Sexiga viner i dystert februari

Dags att avhandla några av de viner som passerat under den första halvan av februari. Först 2005 Torbreck Shiraz The Struie (399 kr), ett av den australiska super-producenten Torbrecks billigaste viner. Det mörka, kompakta vinet har en typisk, men inte överdriven nya-världen-doft med björnbär, blåbär, vitpeppar, blomster, vaniljglass och mjuk pepparkaka. Smaken är mycket förförisk, sofistikerat finbärig, med en gnutta blåbärsglass och några tjärtoner, alltihop sammanvävt med en lyftande lätthet som imponerar. Det fint balanserade vinet slinker sammetslent ner; här finns inte särdeles mycket syra, men det finns ändå precis lagom för att vinet ska leva upp till epitetet sexigt sängkammarvin. En fin ton av mörk choklad i eftersmaken förhöjer helheten ytterligare. Detta är en riktigt läcker Shiraz. Kanske kan detta vin t.o.m. kvala in kategorin silkigt, porrigt och dekandent?

Följande tre viner dracks vid en middag för någon helg sedan där huvudrätten var en Bouef Bourgignon. Fördrink och kockvin var 1999 Roger Pouillon et Fils Champagne Le Millesime Grand Cru (448 kr) En typisk mognande champagne som doftar höstäpplen, gula päron och kandisocker med några sherrytoner på toppen. Slinker ned lika lätt som det ska och får klart godkänt.
Till grytan dricker vi morkullans unga skogsdrottning 2006 Domaine de la Mordorée Châteauneuf-du-Pape Cuvée de la Reine des Bois (509 kr). För att vara en CdP är detta vin mycket mörkt och tätt. I näsan får vi en stor doft av körsbär (kirsch), sandelträ, mandelmassa, läder, kaffe, torkade blommor och örtgrönt. Efter ett stund i glaset ökar inslaget av kryddiga buljongtoner. I munnen smakar vinet purungt. Det har en mycket fyllig, stor, munfyllande smak, rejält med tanniner, men de ger med sig till maten. Den intensiva mellansmaken rinner som en lavaflod genom munnen och hela paketet avslutas av lång, kryddig, lite eldig eftersmak. Mycket gott, men kanske något monotont jämfört med fägringarna som utlovas av doften. Låt detta vin ligga i några år till för de riktigt stora upplevelserna; De la Reine des Bois kommer att ha mycket mer att ge när hon blivit en mogen dam.

Som avslutning dricker vi en Chenin Blanc från en av Loires bättre producenter, 2005 Domaine des Baumard Coteaux du Layon Cuvée Le Paon (275 kr). Vi bjuds på en rik doft av solmogna bär, honung, aprikos och andra tropiska frukter. Smaken är underbart krämig, fyllig, djup, med bra balans; sött, men inte för sött. Le Paon ligger kvar lääänge i munnen. Det här vinet klara sig utmärkt utan efterrätt; det är efterrätten.

Sen dök Alla hjärtans dag helt plötsligt upp och mer vin behövdes. Till hummerpaté drack vi 1995 Henriot Champagne Brut Millésimé RD (602 kr). Champagnen, som innehåller ungefär lika delar Chardonnay och Pinot Noir, är vackert gyllengul och har en tjusig, komplex doft av mogna äpplen, nötkola, rostat bröd, lite hö och en gnutta rökt korv. Smaken är moget avrundad, krämigt tuggbar men ändå mycket läskande. Vinet växer under kvällen och drar iväg mer och mer åt den läckra knäckighet som är så typiskt för mogna champagner. En fortfarande pigg syra ser till att balansera upp de murrigare mognadstonerna. En fullträff.

Till vitlökssmorda lammkotletter serverades (ännu) en ung Châteauneuf-du-Pape, 2006 Domaine Pierre Usseglio & Fils Châteauneuf-du-Pape (339 kr). Doften är dominerad av en kraftig ton av tapenad, någon har spillt en hel burk av olivröran i karaffen. Frukten är murrigt mörkröd, faten fint integrerade. Vi hittar även torkade örter, blommor och lite jord i den ungdomliga doften. I munnet är vinet härligt balanserat, med läskande friskhet och ett bra bett. Röd frukt och lakrits blandas samman i en ung, men redan helt drickbar smak med bra längd. Ibland störs dock helheten av en småbitter, lite träig bismak, men det är en liten skavank i det hela. I övrigt är det en typisk ung CdP-njutning att dricka det vin. Vi får snart förpassa detta nöje till listan över förbjudna njutningar om vi någonsin ska få uppleva några mogna CdP från källaren; de är ju så goda att dricka i sin ungdom.

Finfint från Italien

Vi inleder 2009 års vinäventyr genom att dricka några högflygande italienare hemma hos J&K. Lammfilé och svamprisotto kompletterad med en mycket god syrlig kanelkryddad sallad är vad vi förtär till vinerna.

Men först champagnerna, två stycken denna gång. André Clouet Cuvée 1911 (529 kr), som levereras i en mycket speciell bastskrud, är en blandning av tre årgångar, dock inte 1911 som man kan tro, utan hälften från det lysande året 1996, resten från 1995 och 1997. Druvorna - enbart Pinot Noir - kommer från Clouets bästa vingårdar i Bouzy. Vi provar: den finbubbliga champagnen bjuder på en fint mogen doft av gula jordkällaräpplen, kandisocker och lite nougat. Vinet är balanserat, runt, läskande, långt och mycket gott. En väldigt trevlig champagne, en positiv överraskning.

Nästa champagne-flaska är en 1998 Veuve Clicquot Ponsardin Brut Vintage Reserve (459 kr) som inehåller alla de tre champagne-druvorna: Chardonnay, Pinot Meunier och Pinot Noir. Doft: äppelpaj, brödighet och uppiggande citrustoner. Smaken är mycket frisk med bra riv och med än mer citrus. Helt annorlunda jämfört med Clouet, men i stort sett lika bra. Passade finfint även till den söta efterrätten. Det är slående hur mycket den upplevda mognaden skiljer mellan dessa två viner; Veuve Clicquot 1998an känns betydligt yngre än Clouet trots att det skiljer väldigt lite mellan årgångarna.

Först ut av rödvinerna var 2002 Tua Rita Redigaffi (1266 kr) som redan provats entusiastiskt av många i den svenska vinbloggosfären. Om det inte vore för dessa hurrarop hade vi nog varit skeptiska till ett italienskt Merlot-vin från från det minst sagt mediokra året 2002. Men nu måsta vi ju prova. Ur glaset kommer en dov, koncentrerad doft av mörka körsbär och plommon, läder, jord, tjärtoner, lyxiga ekfat, något som påminner om thai-basilika, och en mycket fin sötlakrits; dessutom några berikande animaliska inslag. Storslaget och lyxigt! Smaken är stor, bred och magnifikt munfyllande. Tanninerna är sammetslena och helt integrerade i den förföriska smaken som har en lång kaffekryddad avslutning. Imponerande, men - det ska erkännas - de många lovorden till detta vin hade nog fått mig att förvänta mig ännu mer. Men för en italiensk Merlot från 2002 är detta naturligtvis med beröm godkänt. Bortskämd, moi?

2002 Dal Forno Romano Valpolicella Superiore Vigneto Monte Lodoletta (692 kr) består till största delen av Corvina, men har också druvorna Rondinella, Croatina och Oseleta i sig. Detta är ett "billigare" vin från Dal Forno Romano, alltså inte deras svindyra amarone. När det gäller vin från denna producent, Venetos främsta, sänker det dock inte våra förväntningar särskilt mycket. Till glaset: en kraftig och lite udda doft av barrskog, skaldjur i dill, mörk choklad, bittermandel och grillat kött når näsan. Den är svår för vissa, domen lyder "Body Shop", men de som kommer undan denna association finner doften angenäm, annorlunda och intressant. Smaken är till till en början mördande sträv, men tanninerna ger med sig när maten kommer fram. Munnen fylls med massor med urtjusig lakrits inlindad i mörk frukt; vinet har en hög fin matvänlig syra och mycket bra längd. För några blir det dock bara en "kallsup i skumbadet".

2001 Gaja Brunello di Montalcino Sugarille (775 kr) är - vilket framgår tydligt av vinets namn - Gajas inkarnation av Brunello di Montalcino. Vinet har inte hunnit få mycket luft och är lite slutet, men vi anar bland annat en gummiverkstad med oljefläckar på golvet, fin vinbärsfrukt och träkryddor. Det här lovar mer, men tyvärr är vinet uppdrucket innan det hinner blomma ut i fler doftnyanser. Smaken är mycket sträv, men stor, fin, rik, bred, livlig med underbara syror. Den är lång, intensiv med en lysande fin kryddig eftersmak (med lite ventilgummi i). En fantastiskt fin smak, kvällens bästa i min mening, och med några år till i källaren, eller fler timmar i karaffen, så blir detta förmodligen ett än mer strålande vin. Kan Gaja göra fel över huvudtaget?

2004 Tenuta San Guido Bolgheri Sassicaia (795 kr), kvällens andra super-toskanare, består av 85% Cabernet Sauvignon och 15% Cabernet Franc. Lagras 24 månader på franska ekfat, varav en tredjedel nya. Detta skulle egentligen ha varit en flaska 2001 Sassicaia, men då den inte kunde hittas hos ägaren, fick denna flaska agera stand-in. Vi häller upp: en något sluten doft bjuder på massor med ekfat, söt gräddkola à la "Rollo", tjock köttbuljong och dämpad röd frukt. Smaken är glödande intensiv, mycket lovande, men ännu helt fatdominerad och inte ens flera timmar i glaset lyckas skaka liv i vinet, som, inte överraskande, befinner sig djupt inne i en mörk fatbeklädd tunnel.

Till efterrätten kommer en halvflaska sött fram, 2001 Domaine Cauhapé Jurançon Quintessence du Petit Manseng (589 kr), ett för mig tidigare obekant vin från Jurançon. Alldeles nyöppnat ligger en limton och lurar över vinet, men den lättar snabbt och istället uppenbarar sig en klar och frisk doft av ananas och stenfrukter. Smaken är intensiv, med en härlig syrlig ananas och storartad kola; fylligt, syrlig och sött på en gång. Inte särskilt komplext, men rent och klart. Smaken är avgjort större än doften. Mycket gott. Vinet känns ännu ungt och kommer säkert att utvecklas i decennier framöver.

Sammantaget kan man säga att Redigaffi är det bästa "drinkvinet" och Sugarille det bästa matvinet (det var gudabenådat gott till lamm och risotto), även om Dal Forno sannerligen inte heller gick av för hackor till maten. Sassicaia får slicka såren och begära revanch efter några år till i källaren.

Kort nyårsnotis

En kort notis om nyårsvinerna 2008. Som kockvin och fördrink bjöds 2006 Kullabygdens Vingård Silex Nangijala. Det är kanske ingen överraskning att ingen lyckades pricka in detta vin blint. Vinet är nämligen svenskt och druvan är Solaris, en korsning av "druvsorten Merzling (som i sin tur är en korsning av Seyve-villard 5276 med korsningen Riesling x Pinot Gris) med Gm 6493 (som i sin tur är en korsning Saperavi Severnyi x Muscat Ottonel)". Solaris är en hybriddruva framtagen för svala klimat, som t.ex. Klagshamn i Skåne. Vinet doftar av liljekonvalj, citrusfrukt och lite äpple. Den fräscha smaken har en fin, lite bitter, syrlighet av grapefrukt. Ett felfritt, läskande vin. Dessa blygsamma ord får anses vara lovord i sammanhanget: med tanke på att i stort sett allt annat svenskt vin vi smakat har befunnit sig snäppet ovan jäst grispiss så är Silex Nangijala en sensation. Det finns ännu hopp för svenska viner.


Till förrätten, jordärtkockspure med serranoskinka, drack vi 1997 Jacquesson & Fils Champagne Avize Grand Cru, en riktigt fin champagne med tjusiga brödtoner, begynnande mognad, fin munkänsla och en lätt friskhet. Mycket bra! Denna 1997:a känns dessutom mer mogen än de 1996:or vi provat.

Huvudrätten, en vedklabbe finaste oxfilé med balsampotatis och örtagårdssås, ackompanjerades av 2004 Waterford The Jem. Vinbär, nässlor, ogräs, cederträ, lite tjärtoner, en ung, pigg, kraftfull, ursnygg bordeauxkopia. Ett av Sydafrikas bästa viner och det här vinet har många år av glädje kvar att ge. Sedan kom nästa vin som var omöjligt att gissa; det är ungefär lika osannolikt som ett svenskt gott vin: 2002 Ridgepoint Wines Nebbiolo. Jo, en kanadensisk Nebbiolo. När druvan väl hade avslöjats så gick det faktiskt att skönja druvkaraktären, men vinet var fortfarande rejält fatigt och jag fick en efterhängsen rå svampton i näsan som jag inte lyckades skaka av mig. Den störde dock inte övriga middagsgäster som uppskattade sin första kanadensiska Nebbiolo. Påfyllnadsvin blev 2004 Buitenverwachting Christine, vilket uppträdde nästan som en lättare miniversion av The Jem. Likheterna var slående, samtidigt som skillnaden i kraft och finess naturligtvis var stor.

Till årets godaste franska chokladtårta (tack G&G) drack vi mer kanadensiskt, nämligen icewine: 2002 Château des Charmes Riesling Icewine Paul Bosc Estate Vineyard.
Det här är en vinklass där Kanada lätt kan tvävla internationellt. Liksom i stort sett alla kanadensiska isviner vi har provar var detta förträffligt; riktigt, riktigt bra.

Fulchampagnen till tolvslaget blev en Launois Pere et Fils Champagne "Cuvée Reserve" Brut Blanc de Blancs Grand Cru. Avståndet till Jacquesson-97:an var stort, men det spelade mindre roll vid denna tidpunkt.

Fafner möter Sine Qua Non

Det krävdes uppenbarligen något extraordinärt för att väcka Drucket ur sin långa sommardvala. Lördagens middag var extraordinär. Ergo, Drucket uppvisar idag svaga, sömndruckna livstecken, likt en ovillig Fafner väckt av völsungen Siegfrieds lockande horn: Wer stört mir den Schlaf? Inte Siegfried, men väl Manfred. Manfred Krankl.

Men låt oss ta saker i rätt ordning: som brukligt vid dessa vinbjudningar hos J&K börjar vi med lite champagnemingel.

1996 Veuve Clicquot Ponsardin Champagne Brut La Grande Dame är guldgul och har en intensiv äppelfruktig, brödig och klar champagnedoft med lite tjusig smörkola inblandat. Smaken är rejäl, rik, lite mandlig, munfyllande, och lång. Damen är fint mogen men fortfarande begåvad med syror som lär hålla henne vid god vigör i ett eller två decennier till.

Champagnerna blir dessvärre alltid lite styvmoderligt behandlade vid dessa middagar då minglandet förhindrar mer idogt antecknande.

Efter champagnen serveras fyra luftade rödviner ur varsin karaff, idel kalifornier, till de suktande middagsgästerna. Maten består av en lasagne täckt med parmaskinka och efteråt en päronpaj med ett storartat marängtäckte. Inget av kvällens rödviner återfinns tyvärr i Systembolagets sortiment.

Först ut är 2002 Chateau Montelena Cabernet Sauvignon The Montelena Estate ($75 när det begav sig, $200 idag). Ur glaset kommer mörka murriga svarta vinbär, ekfatstoner, en dust av torr jord, lite grön banan (inte alls oangenäm) och en gnutta mint bakgrunden; en mycket amerikansk, ren cabernet-doft. Vinet är fylligt, fatigt och ganska eldigt med en rik, stilig smak. En långlivad syra hänger med i den kryddiga eftersmaken. I smaken finns även en hel del rotfrukter. Vinet är ungt och eken är ännu lite väl dominerande, men det är en tjusig ek, ingen vaniljbomb här inte. Summa summarum: ett välgjort, matvänligt, friskt och livligt vin som faktiskt kommer från ett tvättäkta stenslott i de kalifornska skogarna.

Doften från 2005 Pahlmeyer Jayson ($55) är inte lika självklar: här finns körsbär, plommon och röda bär med massor av nejlika, träkryddor och sötlakrits, plus lite grönt ogräs, lite jord, och ett friskt inslag från ett nyskalat äpple. Druvorna i detta vin är vid serveringstillfället okända; intrycken är lite vaga, lite luddiga i kanten och en initierad gissning blir därför Merlot (vilka fördomar!), vilket visar sig vara rätt. (73% Merlot, 19% Cabernet Sauvignon, 6% Cabernet Franc, 1.5% Petit Verdot, 0.5% Malbec). Smaken är vitpepprig, saftig, lagom sträv, matvänlig och god. Ett litet överslag i syran, något som säkert mildras med lagring, drar dock ned slutomdömet något för min del.

Tredje glaset innehåller 2004 Robert Keenan Winery Cabernet Sauvignon Reserve Spring Mountain District ($90) och stordoftar av vinbär, tobak, ceder, moccagrädde, träkol, choklad och en hel näve djungelvrål (eller turkisk peppar som några insisterar på att kalla denna doft). Tung cabernet-knockout alltså. Vinet är ännu tungkrullande strävt, extremt fylligt och begåvat med en mycket lång kryddig eftersmak. En imponerande ungdom full av liv och framtidshopp.

Tre bra viner, svårt att utse en vinnare bland dessa. Montelena är mycket bra idag, men jag gissar att Keenan är vinet med störst framtidspotential.

Så var vi då framme vid sista glaset, Siegfrieds horn, kvällens höjdpunkt och syfte:

2005 Sine Qua Non Syrah Atlantis Fe203 1b ($115 om du är polare med Manfred, annars ligger dagspriset runt $800). Vinet har har en mörkröd, viskös, nästan tjock färg. Ur glaset kliver en jätte; en kraftfull, stilren, storslagen, himmelsk doftkör som i flera harmoniserande stämmor sjunger "Que Syrah, Syrah!"

Luktorganen fylls av en alpluftsfrisk virvelvind av bär - det är björnbären som står i främsta ledet - berikad med en komplex, men återhållen träkryddskompott insvept i ett lent gräddigt bolster av ekfatskomponenter, en underbar kombination som man bara inte vill sluta dra in i näsan, om och om och om igen. Bärdofterna är så klara och kärnfulla att man inbillar sig att källan måste vara Platons idealbild av bär. Elixirets recept lyder 93% Syrah, 5% Grenache och 2% Viognier, allt sammansvetsat i franska fat. Fler dofter ansluter snart efter bärens förtrupp: svett trä, torkade örter, lakritsrot, en kakafoni av rotfrukter, och några animaliska toner som ännu bara är i sin linda. En förhäxande doft, och en doft som absolut kan förknippas med någon fransk mästares vin från norra Rhône.

Smaken har en nästan overklig munfyllande intensitet samtidigt som balansen är perfekt, här finns inget tjockt eller överdrivet, alla smakinslag är i total harmoni. Efter den initiala smakexplosionen kommer en makalöst lång eftersmak kryddad med syra, frukt och några rostade kaffebönor. De 15,3 procenten alkohol och de säkert inte oansenliga tanninerna är så tjusigt invävda i den silkeslena, eleganta helheten att vi bara bockar, bugar och njuter. Manfred Krankl har här skapat ett mästerverk och förmodligen är detta den bästa Syrah jag någonsin druckit.

Vinet är ungt, kanske kan ålder ge något mer, men att det skulle kunna bli så enormt mycket bättre är svårt att tro. Möjligtvis kan det bli annorlunda, men vinet är som sagt storslaget redan idag. "Essensen av Syrah" må låta som en kliché men här är det mitt i prick, och vi tackar J&K för möjligheten att få smaka på detta makalösa vin (och tack till T för de övriga vinerna som inte heller gick av för hackor).

Det är naturligtvis oundvikligt att Mordors da Capo denna kväll fick sig en svår konkurrent till titeln "Årets bästa vin". Efter middagen bönade och bad vi på våra bara knän, men, tyvärr, värden höll inte med om att det var läge att rusa ned i källaren efter en flaska 2000 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée da Capo för att genom en parallellprovning - i vetenskapens namn - få avgöra saken. Nåja, man kan inte få allt. Vi får se vilken av dessa giganter som etsat sig djupast i våra vinminnen vid årets slut.

Bring-your-own-bottle to Mordor

Sällan har väl ett samlingsinlägg känts så påvert som detta. Alla viner som dracks denna kväll förtjänar verkligen ett eget inlägg, men vi ska med ett plan söderut och tiden är knapp. I korthet är detta vad som utspelade sig under Långfredagen:

J&K bjuder på påskmiddag där alla middagsgäster bidrar med en "riktigt bra" flaska vin. Och bra vin blev det. Den på gränsen till skamlösa samling flaskor som ställdes fram på bordet såg minst sagt lovande ut. Ord som "prisvärdhet" är anatema i dessa sammanhang; låt oss redan nu konstatera att alla viner var mycket goda oberoende av vad de kostade. Låt oss börja.

Medan värden svettas över spisen med de sista detaljerna till förrätten vänder gästerna förväntansfullt blickarna mot en välkyld flaska med gammal fin champagne, en 1990 Salon Champagne Brut Blanc de Blancs (2,225 kr).

Den gyllengula drycken har mikroskopiska bubblor och doftar av mogna röda och gula källaräpplen, lite citronskal och apelsin, kanel och kakaopulver, och efter en stund i glaset, några fina sherrytoner. När vi dricker fylls munnen av en strålande fin, krämig mousse och en rik smak med en fortfarande livlig syra, trots sjutton år i flaskan. I smaken finns fler citrusnyanser, en kaffeton och lite knäckebröd och det hela avslutas av en lång, äpplig eftersmak. Vinet utvecklas vidare i glaset under någon timma, men syrorna börjar så småningom tappa lite i intensitet då ålder och luft tar ut sin rätt i de sista slurkarna. En riktigt bra och fullmogen champagne, serverad med diverse snittar, har därmed inlett kvällen.

Samma vita druva, men i en helt annan tappning, följer oss till förrätten, sparris med hollandaisesås. Vi dekanterar en flaska 2004 Giaconda Chardonnay (894 kr), ett av Australiens mest hyllade Chardonnay-viner. Produktionen är mycket liten och kännarna jämför detta vin med de största vita vinerna från Bourgogne; Parker tycker det smakar som en Grand Cru från Puligny-Montrachet, Tanzer jämför med en riktigt fin Corton-Charlemange. Vad tycker vi då?

Vinet är färgat som gult hö och har en stor, komplex doftblandning med både fat och frukt. Vi sitter länge och luktar på hur citronfromage och gräddig vanlijsås blandas med fina rökslingor, fläsksvål, nötter, melon, fräscha gröna örter - bland annat smörgåskrasse - och fantastiskt tjusiga mineraltoner. Helt plötsligt tittar dessutom en näve himmelska popcorn fram i doften. Vinet är mycket smakrikt med breda, djupa, fatavrundade citrustoner och en ingrediens som bäst beskrivs som krusbärsjuice. Kroppen är välsvarvad, stabil och underbart balanserad; vinet är lent i munnen samtidigt som det har storartade syror. Hela paketet avslutas med en lång svans av smörkola och nektar. Emellanåt blixtrar det till av guld i smaken, ett metalliskt syrligt glimmande. Strålande bra! Jag lovade att inte nämna prisvärdhet i detta inlägg, men jämfört med Giacondas gelikar från Bourgogne är detta faktiskt ett riktigt billigt vin.

Till huvudrätten, lammfilé med svamprisotto, tar vi fram det första röda vinet för kvällen, en kalifornier, 1996 Robert Mondavi Winery Cabernet Sauvignon Reserve (~1,000 kr). Detta är en pålitlig prestige-cuvée från Mondavi från en bra årgång som borde vara mer eller mindre fullmogen. Vi provar:

Doften inleder med massor av cassis och ceder, närapå en hel cigarrlåda. Därefter kommer fatvanilj (från franska fat), rotsaksbuljong, granbarr, diverse torkade örter och lakritsrot. Den kryddiga, mogna doften avslutas med en tydlig blod- och järnton. Det här kunde ha varit en mogen Pauillac! Smaken är medelfyllig och kryddig med en kärna av vinbärsfrukt och chokladdoppade påskkycklingar av mandelmassa. Vinet är helt moget, tanninerna är dämpade och helt integrerade; vinet är mycket drickbart och passar utmärkt till lammet. Mycket gott. Om vi letar efter svagheter att eliminera, så skulle lite mer intensitet och längd i avslutningen göra vinet än bättre.

Nästa vin.

Så sitter vi då där, med en klockren parkersk 100-poängare framför oss, en skräckinjagande flaska 2000 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée da Capo (~3,000 kr). Skyll denna excess på den rosenkindade Nettare e gioia och hans hyllning till detta vin, med tungvrickande dansösliknelser och allt. Våra svaga sinnen kunde inte stå emot hans entusiasm; vi var helt enkelt tvungna att skaffa detta vin. En butik i Danmark blev räddningen.

Cuvée da Capo är Domaine du Pégaüs allra mest extrema inkarnation av Châteauneuf-du-Pape. I huvudsak består vinet av Grenache från uråldriga stockar, men det innehåller juice från hela tretton druvsorter. Hela tillverkningsprocessen är naturligtvis helt kompromisslös och när Sauron blir sugen på ett glas rött, skickar han helt säkert ner sin orc-sommelier i Barad-dûrs mörka källare efter en flaska Cuvée da Capo. Se bara på etiketten:

Det bläckröda vinet har varit dekanterat i närmare två timmar när vi påbörjar vår andaktsfulla provsmakning, och en hel del initial stallighet har därför luftats bort när vi väl börjar dricka. Ur glaset stiger en kvast av stora aromer: blåbär, björnbär, körsbär, en kompakt vägg av mörk frukt, men samtidigt en friskhet ("polkagrisglass") som lättar upp. Det kommer mera: köttbuljong, vitpeppar, tobak, torkade plommon och dadlar, skogsmossa och kryddnejlika. Och, helt plötsligt, de himmelska popcornen! Igen!

Vi smakar: vinet är intensivt, mycket fylligt och enormt smakrikt med blåbär, plommon på väg mot katrinplommon, mera kryddor och frukt. Det är svårt att tro att vinet håller minst 16% (15.5% enligt flaskan, men detta är säkerligen en underdrift). Ingen störande alkohol tränger igenom smakkaskaderna. Inte heller de enorma mängderna tannin stör, de vävs in i den kraftfulla helheten. Efter en stund tornar en bekant men svårplacerad smak upp sig, lite sötsyrlig och jordig. Vad är det? Jag har det på tungan... När jag till slut inser vad det är färdas jag trettio år tillbaka i tiden till en mossig skogsdunge i en John Bauer-tavla där jag just ryckt upp en liten ormbunke med rot och allt. Det är stensöta! En rot som tillsammans med harsyra utgjorde en outsinlig källa till gratisgodis i barndomens skogar. Ett överraskande, men kärt återseende. Den vildsinta smaken fortsätter i en lång svans med diverse torkade frukter - bland annat fikon - kryddor och bär. Vinet är fortfarande ungt, men inte purungt, och behöver ytterligare några år för att smälta samman helt och hållet.

100 poäng? Jag vill inte sträcka mig så långt; vinet kan nämligen bli ännu bättre. Men en storartad upplevelse är det redan nu och nog är detta kungen av Châteauneuf-du-Pape. Och, förresten, det här är nog även Darth Vaders favoritplonk.

Middagen avslutas med sötsaker från Sauternes: två årgångar Suduiraut till en päronkaka med vaniljgrädde. 1996 Château Suduiraut (257 kr för en halva) doftar saffran, citrus, brända mandlar, kanderat socker och, faktiskt, en hel del badboll. Smaken är god, men den är tunnare och kortare än väntat. 1997an som vi drack häromdagen är helt klart några strån vassare.
Den andra årgången var 2001 Château Suduiraut (565 kr för en halva), ett vin som av många anses vara det bästa Château Suduiraut någonsin producerat. Vi är medvetna om att det fortfarande är på tok för ungt, men kan inte hålla nyfikenheten under kontroll. Vinet doftar honung, höstlöv, citrus, apelsinmarmelad, aprikosjuice, andra tropiska frukter, bakkryddor och vanilj, och till sist lite bränt socker och te. Smaken är munfyllande, koncentrerad, balanserad och raffinerad. Väldigt bra helt enkelt. Vinet är ännu outvecklat, men med en intensitet och kraft som är mycket lovande inför framtiden.

Bland kvällens alla stjärnor var det Giacondas skimrande Chardonnay och den mäktiga Cuvée da Capo som lös allra klarast för mig. Ska Penfolds Bin 707 genast behöva lämna ifrån sig sin vandringspokal? Ja, men inte är det med stor marginal. Faktum är att Bin 707 hade stått sig väl i denna konkurrens. Men, tyvärr Penfolds: Giaconda tar över den vita pokalen och da Capo den röda, det går inte att komma undan.

Tack till J&K för en lysande påskmiddag. Nu måste vi rusa till planet.

Viner till en svårsmält melodifestival

Dessa viner drack vi redan förra lördagen, med den första deltävlingen av årets melodifestival rullande i bakgrunden. Det är barnen som kräver att få se tävlingen, inte föräldrarna. (Jag vet, denna ursäkt är lika övertygande som när man inleder telefonsamtalet till den veneriska telefonrådgivningen med frasen "Jag har en kompis som tror att hon kanske har fått...".) Mer om detta senare.

Vi inleder med champagne, en flaska 1996 Huré Frères Cuvée Francois Matthieu (399 kr). Doften är runt äpplig, med citrus, smördeg, vanilj och grönt te; en fin, mogen champagnedoft. Smaken är fylligt nötig, läskande och frisk. Det finns en liten bitterhet i eftersmaken som egentligen inte stör om man inte letar efter den, men som ändå gör att denna champagne gör sig allra bäst med mat till. Vi åt bitar av en fantastisk ost till champagnen, en Gruyère Alpage, en ost som görs av sommarmjölken från lyckliga kossor som betar på gröna schweiziska alpsluttningar (cue: Sound of Music Main Theme). Maken till nötig, frisk och kärnfull ost får man leta efter - dessutom passade den utmärkt till champagnen.

Till baconlindade, salviakryddade kycklingbröst drack vi en 2004 Robert Sinskey Vineyards Cabernet Franc ($38), en av de få flaskor vi släpade hem från Napa-besöket i höstas. Robert Sinskey är ganska okänd i Sverige, men räknas i USA som en av de främsta Napa-producenterna. Mer om denna producent i ett kommande blogginlägg (nämligen det enormt försenade inlägget "San Francisco - Braindump 5 - Napa Valley"). Vinet är gjort på enbart Cabernet Franc och har legat ett okänt antal månader på ekfat.

Doften är mycket frisk och bärig med en något oljig ton av plommon och en lite väl dominerande kemisk lukt, nästan som nyfernissat trä, som tar överhanden. Därtill finner vi vått skiffer, mandelmassa och en rotsaksgryta. Smaken avrundat fatig, men med en väl tilltagen matvänlig syra. Det ska erkännas att vinet var godare på vingården; vinet känns nu överfatat när det dricks utan mat, men det smälter ändå ihop förvånansvärt bra med den salviakryddade maten.

TV-spektaklet är vid det här laget över och efter det att vi har hämtat oss från chocken efter Christer Sjögrens vinst med den horribla och parodiskt anskrämliga "I Love Europe"- ja, till och med barnen var skakade - ber vi en bön om att de telefonröstande faktiskt bara har en starkt utvecklad känsla för ironi och tar itu med efterrätten.

Den består av en halva 1988 Taylor Porto Quinta de Vargellas (245 kr för en liten) med tillbehör. Quinta de Vargellas är Taylors andravin och tillverkas de år som inte deklareras som vintage-dugliga, vilket på intet sätt betyder att detta är ett vin att rynka på näsan åt. Vi dekanterar för att skilja det mörka vinet från dess kraftiga fällning, partiklarna kvalar lätt in älgon-klassen, men når inte riktigt upp till blåvaloner. I glaset får vi potenta dofter av körsbär i likör, valnötter, marsipan och tobak ("Ettans"). Smaken är rik, fyllig och söt med mera valnötter och tobak plus ett par russin. Det är svårt att tro att vinet har tjugo år på nacken, här finns fortfarande ungdom.

Till portvinet genomför vi en liten tillbehörsprovning. Medan vi dricker knaprar vi på mörka chokladpraliner, nötkongresser, små bakelser med mandelmassa och choklad och ovan nämnda Gruyère Alpage-ost. Det mesta passar bra till portvinet, men allra bäst fungerar de godbitar med mycket nötter i, som nörkongressen eller de chokladpraliner som hade nötinslag. Den nötiga osten fungerar också utmärkt. Vad som saknades i denna provning var naturligtvis en blåmögelost. Vi vet av erfarenhet att ett fint moget portvin kombinerat med t.ex. en roquefort av högsta klass kan leda till portvinsnirvana.

Nyår

På nyårsafton dracks många flaskor, varav en hel del från Champagne. Det var inte en kväll för analys eller anteckningar så det här inlägget blir endast en lista över druckna viner för minnets skull.

Vi började med 1998 Pol Roger Champagne Cuvée Sir Winston Churchill till kalixlöjrom, hummerterrin och pilgrimspaté. Därefter blev det en 1996 R. L. Legras Champagne Cuvée St. Vincent Blanc de Blancs Grand Cru till Crème Ninon (en halv flaska N.V. Geisweiler Crémant de Bourgogne hälldes dessutom i den gröna ärtsoppan).

Huvudrätten var en rosastekt vedklabbe oxfilé med gräddig jordärtskocksgratäng, citronhonungslungade grönsaker och en rödvinssås tillredd enligt konstens alla regler (en flaska 2003 Domaine du Vieux Micocoulier Coteaux du Tricastin ingick i såsen). Till detta drack vi två spanska flaskor 2001 Rosa Bartolomé Priorat Primitiu de Bellmunt och en kalifornier i Châteauneuf-du-Pape-stil, 2003 Bonny Doon Vineyard Le Cigare Volant.

Efterrätten var den numera klassiska äppelkakan med hasselnötsbotten. Den fick sällskap av en gammal flaska 1985 Veuve Clicquot Ponsardin Champagne Brut Rosé Rare. Direkt efter detta dekanterades en ännu äldre och mycket dammig flaska 1977 Taylor's Vintage Port, en av de sista överlevarna från The Closet of Death. (Vi glömde helt bort att ta fram den stilton som var planerad som tillbehör till portvinet. Ursäkta.)

Till tolvslaget öppnade vi, trots bedövade smaksinnen, en halva 1996 Billecart-Salmon Champagne Nicolas-François Billecart - en mycket god champagne, men det hade nog gått bra med vad som helst vid denna tidpunkt. På sluttampen kom en liten 2004 Joostenberg Chenin Blanc Noble Late Harvest fram på bordet men det var det knappt någon som märkte.

Samtliga champagner var mycket goda, kanske var den unga Winston Churchill -98 den mest komplexa och eleganta, och Veuve Cliquots Rosé -85 hade nog precis påbörjat sin resa utför ättestupan, men än fanns det liv i den gamla kärringen. Primitiu de Bellmunt -01 var ett maffigt, smakrikt och ganska tufft vin som gjorde sig utmärkt till oxfilén. Den fruktigare Flygande Cigarren -03 gjorde sig bäst efter maten. Taylor -77 hade klarat sig med livhanken och äran i behåll, trots alldeles för många år i en av de mest dödliga fängelsehålor vi har på denna sida Slussen.

Tack för en törstsläckande och trevlig nyårsfest ni som var med.

Ett dussin Pichon-Lalande

Efter en förvirrad taxiresa till det decembermörka och regniga Sunnersta (chauffören försökte övertyga oss om att vi helt klart skulle till "fel adress") anländer Göran och jag till Konjärens residens för att dricka årets äldsta viner. Det som väntar oss är en vertikalprovning med hela tolv årgångar Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande, från 1970 fram till 2004, majoriteten målmedvetet inropade på diverse auktioner av Vinmannen. Provningen var mycket professionellt arrangerad och vi tackar Konjären och Vinmannen för inbjudan till evenemanget. Förutom värden och arrangören deltog även kända namn som Pokermannen, Redaktören, IT-mannen, Direktören och Raketforskaren, rena herrklubben. Hade vi bara haft lite mer författare och konstnärer runt bordet hade scenen kunnat vara hämtad ur Strindbergs Röda rummet.

Flaskorna korkas försiktigt upp, endast 1975ans kork går i småbitar och 2004 är den enda årgång som dekanteras; resten får luftas i glasen under kvällens gång. Ofantliga mängder provningsglas trollas fram - vi sköljer ur de skåpdammiga glasen med Guigals Crozes-Hermitage - och börjar hälla upp. Jag räknar till 135 glas på bordet vid kvällens slut och avundas inte Konjärens disknatt. Vi börjar med den äldsta årgången och smakar oss framåt i tiden.

1970 - ett mycket bra år. Lätt rubinröd med tegelkant (en färg som går igen i alla tre sjuttiotalsårgångar). En mycket mogen doft, fortfarande med mörka bär närvarande. Andra dofter som passerar under kvällen är läder, "torv i likör", rödvinsås, portvinsrussin och fläsksvål. Smaken är mogen, mycket elegant, med en len, lång, lite knäckig eftersmak. Lite inlagda rödbetor visar sig, men inte mycket tanniner har överlevt. En stilig åldring.

1975 - små bär gav mycket sträva, tanninrika viner, långliggare. Ännu en mycket mogen doft med urskiljbara svarta vinbär, läder, lakrits och en dust av skoputs/mynta som senare övergår i björnklister. 75an är strävare och kryddigare än 70an, men också kortare och mindre elegant. 75an har passerat sin topp och vinet dör efter någon timma en stilla död i glaset.

1979 - ett kallt, svårt år. Detta vin överraskar med ungdomliga dofter av våffla med hallsonsylt och grädde. Dessutom torra örter, grankåda, träkryddor, lite buljong och nässlor, en rik och förförisk doft. Detta vin har fortfarande en fin frukt med härliga syror, ganska torra tanniner, men mycket tjusigt sammansmält. Mycket gott, bäst hittills - årgångar är inte allt.

1983 - räknas som ett bra år för Pichon-Lalande. Nu har färgen mörknat något och tegelkanten är knappt förnimbar. Gräddiga körsbär och svarta vinbär, tjära och nejlika och, efter någon timma, en ansjoviston. Lite fylligare, vassare och fortfarande fruktigt med mycket vitala syror, i full balans. Mycket bra.

1984 - svårt år med mycket omogna druvor. Först en doft av utedass, som dock snabbt luftar bort. Sedan rotsaker och avlägsna bär och efter någon timma har doften blivit riktigt elegant. Vinet är friskt, med bra bett, men lite ihåligt i mitten. Bättre än väntat från denna årgång.

1985 - extremt kall vinter, men ändock ett mycket bra år. Doft: bär med fina fatiga trätoner, chokladsås, tobak, en gnutta mint och den så åtråvärda lagårdsbacken. Smaken är fylld med ceder och bär, välstrukturerade tanniner, mycket bra bett i syrorna, allt i balans. Ett strålande, suveränt gott vin!

1986 - tuffa sträva viner. Första intrycket är valnötsskal, men de förvandlas snabbt till unken kartong. Smaken är vattnig med gott om blöt kartong. Korkdödat.

1988 - kraftigt undervärderad årgång enligt Broadbent. Fin fruktighet, gräddiga fat, kokta kålrötter. Kraftfullt, läskande vin. Smaker av ceder och läder, fin balans. Gott.

1989 - bra, men varmt år, som gav låg syra. Först får jag bara en kompakt vägg av jäst, men den försvinner snart. Istället kommer riktigt mogen saftig frukt och runda fattoner. Vinet har mycket riktigt en låg syra, men en viss strävhet och den stora smaken gör ändå vinet attraktivt.

1992 - ett mediokert, för att inte säga dåligt år. Tegelranden är nu försvunnen och vinerna blir mörkare och mer kompakta, utom just denna årgång som är lite tunnare i färgen. Doften bjuder på krämiga kryddiga fat och lite chokladkolatoner, men ganska veka bär. Smaken är blaskig, men i övrigt felfri. Provningens svagaste år.

1996 - bra år, perfekt mognade Cabernet Sauvignon-druvor. Doften bjuder på bär och finaste fatmarsipan, ceder, rotsaker, lakritsrot och tobak. Komplext och förtjusande. Vinet är mycket smakrikt, fylligt, livligt, en fullständigt komplett smak. Lysande gott och än bättre till maten! Tredje gången gillt i år för detta vin.

2004 - bra år. Den purunga doften innehåller smörkola, hallonsylt, kanel och gräddiga fat. Smakrikt fruktbombande, nästan syltig smak, fortfarande i sitt babyhull. Svårt att tro att det är samma vin som de tidigare.

Vinerna uppvisade en enorm variation och det var ibland svårt att tro att det var samma vin man drack, även inom ett årtionde. De tre sjuttiotalsårgångarna var till exempel mycket olika varandra. Efter provningen utsåg vi en vinnarårgång. Den perfekt mogna 1985an fick flest röster, men även 1979 och 1996 fick stora applådsalvor. Efter provningen högg vi in på helstekt lammstek och potatisgratäng vilket inte precis gjorde vinerna sämre. Detta är verkligen matviner och särskilt 1996an steg till nya höjder när den fick sällskap av rosmarinkryddat lamm.

Till efterrätt bjöds en söt kaka efter ett recept av världens bäste sommelier och till den drack vi inget mindre än en 1947 Château Caillou Crème de Tête, en ålderdomlig sauternes, ett vin som lätt tar platsen som årets äldsta vin för min del. Det enda som kommer i närheten är den 1957 Hungarovin Tokaji Essencia vi drack i våras. Denna sextioåring är vackert bärnstensfärgad och doftar nästan som en gammal tokayer: lite rökiga, oxiderade toner av bränt socker, bikupa, crème brûlée och nötter. Smaken är stor och komplex, rik och mogen, med massor av saffran och vanilj. Eftersmaken är lång och både oxiderad och söt. Vinet passade löjligt bra till den söta efterrättskakan. Total harmoni. Det syns inte så tydligt på bilden, men alldeles till höger om "1947" på den lilla övre etiketten står instruktionen "To be iced". Vi tog risken att avstå från isbitarna.

Efter detta friskade vi upp våra gommar med en magnumbutelj 1996 Jacquart Champagne Brut Mosaïque, en champagne som fortfarande är påtagligt ung. Doften var typisk med äpple, mandel, gräddkola och toast och smaken fruktig, uppfriskande rivig och lite vildsint. Den här champagnen kommer nog att stå sig ganska många år till, särskilt på magnumflaska.

Sedan var det dags för portvin och ost. Ostarna var diverse goda grönmögelvarianter och portvinet var en flaska 1983 Graham's Vintage Port. Vinet bjuder på en mycket ungdomlig doft av marsipan, bär, mint och några ovanligare toner av barkflisor och vademecum. Smaken är ganska kompakt och bärig; detta vin är fortfarande, trots sina tjugofyra år, bara barnet. Detta hindrade inte att det tillsammans med ostarna bjöd på sen kvällsnjutning.

Än var det inte slut; nu kom kaffe, konjak och cigarrer, både för att fullända scenografin från Röda rummet, och för att förtränga ångesten över den stundande "Night of the Evil Dishes". Själv tog jag mätt och belåten sista tåget hem till Stockholm.

The aftermath.

Tack för en värdig avslutning på vinåret 2007.

Superprestigechampagne

Ännu en provning på Systembolaget, säsongens sista, och denna gång med det subtila epitetet "Superprestigechampagne". Systemet har även en ordinär champagne-provning och en lite finare prestigechampagne-provning, så kvällens övning måste ju vara något alldeles extra. Provningen är blind och stegrande, vi börjar med "enklare" champagner och rör oss sakta mot giganterna. Stefan och Sara från vinkällarbutiken på Regeringsgatan ledsagar oss entusiastiskt genom de bubblande dryckerna.

Den första champagnen är gul, varken mer eller mindre. Ur glaset stiger en riktigt mogen doft med citrus, mogna röda äpplen, nybakad brioche, stenrök och vaniljsås. Efter en timmes luftning anfalls vinet av en påse smörkolor av märket Werthers Original som dominerar doften totalt. Smaken är frisk, mycket syrlig till och med - särskilt med tanke på mognaden i doften - mineraltät, ganska fyllig och lång. Vinet är bekant, jag har det på tungan, men lyckas inte få fram en gissning. Vinet är 1988 Veuve Clicquot Ponsardin Champagne Brut Vintage Rare (549 kr), en favorit, och här får man väldigt mycket mogen champagne för pengarna.

Nästa vin är också gult men med en ytterst subtila inslag av rosa. I doften finns mogna äpplen, blomblad, jord och knäckebröd. I munnen får vi en stor mousse med en rik, äpplig, saftig och syrlig smak. Även detta vin är mycket bra. Det visar sig vara N.V. André Clouet Champagne Cuvée 1911 (529 kr) som inte är från 1911 som man kan tro, utan har sitt namn därför att det tillverkas exakt 1911 flaskor av denna cuvée. 100% Pinot Noir.

Det tredje vinet är gult och bjuder på en mycket annorlunda doft: omogna krusbär, sälgpipa, päronklyftor, äppelcider och hyacinth. Smaken är bred, syrlig, med riktigt riviga syror som rensar gommen. Vinet bjuder på en i detta sällskap ganska udda blommig smak. Fortfarande ungt och omoget. Detta var N.V. Jacques Selosse Champagne Brut Initial (524 kr), en mycket egen champagne som degorgerats så sent som den 4 oktober i år enligt den informativa flasketiketten. 100% Chardonnay och minst 8 års flaskjäsning.

Det fjärde vinet är också gult rätt och slätt. Doften innehåller bröd, citronskal, vaniljsocker, rena sockerkakan, plus lite krita och rökighet - det luktar faktiskt nästan som en vit bourgogne! I smaken märks det att vi tagit ett kliv uppåt på skalan, en intensiv och rik smak med ettriga bubblor fyller gommen och syrorna dansar fram på tungan; en publik dryck med en gnutta restsötma i svansen. Vi är i hip-hop-landet, detta är flytande bling-bling: 2000 Louis Roederer Champagne Cristal Brut (1450 kr). Visst är det gott, men nja säger vi åt priset.

Det näst sista vinet - vi börjar ana storheter nu - är gult med guldgröna inslag. Doften - som är lite knuten - inleder med finstämda smöriga vaniljfat á la Bourgogne. Sedan kommer en diskret blandning av plommonsylt, sommaräng, kalkstenstrand och en avlägsen liten svettig strumpa i bakgrunden. Ljuvliga dofter (trots strumpan). I munnen formligen attackeras tungan av de många syrorna. Smaken är stor, mycket fräsch och fyllig, nästan skimrande och eftersmaken är mycket lång och rik. Detta är uppenbarligen något med mycket stor, men ännu oförlöst, potential. Det är 1996 Salon Champagne Brut Blanc de Blancs (1666 kr) i glaset och det ska bli mycket intressant att få smaka detta vin igen om några år (blinkblink, Thomas).

I sista glaset har vi en djupgul vätska, nästan som mässing. Doften är fantastisk: vita och gröna bär, nougat, lakritsrot, salt och mineraler, samt ett konglomerat av rökiga inslag, rostade hasselnötter, krut och rökt ål; en djup och komplex, på gränsen till animalisk doft. Smaken? Någon har beskrivit detta som "flytande taggtråd", lägg till ordet "gyllene" så är beskrivningen mitt i prick. Vilken energi! Vinet har en perfekt sammansättning och struktur, otroliga syror, en intensiv, nötig, livlig känsla med en smörig, mycket lång avslutning. Perfektion! Vilket vin är då denna gigant? Jo, 1996 Krug Champagne Brut (1750 kr). Detta är utan tvekan kvällens vinnarvin. Det är också den bästa champagne jag någonsin druckit, värd vartenda öre. Fullkomligt strålande! Krug använder sig av alla de tre champagne-druvorna: Chardonnay, Pinot Noir och Pinot Meunier, vilket uppenbarligen inte är en dum idé. Tack och lov lyckades jag lägga vantarna på några flaskor av detta vin, ett faktum som förgyller framtiden.

Efter provningen åt vi baguett och några bitar Langres-ost från Champagne, en ost som kompletterade de flesta vinerna mycket bra - det enda undantaget var den udda Selossen som skar sig en aning med osten. Allt som allt, en storartad provning och vi vandrade mycket nöjda och belåtna hemåt i decembermörkret.

Pizza i fint sällskap

Som bra pizzavin rekommenderas typiskt en chianti eller kanske något från Valpolicella. Inte så denna kväll; maten var visserligen pizza från Ciao Ciao, men vinerna var långt ifrån klassiska pizzaviner.

Innan vi hugger in på maten så svalkar vi gommmen med en champagne, närmare bestämt en 1999 Gosset Champagne Grand Millésimé (499 kr). Vi bjuds på dofter av nykokta äpplen som just blivit till äppelmos i kvarnen, gräddkola och en viss mogenhet som visar sig i form av jordkällarpotatis. Denna champagne har riviga bubblor och är mycket smakrik; äppelcider på gröna äpplen är den tydligaste associationen. Vinet har syror av stål och är mycket uppfriskande. I eftersmaken finns en något underlig, men inte störande ton av räkspad. Som så ofta när det gäller champagne smakar det mer och bättre när det våldsamma bubblandet har lagt sig. Vi måste börja dekantera även champagne!

Kvällens första "pizzavin" är 2002 Arnaldo-Caprai Sagrantino di Montefalco Collepiano (383 kr) från Montefalco i Umbrien. Vinet är gjort på den ovanliga druvan Sagrantino, en druva som var utrotningshotad för bara några decennier sedan. Arnaldo Caprai anses vara den främste producenten av denna druva och Collepiano ligger ca 18 månader på fransk ek.

Den ganska komplexa doften bjuder på bigarråer, färska örter, kryddnejlika, tryffel, läder, fattoner och ett päronkärnhus. Den goda medelfylliga smaken är måttligt sträv med en liten bitterhet i eftersmaken. Detta är ett uppfriskande matvin, med bra syror, och de svagheter som finns - smaken är lite kort för sin prisklass och vinet spretar en aning - märks inte till maten. 2002 var ett hopplöst år i Italien och detta får därför anses vara en lovvärd prestation för att komma från detta svåra år.

Nästa "pizzavin" är än maffigare, en flaska 2004 Braida Barbera d'Asti Ai Suma (550 kr). Braida är en av de stora, eller kanske till och med den största, av producenter när det gäller barberadruvan, och Ai Suma är deras flaggskepp. Vinet består till 100% av Barbera och har lagrats 12 månader på nya fat.

Det mycket mörka vinet har en tät mörkfruktig komplex doft av balsamvinägermarinerade bär, gräddiga fat, fin marsipan, en bukett rosor, köttbuljong, kakao, pepparkaksdeg och en avslutande attraktiv gummiton. Detta är en enastående stor doft som är svår att slita sig ifrån. Smaken är mycket fyllig, enormt smakrik, munfyllande och riktigt lång med en eldig avslutning (15,5%). Ai Suma är ett riktigt knockout-vin men smaken är idag inte lika komplex som doften. Här finns dock en stabil struktur med muskulösa sandiga tanniner som lovar gott inför framtiden. Det enda som kan oroa är den höga alkoholhalten. Kan den smälta in i vinet med mer tid? Hur som helst så är detta en superb Barbera d'Asti.

Efter maten trollas ytterligare en flaska champagne fram, en strålande flaska 1988 Veuve Clicquot Ponsardin Champagne Brut Vintage Rare. Denna gamla champagne har vi druckit förut och den är fantastiskt god även denna gång, trots att den sena timmen och de trötta gommarna betyder att detta eventuellt är ett fall av pärlor för svinen. Vi tar risken och dricker till sista droppen.

Allt som allt mycket goda viner, vår enda reservation är att man kan ifrågasätta om de två italienarna inte är lite väl dyra för vad de levererar. Men struntar man i priset så går det inte att förneka att de är utmärkta till pizzan.

Côte-Rôtie-middag, del 3

Tredje delen av denna följetong om Côte-Rôtie-middagen är ett uppsamlingsheat för de viner som dracks lite här och där under middagen.

Som välkomstdrink bjöds vi på champagne, närmare bestämt 1998 Nicolas Feuillatte Champagne Brut Blanc de Blancs (286 kr). Doften var brödig, fruktig och fräsch, med en nybakad rabarberpaj i glaset. Den mogna, krämiga och balanserade smaken bjöd på päronmust och lite sherrytoner. Det här var mycket champagne för pengarna.

Det första vinet till bords, som dracks som en slags förrätt, blev ett vitt vin från norra Rhône, en Condrieu vid namn 2005 Domaine Stephane Montez Condrieu Les Grandes Chaillées (305 kr). Doften visar upp persika, violer, jasmin, muskot och en vicks blå i bakgrunden. I den ganska mjuka smaken hittar vi frukt, fat och asiatiska kryddor. Eftersmaken är medellång med en liten eldighet. Detta vin har en typisk och mycket bra viognier-karaktär, men saknar lite bett syrorna (vilket i och för sig kan ha berott på att vinet inte riktigt hann kylas ner till en lämplig serveringstemperatur innan vi slök det).

Som reservvin till Côte-Rôtierna fanns en 2003 Gemtree Vineyards Shiraz Obsidian (291 kr) från McLaren Vale i södra Australien redo, en Shiraz kan ju ersätta en Syrah. Nu behövdes inget reservvin, alla Rhône-viner var vid god vigör, men vi drack upp det ändå; vinet fanns ju där.

En intensiv doft av mörka bär, krämig fatvanilj, hallonsylt, choklad, gummi och en stor gräddig jordgubbstårta stiger ur glaset. Vinet är ungt, ganska strävt, eldigt, mycket fylligt och har en nästan söt smak (det är ett torrt rött vin, men jämfört med de närvarande Rhône-vinerna så drar det här iväg åt port-hållet). En eldig lång eftersmak följer.

Ett kraftfullt och gott vin, men detta är ett typiskt exempel på en australisk shiraz som delar tyckarna i två läger: älska eller hata. Själv dricker jag gärna ett glas av detta, men knappast en hel flaska, och inte gärna till mat. Där är Syrah från Rhône helt klart att föredra (och innan den rasande brevstormen begraver mig: därmed inte sagt att det inte finns ett stort antal Shiraz-viner från Australien som passar alldeles utmärkt till mat).

Delamotte Cuvée Operakällaren Blanc de Blancs

Vi drack för någon vecka sedan en flaska Delamotte Cuvée Operakällaren Blanc de Blancs (289 kr) eller "Champagne OK" som det också står på flaskan. Denna champagne är gjord på en blandning av Chardonnay-druvor från byarna Le Mesnil, Avize och Oger och innehåller bland annat druvor som blir över de år man låter bli att tillverka kult-champagnen Salon. Det verkar dock inte som om vår flaska hade mycket gemensamt med Salon.

Doften hade vi ganska roligt åt: först fuktig halm, eller mer precist, "det man hittar när man grävt sig djupast in i en väljäst höskulle en mörk höstnatt: The Heart of Darkness". Sedan hittade vi även surpäron, lök, animaliskt fett och något som en person i sällskapet (som vill förbli anonym) beskrev som "laktosintolerant katt". I den friska, torra och ganska riviga smaken fanns dessutom en hel flaska Pommac.

Ja, tänk vilken variation Chardonnay-druvan kan uppvisa när den vinifieras i Champagne.

Det kan ju faktiskt ha hänt något med den här flaskan, för andra recensenter har mer normala beskrivningar av detta vin (brödig, äpplig, lite jästig, osv). Vinet måste också ha varit lite bättre än vad anteckningarna så här i efterhand antyder, för flaskan tog slut; det blev inte en droppe kvar.

Sauvignon Blanc från Peninsula Ridge

Så var det dags att dricka upp en del av Görans kanadensiska fångst. Dryckerna var fyra Sauvignon Blanc-viner från Peninsula Ridge, Niagara Peninsula, Ontario. Det första av de provade vinerna var gjort på en blandning av Sauvignon Blanc-druvor från flera olika vingårdar; de tre följande var viner från specifika vingårdar, alla från året 2006, en slags horisontalprovning alltså. Priserna ligger i intervallet $16-19 kanadensiska dollar, vilket motsvarar ca 100-125 kr.

(alla bilder på kalla vitvinsflaskor blir väldigt immiga denna sommar)

2006 Peninsula Ridge Estates Sauvignon Blanc
Doftar typisk Sauvignon Blanc: krusbär, vita vinbär, passionsfrukt, lite bränt gummi och, efter en halvtimma i glasen, en dust av kattpiss ("fläder" hävdar de pryda i sällskapet). Smaken bjuder förutom ovanstående aromer dessutom på grönt äpple och en mycket frisk ungdomlig syra. Ett gott men ganska vildsint och lite spretigt vin.

2006 Peninsula Ridge Estates Sauvignon Blanc A J Lepp Vineyards
A.J. Lepp doftar också Sauvignon Blanc men med en annan tyngdpunkt; en doft av jordgubbar med mynta har smugit sig in, inte helt olikt en Asti Spumante faktiskt. Smaken är bredare, kryddigare och fylligare än i det första vinet men fortfarande friskt. Detta är också ett mer balanserat vin. Mycket gott.

2006 Peninsula Ridge Estates Sauvignon Blanc McNally Vineyards
McNally är lik A.J. Lepp men med mer blommighet i doften och med en lite lättare smak som bjuder på honung i eftersmaken. En femininare Sauvignon Blanc, också denna mycket bra.

2006 Peninsula Ridge Estates Sauvignon Blanc Wismer Vineyards
Wismer är ännu lättare än McNally och har mindre frukt i smaken. Det står sig inte riktigt i jämförelsen med de två andra vingårdsvinerna.

Min favorit var A.J. Lepp, tätt följt av McNally. Dessa viner är väl värda sin dryga hundralapp och står sig bra i konkurrensen med Nya Zeeländska Sauvignon Blanc-viner i samma prisklass (Stoneleigh Sauvignon Blanc är ett bra exempel på ett jämförbart vin). Vinerna passade förvånansvärt bra till den pasta med enkel tomatsås (med basilika och vitlök) som de dracks till. Det blev en helt harmonisk mat-och-vin-kombination.

Efter provningen kom en flaska champagne fram, en 1999 Vilmart Champagne Coeur de Cuvée (589 kr). Ur de bubblande glasen kommer en oerhört tydlig doft av hemkokt smörkola, Tarte Tatin (innan efterrätten kommit på bordet), bröddeg och dadlar. Smaken är fyllig, smörig och nötig med inslag av mogen äppeljuice.

Egentligen hade vi öppnat en flaska 2004 Joostenberg Chenin Blanc Noble Late Harvest till efterrätten, en Tatin-kaka med hasselnötsbotten, men det visade sig att champagnen var minst lika god, om inte godare, till denna kaka. Champagnens dofter och smaker verkade nästan härma kakans nötter och smörkokta äpplen; kombinationen blev överraskande bra.

Lärdom: underskatta inte champagnens potential som efterrättsdryck!

Tema 1996

Det finns för tillfället några äldre årgångar att köpa på Systembolaget. Vi samlade ihop några av dessa viner, två champagner och en chablis av årgång 1996, en mycket bra årgång både för champagne och chablis, till en middag för att prova på lite mognare viner.

Den första champagnen var 1996 R. L. Legras Champagne Cuvée St. Vincent Blanc de Blancs Grand Cru (475 kr), en Blanc de Blancs, gjord på enbart Chardonnay. I glaset är vinet småbubbligt och det doftar av smörat rostat bröd, äppelmos, lite citrus, en ärketypisk champagnedoft som börjar dra sig så smått åt det mogna smulpajshållet. Smaken är fruktig och fyllig med en mycket pigg äppelsyra, allt sitter ihop, och smaken stannar länge i munnen. Vinet känns trots åldern ännu ganska ungt och den höga kvalitén borgar för ett vin med god lagringspotential.

Nästa champagne till rakning var 1996 Juillet-Lallement Champagne Special Club (359 kr), en blandning av 60% Chardonnay och 40% Pinot Noir. Bubblorna är mycket stora och här märks åldern mycket tydligare än i föregående champagne. En mycket angenäm sherryton dominerar i förgrunden; bakom den hittar vi jordärtskocka, jordkällaräpplen, valnötter, mycket tydliga katrinplommon och lite choklad. En mogen, fyllig smak, även den med en hel del sherry. Även denna champagne är mycket god, men det här vinet känns färdiglagrat; jag vet inte om det skulle ge så mycket mer med fler år i källaren.

Därefter dricker vi en gammal chablis: 1996 Jean Dauvissat Chablis Premier Cru Cuvée Centenaire (338 kr), en cuvée blandad från Dauvissats premier cru-gårdar för att fira producentens hundrårsjubiléum. Den lite plastiga etiketten leder inte precis in tankarna på ett gammalt fint chablis-vin, men ytan är inte allt. Färgen är djupt gul. Ur glaset kommer en rik, öppen doft med smörkola, lemon curd, gröna örter och stjärnanis. Vinet är helt moget, kryddigt och harmoniskt med en lång eftersmak, först med en krispig äppelsyrlig komponent, följt av en kvardröjande sötsmörig smak. Det påminner om en mogen vit bourgogne (vilket det ju rent tekniskt också är). Mycket gott.

Till vinerna började vi med några hors d'oeuvre på hummer, jordärtskocka och fiskrom. Därefter smörstekt bergtunga (vet ni vad sjötunga kostar nuförtiden?), kokt sparris och färskpotatis och en mycket god handjagad hollandaise från Östermalmshallen. Chablin är som gjord för denna mat.

Efter maten drack vi 2004 Joostenberg Chenin Blanc Noble Late Harvest (104 kr för en halva), en söt sydafrikan från Paarl. Vinet är orangefärgat och doftar nötter, mogen ananas, torkad aprikos och bränt socker med en tydlig botrytiskaraktär. Gott och inte dyrt. Flaskan är full full med vinkristaller och dekantering rekommenderas. Vinet serverades till en Tarte Tatin på äpplen med hasselnötsbotten.

Châteauneuf-du-Pape-middag

Châteauneuf-du-Pape var huvudtemat när Johan bjöd på storstilad middag här om dagen. Men där bjöds inte enbart viner från södra Rhône: vi inledde med en champagne, R de Ruinart (329 kr), en äpplig, lite brödig och frisk champagne (bristen på anteckningar hindrar mig från att säga mer). Efter denna lovande aperitif tog vi itu med kvällens huvudsak, det tre CdP:erna. Först ut var en ungdom:

2004 Clos Saint Jean Châteauneuf-du-Pape Deus-Ex Machina (599 kr). En stor, förförisk, gräddig doft av bigarråer och björnbär kryddad med en komplex blandning av granbarr, pepparmynta, choklad, charkuterier och någon sopp (svamp alltså). Den koncentrerade smaken har gomklistrande sandiga tanniner ("tungan i ett timglas"), mycket bra syror och en enastående kryddig längd. Modernt, storartat, men ännu mycket ungt.

2001 Domaine Giraud Châteauneuf-du-Pape Les Gallimardes (349 kr). Även här har vi en komplex, men ganska annorlunda doft: icke-svarta vinbär, stall, lakritspastill, blomparfymer och en bränd, balsamisk ton som drar iväg med vinet till syditalien. Den fortfarande sträva smaken visar även den upp en rik bukett: mer vinbär, svamp, (jästa) körsbär, kardemumma, grönkålssoppa och curry. Inte att leka med. Detta är ett vin som splittrar kritikerna (79p i Wine Spectator, 93p av Parker) och det är lätt att förstå varför när man läser ovanstående. Utmärkt till maten.

1998 Château La Nerthe Châteauneuf-du-Pape Cuvée des Cadettes (695 kr). Åldringen i gänget visar, som sig bör, upp mognadstoner: integrerade gräddkolor från faten i den tobakskryddade, lite nedtonade björnbärsfrukten. Här finns också kaffe (latte, närmare bestämt), körsbär och några strån av rosmarin. Vinet är moget, mycket balanserat, kryddigt och långt. Mycket bra för sig och ännu bättre till maten. Enligt min mening kvällens bästa vin, men bara med en hårsmån.

Till dessa viner serverades en gräddig svamppasta och alla tre klarade sig utmärkt som matviner, även om ungdomen Deus-Ex Machina trivdes allra bäst i ensam majestät. Vinerna har som sagt samma ursprung, men är ändå väldigt olika: Deus-Ex Machina är ännu ung och oskuldsfull, men redan imponerande kraftfull (Luke, nickade vi samstämmigt), Les Gallimardes är eldfängt komplex och lite farlig i smaken (Anakin, förstås), och Cuvée des Cadettes är mogen, vis och god (Obi-Wan, analogin fulländad). Châteauneuf-du-Pape har sannerligen ett brett register att visa upp.

Efter middagen blev det portvin med tillhörande nöt- och chokladkaka: 2003 Quinta do Noval Porto Vintage (287 kr för en liten en). Det här är naturligtvis ett grovt barnarov, men jösses vad gott det är redan nu: en stråle av mintiga bär dominerar, men en hel palett av nötiga smaker och dofter vill också vara med: pistagenötter, marsipan och hasselnötsmaräng. Till detta kommer körsbär, blåbärssoppa och karamell. Sött, extremfylligt, helt outvecklat och löjligt gott. Nu gäller det bara att hålla sig i tjugo år för att få smaka på den mogna varianten av detta vin.

Som avslutning kom ett udda vin fram ur gömmorna, en 2003 Jacques Tissot Poulsard Arbois (129 kr) från Jura i östra Frankrike. En ovanlig men trevlig doft av mogen bourgogne (jordgubbarna fanns där de skulle), örter, ett stänk Campari och "sju sorters kakor" (anteckningarna börjar bli kryptiska här). Vinet är tungkrullande torrt, nära på vermouth, och att dricka detta vin framåt småtimmarna, direkt efter en bägare med höjden av sötma, dvs purung vintage port, gör vinet än torrare. Lite orättvist. Men serverat riktigt kallt, efter ett dagsverke under brännande sol på något brant sluttande sädesfält i Jura sitter en flaska säkert finfint.