Fredagskväll på vinbaren

Ett impulsbesök på Gondolens vinbar i fredags gav mersmak. Kvällens vinlista bjöd på ett sällsynt intressant utbud.

Som aperitif blir det ett glas förträfflig ung tysk riesling: 2005 Georg Breuer Rauenthaler Nonnenberg Riesling Monopol. Den storslagna rieslingdoften bjuder på gråpäron, citrus, en gnutta tropisk frukt och så småningom äppelmos. Här finns också kalkiga mineraler, lite vitpeppar, och en antydan till petroleum i bakgrunden. Fattonerna påminner om brynt smör. I munnen är vinet fylligt, smakrikt och nästan simmigt- vi hallucinerar fram en liten sötma - men en läskande gräsighet och en lång bred syrlig eftersmak gör vinet mycket smuttvänligt. Detta är superfin riesling som håller ihop lysande bra ända upp i rumstemperatur. Applåder!

Nästa glas blir bordeaux på magnumflaska från Saint-Julien: 1993 Château Léoville Poyferré. 1993 var ett mediokert år i Haut-Médoc och vi väljer vinet mest av nyfikenhet. Ur glaset kommer en mogen, kryddig bordeauxdoft med vitpeppar, stenrök, blyertspenna och tjärat trä - vi tror ett tag att vi befinner oss på Horrible Old Leopard's däck strax efter att en full bredsida avfyrats (fansen vet ögonblickligen varifrån denna litterära referens är hämtad). Frukten är dämpad, men finns där, i form av svarta vinbär och inlagd saltgurka (ja, det är ju gammal bordeaux, anything goes). Smaken är lätt, lite veknad, med lite tobakstoner och ganska slitna tanniner. En lång kryddig svans med förvånansvärt bra syror visar dock att allt inte är förlorat. Ett intressant smakprov.

Sedan en bourgogne från Côte de Nuits, 2005 David Duband Vosne-Romanée. Vi är inte bekanta med producenten, men en Vosne-Romanée vill man ju smaka. Detta är en mörk Pinot Noir som doftar ungdomligt av röda vinbär, hallon och en polkagris. Andra dofter är sötlakrits, lite gummi, våt grusväg och några blåbärsglassiga söta fattoner. Vinet har en bra syra och snälla tanniner. Det hela är ganska okomplicerat, detta är än så länge en mycket ung och enkel bourgogne.

Nu har en ryggbiff med tillbehör kommit in och ett stort glas 2001 Alain Voge Cornas Vieilles Vignes får göra maten sällskap. I glaset finner vi plommon, välhängt kött, en rund parfymerad ton - Chanel? - gröna kryddörter, fnöske från enträ och en häst i en jordig, men ren, spilta. Sammanfattningsvis, "som att rida i skuggan av en cypressallé en varm sommardag i Provence" som någon vid bordet uttryckte det. Smaken är varm, medelfyllig, balanserad med dämpade tanniner och en syrlig pepprig eftersmak. En elegant cornas som gör sig utmärkt till maten.

Som bonus fick vi de sista slattarna ur gårdagens flaska med 2005 La Spinetta Barbera d'Alba Gallina. Doften är stor och rik med plommon, körsbär (plorsbär!), mörk cholkladtryffel, gräddiga vaniljfat, några gröna äppelklyftor, katrinplommon och en liten, liten banan. Smaken är varm och intensiv med mycket fina syror och en lång njutbar eftersmak. En mycket publik men superb barbera, kan La Spinetta göra dåliga viner överhuvudtaget?

Vinbaren bjöd denna kväll både på bredd och kvalitet: fler sådana här vinlistor tack! Vi kommer tillbaka.

2000 Chateaux Fonroque, Saint-Julien Grand Cru Classé

Enda flaskan. Ett impulsköp jag gjort ett par år tidigare på ett litet systembolag bara för att jag blev förvånad av att se flaskan där. Den stod liksom ut i sitt sällskap.

Chateau Fonroque köptes 1930 av Jean Moueix och har sedan dess ägts av familjen i flera generationer. Vinet görs på ca 2/3 Merlot och 1/3 Cabernet Franc och lagras på fat i 18 månader, varav 25% på nya fat. Produktionen är runt 6500 lådor per år.

Flaskan dekanterades precis innan jag började med middagen. Den första sniffen i karaffen gav ingenting, det var ingen hemma. Något besviken började jag med middagen och funderade på vad en lämplig back-up skulle kunna vara. När väl potatisgratängen var klar och ryggbiffen stekt hade detta ändrat på sig. Nu möttes jag i stället av en komplex doft med mörka bär, kaffe, läder, fläsksvålar och andra dofter som jag ej kunde namnsätta. Smaken var fyllig, fortfarande rätt sträv, rikt bärfruktig med en lång kryddig eftersmak som lämnade min mun något bedövad. Vinet skar som en kniv genom köttet och den gräddiga gratängen. Vilken come back från första intrycket. Tänk om jag bara hade fler flaskor. C'est la vie!

Pio Cesare et amies på Eriks Vinbar

Ännu en fantastisk sommarkväll på Eriks Vinbar, denna gång med Johan.

2002 Domdechant Werner'sches Hochheimer Kirchenstück Riesling Erstes Gewächs. Blygt men elegant, en eftertänksam smak av peppar. Jag saliverade efter mer.

2003 Weiss, Johann Schwarz. Sötaktig, fruktig, pepprig eftersmak. Johan hävdade en smula blommor och smultron, vilket fick mig att höja på ögonbrynet. Detta påminde mig en smula om den tidigare alsaceprovningen, men tyvärr inte så positivt: jag hade svårt att hitta och karaktärisera smaken. Kanske är det mina smaklökar som är problemet?

2004 Il Pino di Bisserno, Tenuta Campo di Sasso. (Kommentar saknades i provningstumultet.)

2004 Hannibal, Bouchard Finlayson. Parfym, bär, viss strävhet.

2001 Pio Cesare Barolo Ornato. Parfym, strävhet, en smula stendamm; "egyptisk bakgård" utbrast Johan. Ett elegant vin, kvällens vinnare i min mening.

2005 Glaetzer The Wallace Shiraz Grenache. Lite blekt när drucket ensamt, men fungerade desto bättre till maten.

2004 Lynmar Pinot Noir. "God!"

2004 Alvaro Palacios Priorat Les Terrasses. Doftade "flugpapper på ett bra sätt", en smula kartig, sura körsbär, ganska mycket tanniner. Ännu omoget men inte oävet.

Skörda dina druvor, trampa dem i ett kar under en lyftkran. Rid din häst tills den är löddrat utmattad, häng upp den sprattlande över karet och hugg den till döds med tiotusen blyertspennor. Låt djuret droppa torrt ner i karet. Du har skapat 1999 Château Gruaud Larose. Detta var ett intressant vin, stallbacke, intorkad hästsvett, blyertspenna, blod, sandiga tanniner. Dessutom med en oerhört lång, dominant smak som dränkte de övriga och sedan stannade kvar i säkert en halvtimme efter middagen. En skakande upplevelse, kanske vi kan summera det som, men väl värd att göra. (Vi har provat denna tidigare; då var intrycket mer stall än svett och blod.)

Vår utmärkte sommelier överraskade oss avslutningsvis med det röda, söta 2000 Willi Opitz Zweigelt Opitz One. Ett strohwein från den lekfulle vildhjärnan Willi Opitz, ett vin vilket närmast liknade en mindre söt nya-världen muscat, men som även hade en viss karaktär av portvin. Brända toner, plommonkompott, antydan av tjära. Druvan hette zweigwelt, om jag hörde rätt.

Till allt detta serverades en majestätisk rödbets- och svamprisotto, kanske den bästa jag haft nöjet att avnjuta. Eloge till köket.

Bordeauxprovning med en mirakulöst pigg åldring från Tokaji

I söndags hade vi en provning med lite finare viner från Bordeaux för att ta reda på om dessa franska viner verkligen kan leva upp till sina prislappar. Inga Premiere Cru-viner deltog, men gott om 2eme Cru fanns representerade. Även dessa "andra rangens" bordeuaxviner kostar runt tusenlappen, åtminstone om man vill ha lite äldre och nära på mogna årgångar. De flesta av de kända distrikten fanns representerade, endast St Estephe och Pomerol fick känna sig bortglömda denna gång. Årgångarna var 1998 och 1999, inte storartade år, men inte heller dåliga år. Vinerna luftades i två timmar innan surplandet började. Här är mina högst personliga intryck:

Det första vinet var 1999 Château Palmer (1,190 kr) från Margaux. Många och komplexa dofter: palsternacka, syrén, körsbär, lakrits och och så småningom rökta korvar. En avrundad, balanserad och elegant smak av mörka bär med lång eftersmak. Mycket gott, men det kändes ändå som om denna årgång behöver ligga ett tag till för att komma till sin fulla rätt, den är lite sluten.

Sen kom 1999 Château Gruaud Larose (581 kr) från St Julien. Cassis, höstlöv, gräs, lite kaffe och stall. En medelfyllig, mogen, lite stallig, mycket matpassande smak med en animalisk avslutning. Den för Gruaud Larose så typiska cigarraffären visade sig dock inte denna gång.

Därefter drack vi 1998 Château Léoville Las Cases (990 kr) som brukar framhållas som det bästa vinet från St Julien. Gräddkola, dammig granit, friskt nyklippt gräs, mandelmassa, rök och ceder. En mycket tilltalande, nästan len, klar, kraftfull och harmonisk smak med lång, lång eftersmak. En av mina favoriter.

Den fjärde, och skulle det visa sig, sista bordeauxen var 1999 Château Pavie (1,200 kr) från St Emilion. Massor med svarta bär, mineraler och kryddor. Så småningom visar sig lakrits och den enrisrökta korven även i detta vin. Fyllig, komplex och len. Mycket gott. Den andra av mina favoriter i denna provning.

Det sista stackars vinet var 2001 Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande (990 kr) från Pauillac som tyvärr var rejält korkskadat. Mycket synd, men Systembolaget böt som vanligt ut vinet dagen därpå utan att knota.

Vinerna var naturligtvis goda att bara dricka för sig, men när helstekt entrecote med rödvinssås och tillbehör kom fram på bordet kom de verkligen till sin rätt. Det här är perfekta matviner, särskilt till kombinationen kött-sås-potatis.

Var vinerna värda sitt pris? Kanske. Ingen av deltagarna skulle efter provningen rusa ut och bulla upp med några lådor av något av dessa viner. Trots sin utmärkta kvalitet är de helt enkelt lite för dyra. Men visst är de väldigt bra viner. Jag fick en känsla under provningen att det är lite missbruk av dessa viner att dricka dem parallellt på en provning som denna. Det kändes som om man faktiskt hade uppskattat varje vin mer om det hade serverats i ensam majestät och hade fått ta hela scenen på middagsbordet. Dessutom hade de flesta av vinerna vunnit på att få ligga några år till i källaren.

Efter provningen tog vi fram La Grande Finale: en femtio år gammal 1957 Hungarovin Tokaji Essencia (ovärderlig ;-). Vi hade inga större förhoppningar om att detta vin skulle ha överlevt de nästan 15 åren i en alltför varm garderob som det genomlidit. Detta söta, vita vin var nästan helt kolsvart i flaskan och mycket grumsigt. En 2000 Chateau Dereszla Tokaji 6 Puttonyos väntade därför i kylen som en nästan självklar stand-in. Döm om vår förvåning när en frisk, söt doft av örthonung, bränt socker, jasmin, kanel och många andra kryddor svävade upp ur karaffens öppning. Väl i glaset fick vinet en mörk gyllene bärnstensfärg. Ännu större blev miraklet när smaken hade en magnifik pirrande syra i behåll, ingen sliskighet så långt tungan nådde och den djupa, komplexa smaken varade i en oändlighet. Storartat.

Det här smakade flytande guld och är tillsammans med någon årgång av Château d'Yquem det godaste söta vin jag druckit. Visst ar man hört talas om att dessa viner skulle vara bland de tåligaste i världen, men att det skulle kunna besegra 15 år i en Closet of Death var en mycket glad överraskning. En söt päronkaka serverades till vinet, smakerna matchade varandra perfekt och blev en lysande avslutning på en minnesvärd provning.