från Spanien.

Solokvist är min favorit 2000 men med ostarna tycker jag att 2003an gjorde sig bäst.

Montesodi från Chianti

Annica och jag kollade om garderobssamlingen överlevt sommarens värmenbölja och åtminstone det vin vi valde att prova hade klarat sig utmärkt.

2001 Marchesi de Frescobaldi Chianti Rufina Montesodi Castello di Nipozzano (Italy, Tuscany, Chianti, Chianti Rufina)

http://www.cellartracker.com/wine.asp?iWine=68215

Mycket god men lite väl sträv till att börja med, vi var lite för ivriga. Efter två timmars luftning så blev vinet helt suveränt fylligt, friskt och fruktigt. Förföriskt gott. En av de bästa chiantis vi druckit. Ingen garderobsskada så långt ögat (näsan) nådde.