Drucket i januari

För att inte vi inte ska hamna i samma träsk av obloggade viner ännu en gång skriver vi ned några kortfattade intryck av det vi druckit efter nyår.

Vi öppnade en flaska 2004 Domaine Santa Duc Gigondas Prestige des Hautes Garrigues (279 kr) på inrådan av någon på Cellartracker som tyckte detta började bli drickfärdigt. Icke! Vinet var - även efter fler timmars luftning - slutet, snipigt och träigt. Visst finns här massor med mörk frukt men den är ännu begravd i trä och tanniner. Här finns ett löfte om ett bra vin, men det lär dröja några år till innan löftet infrias.

2006 Vincent Bouzereau Meursault (249 kr). Denna vita bourgogne köptes i panik - ja, det var livsnödvändigt med vit bourgogne, och det var bråttom - på ett mindre välsorterat Systembolag som inte hade mer än just denna flaska att erbjuda i prisklassen. Det visar sig vara en typisk Meursault med fin doft, bra blandning av vit frukt, blomster och fat. Smaken är frisk och läskande, men i eftersmaken finns en tvålig ton som drar ned helhetsintrycket. Godkänd, inte mer. Det är inte ett vin vi skulle köpa igen.

Vi har hunnit igenom några flaskor 2005 Domaine Léon Barral Faugères (177 kr) vid det här laget och det är lika givande varje gång. Det här ett eget, friskt, fruktigt, komplext, glatt och lite bonnigt vin som är ett fynd för sitt pris. Observera att det dock kräver några timmars luft innan det kommer till sin rätt. I början kan det vara ganska funkigt och slutet, men det blommar upp med tid i karaffen. Rekommenderas starkt.

Vi öppnade också en flaska 2004 Catherine et Claude Maréchal Pommard La Chanière (292 kr) - något för tidigt, vi vet - men vi hörde några oroande rapporter om att 2002an inte längre riktigt var upp to scratch. (Vi har druckit upp våra 2002or, så vi kunde inte prova själva). Ingen fara med 2004an dock: tjusiga pinotkryddor, fin jordgubbs- och hallonfrukt, blandade örtkryddor, trollska skogsdofter och animaliska buljongtoner, "precis som en bourgogne ska va." Vinet är mycket läskande, med utmärkt, nästan citrustonad syra; lätt men med bra kropp, bra längd, med en bittersyrlig druvkärneton i svansen. Utmärkt till de stekta ankbrösten. Kvällens sista glas var bäst. Det här är ett utmärkt vin redan idag och har säkert flera år av utveckling framför sig.

Vi gallrar lite i den knökfulla källaren och eftersom vi har fått lite fördomar mot spanska viner efter en hel del besvikelser på sista tiden, så fastnar en flaska 2003 Bodegas Emilio Moro Ribera del Duero Malleolus (286 kr) i gallringsnätet. Denna Tempranillo bjuder på tät mörk frukt, plommon och körsbär, mineraler, ekfat och en gnutta granbarr; alltihop börjar smälta samman på snyggt sätt. Smaken är fyllig och rik med bra balans och friskhet. Eftersmaken är lång och intensiv, men här hittar vi också det enda att klaga på: mineraliteten slår över i en lite oljig sojaton som jag inte riktigt gillar. Detta är dock en detalj, detta är den bästa spanjor vi druckit på länge. Dagen efter är vinet ännu bättre. En positiv överraskning.

Mer aprilviner

Vi missade Vinordic (se Frankofilen, Nettare e gioia och Finare Vinare för en grundlig och tungutmattande genomgång) och får nöja oss med att ösa ut mer obloggat från anteckningsboken.

Ett tips från personalen på Regeringsgatan 44 fick oss att prova en Riesling från Rheingau med ett riktigt långt namn, 2006 Weingut Robert Weil Kiedricher Gräfenberg Riesling Erstes Gewächs (399 kr). Vi korkar upp redan samma kväll (i stället för att låta det mogna i en sådär fem, tio år som man egentligen borde med detta vin). Doften är, som väntat, ännu lite sluten men samtidigt mycket tjusig, med mogen grapefrukt och nötter, mångfacetterade mineraler och några sötfatiga, nästan animaliska toner. Smaken är djup och rik med ett helt knippe unga, tungomslingrande spritsiga syror i bagaget. En matvänlig, nästan lite pepprig bitterhet följer i den långa, intensiva eftersmaken. Vinet spretar en del idag, det fortfarande på tok för ungt, men de turboladdade syrorna tillsammans med den koncentrerade smakrikedomen talar för att det här vinet har framtiden framför sig.

Léon Barrals viner var favoriterna på Languedoc-provningen i höstas. Deras 2004 Domaine Léon Barral Faugères Jadis (199 kr) som nyligen släpptes på SB består av 50% Carignan, 40% Syrah och 10% Grenache, vilket är kul eftersom jag sökt efter bra viner gjorda på just Carignan ett tag nu.

Vinet har en inbjudande doft av tranbär, blåbär och andra skogsbär, eteriska träkryddor tillsammans med örtkryddor, tomatmarmelad, fräsch mandelmassa och en salmiakton. En vidöppen och helt egen doft. I munnen är vinet medelfylligt, nästan hallonsaftigt (men inte alls sött), bärigt och friskt, med fräscha gröna örter och precis lagom med syra. Vinet är mycket välbalanserat, ett härligt drickbart och extremt användbart vin. Den av oss alltför sällan druckna druvan Carignan gör att detta vin känns nytt och spännande, och om detta är det nya Languedocs karaktär så har regionen en lysande framtid framför sig.

Vi har även druckit en flaska 2005 Olivier Leflaive Bourgogne Cuvée Margot (119 kr), ett vin med en skir vinbärig Pinot-doft och en gnutta rostade fat. Smaken är lätt, okomplicerad men balanserad och läskande; ett bra år och en bra bourgogne för pengarna. En flaska 2006 Labouré-Roi Bourgogne (89 kr) hamnade i Bouef Bourguignonnen. Labouré-Roin är en felfri, men helt och hållet anonym bourgogne. De extra tiorna ger verkligen valuta för pengarna när vi jämför dessa två viner.

2005 Château de la Négly La Clape La Falaise

Trots den senaste tidens tystnad här på Drucket har vi har faktiskt druckit en del vin de senaste veckorna. Det är bara tid och ork till att skriva om vinerna som saknats; vi skyller på förkylningar och arbete. Här är hur som helst ett av de uppdruckna vinerna:

Inspirerad av smakproverna från Languedoc köpte jag dagen därpå några flaskor från ett av de mer kända vinhusen från denna del av Frankrike: 2005 Château de la Négly Coteaux du Languedoc La Clape La Falaise (219 kr). La Négly är känt för ett högkvalitativt hantverk, ett noggrant urval och smakrika, koncentrerade viner. I La Falaise är det mest Syrah, tillsammans med 35% Grenache och 15% Mourvedre.

Den friska och uppiggande doften är fullproppad med bär: mogna tranbär, blåbär och hallon. Bären är insvepta i slipade krämiga ekfat och choklad kryddade med pepparkaksdeg, stekt kött och en gnutta tapenad. Smaken är sojafyllig men läskande, rik och rejält syrlig. Det hela stadgas upp av kryddiga stjälkinslag och en lite knäckig eftersmak avslutar det hela. Det här är helt klart ett vin i en fylligare modernare Languedoc-stil - närapå fruktbombsvarning - mycket välgjort, men det passar fömodligen inte alla. Det ska bli mycket intressant att se hur denna unga dryck utvecklas med några års lagring. Lite mer komplexitet, lite mer integration och lite upplättande åldersuttunning kommer att göra mycket gott för detta vin.

Languedoc

I veckan som gick var det lansering av en ny bok om det franska vinlandskapet Languedoc. Boken, Languedoc - Möten med viner och vinodlare i franska södern, är författad av Britt Karlsson tillsammans med två medförfattare: Bengt Rydén och Anders Levander. De rikligt förekommande bilderna är tagna av Per Karlsson. Det finns inte så mycket skrivet om Languedoc som vindistrikt - det finns sedan tidigare en fransk och en engelsk bok - och det är lite lustigt att just svenskan nu har begåvats med ett verk om detta ganska smala ämne. En framtida översättning till engelska eller franska är inte utesluten.


Jag kan för tillfället inte uttala mig om bokens kvalitéer, mer än att fotografierna inbjuder till en sydfransk resa, eftersom jag ännu inte läst boken; jag har bara bläddrat i den helt kort. Bokens drygt 200 sidor innehåller:

• Languedocs historia
• Terroir
• Languedocs druvor
• Klassificering och appellationer i Languedoc
• Languedocs vindistrikt med producentprofiler
  • Coteaux du Languedoc
  • Pic St loup
  • Montpeyroux
  • La Clape
  • Saint Chinian
  • Faugères
  • Minervois
  • Corbières
  • Fitou
  • Limoux
  • Vin de Pays
• Ytterligare odlare
• Maten i Languedoc

Ett recensionexemplar ska vara på väg, så jag återkommer till boken vid ett senare datum.

Hur som helst så är boken välkommen, för AOC Languedoc (som tidigare hette AOC Coteaux du Languedoc) i regionen Languedoc-Roussillion, är en appellation som har gått från att mest vara känt för generisk Coteaux de Languedoc och annat plonk, till ett distrikt som producerar allt fler högkvalitativa och intressanta viner. Dessa viner har en egen karaktär, de skiljer sig markant från Bordeaux, Bourgogne och Rhône, vilket är spännande för den som druckit sig trött på dessa områden (omöjligt!) och letar efter nya franska vinupplevelser. Visst odlas här mycket Syrah, men det är druvor som Carignan, Grenache och Mourvèdre som ger en egen karaktär åt Languedocs viner.

Ett antal importörer var på plats och bjöd på smakprov från Languedoc. Eftersom sniffandet och sörplandet skedde i en minglande promenad från bord till bord så var möjlgheten att ta anteckningar begränsad, därav de magra smaknoterna. Här är några som viner stod ut:

2003 Domaine des Grécaux Montpeyroux Hêméra
75% Syrah och 25% Grenache; intensivt, friskt, bärigt, garrigue-örtigt med rökta animaliska inslag, saftigt, långt.

2005 Domaine Mas Gabinèle Rarissime
40% Syrah, 40% Grenache och 20% Mourvèdre; gräddigare, modernare, djupare, strävare, fylligare, smakrikare (än Hêméra), rikare, men inte nödvändigtvis bättre.

2002 Gérard Bertrand Vin de Pays d'Oc Cigalus
50% Merlot och 50% Cabernet Sauvignon, inte en typisk Languedoc-blandning, men inte desto mindre god. Fatgräddiga mörka bär, nässlor, ceder, lite italienska vibbar; koncentrerad, lång smak med lite torr avslutning.

Och slutligen Domaine Léon Barral som bjöd på smakprov från fyra viner. Först 2005:an av deras vita vin, VdP Blanc, som görs mest för skojs skull i mycket små mängder av en hoper udda vita druvor som jag inte lyckades lägga på minnet. Vinet är osvavlat och ofiltrerat, vilket syns, vinet är riktigt dimmigt. Doften är mycket annorlunda, blommig och örtig, varm grön sommar. Vinet är smakrikt, rivigt och vildsint; mycket udda, mycket intressant. Sedan kom tre röda cuvéer, först Faugères and Faugères Jadis gjorda på Carignan, Syrah and Grenache. Friska, pigga, örtiga, Languedoc-typiska viner; mycket trevliga. Sist men inte minst, Barrals prestige-cuvée, Faugères Valinière - gjord på 80% Mourvèdre och 20% Syrah - också detta vin är läskande friskt, men fylligare, mer komplext, med en ren djup frukt och bra längd; mycket bra.

Smakproverna gav mersmak och hade avsedd effekt: jag kommer säkerligen att hålla ögonen öppna efter fler spännande Languedoc-viner i fortsättningen; det verkar finnas gott om dem.

Tillägg: Finare Vinare var också där.

Uppdatering: Tack till Per & Britt för att de redde ut mina missförstånd runt appellationer och regioner i Languedoc.

Nyheter från Divine

I torsdags hölls en nyhetsprovning anordnad av vinimportören Divine. Provningens viner var en blandning av lite dyrare nyheter på Systembolaget, både kommande och redan lanserade. Som välkomstdrink serverades ett glas Gosset Champagne Brut Grande Réserve (369 kr), en hyfsat brödig, fruktig, len och ganska avrundad champagne. Elegant och god. Klart godkänd, även om jag gärna ser lite livligare syror i min champagne.

Flight 1 - Chardonnay-viner och ett Languedoc-vin

2005 Martinelli Chardonnay Zio Tony Ranch (499 kr) från Russian River Valley i Sonoma. Doft: nyskördade ärtor och smultron i en frisk, blommig doft med härliga vaniljfatstoner och smörkola. Smak: Full, koncentrerad, smörig, nästan söt smak med lång rivig eftersmak. En mycket fin doft men lite för rund och "hal" i munnen för min smak.

2005 Kongsgaard Chardonnay (799 kr) från Napa. Enligt Parker så är detta Kaliforniens version av en Batard-Montrachet. Stora ord, vi smakar förväntansfullt: En komplex och elegant doft med lime, lakrits och en rökt animalisk komponent, kanske cognacsmedwurst och lite stenrök. Rökdoften är intensiv, men inte överdriven; det doftar faktiskt eld snarare än rök, om nu eld utan rök kan dofta. Fattonerna är läckert burgundiska, detta är ekfatsakrobatik på högsta nivå. Smaken är lätt men fokuserad och penetrerande, lite rökig, harmonisk och mycket, mycket lång. Ett ungt men redan stort vin.


2001 Domaine de Cabrol La Derive Cabardez (269 kr) från distriktet Cabardez i Languedoc. Druvorna är mest Cabernet Sauvignon men också Syrah, Grenache och Cabernet Franc. Vinet har legat på 100% nya franska ekfat i två år. Doft: soja, saltlakrits, oliver och en en ladugård fullbelagd med kreatur. Smaken: brända björnbär, fatkrydda, fyllig och ganska sträv, men lite ihålig i mittsmaken. Det här vinet behövde nog mer luft (eller annat sällskap i flighten).

Flight 2 - Pinot Noir

2005 Domaine D'Ardhuy Savigny-lès-Beaune 1er Cru Aux Clous (259 kr) kommer från Savigny-lès-Beaune som ligger inklämt mellan Côte de Beaune och Côte de Nuits i Bourgogne. Doft: hallonsaft kokt med korinter, kanel och nejlika plus en del animaliska toner, ett stall fullt med hästar den här gången. Smaken är lätt, bärig och saftig med lite murr från hästarna. Inte dåligt, men vi har smakat bättre 2005:or från Bourgogne i denna prisklass.

2006 Brewer-Clifton Pinot Noir Rio Vista (449 kr) från svala Santa Rita Hills i Central Coast, California. Enligt Divine: "Clos de la Roche-lik Pinot Noir från kultvinmakaren Greg Brewer som gör Dujac-lika viner där 100% stjälkar använts i vinmakandet. Man använder bara fransk ek från Sirugue i Nuits St George." De tar också hänsyn till månens faser och mycket annat, men blir det något bra vin då?

Svaret är ja, det här är nya-världen-pinot när den är som bäst. I näsan får vi en stor och komplex doft av varma pinotkryddiga jordgubbar blandade med en himmelsk hallonsaft. Här finns också hav, grönska, torkade aprikoser och julkryddor. Smaken är koncentrerad men elegant, livlig och lång, eftersmaken ganska eldig. En purung men redan fantastiskt god Pinot Noir.

2005 Martinelli Pinot Noir Moonshine Ranch (499 kr) från Russian River Valley i Sonoma. Jämfört med Brewer-Cliftons vin är detta tyngre, rundare, med mer mörk frukt, gummi och lite parfym (Dove). Smaken är rik, fyllig och kompakt, ganska syrlig och kryddig med lite russin i eftersmaken. Inte illa, men en ganska ovanlig pinotstil och vi föredrar nog Gary Farrell's vin om man vill ha Pinot från Russian River Valley.

Flight 3 - Syrah

2005 Saisons des Vins (Copain) Syrah l'Hiver (199 kr) från Mendocino i norra Kalifornien. Divine: "Wells Guthrie nämns av många som en av de nya stjärnorna i Kalifornien. Hans vinmakande är franskt med stjälkar som ger en Rhônsk touch. Bio och vildjäst." Doft: en bärkompott med mycket blåbär och röda körsbär, en liten gräddtårta, en okomplicerad och trevlig doft. Smaken är öppen, bärig och varmt kryddig med en hel del tanniner. Vinet är mycket smakrikt, ungt och gott, men saknar lite uthållighet i munnen. Men bra vin för pengarna är det.

Robert Cipresso Quadratura del Cerchio 2005 (299 kr) från Marche i Italien. Druvorna är 30% Syrah från Sicilien, 50% Brunello di Montalcino och 20% Sangiovese från Maremma. Först finns en hel del svavel i doften, som snart luftar bort. Sedan bränd frukt, fuktig tobak och fisk(?); doften känns dock sluten och jag tror en längre luftning skulle ta fram trevligare ingredienser. I den sträva, italienska smaken hittar vi en chokladdoppad marsipangris.

Ojai Vernas Vineyard Syrah 2003 (299 kr) från Santa Barbara County, Central Coast, California. I näsan får vi en fin Syrah-doft, eller snarare Shiraz, vi hade gissat på Barossa Valley; fruktig, mintig och publik. Smaken är bred, fyllig, mycket sträv, med körsbärspraliner och blåbärsglass, nästan söt, men också några intressanta kryddor. Helt ok om man gillar fruktbomber.

Flight 4 - Övrigt rött

2004 Clos Saint Jean Tradition Châteauneuf-du-Pape (299 kr), ovanlig för att den är helt avstjälkad. Näsa och gom börjar bli märkbart trötta nu, det är en hel del kraftiga viner som har passerat. Det luktar jästa körsbär, "kräftstjärtar i saffransås", vitvinskänsla, inte mycket frukt. Vinet är medelfylligt, strävt, med körsbärskärnor och russin i smaken. Nja.

2004 Bodegas Aalto Ribera del Duero (319 kr), kvällens första spanjor, druvan är Tempranillo, 94 poäng av Parker (eller åtminstone av hans lakej, Jay Miller) och med Vega Sicilias gamle vinmakare. Näsan blir förvånad: dillkryddad kaviar och apelsinskal, rosor, fatkrydda och rönnbär. Udda, och även detta vin kommer nog att lukta annorlunda med mer luft. Smaken är mjuk, smakrik, med vaniljfat och ett inslag av ostbågar. Lång. Mycket annorlunda vin.

2005 Pride Mountain Cabernet Sauvignon (599 kr) ligger både i Napa och i Sonoma, på flaskan anges att vinet består av 58% Napa och 42% Sonoma. Här doftar det klassisk Cabernet Sauvignon-blandning (lite Petit Verdot ingår i vinet): svarta vinbär, blyertspenna, nässlor och nyklippt gräs, en stilfull doft. Smaken är härlig, heltäckande och frisk, fatkryddig och lång. Det smakar muskulös amerikansk Cabernet av hög kvalitet.

Sammanfattningsvis: många goda viner visades upp, ett eller två ganska underliga viner, och några som inte riktigt presterar vad de borde i sin prisklass, men framför allt var det Kalifornien som utmärkte sig under provningen. Kongsgaard's Chardonnay kostar en hel del men är storartad, Parker hade rätt; Brewer-Clifton's Pinot Noir är en av de bästa Pinoter jag provat från nya världen, och Pride's Cabernet är stilig och kraftfull.

Côte-Rôtie-middag, del 2

Mer om Côte-Rôtie-middagen: efter det att rödvinerna gjort sitt, marscherade en brokig parad med söta viner in på bordet. Till dessa viner åts en riktigt knäckig nötkaka, åtminstone till de viner som passade till denna kaka (Vin de Paille passade allra bäst till denna mycket söta efterrätt).

2005 Dönnhoff Oberhäuser Brücke Riesling Auslese (269 kr). Färgen är gyllengul. Vinet bjuder på sansade dofter av löv, päron, lite ananas och aningen botrytis; en mycket ren och bra rieslingdoft. Den unga smaken är tät, precis och renfruktig med mineraler och smak av gröna druvor. Pigga syror ger balans åt auslese-sötman. Ett mycket välgjort vin som säkerligen kommer att växa flera storlekar med några decennier i källaren.

Cellier des Templiers Banyuls. Färgen är lätt rödbrun. Dofterna är russin, tawny port, kirsch och choklad. Inte ett särskilt komplext vin men mycket trevligt. Smaken är lagom söt med mandeltoner; lite syra och en hel del alkohol håller sötman stången.

2000 Klein Constantia Muscat Vin de Constance (288 kr). Vinet har en gyllene bärnstensfärg, det ser ut som flytande guld. Doften är stor och komplex: höstäpplen, bikupa - honung och bivax - nygarvat läder (en annan association var "nyblandat krut"), mangopuré och nyregnad höstskog. Senare dyker också havtornsbär, aprikos, torkad ananas och fikon upp i den rika doften. Smaken är maffig och magnifik med ett bra bett. Sötman bärs upp av en härlig, lätt oxiderad läderton och mycket tjusiga syror. Alltihop avslutas med en lång läderinlindad eftersmak. Ett storartat vin, det bästa söta jag druckit från Sydafrika hittills.

2003 Stéphane Tissot Arbois Vin de Paille (296 kr) Färgen är orange bärnsten. En fantastiskt fin och mycket egen doft stiger ur glaset: bränt socker, russin, mandariner, apelsinmarmelad, inlagda rödbetor och syrlig tomatsoppa. Vinets smak är unik, smakrik och harmonisk, med en utmärkt balans mellan syra och sötma och lite aprikos i svansen. Ett suveränt vin som lätt överträffar den torra Arbois vi drack av en annan Tissot här, om det nu överhuvudtaget går att jämför viner som står så långt ifrån varandra på sött-torrt-skalan som dessa två.

Det är svårt att utse en vinnare när vinerna håller en så hög klass; för min del får Vin de Paille och Vin de Constance dela på förstaplatsen. Så egenartade viner med sådan kvalitet är det inte ofta man stöter på. Faktum är att de söta faktiskt övertrumfade de röda denna gång, trots att de röda hade huvudrollen. Birollsinnehavarna stal showen!

2004 Clos Bagatelle La Gloire de Mon Père

2004 Clos Bagatelle Saint-Chinian La Gloire de Mon Père (222 kr) är ett vin från appellationen Saint-Chinian i Languedoc-Roussillon i södra Frankrike. Druvblandningen visar på vinets hemmahörighet i ett medelhavsklimat, 40% Mourvèdre, 30% Grenache och 30% Syrah, och vinet har legat drygt ett år på nya franska ekfat. Den tunga flaskan har en ovanlig och mycket snygg form, men en varning utfärdas för flaskans bristande stabilitet; vi höll på att få vinet i knät.

Doften är stor och inleder lite jordigt och animaliskt (rökt korv) men snart visar glaset upp utvecklad frukt med söta körsbär, plommon och björnbär. Här finns också en hel påse vingummi, torra örter och mörk choklad. I munnen är vinet smakrikt, yppigt och munfyllande, harmoniskt och fortfarande ganska strävt men inte outvecklat. I smaken återkommer både körsbären och plommonen från doften, men här finns även läder och en gnutta chili. Ovanpå alltihop ligger en tydligt lager av romtopf - rom-marinerade blåbär, hallon och smultron, nästan lite portvinstoner. Det här är ett strålande gott vin som smälte ihop perfekt med den Boeuf Bourguignon det serverades till. Passa på att inhandla några av det femtiotal flaskor som i skrivande stund finns kvar på Systembolaget, detta är ett riktigt vinfynd.

Regniga sommarviner

Systembolaget i Färjestaden (Mörbylånga, vila i frid) har inte det största sortimentet i Sverige. Viner över hundringen är mycket sällsynta och över tvåhundra regerar Amarone i en nästan ensam majestät tillsammans med en symbolisk bourgogne och en lika symbolisk bordeaux, 2002 Château Giscours (för det hutlösa priset 549 kr). Medan vi väntar på att en massa spännande viner ska anlända från beställningssortimentet, och på att regnet ska sluta, har vi dock druckit lite smått och gott av det som fanns på de glesa hyllorna. En 2006 Georg Breuer Riesling Sauvage (109 kr), en 2005 Ironstone Vineyards Merlot (79 kr) och en 2004 Ravenswood Zinfandel Vintners Blend (109 kr) försvann utan att sätta några djupare spår. Felfria, oförargliga och användbara viner.

Årets första rosé blev en 2006 Esprit du Silène Coteaux du Languedoc (79 kr) gjort på Grenache och Syrah. En trevlig doft av smultron och rabarber kompletteras av en god, lättsmält och läskande smak med en liten vitpepparbitterhet. Så länge vinet håller sig inom godkända temperaturgränser är det en mycket god representant för drink-rosé, men bitterheten blir allt tydligare när temperaturen stiger. Drickes alltså kallt.

Nästa rosé blev den något exklusivare 2006 Château d'Aqueria Tavel (125 kr, fanns inte i Färjestaden; medtaget från Stockholm) från Tavel i södra Rhône. Vinet är gjort på en brokig druvbukett: Bourboulenc, Clairette, Cinsault, Grenache, Mourvèdre och Syrah. Färgen är mörk rosé, nästan ljus Pinot Noir. Här luktar det tranbär, nyskuren slanggurka och mogna tomater, rena salladen. Smaken är fyllig, åtminstone för att vara en rosé, med röda bär och en tranbärs/lingonton som bidrar till vinets syra. Vinet serveras till en nygrillad örtkryddad kyckling med grekisk sallad, en perfekt kombination visar det sig, och med en hänförande utsikt över solnedgången över Kalmarsund blir detta årets mest perfekta rosé-ögonblick. Tillfället gör vinet brukar man säga, men detta är en mycket bra mat-rosé, med eller utan solnedgång. (Ja, regnet gjorde ett uppehåll för detta vin.)

En annan flaska innehöll 2001 Meerlust Rubicon (204 kr), en sydafrikansk bordeaux-klon, med förvånansvärt mycket körsbär i doften för att vara ett Cabernet Sauvignon-dominerat vin (70% Cabernet Sauvignon, 20% Merlot och 10% Cabernet Franc). Andra dofter är enbuske (som en variant på cederträ), örtkryddor, lite mentol och marsipan från faten. Vinet är fylligt, balanserat, moget och har en medellång smak. Klart godkänt. Sveptes ned med entrecôte och bönragu (det har blivit mycket bönragu på Drucket på senaste tiden).

Till sist har vi 2006 d'Arenberg Roussanne The Money Spider (99 kr), ett australiskt vin gjort på den ganska ovanliga druvan Roussanne, som normalt mest förekommer som blandningsdruva i viner baserade på Marsanne. Doften är ovanligt blommig, fylliga "stora" blommor (akacia påstår någon) och ungsbakade äpplen. En fylligt rik, vaxig och fruktig smak kompletterar den gräddiga regnbåge som vinet paras ihop med. d'Arenberg tycks ha en fäbless för att namnge sina viner efter ohyra; liksom deras Pinot Noir, döpt efter fjärtande rävar, är detta vin döpt efter de spindlar som en gång myllrade över rankorna så till den milda grad att den första skörden av detta vin fick ställas in.

P.S. Om det finns någon som prenumererar på denna blogg, så rekommenderar jag att man byter RSS-feed till den nya Feeburner-baserad feeden som numera finns i övre vänstra hörnet på denna sida. De gamla feedarna (huvva, svenskan) kommer att fortsätta att fungera, men den nya ger prenumerationer med snyggare och mer fullständiga inlägg. D.S.

Mistral

Annica nyttjade en av sina 40-årspresenter igår, ett besök på Restaurang Mistral i Gamla Stan. Mistral har endast 12 platser, de har bara en sittning, och en Michelin-stjärna. Ergo: det är dyrt och det är svårt att få ett bord, men det var väl värt besväret. De har en och endast en avsmakningsmeny med tillhörande vinmeny, alltså ingen á la carte. Prislistan är kort: 1000 kr för maten och 1000 kr till för vinerna. På toaletten fanns handdukar märkta med gästernas namn(!).

Rätterna serverades i "flights" med ett smaktema som skulle matcha det vin som tillhörde "flighten". Grunden i maten är svensk, men med ganska mycket artisteri. De gillar uppenbarligen också (really, really) slow food. Inga bilder denna gång tyvärr, det var för mörkt och skämmigt att ta bilder i denna intima restaurang.

Vi fick följande:

Domaine André & Mireille Tissot, Vin Jaune Arbois 1999, Jura, Frankrike

Griskind med mjällt späck med saltbakad rödbeta från familjen Speer glaserad i sherry samt Kalixlöjrom och krispigt ålskinn.

Saltmarinerad strömming med syrlig lök och smältande Lardo de Collonata.

Vin Jaune är fransk finsherry, smakade som en fyllig komplex sherry med lång eftersmak. Ålskinnet var en riktig höjdare, helt underbart koncentrerade smaker. "Sherryn" passade mycket bra till båda rätterna. Lardo de Collonata är finflott från Toskana.

The Observatory, Chenin Blanc/Chardonnay 2004, Swartland, Sydafrika

Tartar på oxfilé från Davidsta gård med riven palsternacka, krossade enbär och rostat äpple i en väl kyld ostronbuljong.

Morot marinerad i älgört och saffranssmör över råa räkor från Smögen samt lätt stekta bitar av kålrot.

Lantägg ("uovo proibita":-) från Sanda hönseri tillrett "chaud-froid" med krämig Vin Jaune-potatis, griskindsky med sardeller samt några hårt stekta bitar av svenskfångad bläckfisk.

Mycket gott, friskt balanserat vitt vin från Sydafrika som passade till alla tre rätter i denna omgång. Oxfilétartaren var nästan lite för mild och det kändes som lite slöseri med oxfilé av högsta kvalité. Råa räkor var inte heller så upphetsande, men morot i älgört var något helt nytt och spännande. Om det är som det sägs, att en kocks storhet mäts hur han tillreder sina ägg, så är Mistrals kock en av de största: denna äggula var sublim (nej, jag skämtar inte, vi golvades av äggets storhet).

Domaine Gauby, Côtes du Roussillon Villages Vieilles Vignes 2003, Languedoc-Roussillon, Frankrike

Speers lök "aigre-doux" med lakritsrot, 25-årig balsamico tradizionale, rostade oliver samt en oxbuljong att dricka.

Rotselleri från Martin på Skilleby kokt i havet (dvs sjudit i förseglad kastrull i 3 timmar med kryddor och Dulse-alger).

Lammhals från skånskt höstlamm varsamt pocherat (i tre dygn!) med kaffe och timjan och sedant brynt i lantsmör, med sin stekjuice samt blad av vitkål.

Här kom kvällens näst bästa vin. Ett otroligt förföriskt biodynamiskt odlat (det var mycket biodynamiskt på menyn) rödvin med friska bär, lite fat, kaffe och lakrits. Vinet var gott nog i sig, men när det kombinerades med varmrätterna så insåg man hur bra denna restaurang är. Lakritsroten till löken och den knappt märkbara kaffesmaken i lammet gjorde underverk för vin-mat-harmonin. Lammet serverades med sked för att demonstrera mörheten i köttet. Detta lamm slog faktiskt Oaxens lammrätt. Även rotsellerin var matkonst på högsta nivå. Det behövs inte dyrbara råvaror för att åstadkomma fantastiska smaker.

Fonseca Vintage Port 1985, Douro, Portugal

Mogen Roquefort "Green Paper" utvald av ostiljären Philippe Olivier från Boulogne-sur-Mer.

Det här vinet hade man nog prickat på en blindprovning. Kvällens bästa vin var en riktigt mogen Fonseca Vintage Port från en bra årgång, kanske inte lika storartad som 1970, men bättre än 1980. På ostbrickan låg en enda ost, men inte vilken ost som helst. Hovmästaren berättade en lång historia om denna Roquefort, om dess stamtavla och vördnadsvärda producent. Den är perfekt mogen nu i december. Det är bara att hålla med; det var den bästa blåmögelost vi någonsin smakat. Perfekt, helt enkelt.

Domaine André & Mireille Tissot, Spirale 2004, Jura, Frankrike

Äppelglass med valnötsolja, fleur de sel, samt ett lavendel- och lantmjölkmoln.

Pocherad hokkaidopumpa med brynt smör, pumpakärnsolja och en krämig hasselnötsglass.

Kaffe, te och praliner.

Efter fem timmars ätande var dags för dessert och vi blev inte besvikna här heller. Båda rätterna höll högsta klass och trots proppmättheten ville vi ha mera.

Om man vill jämföra Mistral med Oaxen så kan man säga att Mistral är svenskare, kanske lite renare eller enklare i smakerna. Man fick fler viner på Oaxen, men Mistrals viner höll så hög kvalitet och påfylldes vartefter man drack upp, att vinjämförelsen går på ett ut. Mistrals höjdpunkter (t.ex. ägget, rotsellerin, lammet och osten) är i världsklass. Några rätter höll dock inte riktigt samma toppklass (räkorna och oxfilén). Oaxens rätter var jämnare, inga dalar. Men allt sammantaget så är båda restaurangerna en matupplevelse för livet. Besök båda!