Kort nyårsnotis

En kort notis om nyårsvinerna 2008. Som kockvin och fördrink bjöds 2006 Kullabygdens Vingård Silex Nangijala. Det är kanske ingen överraskning att ingen lyckades pricka in detta vin blint. Vinet är nämligen svenskt och druvan är Solaris, en korsning av "druvsorten Merzling (som i sin tur är en korsning av Seyve-villard 5276 med korsningen Riesling x Pinot Gris) med Gm 6493 (som i sin tur är en korsning Saperavi Severnyi x Muscat Ottonel)". Solaris är en hybriddruva framtagen för svala klimat, som t.ex. Klagshamn i Skåne. Vinet doftar av liljekonvalj, citrusfrukt och lite äpple. Den fräscha smaken har en fin, lite bitter, syrlighet av grapefrukt. Ett felfritt, läskande vin. Dessa blygsamma ord får anses vara lovord i sammanhanget: med tanke på att i stort sett allt annat svenskt vin vi smakat har befunnit sig snäppet ovan jäst grispiss så är Silex Nangijala en sensation. Det finns ännu hopp för svenska viner.


Till förrätten, jordärtkockspure med serranoskinka, drack vi 1997 Jacquesson & Fils Champagne Avize Grand Cru, en riktigt fin champagne med tjusiga brödtoner, begynnande mognad, fin munkänsla och en lätt friskhet. Mycket bra! Denna 1997:a känns dessutom mer mogen än de 1996:or vi provat.

Huvudrätten, en vedklabbe finaste oxfilé med balsampotatis och örtagårdssås, ackompanjerades av 2004 Waterford The Jem. Vinbär, nässlor, ogräs, cederträ, lite tjärtoner, en ung, pigg, kraftfull, ursnygg bordeauxkopia. Ett av Sydafrikas bästa viner och det här vinet har många år av glädje kvar att ge. Sedan kom nästa vin som var omöjligt att gissa; det är ungefär lika osannolikt som ett svenskt gott vin: 2002 Ridgepoint Wines Nebbiolo. Jo, en kanadensisk Nebbiolo. När druvan väl hade avslöjats så gick det faktiskt att skönja druvkaraktären, men vinet var fortfarande rejält fatigt och jag fick en efterhängsen rå svampton i näsan som jag inte lyckades skaka av mig. Den störde dock inte övriga middagsgäster som uppskattade sin första kanadensiska Nebbiolo. Påfyllnadsvin blev 2004 Buitenverwachting Christine, vilket uppträdde nästan som en lättare miniversion av The Jem. Likheterna var slående, samtidigt som skillnaden i kraft och finess naturligtvis var stor.

Till årets godaste franska chokladtårta (tack G&G) drack vi mer kanadensiskt, nämligen icewine: 2002 Château des Charmes Riesling Icewine Paul Bosc Estate Vineyard.
Det här är en vinklass där Kanada lätt kan tvävla internationellt. Liksom i stort sett alla kanadensiska isviner vi har provar var detta förträffligt; riktigt, riktigt bra.

Fulchampagnen till tolvslaget blev en Launois Pere et Fils Champagne "Cuvée Reserve" Brut Blanc de Blancs Grand Cru. Avståndet till Jacquesson-97:an var stort, men det spelade mindre roll vid denna tidpunkt.

Ännu mer från anteckningsboken

Mer kortkort:

2002 Zilliken (Forstmeister Geltz) Saarburger Rausch Riesling Kabinett (148 kr). Doften är varmfruktig med inslag av ljusa blommor och bakverk, och, inte att förglömma, en liten begynnande oljegrop. Smaken är fyllig och dominerad av en väl tilltagen nektarsötma; vi hade nog gissat på en Auslese om detta druckits blint. I eftersmaken hittar vi några mogna krusbär. Inte dumt, men vi slår heller inte klackarna i taket.


Två roséer (jo, det här var i somras): först den österrikiska 2007 Weingut Willi Bründlmayer Langenlois (120 kr) som doftar av smultron, blommor, gräs och gnutta lakritsrot. Smaken är lätt, behagligt följsam och lite kryddig. Vinet är lite spritsigt och har en mycket matvänlig syra. Det finns lite bitterhet i den förvånansvärt långa jorgubbstonade eftersmaken. Summa summarum: en djävulskt trevlig matrosé från den mycket skicklige vinmakaren Bründlmayer. Detta blev också sommarens bästa rosé.


Den andra rosén är sydafrikansk, 2007 Mulderbosch Cabernet Sauvignon (79 kr), och doftade och smakade tyvärr som rosé så ofta gör: hallongodis och en blomma i doften, smaken extremt lättsvept. Inget fel på detta, men ack så banalt och tråkigt.

Giganternas kamp 2008

Fotbolls-EM? Sverige - Grekland? Nää. Mitt i ett ekande ödsligt och folktomt Stockholm sitter Annica och jag tillsammans med tolv andra fotbollsimmuna personer för att dricka stora viner. Provningsledaren (vars namn jag tyvärr missade, Miran?) berättade hur han först blev glad när han tillfrågades om han ville hålla vårens sista prestigeprovning, men hur han snart började misstänka att något var lurt; det brukar vara mer konkurrens än så här om att få hålla denna provning. En titt i TV-tablån gav förklaringen. Nåja, fotboll är ju inte särskilt viktigt när allt kommer omkring. Vin däremot.

Kvällens version av Giganternas kamp är lite annorlunda upplagd än tidigare år. Vi ska få fler viner, hela åtta glas, och ingen av de stora drakarna ska ingå, dvs inga jättar från bordeaux eller bourgogne är att vänta. Istället utlovas vi en rundresa bland det bästa som kan erbjudas av världens vinregioner, plus en eventuell slamkrypare i form av ett budgetvin. Provningen är helblind och tyvärr dricker vi vinerna i alltför små ISO-glas (provningsledaren håller en liten tirad mot dessa undermåliga glas och rekommenderar Riedel eller Spiegelau, glas som tyvärr inte ingår i SBs budget). Vi uppmanas också rösta på våra favoriter i de två flighterna.

Flight 1.

Vin 1. Vinet har en rödblå, lite tunn färg och doftar först bara varmt damm. Snart kommer dock andra dofter fram: diverse röda bär, kryddor, vanilj, bacon och en liten askkopp. Vinet är medelfylligt, ungt, gott, ganska ordinärt men med en bra, vital syra och en lång subtil eftersmak. Syran är rejält hög, men med tanke på ungdomen - för det här säkerligen riktigt ungt - känns det inte som om balansen är ett problem. En bit mat och ett halvt decennium i källaren skulle förmodligen lyfta detta vin ordentligt.

Vad är detta? Röda bär, animaliska toner och kryddor i ett förhållandevis lätt vin tyder på Pinot Noir. Ingen bourgogne ska dock finnas med i startfältet så min gissning blir, trots de animaliska inslagen, en lättare nya zeeländsk Pinot - av god kvalitet, men ingen av de dyraste.

Facit: 2005 Domaine Jean et Jean-Louis Trapet Chambertin (1,495 kr). Lurad! Provningen är inte bara blind, den är åsneblind! Vi styrde medvetet bort från Bourgogne och uppfann en plausibel nya zeeländare efter provningsledarens falska försäkran om att inga av de gamla vanliga distrikten skulle delta. Vi är uppenbarligen utsatta för ett grymt experiment. Nåja. Svårt att bedöma om detta vin någonsin kommer att bli värt sitt pris. Idag är det i varje fall hopplöst ungt.

Vin 2. Ljust bärnstensrött med en tydlig tegelkant (detta måste vara från Piedmont tänker vi redan innan första sniffen). Stor doft med syrlig jordgubbsmarmelad och drottningsylt, tobak, te, sötlakrits och lite söt, hemkokt kola i utkanterna. I munnen tapetserar vinet gommen med obarmhärtiga tanniner, frukten är till en början ganska dämpad men växer till sig under kvällen. Det hela smakar lite som en tjusig, fruktig (och sträv) saftsoppa, eller möjligtvis nyponsoppa. Bra längd och syran finns här, men jag skulle vilja ha mer. Vinet är lite monotont, lite för entonigt, särskilt om det nu är en barolo, vilket vi misstänker.

Gissning: som sagt, vi tror på en barolo, möjligtvis en barbaresco, men vinet är lite för maffigt för det. Nebbiolo från Piedmont är det hur som helst. Dock inga rosor och marmeladinslagen leder mot det varma året 2003. Producent? Inte Scavino, men längre än så kommer vi inte.

Facit: 2003 Bruno Giacosa Barolo Le Rocche del Falletto di Serralunga d'Alba (1,105 kr). Hyfsat nära bullseye, men tyvärr också ett vin som trots den namnkunnige producenten Giacosa bekräftar våra erfarenheter av Piedmont 2003: lite för sötaktigt, lite för klumpigt. Förvisso inte ett dåligt vin, det får riktigt höga - i våra ögon oförtjänt höga - betyg av amerikanska tyckare, men ack vad jag längtar efter förra årets Piedmont-representant, 1998 Gaja Costa Russi, ett så mycket större vin.

Vin 3. Mörkrött med en svagt brun ton i kanten. En blandning av härliga krossade bär slår sig hejdlöst fram ur den trånga glasmynningen. De ackompanjeras av en storartad doft av blommor, lakritsrot, plommon, fatvanilj och en gnutta mynta (aha!). Smaken bjuder på en rund, mörk, dov kärna med underbar svartvinbärsfrukt och nässlor; vilken kropp! Vinet är rikt, livligt, balanserat med en urtjusig lång, lång svans. Säkert ungt, men fascinerande gott redan nu.

Jaha? Enligt utsago ingen bordeaux på bordet (bluffen är när detta svar gissas ännu inte avslöjad). Men det här liknar en Cab-Merlot-blandning av högsta kvalitet. Myntan leder genast till nya världen, USA eller Australien. En ganska tung kalifornier kanske?

Nä, inte Kalifornien. Det mycket goda vinet var från Australiens Eden Valley: 2003 Henschke Cyril Henschke Cabernet Sauvignon (795 kr). Mycket riktigt en CS+Merlot och ett riktigt gott vin. Detta vin vann överlägset omröstningen om bästa vin i första flighten och även min röst gick hit.

Vin 4. Kompakt blårött. En kraftig, ganska udda och komplex doft attackerar våra stackars näsor: fikon, dadlar, strudel, kronärtskocka, plommon och salami. Men mest avslöjande av allt är en överväldigande ton av dill: The Revenge of the Kaviarströmming! Smaken är rejält sträv och fatig, mycket fyllig och kryddig med en märkbar sälta. Russin i eftersmaken.

Ingen tvekan, detta vin kommer från det iberiska bestiariet, med största sannolikhet ett spanskt monster. En hypermodern prestige-temperanillo?

Nära. Druvan är Garnacha och vinet är 2004 Costers del Siurana Clos de L'Obac (449 kr) från spanska Priorat. Hela 95 Parker-pinnar. I beg to differ. Vad ska jag dricka denna freak-show till? Borsta tänderna i det? Kanske kan det hända underverk med ett långt fängelsestraff i källarhålan, men jag undrar... Samstämmigheten var total, Clos de l'Obac fick inte en enda röst. Man kan inte anklaga vinet för att vara tråkigt dock.

Flight 2.

Vin 5. Kompakt svartrött. Stor doft, men lite överraskande. Först: asfalt med grädde på och en liten mogen banan inlindad i gummi. Men det hela rätar ut sig till massor av mörka bär och bakkryddor, en bred härlig doft. Smaken är stor, sträv men avrundad, med en svag grön biton, men helheten är ändå mycket god. Lång imponerande eftersmak och fin, hög syra. Med beröm godkänt.

Nya världen, men vad? Det står still i huvudet. Det visar sig vara en bordeaux-blandning från USA: 2004 Ridge Monte Bello (995 kr). Inte illa, men inte var det lätt att känna igen den klassiska mixen av CS, CF och PV.

Vin 6. Kompakt svartrött, igen. En brutal, animalisk doft skjuter upp ur glaset: tjära, krut, skottkärror med röda vinbär, brännässlor och ogräs bakom lagården, en ladugård som är nybyggd av gediget cederträ. Vinet har rejäla tanniner och en ordentligt tilltagen mycket fin, läskande syra. I smaken får vi mer röda vinbär - verkligen massor av röda vinbär - och en gnutta svarta som slåss om uppmärksamheten i bärhavet. Mycket gott och matvänligt, och vinet ligger kvar en lång stund i munnen. En höjdare!

Bordeaux? (Bluffen är nu avslöjad och vi prospekterar även i gammal bekant mark.) Eller en mycket, mycket bra bordeaux-kopia? Sydafrika är det första land vi tänker på, men jag förväntar mig mer rök i ett sydafrikanskt vin, och kan de verkligen nå upp till denna nivå? (Jag har uppenbarligen förträngt ordet "krut" som står i mina anteckningar.) Kan Sydamerika åstadkomma detta? Nä. Australien eller USA? Kanske.

Det är Sydafrika som har härmat Frankrike med berömvärd skicklighet: 2004 Waterford The Jem (350 kr). Provningens billigaste vin (knappast en budget-slamkrypare dock) är ett av provningens bästa! Det här är Waterfords nya flaggskepp och innehåller den all-europeiska druvblandningen Cabernet Sauvignon, Cabernet Franc, Merlot, Malbec, Petit Verdot, Shiraz, Mourvedre och Barbera. Vinet är dubbelt så dyrt i Sydafrika som i Sverige och är tydligen mycket svårt att få tag på. Här i Stockholm ligger dock ett dussin flaskor kvar på hyllorna. Inte länge till. Många röster gavs till detta vin.

Vin 7. Mörkrött med ljusnande kant. Vi sniffar förtvivlat men detta är ett slutet vin. Dammig makadam, några bär i bakgrunden, en halv skiva bacon och lite dill igen. En fin silkeston ligger över doften, men det här vinet ligger i en djup dvala. Strävt, fylligt, kryddigt, bra matvänlig syra, men ett lite spretigt helhetsintryck. Inte färdigt.

Dill igen. Spanien? Rioja? Ett sovande grizzlybjörn? Vi har inte en aning, we're lost in the woods. Facit: 2001 Château Haut-Brion (~2,000 kr). Ujujuj, tala om tunnel! Antingen är det något fel på denna flaska (men vi hittar inga typiska sjukdomstecken) eller så är detta ett av de grymmaste exempel på ett "vin i tunneln" vi har upplevt. Göm detta vin längst ned i det mörkaste källarhörnet i många år till.

Vin 8. Svartrött. En explosion av sprudlande frukt: hallon, blåbär, vinbär, körsbär, alltihop på en tunn bädd av grädde och garnerat med sötlakrits. Efter en stund hittar vi även mandlar, äppelmos och en liten gödselstack. En stor och komplex doft. Smaken är rik, djup och rejält sträv med snärtiga tanniner och kraftig syra. Balansen är bra och den långa eftersmaken är kryddig, nästan lite bittermandlig. Ungt, men redan riktigt gott.

Vad är detta? Shiraz? Syrah? Cabernet? Inte en klockren träff på någon av dessa. Merlot-blandning? Nej, för mycket spets i smaken. Amerikansk fruktbomb med stil? Vi vet inte. Vi tittar i facit: Det visar sig vara Petrus-makarens, Christian Moueix's, amerikanska vinäventyr, 2003 Dominus Estate (890 kr). En top notch Bordeaux with a little California dreamin' som Tanzer kallar den. Detta vin vann omröstning i flight 2, med endast en röst mer än Waterford's The Jem.

Efter provningen kommer en hel delikatessdisk av korv och ost fram, och de två timmar som är allokerade dras trivsamt ut till tre, Zlatan be damned! En bra provning med många goda och intressanta viner - ja, till och med dillmonstret från l'Obac var allt annat än ointressant - och vi får erkänna att nya världen avgick med en överlägsen seger denna kväll. Dominus från USA, Henschke från Australien och The Jem från Sydafrika var kvällens vinnare. Bordeaux och Bourgogne fick lomma hem med sänkta huvuden, kanske inte så konstigt då den ena representanten var mer eller mindre nyfödd och den andre inspärrad i en ogenomtränglig tvångströja. Bättre lycka nästa gång.

Aprilviner

Det blir mer och mer skuldkänslor varje gång jag slår upp anteckningsboken och ser sida upp och sida ner med obloggade smakanteckningar. I de inlägg som följer finns inget tema alls, här gäller det bara att skriva av sig och det är kronologi som gäller snarare än geografi.

Côtes du Ventoux i södre Rhône är för vår del en mestadels outforskad region, men det är alltid spännande att prova något nytt. 2004 Château Pesquié Côtes du Ventoux Quintessence (166 kr) doftar mogna mörka bär, grusväg, en mazarin från ekfaten, sötlakrits, diverse bakkryddor och, svävande över alltihop, en fräsch blombukett som någon har slängt med i glaset. Smaken är djup och fyllig, lite sötfruktig, men fint balanserad, vinös snarare än syltig, med bra längd. De lagom tilltagna men matvänliga tanninerna matchar väl den köttbit med potatisgratäng som vi äter till. Vinet känns drickfärdigt.

Som Frankofilen påpekar är smaken knappast typiskt sydrhônsk, och vi kan bara hålla med om att Finca Sandoval och Spanien är en bra association, vilket i och för sig inte är en dålig jämförelse för ett vin under två hundralappar. Slutömdöme: inget himlastormande men ett utmärkt matvin för pengarna.

Vår sista flaska 2003 Tokara Red (232 kr) har också gått åt. Denna sydafrikanska bordeaux-blandning doftar svarta vinbärsblad, blyertpenna av ceder, lakritsrot, tjärsten, choklad och lite mull. Den friska, saftiga smaken har en härlig bärig kärna, men är samtidigt både sträv och syrlig med en liten kryddig bitterhet i eftersmaken.

Det är ganska precis ett år sedan vi drack den förra flaskan av detta vin och åldern har inte varit av ondo; lite av den sprudlande friskheten har bytts ut mot ökad komplexitet vilket gör vinet ännu lite bättre. Vi ger vinet klart godkänt och kommer att följa Tokaras viner även i framtiden.

Det känns som om det var oändligt länge sedan vi drack ett tyskt vin ur en av de runda, platta Bocksbeutel-flaskorna (tydligen uppkallade efter en getpung). Ett rekommenderat vin från Franken, 2006 Horst Sauer Escherndorfer Lump Riesling Trocken Großes Gewächs (269 kr) gör att vi får bekanta oss med denna flaskform igen.

I glaset får vi en doft av söta päron, fläderblom, nässlor, mineraler och mandel; "det luktar Tyskland (Obs: inte Ruhr)" är en kommentar. Vinet är smakrikt och lite spritsigt med en smak fylld med rieslingfrukt, björklöv och gröna druvor. Vinet är härligt balanserat, friskt och lent. En skiva honungsmelon tittar fram i långa eftersmaken. När temperaturen i glaset stiger får vi underligt nog tydliga muscat-vibbar i huvudet och när glaset har nått närapå rumstemperatur börjar vinet falla sönder i sina beståndsdelar. Så: en mycket trevlig, och ganska annorlunda Riseling, som bör drickas väl kyld. Varför inte som aperitif, så som Finare Vinare föreslår.

Mer smått och gott

Till en köttbit dricker vi en flaska 2000 Château Poujeaux (329 kr), en Cru Bourgeois Exceptionnel från Moulis i Bordeaux. Cru Bourgeois Exceptionnel är en klass som är reserverad för de bästa av Bordeauxs Cru Bourgeois-viner; endast nio viner räknas hit och Château Poujeaux är alltså ett av dem. Eller snarare, var ett av dem; denna förfining av Cru Bourgeois-klassificeringen revs nyligen upp av byråkrater, jurister och vinbönder som var upprörda över att ha hamnat i de nedre klasserna. Exceptionnel eller ej, så räknas Poujeaux - tillsammans med Château Chasse-Spleen - som det bästa vinet från Moulis.

Vinet är mörkrött med en tät, men frisk doft av svarta vinbärsbuskar, avrundade mandelmassefat, lite köttbuljong och höstlöv. Smaken är medelfyllig, läskande med bra balans mellan frukt och fat, och med kryddiga matvänliga syror och bra längd. Ett mycket bra matvin och en utmärkt Cru Bourgeois, inte långt efter en Grand Cru Classé.

Vi köpte en provflaska av 2004 Piaggia Carmignano Riserva (319 kr) när den släpptes häromveckan. Det visade sig vara ett misstag. Att vi bara en köpte en flaska alltså. Vi borde ha köpt ett halvdussin, det här är ett superbt vin och nu är det slutsålt. (Fast om jag ska tro vad SBs databas säger just i denna stund så har det tydligen kommit in en andra laddning, minst 50 flaskor ska det finnas här i Stockholm).

Ur glaset kommer en bred, rik doft med mörka mogna bär, körsbär med gröna örter (ja, smörgåskrasse), kanelbulledeg och en härlig bittersöt marsipan från rostade fat. Vinet är mycket fylligt och muskulöst men samtidigt bärigt och saftigt med en mycket behaglig strävhet och har redan fint integrerade syror och bra uthållighet i munnen. Här finns en utmärkt balans mellan alla beståndsdelar och 2004 visar återigen upp hur fantastiskt bra detta år var i Italien. Vi kan bara instämma med andra vinbloggare: detta är helt enkelt skitgott!

Sedan en 2005 Domaine Francois Mikulski Bourgogne Blanc (178 kr) till hemlagad fiskgratäng. Denna bas-bourgogne från Mikulski har en frisk, vibrerande blommig doft, mest tulpaner. Därtill kommer lemon curd, lite smörkola, skiffer och en gnutta räkspad. Vinet är smakrikt, läskande och balanserat, dock med en liten druvskalsbitterhet i eftersmaken och en ganska blygsam längd för denna prisklass. Slutomdömet blir att detta är en godkänd bas-bourgogne, men inte mer.Ännu en flaska 2003 Waterford Shiraz Kevin Arnold (200 kr) har också slunkit ned. 2003orna har varit pålitligare än de nyckfulla 2002orna och inte heller denna flaska sviker. Vi bjuds på en fin sydafrikansk shiraz-doft med den typiska rökkomponenten. God, fyllig, mogen smak. Bra vin.

Baroloprovning med en dark horse

Vi har lovat dricka mer italienskt vin i år och vad kan vara bättre än att öppna med några riktigt fina flaskor från Barolo hemma hos J&K. De två namnkunniga producenter vi dricker denna kväll, Paolo Scavino och Aldo Conterno, representerar båda den moderna, lite mer lättillgängliga skolan i Barolo. Vi har tragiskt få flaskor mogen barolo i våra unga källare och är fullt medvetna om att vi konsumerar dessa dyrgripar alldeles för unga, trots att de alltså ska vara förhållandevis snabbmognande jämfört med traditionell barolo. Men vad gör man? Törsten måste släckas.

Vi luftar vinerna i sex timmar för att ge dem en spark i baken. Vi provar först de tre barolovinerna för sig och tar sedan fram maten: först gnocchi med svamp och vit tryffelolja, sedan Mario Batalis köttragu och hoppas på ett sprakande fyrverkeri när vin möter mat.

Vi börjar med Scavinos basbarolo, 2000 Paolo Scavino Barolo Carobric (~500 kr), gjord på en blandning av Nebbiolo-druvor från tre olika gårdar: Cannubi, Bric dël Fiasc och Rocche del Castiglione (inte Rocche dell'Annunziata som man skulle kunna tro). Doften är typisk barolo: rosor, tryffel, anis, buljong (eller "sega råttor", det fanns olika definitioner på detta animaliska inslag), lite brända kaffetoner, nötter, snus och körsbärskärnor - en redan välutvecklad och härligt komplex doft.

När vi får första klunken i munnen känns det som att stoppa tungan i julnötsskalskålen, allt krullar ihop sig ibland tränötiga smaker. Tanninernas hämnd! Efter en viss tillvänjning kan tungan samla ihop sig igen och vi finner då bland annat mogna äpplen i den intensiva, bastanta och fylliga smaken som ståtar med kraftfulla syror och en stor, och fortfarande lite oformlig, kropp. Vinet går att utmärkt att dricka redan nu, till mat, men kan som väntat mogna i många år till. Detta vin fungerar allra bäst till Batalis aromatiska köttragu. En bra början.

Vi fortsätter till den första av tungviktarna, 2001 Paolo Scavino Barolo Riserva Rocche dell'Annunziata (1100 kr). Om Bric dël Fiasc är kungen bland Scavinos viner, så är Rocche dell'Annunziata drottningen - kraft kontra elegans. Vinet har en gestationstid i idel ek på hela 24 månader, först i små barriquer, sedan i stora ekliggare. Produktionen är försvinnande liten, vingården är inte ens en halv hektar stor, och det blir endast 2,500 flaskor per år av detta vin. Vi kommer alltså att förbruka nära på en halv promille av världsproduktionen denna kväll.

Vi stoppar näsan i glaset: jämfört med den pratglade Carobric är doften till en början lite sluten, trots de sex timmarna i friska luften. Även om doften inte är enormt stor så är den mycket vital och elegant med stiliga marsipan- och smörkolefat, körsbär i likör, torkade blommor, muskot och än fler kryddor i en välfylld liten kryddbukett. Tjusigt, men ännu inte fullt utvecklad.

Smaken är saftig, syrlig, intensiv, men inte alls tjock, utan mycket slank och elegant, och förvånansvärt drickbar trots sina tanniner - grandiost ståtliga tanniner. Vinet är mycket smakrikt och uppvisar en fascinerande solfjäder av eleganta syror, en stomme av renaste stål, och en mycket lång, kryddig eftersmak. Imponerande!

Dags att bli lite pretentiös: det känns som om det här vinet är ett elegant precisionsinstrument, noggrant ihopmonterat av små schweiziska urmakartomtars minutiösa hantverk, men urverket har ännu inte dragits upp - fel av mig - urverket har dragits upp, stålfjädern är fullt spänd, men tiden att släppa lös den lagrade kraften är ännu inte kommen. Eller, för att återgå till kungliga analogier: här har vi en Galadriel i vardande. Det här kommer att bli ett stort vin i sinom tid. Kombinationen med tryffeloljesmorda gnocchis är dock sublim redan idag.

Vad har Aldo Conterno att sätta emot denna fenomenala uppvisning i sovande kronprinsessor från Scavino? Jo, 2000 Poderi Aldo Conterno Barolo Riserva Gran Bussia (999 kr). Detta är Conternos flaggskepp och tillverkas endast goda år. Druvorna kommer från gårdarna Romirasco, Cicala and Colonnello och vinet spenderar hela 36 månader vilande i slovensk ek. Aldo Conterno låter oss vänta i sex år innan han släpper de runt 10,000 flaskorna ur sin källare. Vi provar:

Även denna doft är lite sluten, men ändå bredare och mer utvecklad än dell'Annunziatan: härliga körsbär, frisk rödvinbärssaft, smörkolefat, lagerbladsbuljong, röda rosor (som sig bör), lakrits, rödbetor och lite tjärtoner. En ung men mångbottnad och redan komplex doft. Smaken är dov, rik, intensiv, med höga syror och med en förförisk nötighet i mitten - jag blir inte ofta förförd av nötter, men här blir jag det. De väluppfostrat följsamma tanninerna utgör ett ståtligt bygge men vinet är redan idag uppfriskande drickbart med mycket bra längd. Även Gran Bussia är ett väldigt elegant vin, skillnaden är att det inte står i riktig lika stram givakt som Scavino-vinet, det är lite mer avslappnat. Även denna barolo gör underverk tillsammans med maten - särskilt gnocchi-rätten gifter sig storartat med Gran Bussia. Fyrverkeri!

Av dessa två jättar har Gran Bussia kommit något längre i sin utveckling, det bjuder idag på en rikare doftbukett och en lovande, mångbottnad, redan behaglig smak. Rocche dell'Annunziata, som har den något bättre årgången 2001 på sin sida, är dock det större vinet - det har en enorm potential. Båda vinerna har naturligtvis allt att vinna på ytterligare några år (eller decennier) i källaren och det är synd att man inte genast kan spola fram tiden till 2012 eller så för att få uppleva dessa viner i ett mognare tillstånd.

Efter maten bjöds vi på en flaska sött: 2005 Donnafugata Passito di Pantelleria Ben Ryé (239 kr för en halva). Vinet doftar koncentrerad flädersaft och muscat, lite åt d'Asti-hållet. Därtill torkade aprikoser, blommor och höstlöv. Smaken är fylligt sötsur med bra balans mellan sötma och syror. Alltihop avslutas med en lång, fint utklingande eftersmak. Det visar sig att vinet är sicilianskt och är gjort på druvan Zibibbo, ett annat namn för Muscat of Alexandria, därav Moscato d'Asti-vibbarna. En ny och mycket angenäm bekantskap.

Som en överraskande avslutning på kvällen kommer ytterligare en flaska fram, kvällens dark horse. Vinet serveras blint och hälls upp ackompanjerat av pillemariska blickar.

Det okända vinet doftar svarta vinbär, nässlor, rök och innehåller en hel del mogna stalltoner. I munnen är vinet läskande, men smaken är ganska kort och lite stjälkig, med lite multen frukt och en antydan till asfalt. Här finns inte mycket strävhet eller syra kvar, men det är fullt drickbart. Ett enklare vin som legat lite längre än vad det borde, men som ännu inte förvandlats till en utmattad åldring på dödsbädden?

Så, vad är detta? Vi har absolut lämnat Italien för ikväll. Röktoner svävande över svarta vinbär och nässlor får mig att gissa på en lagom gammal sydafrikansk Cabernet Sauvignon. Döm om min förvåning när etiketten på 1996 Vin de Husby Rouge Royal visas upp. WTF? Knappast något man hittar i Cellatracker. Värden har hittat flaskan på en mörk och sval plats hos släktingar i Söderköping, men efter att ha granskat den dammiga baksideetiketten misstänker vi att ursprunget är Diemersdal Estate i Durbanville, Sydafrika, snarare än Göta kanals stränder. Druvan röjs ej av etiketten, men vi var nog ganska nära målet med vår gissning.

Nyår

På nyårsafton dracks många flaskor, varav en hel del från Champagne. Det var inte en kväll för analys eller anteckningar så det här inlägget blir endast en lista över druckna viner för minnets skull.

Vi började med 1998 Pol Roger Champagne Cuvée Sir Winston Churchill till kalixlöjrom, hummerterrin och pilgrimspaté. Därefter blev det en 1996 R. L. Legras Champagne Cuvée St. Vincent Blanc de Blancs Grand Cru till Crème Ninon (en halv flaska N.V. Geisweiler Crémant de Bourgogne hälldes dessutom i den gröna ärtsoppan).

Huvudrätten var en rosastekt vedklabbe oxfilé med gräddig jordärtskocksgratäng, citronhonungslungade grönsaker och en rödvinssås tillredd enligt konstens alla regler (en flaska 2003 Domaine du Vieux Micocoulier Coteaux du Tricastin ingick i såsen). Till detta drack vi två spanska flaskor 2001 Rosa Bartolomé Priorat Primitiu de Bellmunt och en kalifornier i Châteauneuf-du-Pape-stil, 2003 Bonny Doon Vineyard Le Cigare Volant.

Efterrätten var den numera klassiska äppelkakan med hasselnötsbotten. Den fick sällskap av en gammal flaska 1985 Veuve Clicquot Ponsardin Champagne Brut Rosé Rare. Direkt efter detta dekanterades en ännu äldre och mycket dammig flaska 1977 Taylor's Vintage Port, en av de sista överlevarna från The Closet of Death. (Vi glömde helt bort att ta fram den stilton som var planerad som tillbehör till portvinet. Ursäkta.)

Till tolvslaget öppnade vi, trots bedövade smaksinnen, en halva 1996 Billecart-Salmon Champagne Nicolas-François Billecart - en mycket god champagne, men det hade nog gått bra med vad som helst vid denna tidpunkt. På sluttampen kom en liten 2004 Joostenberg Chenin Blanc Noble Late Harvest fram på bordet men det var det knappt någon som märkte.

Samtliga champagner var mycket goda, kanske var den unga Winston Churchill -98 den mest komplexa och eleganta, och Veuve Cliquots Rosé -85 hade nog precis påbörjat sin resa utför ättestupan, men än fanns det liv i den gamla kärringen. Primitiu de Bellmunt -01 var ett maffigt, smakrikt och ganska tufft vin som gjorde sig utmärkt till oxfilén. Den fruktigare Flygande Cigarren -03 gjorde sig bäst efter maten. Taylor -77 hade klarat sig med livhanken och äran i behåll, trots alldeles för många år i en av de mest dödliga fängelsehålor vi har på denna sida Slussen.

Tack för en törstsläckande och trevlig nyårsfest ni som var med.

Desperat uppsamlingsheat

Året är snart till ända och kön med druckna men oskrivna viner blir allt större. Här kommer ett kortfattat och lite desperat uppsamlingsheat med ett tiotal viner vi druckit, men inte hunnit skriva om, under december månad.

2005 Zenato Valpolicella Superiore Ripassa (169 kr) har en tät doft av blåbär, björnbärskompott, viol och gräddig mjölkchoklad med en liten portvinston. I smaken finns bär, svamp och kryddor. Vinet är på gränsen till fylligt, väl avrundat men saknar lite syra, ganska strävt, men det är en len strävhet. Lagrat på fransk ek i 12-18 månader och på sedvanligt ripassa-vis har torkade druvor blandats ner i förstavinet för att ge en andra jäsning. Detta är inte superkomplext, men ett välputsat och gott modernt vin i internationellt stil. Vi frågor oss dock: smakar det verkligen ripassa? Var är Corvinan?

2004 Château Belgrave (245 kr) bjuder på en återhållsam bordeauxdoft med körsbärskärnor, enträ, marsipan, lakritsrot och lite björnklister. I munnen är vinet medelfylligt, läskande, men tunnare än förväntat; inte särskilt strävt, dock bra syror. En något kärv stjälkighet i botten och en ganska kort avslutning gör detta till en godkänd bordeaux, inte mer.

2004 Château Cantelys Blanc (198 kr) luktar våt ull och sten, hårdpäron, lite ananas och trevliga vaxiga fat. I den rikligt tilltagna smaken får vi surgrape, lite träsmaker och rejält med syra. Det hela avslutas med lite omogen frukt och stjälkar. Det är faktiskt inte så illa som det låter och vinet blir bättre när temperaturen stiger, men vi köper nog inga fler flaskor. Det finns bättre vita bordeauxer på Systemet.

2005 La Brancaia Tre Toscana IGT (129 kr) har en fin doft av körsbär och kryddig mandelmassa, torkade plommon, tobak och gräddglass. Vinet är medelfylligt med en rejäl, lite kantig syra och några gröna toner i eftersmaken. Känns starkare än sina 13,5%. Är bättre med pizza än utan. Skulle förmodligen ha mått bra av mer luft än vad den stressade kvällen tillät.

1997 Louis Jadot Meursault (285 kr) bjuder på mycket fina mogna vaniljfat med kola, torkad frukt, sultanrussin, citrus, "gräddad pajdeg", mineraler och några sherrytoner i bakgrunden. Är vi i Bourgogne månntro? Vinet är ganska lätt, moget, med en len frukt, litchifrukt; inte särskilt komplext men i balans och med sina läskande syror i behåll. Fullt tillräcklig längd. En bra mogen bourgogne.

2000 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva (269 kr) en mycket italiensk doft med körsbär (i likör), russin, nyputsade skor, bittermandel och lite mognad. Smaken är tuff och frukten anas bakom en trävägg. Det känns ibland som om Mastroberardino glömt några druvkärnor kvar i flaskan för oss att tugga på. Hmm, detta var inte vad vi väntat oss, särskilt inte efter andra bloggares berömmande ord. Till vinets försvar skall sägas att efter ett öppnat dygn i kylskåpet blev det betydligt mera medgörligt. Detta är ett vin som uppenbarligen behöver ha luft på barolonivå.

En 2002 Jacobsdal Pinotage Estate Bottling (109 kr) slank ner till en gryta. Detta var sista flaskan av tre och det var också den bästa. Pinotagens animaliska smaker hade helt och hållet integrerats med Pinotage-lingonen. Som att dricka en viltgryta med lingonsylt. Även flaskan med 2002 Waterford Shiraz Kevin Arnold (199 kr) var vår sista. Denna årgång av detta vin har varit knepig och uppvisat mycket stor flaskvariation. Den här flaskan bjöd dock på fullt godkänd matvänlig Shiraz med begynnande mognadstoner.

2004 Tenuta dell'Ornellaia Le Serre Nuove (389 kr). Sorgligt nog var även detta vår sista flaska, då vi gav bort resten som presenter. Vinet, Ornellaias andravin, är däremot inte alls sorgligt. I den italienska doften (Är vi påverkade av etiketten? Druvblandningen är nämligen ärke-bordeaux: 35% Cabernet Sauvignon, 50% Merlot, 10% Cabernet Franc och 5% Petit Verdot) finns stora fina körsbär med några svarta vinbär i bakgrunden, stiliga träiga mandelmassefat, mjölkchoklad, pinjekottar och örter. Smaken är redan härligt följsamt fruktig, med lite sötlakrits och buljongtoner, intensiv men balanserad, kryddig med lagom tanniner och gott om friska syror. Nästan samtidigt utropar vi "Rhône!". Det här smaken skulle mycket väl ha kunnat stamma från en mycket bra Côte-Rôtie, även om doften (eller etikettsuggestion) indikerar ett italienskt ursprung. Hur som helst är vinet lysande, ett värdigt andravin till den store Ornellaia. Bravo!

Shiraz från nya världen

Efter en massa bordeauxsörplande är det dags att ge nyare delar av världen en chans att släcka vår törst. Nya världen får denna gång representeras av Shiraz från Australien och Sydafrika. Vi lagar en mustig köttgryta och dricker följande viner till maten:

I första glaset har vi hällt 2006 d'Arenberg The Laughing Magpie Shiraz-Viognier (149 kr) från McLaren Vale i södra Australien. Namnet har vinet fått dels för att d'Arenberg gillar problematiska djur - kom ihåg The Feral Fox och The Money Spider - och dels för att gårdens barn tyckte "Laughing Magpie" var lättare att uttala än Kookaburra, en skrattande australisk variant av kungsfiskaren. Vad denna fågel gjort för ont förtäljer inte historien.

Vinet har en mycket fruktig doft med lite godisvarning, publikt så det förslår. Bärfrukten är någonting mellan körsbär och plommon; vi har stött på denna frukt förut och gör nu som pojkarna i Pistvakt och döper bäret till "körsmon", alternativt "plorsbär", som en hyllning till den fruktade bjärven. Förutom körsmon hittar vi svartpeppar, smörkolefat, lakrits, choklad, och lite blommig parfymolja, förmodligen från Viogner-inslaget i blandningen. Det doftar dock inte mycket Rhône om detta vin, trots druvmixen.

Vinet är fylligt och smakrikt, men ligger bara precis över gränsen från medelfylligt. Det har inte särskilt mycket tanniner men gott om syra som balanserar upp hela bygget. Gott, men inte jättespännande och lite för mycket alkohol blir det i eftersmaken. Vinet är förstås purungt och kan kanske trolla fram lite mer komplexitet med tiden. Parker slog till med storartade 93 poäng för 2005:an och den här årgången ska vara av samma kaliber. Nja, det var att ta i säger vi. Så här säger Frankofilen och Finare Vinare.

Sen dricker vi en sydafrikan, 2003 Waterford Shiraz Kevin Arnold (169 kr, prissänkt från 199 kr) från Stellenbosch. Detta vin ligger närmare en Syrah från gamla världen, det vill säga Frankrike. Det luktar bondgård, ett stall fullbelagt med hästar, kokta rotfrukter och inte alls mycket frukt, däremot stekt kött och salta toner. Vinet är strävare än den föregående australiern. Smaken är fatdominerad och tjärig med en lite knäckig eftersmak. Mycket bra till köttgrytan.

Därefter samma vin, men från en ett år äldre årgång, 2002 Waterford Shiraz Kevin Arnold (199 kr), ett vin som vi haft lite otur med på sista tiden. Och, tyvärr, även denna gång: kokta ägg och krutrök, ujdå. Dessa otrevliga lukter lättar efter en stund i glaset, men försvinner aldrig helt. De renare dofterna därunder är granbarr, lite björnbär och lakritsrot, en animalisk ton och dadlar. Vinet är smalare än 2003:an, med vekare tanniner och en smak som får mig att utbrista "tjockolja runt pistongerna?" Jag misstänker att vi har med en lättare garderobsskada att göra här. När vi jämför med de två tidigare provningarna av detta vin är det mörka bär, granbarr och tjära som lyser igenom i alla tre flaskor, trots diverse korkskador och omilda behandlingar. Egentligen inte alls ett dåligt vin, bara dåliga flaskor.

Tillbaka till Australien och McLaren Vale igen. Det maffiga och upphaussade 2005 Mitolo Shiraz G.A.M. (239 kr) skjuter upp mängder med skinande rena blåbär i näsan. Efter bärsprutan bombas vi med fikon, lakritsremmar och tobak ur glaset. "Som att åka Vasaloppet med en cigarr i mungipan", säger någon. Det är en stor och förförisk doft, det ska erkännas.

Smaken är extremt fyllig och smakrik, än mer blåbärssoppa serverad i fat av vaniljek, lite syltig men med syror som balanserar; detta är inte en av de semisöta australiska parodier på Shiraz-vin man ibland stöter på i denna prisklass. I den långa svansen finns god torkad frukt och kryddor. Maffigt, gott och imponerande, men inte det perfekta vinet till en gryta. Hela 95 Parker-poäng känns också mycket överdrivet; Parker älskar helt enkelt dessa tjocka superfruktiga Shiraz-viner och vi håller helt med om hans beskrivning av detta vins smak: "Rich, full-bodied, and intense, with blueberry and blackberry flavors, sweet tannin, and excellent purity", just så smakar det, vi håller bara inte med om poängen.

Efter maten bjuds vi på ett stort fat med chokladdoppad färsk ananas och till denna efterrätt slinker en halvflaska eiswein ner: 2004 Ruppertsberger Linsenbusch Riesling Eiswein (199 kr för en liten en). En solfjäder av höstlöv, nästan övermogna äpplen och, passande nog, ananaskaramell fyller luktorganen. Smaken är söt, fyllig och bred med torkad aprikos, honung och syror som känns framkramade ur alla möjliga sorters torkad frukt. Tjusigt, riktigt gott och inte alls sliskigt.

Under denna middag märker vi en klar och tydlig skillnad mellan Sydafrika och Australien, nya världen är verkligen inte något som kan dras över en kam. De sydafrikanska Kevin Arnold-vinerna är lite mindre fruktiga, lite stalligare - och just dagens flaskor, mognare - än australiernas unga ymniga frukthorn. Sydafrikanerna gör sig därmed bättre till maten och McLaren Vale får vänta tills grytan är uppäten. Inget av vinerna gör sig dock i rumstemperatur, de blir alla lite jobbigt jolmiga att dricka när de värmts upp. Servera alltså dessa viner källarkallt, runt 16-18 grader, för att de ska framstå i sin bästa dager.

Två besvikelser

Två viner som vi tidigare druckit med behållning gjorde oss denna gång besvikna, vart och ett på sitt eget sätt. Först ut är 2002 Waterford Shiraz Kevin Arnold (199 kr). Det här vinet brukar vi använda för att charma grannar som inte dricker en tvåhundrakronorsflaska varje kväll. Denna flaska var dock mystisk. Dels smakade den ganska annorlunda mot förra gången och dels var den smittad av något litet fel - en liten defekt, men ändock en defekt. Har den varma garderoben (numera bannlyst) varit framme och både utvecklat och skadat vinet? Hur som helst:

En stor doft av björnbär, sandelträ, buljong, granbarr, grön mossa och välintegrerade vaniljtoner. Utmärkt. Smaken är fyllig och elegant med stilig frukt och en varm kryddig eftersmak; lite norra Rhône-vibbar faktiskt. Men något är fel: vi nosar och letar men kan inte riktigt sätta fingret på den lite dammiga, våtmuskiga hinna som är knappt märkbar bland resten av dofterna. Men när man väl hittat den försvinner den inte. Vinet har utvecklats ordentligt sen sist, inte mycket är sig likt, men samtidigt ådragit sig en lätt garderobskada - eller så har denna flaska alltid varit smygkorkad.

Nästa vin är 2004 Altos Las Hormigas Malbec Reserva Viña Hormigas
(149 kr), den sista sydamerikanska flaskan i källaren. Det här gillade vi för något år sedan men det här exemplaret föll oss inte alls på läppen. Färgen är mörkpurpur. Doften innehåller mockaläder, marsipan, lakrits och blåbärssmulpaj. Inte illa, men förra gången luktade det "mörka bär, violer och kryddnejlika". Det har i och för sig gått 18 månader sen sist, men någon doftkomponent borde väl de två flaskorna ha gemensamt? Smaken är det värre med: fylligt, mycket fatigt, nästan träigt med kantiga, klumpiga syror och på tok för mycket alkohol i svansen. Sist lät det "suveränt fyllig, kryddig smak, men inte för sträv, balanserad och helt enkelt mycket god." WTF?

Vad har hänt? Är det vi eller vinerna som bytt skepnad? Eller har bara visdomen "There are no good wines, just good bottles" besannats ännu en gång?

Côte-Rôtie-middag, del 2

Mer om Côte-Rôtie-middagen: efter det att rödvinerna gjort sitt, marscherade en brokig parad med söta viner in på bordet. Till dessa viner åts en riktigt knäckig nötkaka, åtminstone till de viner som passade till denna kaka (Vin de Paille passade allra bäst till denna mycket söta efterrätt).

2005 Dönnhoff Oberhäuser Brücke Riesling Auslese (269 kr). Färgen är gyllengul. Vinet bjuder på sansade dofter av löv, päron, lite ananas och aningen botrytis; en mycket ren och bra rieslingdoft. Den unga smaken är tät, precis och renfruktig med mineraler och smak av gröna druvor. Pigga syror ger balans åt auslese-sötman. Ett mycket välgjort vin som säkerligen kommer att växa flera storlekar med några decennier i källaren.

Cellier des Templiers Banyuls. Färgen är lätt rödbrun. Dofterna är russin, tawny port, kirsch och choklad. Inte ett särskilt komplext vin men mycket trevligt. Smaken är lagom söt med mandeltoner; lite syra och en hel del alkohol håller sötman stången.

2000 Klein Constantia Muscat Vin de Constance (288 kr). Vinet har en gyllene bärnstensfärg, det ser ut som flytande guld. Doften är stor och komplex: höstäpplen, bikupa - honung och bivax - nygarvat läder (en annan association var "nyblandat krut"), mangopuré och nyregnad höstskog. Senare dyker också havtornsbär, aprikos, torkad ananas och fikon upp i den rika doften. Smaken är maffig och magnifik med ett bra bett. Sötman bärs upp av en härlig, lätt oxiderad läderton och mycket tjusiga syror. Alltihop avslutas med en lång läderinlindad eftersmak. Ett storartat vin, det bästa söta jag druckit från Sydafrika hittills.

2003 Stéphane Tissot Arbois Vin de Paille (296 kr) Färgen är orange bärnsten. En fantastiskt fin och mycket egen doft stiger ur glaset: bränt socker, russin, mandariner, apelsinmarmelad, inlagda rödbetor och syrlig tomatsoppa. Vinets smak är unik, smakrik och harmonisk, med en utmärkt balans mellan syra och sötma och lite aprikos i svansen. Ett suveränt vin som lätt överträffar den torra Arbois vi drack av en annan Tissot här, om det nu överhuvudtaget går att jämför viner som står så långt ifrån varandra på sött-torrt-skalan som dessa två.

Det är svårt att utse en vinnare när vinerna håller en så hög klass; för min del får Vin de Paille och Vin de Constance dela på förstaplatsen. Så egenartade viner med sådan kvalitet är det inte ofta man stöter på. Faktum är att de söta faktiskt övertrumfade de röda denna gång, trots att de röda hade huvudrollen. Birollsinnehavarna stal showen!

Semester i Skåne - summering

Sista dagens mat blev enkel. Vi köpte chorizo och lammkorv och gjorde en gryta på det med bönor, kalvfond, tomater och lite rökt sidfläsk som vi hade köpt tidigare. Till detta drack vi öl. Vi hade nästan slut på vin och det kändes inte riktigt som rätt mat till de två flaskor Bordeaux vi hade kvar. Efterrätten var en tatinpäron-kaka med jordgubbar och en 2005 Château Grillon. Jag glömde att anteckna något om Grillon men det var en typisk god budgetsauternes, enkel, frisk och rakt på sak med doft av botrytis och torkad frukt samt balanserad syra och sötma i smaken.

Denna typ av semester är något jag personligen uppskattar enormt. Avslappnat leverne i ett hus på landet med goda vänner, god mat och god dryck. Vädret var lite sisådär men vad gör det när man laddat med sällskapsspel som Ticket to Ride Europe, Puerto Rico, Texas Hold'em och Guitar Hero.

Veckans vinhöjdare: Morgenhof Première Sélection 2000 var riktigt smaskig och var i mitt tycke en mycket bättre Bordeaux än de viner från Bordeaux man kan köpa för samma pris. Det var dessutom kul att langa upp en magnumflaska på bordet. De två vinerna från Bruno Rocca som Göran köpte på Simon Unna vinhandel i Helsingör, 2005 Barbera D'Asti och Barbera D'Alba, var också mycket goda.

Veckans mathöjdare: De marinerade lammrack vi köpte från Kötthallen i Boarp blev fantastiskt möra och saftiga. Lägg till den enkla och mycket goda rödvinssås som beskrivs nedan och det blir himmelskt. En annan höjdare var något så enkelt som rotsaker och lök rostade i ugn med olivolja och balsamvinäger och kryddade med kummin och färsk timjan.

Rödvinssås à la HP
Ett vinrecept som nedärvts från en kollega till Göran. Alla goda ting är tre, socker, alkohol och fett. Karamellisera 3 msk socker med en liten skätt vatten i en tjockbottnad kastrull. Slå över 3 msk balsamico-vinäger, 3 dl rödvin. Rör om tills sockret löser sig igen. Tillsätt ca 2 - 3 msk kalvfond (efter behag, efter behag, ...). Reducera till önskad koncentration och smaka av med lite peppar. Red lätt med arrowrot, potatismjöl eller majsena och blanka av med en rejäl klick smör.

Vi drack också en del whiskey under kvällarna. Min favorit var Caol Isla 18 Years old som kombinerar den typiska rökiga torven hos en Islay-whiskey med inslag av vanilj och träkol (bourbonfat månne?). Den är marginellt dyrare än Ardbeg Ten Years som vi nämnt tidigare. Longmorn 15 Years old, en whiskey från Speyside, var också mycket god med bland annat en smaskig smörkola i doften.

Ett speciellt tack till G & B för att de lånade ut sitt sommarhus till oss.

Semester i Skåne - dag tre

Efter frukost begav vi oss till Boarp för att besöka slaktaren och grönsakshandeln. Efter en stunds beslutsångest bland allt det fina köttet fastnade vi för några kalvkotletter och plockade upp lite färskt bröd hos bagaren. Grönsakerna såg ut att vara vad som var över efter helgen, vi bestämde oss för att vänta tills senare med dem.

Vi åt en lätt lunch och begav oss sedan till Ängelholm för grönsaker och ett besök på systembolaget. Vi hade glömt att packa kockviner, påfyllning behövdes. Det blev några flaskor Ca Bianca, Stoneleigh Sauvignon Blanc 2006 och Vicar's Choice 2006, som liksom Stoneleigh är en Sauvignon Blanc från Marlborough. Vi smakade båda under kvällens lopp och konsensus var att även om Vicar's Choice var ett utmärkt vin för sina 89 kr så var Stoneleigh strået vassare med mer fruktighet och en högre syra.

Middagen blev kalvkotletterna lagade a la Osso Buco, med krossade tomater, vitt vin och gremolata. Till detta hade vi en rejäl form med ugnsrostad potatis och morötter. Rotsakerna var kryddade med kummin och färsk timjan från trädgården samt, naturligtvis, olivolja och balsamvinäger. Till detta ställde vi fram en magnumflaska Morgenhof Premier Selection 2000. Vi har tidigare skrivit om 2001 av samma vin så vi var nyfikna på att jämföra årgångarna. Vinet var djupt mörkrött. Doften var varm och bjöd på gräddiga fat, lite stallbacke, svarta vinbär, körsbär och rökighet. Toner av palsternacka dök också upp efter ett tag i glasen. Smaken var fyllig, frisk, sträv och välstrukturerad med en kryddig och eldig eftersmak. Vi öppnade även en 2001 för en direkt jämförelse. Båda är utmärkta men 2000 hade något mera frukt. Jag ska nog köpa ett par magnumflaskor när jag kommer hem till Stockholm, såvida jag inte skjutit mig själv i foten nu.

Lagom till att vi hade börjat laga middagen fick vi en objuden middagsgäst. En vit labrador-tik kom inspringande genom den öppna altandörren och parkerade sig i soffan. Allmänt rabalder uppstod men då hunden visade sig vara förtjusande älskvärd om än väldigt stressad så lugnade den och vi oss efter några skålar vatten. Vems hund kunde det vara? Mathias gick ut för att se om en ägare fanns i faggorna utan någon större framgång. I slutändan så lyckades vi via polisen få djurjouren att komma och plocka upp hunden.

Till efterrätt hade vi en fruktsallad. Den dressing jag gör till fruktsallad görs som följer:

• Riv det yttersta gröna av två limefrukter.
• Pressa i limesaften.
• Tillsätt nästan lika mycket flytande honung som limesaft.
• Hacka en kruka basilika grovt och blanda i.
  

Sedan är det bara att skära ned frukten, röra om och låta det stå och dra i några timmar. Mängden ovan var till en sallad för 6-8 personer.

Sauvignon Blanc från Peninsula Ridge

Så var det dags att dricka upp en del av Görans kanadensiska fångst. Dryckerna var fyra Sauvignon Blanc-viner från Peninsula Ridge, Niagara Peninsula, Ontario. Det första av de provade vinerna var gjort på en blandning av Sauvignon Blanc-druvor från flera olika vingårdar; de tre följande var viner från specifika vingårdar, alla från året 2006, en slags horisontalprovning alltså. Priserna ligger i intervallet $16-19 kanadensiska dollar, vilket motsvarar ca 100-125 kr.

(alla bilder på kalla vitvinsflaskor blir väldigt immiga denna sommar)

2006 Peninsula Ridge Estates Sauvignon Blanc
Doftar typisk Sauvignon Blanc: krusbär, vita vinbär, passionsfrukt, lite bränt gummi och, efter en halvtimma i glasen, en dust av kattpiss ("fläder" hävdar de pryda i sällskapet). Smaken bjuder förutom ovanstående aromer dessutom på grönt äpple och en mycket frisk ungdomlig syra. Ett gott men ganska vildsint och lite spretigt vin.

2006 Peninsula Ridge Estates Sauvignon Blanc A J Lepp Vineyards
A.J. Lepp doftar också Sauvignon Blanc men med en annan tyngdpunkt; en doft av jordgubbar med mynta har smugit sig in, inte helt olikt en Asti Spumante faktiskt. Smaken är bredare, kryddigare och fylligare än i det första vinet men fortfarande friskt. Detta är också ett mer balanserat vin. Mycket gott.

2006 Peninsula Ridge Estates Sauvignon Blanc McNally Vineyards
McNally är lik A.J. Lepp men med mer blommighet i doften och med en lite lättare smak som bjuder på honung i eftersmaken. En femininare Sauvignon Blanc, också denna mycket bra.

2006 Peninsula Ridge Estates Sauvignon Blanc Wismer Vineyards
Wismer är ännu lättare än McNally och har mindre frukt i smaken. Det står sig inte riktigt i jämförelsen med de två andra vingårdsvinerna.

Min favorit var A.J. Lepp, tätt följt av McNally. Dessa viner är väl värda sin dryga hundralapp och står sig bra i konkurrensen med Nya Zeeländska Sauvignon Blanc-viner i samma prisklass (Stoneleigh Sauvignon Blanc är ett bra exempel på ett jämförbart vin). Vinerna passade förvånansvärt bra till den pasta med enkel tomatsås (med basilika och vitlök) som de dracks till. Det blev en helt harmonisk mat-och-vin-kombination.

Efter provningen kom en flaska champagne fram, en 1999 Vilmart Champagne Coeur de Cuvée (589 kr). Ur de bubblande glasen kommer en oerhört tydlig doft av hemkokt smörkola, Tarte Tatin (innan efterrätten kommit på bordet), bröddeg och dadlar. Smaken är fyllig, smörig och nötig med inslag av mogen äppeljuice.

Egentligen hade vi öppnat en flaska 2004 Joostenberg Chenin Blanc Noble Late Harvest till efterrätten, en Tatin-kaka med hasselnötsbotten, men det visade sig att champagnen var minst lika god, om inte godare, till denna kaka. Champagnens dofter och smaker verkade nästan härma kakans nötter och smörkokta äpplen; kombinationen blev överraskande bra.

Lärdom: underskatta inte champagnens potential som efterrättsdryck!

Tema 1996

Det finns för tillfället några äldre årgångar att köpa på Systembolaget. Vi samlade ihop några av dessa viner, två champagner och en chablis av årgång 1996, en mycket bra årgång både för champagne och chablis, till en middag för att prova på lite mognare viner.

Den första champagnen var 1996 R. L. Legras Champagne Cuvée St. Vincent Blanc de Blancs Grand Cru (475 kr), en Blanc de Blancs, gjord på enbart Chardonnay. I glaset är vinet småbubbligt och det doftar av smörat rostat bröd, äppelmos, lite citrus, en ärketypisk champagnedoft som börjar dra sig så smått åt det mogna smulpajshållet. Smaken är fruktig och fyllig med en mycket pigg äppelsyra, allt sitter ihop, och smaken stannar länge i munnen. Vinet känns trots åldern ännu ganska ungt och den höga kvalitén borgar för ett vin med god lagringspotential.

Nästa champagne till rakning var 1996 Juillet-Lallement Champagne Special Club (359 kr), en blandning av 60% Chardonnay och 40% Pinot Noir. Bubblorna är mycket stora och här märks åldern mycket tydligare än i föregående champagne. En mycket angenäm sherryton dominerar i förgrunden; bakom den hittar vi jordärtskocka, jordkällaräpplen, valnötter, mycket tydliga katrinplommon och lite choklad. En mogen, fyllig smak, även den med en hel del sherry. Även denna champagne är mycket god, men det här vinet känns färdiglagrat; jag vet inte om det skulle ge så mycket mer med fler år i källaren.

Därefter dricker vi en gammal chablis: 1996 Jean Dauvissat Chablis Premier Cru Cuvée Centenaire (338 kr), en cuvée blandad från Dauvissats premier cru-gårdar för att fira producentens hundrårsjubiléum. Den lite plastiga etiketten leder inte precis in tankarna på ett gammalt fint chablis-vin, men ytan är inte allt. Färgen är djupt gul. Ur glaset kommer en rik, öppen doft med smörkola, lemon curd, gröna örter och stjärnanis. Vinet är helt moget, kryddigt och harmoniskt med en lång eftersmak, först med en krispig äppelsyrlig komponent, följt av en kvardröjande sötsmörig smak. Det påminner om en mogen vit bourgogne (vilket det ju rent tekniskt också är). Mycket gott.

Till vinerna började vi med några hors d'oeuvre på hummer, jordärtskocka och fiskrom. Därefter smörstekt bergtunga (vet ni vad sjötunga kostar nuförtiden?), kokt sparris och färskpotatis och en mycket god handjagad hollandaise från Östermalmshallen. Chablin är som gjord för denna mat.

Efter maten drack vi 2004 Joostenberg Chenin Blanc Noble Late Harvest (104 kr för en halva), en söt sydafrikan från Paarl. Vinet är orangefärgat och doftar nötter, mogen ananas, torkad aprikos och bränt socker med en tydlig botrytiskaraktär. Gott och inte dyrt. Flaskan är full full med vinkristaller och dekantering rekommenderas. Vinet serverades till en Tarte Tatin på äpplen med hasselnötsbotten.

Några augustiviner

Vi drack några viner från augustisläppet redan samma kväll för att ta reda på om det finns anledning att köpa fler flaskor av någon av dem. En bordeaux och två sydafrikaner dracks till en enkel pasta följt av en bit lagrad cheddar.

I den första flaskan fanns en alldeles för ung 2005 Château Coufran (179 kr) från den allra nordligaste delen av Haut-Médoc i Bordeaux. Druvorna är mestadels Merlot (85%) blandat med lite Cabernet Sauvignon. Vinet har legat drygt ett år på fat, lustigt nog en blandning av franska och östeuropeiska fat; lustigt därför att de båda sydafrikanerna endast använt franska fat. Färgen är blåaktig och doften bjuder på mörka bär, främst körsbär och kanske slånbär, jord, viol och ganska vaga kolafattoner. Smaken är sträv, fruktig och innehåller en hoprafsad hög med höstlöv. Efter ett tag mjuknar smaken, kanske lite väl mycket, men vinet är mycket ungt och outvecklat. Tiden får visa om de två återstående flaskorna kan hålla Cru Bourgeois flagga högt.

Den första sydafrikanen var 2004 Vergelegen Cabernet Sauvignon (225 kr) från Stellenbosch. Dettat är en ren Cabernet som lagrats två år i franska ekfat. En stor doft av nässlor, örter, rök, stendamm och svarta vinbär möter näsan. Smaken är intensiv, fruktren och mycket frisk, pepparkryddig med balans och väl integrerade tanniner och syror. Vinet har en läskande, lång eftersmak. Mycket bra. Vitalitet är nyckelordet för detta vin.

Sydafrikan nummer två var 2001 Morgenhof Premiere Selection (159 kr), också från Stellenbosch; en bordeaux-blandning (60% Cabernet Savignon, 25% Merlot, 9% Cabernet Franc och 6% Malbec), med det lite ovanligare inslaget av Malbec. Vinet har legat 18 månader på franska ekfat. Doften är mycket animalisk: kassler, bacon-chips. Frukten är körsbär och alltihop är inlindat i trevliga rostade fat, "crème brûlée med bränt socker". Smaken är mogen, med något avrundade tanniner, frukt, choklad och buljong. Drickfärdigt och gott.

I mitt tycke är Vergelegen det bästa av dessa viner och Bordeaux får se sig slaget på "hemmaplan" av sydafrikanerna. Morgenhof var också tillräckligt bra för att motivera sitt pris, men till den ganska örtfriska pastan hade den det lite svårt; där var Vergelegens större vitalitet välkommen. Matchen är visserligen mycket orättvis. Coufran domineras av Merlot, som på den här nivån i mitt tycke har svårt att konkurrera med Cabernet Sauvignon (som, det ska erkännas, är min röda favoritdruva). Dessutom är Coufran helt omogen, så dra inte alltför stora växlar på denna riggade jämförelse. Spring däremot ut och köp några flaskor 2004 Vergelegen Cabernet Sauvignon.

2004 Sequillo

2004 Sequillo Cellars Sequillo (195 kr) är en Syrah-blandning (63% Syrah, 30% Mourvedre and 7% Grenache) från Swartland i Sydafrika som görs av Eben Sadie, kanske mer känd för vinerna Columella och Palladius.

Den trevliga doften innehåller ganska maffiga röda vinbär, bakkryddor, lite mint och solpinade örter. Vinet är medelfylligt, elegant men med struktur, läskande och lättdrucket, inget kraftvin alltså; påminner om en något lättare Châteauneuf-du-Pape, kanske en Vieux Lazaret (som det i och för sig var länge sedan jag smakade på). Vi befinner oss alltså snarare i Sydafrikas version av södra Rhône än i norra trots det dominerande Syrah-innehållet. Vinet är drickfärdigt, men kanske kan vinna lite komplexitet med några år till i källaren. Dracks till en antipasto-tallrik med torkade charkuterier, oliver och ost.