Sexiga viner i dystert februari

Dags att avhandla några av de viner som passerat under den första halvan av februari. Först 2005 Torbreck Shiraz The Struie (399 kr), ett av den australiska super-producenten Torbrecks billigaste viner. Det mörka, kompakta vinet har en typisk, men inte överdriven nya-världen-doft med björnbär, blåbär, vitpeppar, blomster, vaniljglass och mjuk pepparkaka. Smaken är mycket förförisk, sofistikerat finbärig, med en gnutta blåbärsglass och några tjärtoner, alltihop sammanvävt med en lyftande lätthet som imponerar. Det fint balanserade vinet slinker sammetslent ner; här finns inte särdeles mycket syra, men det finns ändå precis lagom för att vinet ska leva upp till epitetet sexigt sängkammarvin. En fin ton av mörk choklad i eftersmaken förhöjer helheten ytterligare. Detta är en riktigt läcker Shiraz. Kanske kan detta vin t.o.m. kvala in kategorin silkigt, porrigt och dekandent?

Följande tre viner dracks vid en middag för någon helg sedan där huvudrätten var en Bouef Bourgignon. Fördrink och kockvin var 1999 Roger Pouillon et Fils Champagne Le Millesime Grand Cru (448 kr) En typisk mognande champagne som doftar höstäpplen, gula päron och kandisocker med några sherrytoner på toppen. Slinker ned lika lätt som det ska och får klart godkänt.
Till grytan dricker vi morkullans unga skogsdrottning 2006 Domaine de la Mordorée Châteauneuf-du-Pape Cuvée de la Reine des Bois (509 kr). För att vara en CdP är detta vin mycket mörkt och tätt. I näsan får vi en stor doft av körsbär (kirsch), sandelträ, mandelmassa, läder, kaffe, torkade blommor och örtgrönt. Efter ett stund i glaset ökar inslaget av kryddiga buljongtoner. I munnen smakar vinet purungt. Det har en mycket fyllig, stor, munfyllande smak, rejält med tanniner, men de ger med sig till maten. Den intensiva mellansmaken rinner som en lavaflod genom munnen och hela paketet avslutas av lång, kryddig, lite eldig eftersmak. Mycket gott, men kanske något monotont jämfört med fägringarna som utlovas av doften. Låt detta vin ligga i några år till för de riktigt stora upplevelserna; De la Reine des Bois kommer att ha mycket mer att ge när hon blivit en mogen dam.

Som avslutning dricker vi en Chenin Blanc från en av Loires bättre producenter, 2005 Domaine des Baumard Coteaux du Layon Cuvée Le Paon (275 kr). Vi bjuds på en rik doft av solmogna bär, honung, aprikos och andra tropiska frukter. Smaken är underbart krämig, fyllig, djup, med bra balans; sött, men inte för sött. Le Paon ligger kvar lääänge i munnen. Det här vinet klara sig utmärkt utan efterrätt; det är efterrätten.

Sen dök Alla hjärtans dag helt plötsligt upp och mer vin behövdes. Till hummerpaté drack vi 1995 Henriot Champagne Brut Millésimé RD (602 kr). Champagnen, som innehåller ungefär lika delar Chardonnay och Pinot Noir, är vackert gyllengul och har en tjusig, komplex doft av mogna äpplen, nötkola, rostat bröd, lite hö och en gnutta rökt korv. Smaken är moget avrundad, krämigt tuggbar men ändå mycket läskande. Vinet växer under kvällen och drar iväg mer och mer åt den läckra knäckighet som är så typiskt för mogna champagner. En fortfarande pigg syra ser till att balansera upp de murrigare mognadstonerna. En fullträff.

Till vitlökssmorda lammkotletter serverades (ännu) en ung Châteauneuf-du-Pape, 2006 Domaine Pierre Usseglio & Fils Châteauneuf-du-Pape (339 kr). Doften är dominerad av en kraftig ton av tapenad, någon har spillt en hel burk av olivröran i karaffen. Frukten är murrigt mörkröd, faten fint integrerade. Vi hittar även torkade örter, blommor och lite jord i den ungdomliga doften. I munnet är vinet härligt balanserat, med läskande friskhet och ett bra bett. Röd frukt och lakrits blandas samman i en ung, men redan helt drickbar smak med bra längd. Ibland störs dock helheten av en småbitter, lite träig bismak, men det är en liten skavank i det hela. I övrigt är det en typisk ung CdP-njutning att dricka det vin. Vi får snart förpassa detta nöje till listan över förbjudna njutningar om vi någonsin ska få uppleva några mogna CdP från källaren; de är ju så goda att dricka i sin ungdom.

Finfint från Italien

Vi inleder 2009 års vinäventyr genom att dricka några högflygande italienare hemma hos J&K. Lammfilé och svamprisotto kompletterad med en mycket god syrlig kanelkryddad sallad är vad vi förtär till vinerna.

Men först champagnerna, två stycken denna gång. André Clouet Cuvée 1911 (529 kr), som levereras i en mycket speciell bastskrud, är en blandning av tre årgångar, dock inte 1911 som man kan tro, utan hälften från det lysande året 1996, resten från 1995 och 1997. Druvorna - enbart Pinot Noir - kommer från Clouets bästa vingårdar i Bouzy. Vi provar: den finbubbliga champagnen bjuder på en fint mogen doft av gula jordkällaräpplen, kandisocker och lite nougat. Vinet är balanserat, runt, läskande, långt och mycket gott. En väldigt trevlig champagne, en positiv överraskning.

Nästa champagne-flaska är en 1998 Veuve Clicquot Ponsardin Brut Vintage Reserve (459 kr) som inehåller alla de tre champagne-druvorna: Chardonnay, Pinot Meunier och Pinot Noir. Doft: äppelpaj, brödighet och uppiggande citrustoner. Smaken är mycket frisk med bra riv och med än mer citrus. Helt annorlunda jämfört med Clouet, men i stort sett lika bra. Passade finfint även till den söta efterrätten. Det är slående hur mycket den upplevda mognaden skiljer mellan dessa två viner; Veuve Clicquot 1998an känns betydligt yngre än Clouet trots att det skiljer väldigt lite mellan årgångarna.

Först ut av rödvinerna var 2002 Tua Rita Redigaffi (1266 kr) som redan provats entusiastiskt av många i den svenska vinbloggosfären. Om det inte vore för dessa hurrarop hade vi nog varit skeptiska till ett italienskt Merlot-vin från från det minst sagt mediokra året 2002. Men nu måsta vi ju prova. Ur glaset kommer en dov, koncentrerad doft av mörka körsbär och plommon, läder, jord, tjärtoner, lyxiga ekfat, något som påminner om thai-basilika, och en mycket fin sötlakrits; dessutom några berikande animaliska inslag. Storslaget och lyxigt! Smaken är stor, bred och magnifikt munfyllande. Tanninerna är sammetslena och helt integrerade i den förföriska smaken som har en lång kaffekryddad avslutning. Imponerande, men - det ska erkännas - de många lovorden till detta vin hade nog fått mig att förvänta mig ännu mer. Men för en italiensk Merlot från 2002 är detta naturligtvis med beröm godkänt. Bortskämd, moi?

2002 Dal Forno Romano Valpolicella Superiore Vigneto Monte Lodoletta (692 kr) består till största delen av Corvina, men har också druvorna Rondinella, Croatina och Oseleta i sig. Detta är ett "billigare" vin från Dal Forno Romano, alltså inte deras svindyra amarone. När det gäller vin från denna producent, Venetos främsta, sänker det dock inte våra förväntningar särskilt mycket. Till glaset: en kraftig och lite udda doft av barrskog, skaldjur i dill, mörk choklad, bittermandel och grillat kött når näsan. Den är svår för vissa, domen lyder "Body Shop", men de som kommer undan denna association finner doften angenäm, annorlunda och intressant. Smaken är till till en början mördande sträv, men tanninerna ger med sig när maten kommer fram. Munnen fylls med massor med urtjusig lakrits inlindad i mörk frukt; vinet har en hög fin matvänlig syra och mycket bra längd. För några blir det dock bara en "kallsup i skumbadet".

2001 Gaja Brunello di Montalcino Sugarille (775 kr) är - vilket framgår tydligt av vinets namn - Gajas inkarnation av Brunello di Montalcino. Vinet har inte hunnit få mycket luft och är lite slutet, men vi anar bland annat en gummiverkstad med oljefläckar på golvet, fin vinbärsfrukt och träkryddor. Det här lovar mer, men tyvärr är vinet uppdrucket innan det hinner blomma ut i fler doftnyanser. Smaken är mycket sträv, men stor, fin, rik, bred, livlig med underbara syror. Den är lång, intensiv med en lysande fin kryddig eftersmak (med lite ventilgummi i). En fantastiskt fin smak, kvällens bästa i min mening, och med några år till i källaren, eller fler timmar i karaffen, så blir detta förmodligen ett än mer strålande vin. Kan Gaja göra fel över huvudtaget?

2004 Tenuta San Guido Bolgheri Sassicaia (795 kr), kvällens andra super-toskanare, består av 85% Cabernet Sauvignon och 15% Cabernet Franc. Lagras 24 månader på franska ekfat, varav en tredjedel nya. Detta skulle egentligen ha varit en flaska 2001 Sassicaia, men då den inte kunde hittas hos ägaren, fick denna flaska agera stand-in. Vi häller upp: en något sluten doft bjuder på massor med ekfat, söt gräddkola à la "Rollo", tjock köttbuljong och dämpad röd frukt. Smaken är glödande intensiv, mycket lovande, men ännu helt fatdominerad och inte ens flera timmar i glaset lyckas skaka liv i vinet, som, inte överraskande, befinner sig djupt inne i en mörk fatbeklädd tunnel.

Till efterrätten kommer en halvflaska sött fram, 2001 Domaine Cauhapé Jurançon Quintessence du Petit Manseng (589 kr), ett för mig tidigare obekant vin från Jurançon. Alldeles nyöppnat ligger en limton och lurar över vinet, men den lättar snabbt och istället uppenbarar sig en klar och frisk doft av ananas och stenfrukter. Smaken är intensiv, med en härlig syrlig ananas och storartad kola; fylligt, syrlig och sött på en gång. Inte särskilt komplext, men rent och klart. Smaken är avgjort större än doften. Mycket gott. Vinet känns ännu ungt och kommer säkert att utvecklas i decennier framöver.

Sammantaget kan man säga att Redigaffi är det bästa "drinkvinet" och Sugarille det bästa matvinet (det var gudabenådat gott till lamm och risotto), även om Dal Forno sannerligen inte heller gick av för hackor till maten. Sassicaia får slicka såren och begära revanch efter några år till i källaren.

Drucket i januari

För att inte vi inte ska hamna i samma träsk av obloggade viner ännu en gång skriver vi ned några kortfattade intryck av det vi druckit efter nyår.

Vi öppnade en flaska 2004 Domaine Santa Duc Gigondas Prestige des Hautes Garrigues (279 kr) på inrådan av någon på Cellartracker som tyckte detta började bli drickfärdigt. Icke! Vinet var - även efter fler timmars luftning - slutet, snipigt och träigt. Visst finns här massor med mörk frukt men den är ännu begravd i trä och tanniner. Här finns ett löfte om ett bra vin, men det lär dröja några år till innan löftet infrias.

2006 Vincent Bouzereau Meursault (249 kr). Denna vita bourgogne köptes i panik - ja, det var livsnödvändigt med vit bourgogne, och det var bråttom - på ett mindre välsorterat Systembolag som inte hade mer än just denna flaska att erbjuda i prisklassen. Det visar sig vara en typisk Meursault med fin doft, bra blandning av vit frukt, blomster och fat. Smaken är frisk och läskande, men i eftersmaken finns en tvålig ton som drar ned helhetsintrycket. Godkänd, inte mer. Det är inte ett vin vi skulle köpa igen.

Vi har hunnit igenom några flaskor 2005 Domaine Léon Barral Faugères (177 kr) vid det här laget och det är lika givande varje gång. Det här ett eget, friskt, fruktigt, komplext, glatt och lite bonnigt vin som är ett fynd för sitt pris. Observera att det dock kräver några timmars luft innan det kommer till sin rätt. I början kan det vara ganska funkigt och slutet, men det blommar upp med tid i karaffen. Rekommenderas starkt.

Vi öppnade också en flaska 2004 Catherine et Claude Maréchal Pommard La Chanière (292 kr) - något för tidigt, vi vet - men vi hörde några oroande rapporter om att 2002an inte längre riktigt var upp to scratch. (Vi har druckit upp våra 2002or, så vi kunde inte prova själva). Ingen fara med 2004an dock: tjusiga pinotkryddor, fin jordgubbs- och hallonfrukt, blandade örtkryddor, trollska skogsdofter och animaliska buljongtoner, "precis som en bourgogne ska va." Vinet är mycket läskande, med utmärkt, nästan citrustonad syra; lätt men med bra kropp, bra längd, med en bittersyrlig druvkärneton i svansen. Utmärkt till de stekta ankbrösten. Kvällens sista glas var bäst. Det här är ett utmärkt vin redan idag och har säkert flera år av utveckling framför sig.

Vi gallrar lite i den knökfulla källaren och eftersom vi har fått lite fördomar mot spanska viner efter en hel del besvikelser på sista tiden, så fastnar en flaska 2003 Bodegas Emilio Moro Ribera del Duero Malleolus (286 kr) i gallringsnätet. Denna Tempranillo bjuder på tät mörk frukt, plommon och körsbär, mineraler, ekfat och en gnutta granbarr; alltihop börjar smälta samman på snyggt sätt. Smaken är fyllig och rik med bra balans och friskhet. Eftersmaken är lång och intensiv, men här hittar vi också det enda att klaga på: mineraliteten slår över i en lite oljig sojaton som jag inte riktigt gillar. Detta är dock en detalj, detta är den bästa spanjor vi druckit på länge. Dagen efter är vinet ännu bättre. En positiv överraskning.

Summering av 2008

Sent om sider så är det dags att summera vinåret 2008 för min del. Det har varit ett mycket bra år med många storslagna middagar och provningar. Vi tacklade av olika skäl av lite framåt hösten så det mest intressanta dracks detta år före sommaren. Som vanligt så är det hela vinupplevelsen som räknas: tillfälle, sällskap, provning eller middag, x-faktor och annat, allt spelar roll för helheten. Vi utesluter för den skull inte provningsviner. Har ett vin lyckats uppbåda en stor vinupplevelse trots handikappet av att vara inspärrad i ett ISO-glas så är det väl värt en plats i solen.

Bästa bubbel. Visst finns det konkurrenter i denna kamp, men ett vin står ut så klart att jag inte behöver nämna de övriga: 1990 Salon Champagne Brut Blanc de Blancs. Det som sitter kvar i minnet är den perfekta mognaden, elegansen, moussen och det storstilade helhetsintryck alla dessa aspekter bidrog till att skapa.

Bästa vita. Nu blir jag tråkig, för detsamma gäller det bästa vita jag drack under 2008. Konkurrenterna finns där, men 2004 Giaconda Chardonnay överglänsde dem så tydligt att de övriga bleknar i minnet. Underbara dofter, en fascinerande komplexitet och rikedom, smak och munkänsla från himlen, allt detta samtidigt som vinet var ett under av balans. Ett av de bästa vitviner jag någonsin fått nöjet att dricka, och detta var på samma Mordor-middag som ovanstående vinnar-champagne dessutom. Det verkar som om vi brände allt krut på en middag i våras.

Bästa röda. I denna kategori finns det lite mer konkurrens. Vid samma middag som de två tidigare vinnarna drack vi en skräckinjagande flaska 2000 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée da Capo, ett fantastiskt vin som länge såg ut att knipa guldmedaljen i år. Ännu en kandidat var 2002 Penfolds Cabernet Sauvignon Bin 707, den bästa oblandade Cabernet Sauvignon vi hittills stött på. 2005 Domaine la Barroche Châteauneuf-du-Pape Cuvée Pure är också en mycket värdig contender som inte vill bli bortglömd.

Under årets sista månad anslöt en hel parad med berömda aristokrater från en och samma provning utan tyglar: 2004 Domaine de la Romanée-Conti Grands-Echezeaux, 2001 Pétrus, 1998 Tenuta dell'Ornellaia Masseto och 1995 Château Latour som alla var klart lysande stjärnor på himlavalvet trots sina ISO-tvångströjor.

Klarast av dem alla lös dock Manfred Krankls 2005 Sine Qua Non Syrah Atlantis Fe203 1b. Detta mästerverk till vin är den bästa Syrah jag någonsin druckit, alla stora Rhône-viner till trots. Intensitet, komplexitet, lätthet och tyngd, längd och bredd, finess och kraft, platonsk ideal-Syrah, etc, etc. Ingen beskrivning gör detta vin rättvisa, det måste upplevas. Sök upp det och drick det!

Vid förra årets summering upptäckte vi att vi hade en rejäl slagsida i källaren, väldigt mycket var franskt, närmare bestämt varannan flaska. Inget fel med det, men Italien kändes helt klart underrepresenterat med sina 13% och vi lovade dyrt och heligt att öka på den italienska andelen. Har vi lyckats? Jajamensan, Cellartracker meddelar att vi nu har 18% italienare i skåpen. Fransmännen har visserligen ökat sin ledning till 55%, men det kan vi ta; det finns mycket gott vin i de procenten.

Kort nyårsnotis

En kort notis om nyårsvinerna 2008. Som kockvin och fördrink bjöds 2006 Kullabygdens Vingård Silex Nangijala. Det är kanske ingen överraskning att ingen lyckades pricka in detta vin blint. Vinet är nämligen svenskt och druvan är Solaris, en korsning av "druvsorten Merzling (som i sin tur är en korsning av Seyve-villard 5276 med korsningen Riesling x Pinot Gris) med Gm 6493 (som i sin tur är en korsning Saperavi Severnyi x Muscat Ottonel)". Solaris är en hybriddruva framtagen för svala klimat, som t.ex. Klagshamn i Skåne. Vinet doftar av liljekonvalj, citrusfrukt och lite äpple. Den fräscha smaken har en fin, lite bitter, syrlighet av grapefrukt. Ett felfritt, läskande vin. Dessa blygsamma ord får anses vara lovord i sammanhanget: med tanke på att i stort sett allt annat svenskt vin vi smakat har befunnit sig snäppet ovan jäst grispiss så är Silex Nangijala en sensation. Det finns ännu hopp för svenska viner.


Till förrätten, jordärtkockspure med serranoskinka, drack vi 1997 Jacquesson & Fils Champagne Avize Grand Cru, en riktigt fin champagne med tjusiga brödtoner, begynnande mognad, fin munkänsla och en lätt friskhet. Mycket bra! Denna 1997:a känns dessutom mer mogen än de 1996:or vi provat.

Huvudrätten, en vedklabbe finaste oxfilé med balsampotatis och örtagårdssås, ackompanjerades av 2004 Waterford The Jem. Vinbär, nässlor, ogräs, cederträ, lite tjärtoner, en ung, pigg, kraftfull, ursnygg bordeauxkopia. Ett av Sydafrikas bästa viner och det här vinet har många år av glädje kvar att ge. Sedan kom nästa vin som var omöjligt att gissa; det är ungefär lika osannolikt som ett svenskt gott vin: 2002 Ridgepoint Wines Nebbiolo. Jo, en kanadensisk Nebbiolo. När druvan väl hade avslöjats så gick det faktiskt att skönja druvkaraktären, men vinet var fortfarande rejält fatigt och jag fick en efterhängsen rå svampton i näsan som jag inte lyckades skaka av mig. Den störde dock inte övriga middagsgäster som uppskattade sin första kanadensiska Nebbiolo. Påfyllnadsvin blev 2004 Buitenverwachting Christine, vilket uppträdde nästan som en lättare miniversion av The Jem. Likheterna var slående, samtidigt som skillnaden i kraft och finess naturligtvis var stor.

Till årets godaste franska chokladtårta (tack G&G) drack vi mer kanadensiskt, nämligen icewine: 2002 Château des Charmes Riesling Icewine Paul Bosc Estate Vineyard.
Det här är en vinklass där Kanada lätt kan tvävla internationellt. Liksom i stort sett alla kanadensiska isviner vi har provar var detta förträffligt; riktigt, riktigt bra.

Fulchampagnen till tolvslaget blev en Launois Pere et Fils Champagne "Cuvée Reserve" Brut Blanc de Blancs Grand Cru. Avståndet till Jacquesson-97:an var stort, men det spelade mindre roll vid denna tidpunkt.

Lataste vinbloggningen i världen

Senfärdighet har blivit denna bloggs signum. Det blev extra påtagligt nu när jag tänkte sammanfatta mitt eget vinår 2008. Hur kan jag sammanfatta när jag har så mycket kvar att skriva om? Jag tar därför till ett lumpet trick, det latast möjliga sättet att hinna ifatt med bloggandet. Jag dumpar Cellartrackers consumed-rapport av de obloggade vinerna rakt in i blogginlägget! Underbart tidsbesparande! Visserligen blir det bara viner som druckits ur egen källare och en del provningar kommer inte med, men det får det vara värt. Jag har orkat lägga till några kortare omdömen här och där, annars vore detta en ganska meningslös övning. Ordningen är bakvänd, men jag är för lat för att rätta till t.o.m det.

Författaren.

			2006 Olivier Leflaive Bourgogne Cuvée Margot En enkel men förvånansvärt trevlig bougogne. Lovande när det gäller 2006 i Bourgogne.
			2006 Tenuta dell'Ornellaia Le Volte Toscana IGT Det "minsta" vinet i Ormellaia-familjen. Fruktigt och fint. 2006 verkar bli finfint även i Italien.
			1998 Graham Porto Vintage Quinta dos Malvedos Nja. Mest katrinplommon och russin.
			1997 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva "Ujuj, här blir det bettskena i natt!" Fortafarnde väl okynnigt.
			1996 Billecart-Salmon Champagne Cuvée Nicolas-Francois Mycket fin, mognande, nötig, frisk, brödig champagne.
			2004 Produttori del Barbaresco Barbaresco Mycket prisvärd barbaresco i den gamla skolan. Rosor, tranbär, asfalt, buljong, kännbara tanniner och knockout-syra, grapefrukt i eftersmaken. Lägg undan.
			2004 Vergelegen Cabernet Sauvignon Livligt, bärigt men med viss komplexitet, bra CS.
			2002 Weingut Willi Bründlmayer Riesling Heiligenstein Lyra Wow! Storartat! Riesling av högsta kvalitet, drickmogen.
			2004 Buitenverwachting Christine Förvånansvärt trevlig sydafrikansk bourdeau-kopia för inga pengar alls.
			2004 Robert Sinskey Vineyards Marcien Los Carneros Högra-stranden-blandning i amerikansk stil, lite för dyrt för vad det smakar.
			2007 Cullen Wines Sauvignon Blanc/Sémillon Cullen Vineyard Inte dåligt, men inget minnesvärt.
			2002 Weingut Willi Bründlmayer Riesling Zöbinger Heiligenstein Också mycket bra, men "Lyra" (se ovan) är några strån vassare.
			2007 Cloudy Bay Sauvignon Blanc Gott, men Cloudy Bay brukar vara bättre än denna 2007:a.
			2004 Pieropan Soave Classico La Rocca Uj, den här har fått leva lite för länge. Garganega är ingen långliggare.
			2003 Bodegas Emilio Moro Ribera del Duero Malleolus Gott, men ospännande.
			2003 Domaine Gauby Côtes du Roussillon Villages Vieilles Vignes Ah, minnen från Mistral, till rotselleri från himlen och skedamör lammhals. Fortfarande fint, men lite 2003-märkt så här på hemmaplan.
			2004 Barone Ricasoli Chianti Classico Castello di Brolio Stort, lovande, men på tok för ungt.
			2006 Alain Graillot Crozes-Hermitage Fick nöddrickas då en otrevlig spricka uppstod i flaskan efter tapp i stengolv. Graillot, men helt primär.
			2005 Château Croizet-Bages När ordet "Pauillac" står större än slottsnamnet på etiketten ska man bli misstänksam. Besvikelse. Ett av Pauillacs sämre slott.
			2005 Château Maucaillou En Cru Bourgeois som kan bli något trevligt med åren.
			2005 Delas Frères Crozes-Hermitage Les Launes Fin, som vanligt.
			2000 Château de Fonbel En St. Émilion Grand Cru från 2000 för en billig peng. Lättdrucken, mogen, bordeaux tackar vi inte nej till.
			2000 Wegeler Riesling Geheimrat "J" Spätlese Trocken Öh... försvann utan minnen.
			2004 Clos Bagatelle Saint-Chinian La Gloire de Mon Père Mörk, fruktig, lakrits, etc. Har blivit bättre med tiden. Bra.
			2001 Fattoria di Fèlsina Berardenga Chianti Classico Riserva Rancia Kräver luft, men lever upp när den får det.
			2001 Bodegas Estefanía Bierzo Tilenus Pagos de Posada Anonym spanjor.
			2006 Villa Cafaggio Chianti Classico Bra prov på 2006 års förträfflighet.
			2006 Nicolas Potel Chambolle-Musigny Vieilles Vignes Mycket sluten för tillfället, men kan mycket väl bli något.
			2001 Trimbach Riesling Cuvée Frédéric Emile Korkad, extremt korkad.
			1988 Domaine Rougeot Volnay 1er Cru Santenots Den här var gammal redan första gången vi drack den. Nu är den en fossil ("begagnad glasspinne och knallpulver"). Drick snarast, om ni törs.
			2001 Trimbach Riesling Cuvée Frédéric Emile WTF! Kork! Igen!
			2005 Mas de Daumas Gassac Vin de Pays de l'Hérault Blanc Det här var spännande. En helt egen stil, mycket angenämt, och går att dricka nu till skillnad från motsvarande rödvin.
			2007 Tim Adams Riesling Reserve Var nog inget fel här, men bortglömt är det.
			1993 Zilliken (Forstmeister Geltz) Saarburger Rausch Riesling Auslese Slank ner till thaikäk.
			2005 Domaine Léon Barral Faugères Spännande, glatt, annorlunda, bonnigt, gott!
			2004 Amiral de Beychevelle Fin frukt, fin bourdeaux-stil, lite åt Gruaud Larose-hållet, dock inte lika bra. Godkänt för ett andravin.
			2006 Calera Pinot Noir Inte alls dumt, men drick nu.
			2000 Château Bel-Air-Ouÿ Härlig uppfriskande, komplex doft, fin mogen bordeax-smak. Bra!
			2005 Celler de Cervoles Costers del Segre Cérvoles Tråkig spanjor.
			2007 Mount Fishtail Sauvignon Blanc Hehe, vad är detta? Tja, det slank ner.
			2006 Vergelegen Vergelegen White Panegyrikvarning! Det här så nära man kommer en stor, torr vit bordeaux för under 300 spänn. Mycket bra!
			2004 Tenimenti Luigi d'Alessandro Syrah Cortona Il Bosco Modern, ekig, fyllig, Parker-italienare. "Il Bosco" för tusan! Inte illa, men inte min tekopp.
			2003 Alfiero Boffa Barbera d'Asti Superiore Muntrivé Trevlig barbera. Pizzavin.
			2005 Vasse Felix Chardonnay Heytesbury Välgjord, lite vaxig aussie-chardonnay.
			2004 Gagliasso Barolo Tre Utin Ännu blygsam och lite tjurig. Vem vet vad ålder kan ge?
			2001 Grangehurst Nikela Bra sammetslen sydafrikan.
			2004 Gibbston Valley Pinot Noir Yppig NZ-pinot.
			2005 Delas Frères Hermitage Marquise de la Tourette I sommarstugan och av någon anledning finns inget annat att dricka. För ung, men kan bli något riktigt bra.
			2004 Château La Tour de By Still going strong, we happy few
			2004 Virginie de Valandraud Inte värt pengarna, åtminstone inte än.
			2004 Château Carbonnieux Inte stort, men ett bra, genuint vin.
			2005 Domaine la Monardière Vacqueyras Vieilles Vignes Djupt, primärt, kan bli mycket bra.

och

				2008 Bud Light Like making love in a canoe.

Såja.

P.S. Ett vin är värt att nämna från en provning: det är 2004 Château Ksara Cabernet Sauvignon (119 kr) som doftar komplext av svarta vinbärsblad, lakritsrot, slånbär, svamp, rotsaker, te och choklad, en doft värdig ett betydligt dyrare vin. Smaken är till en början ganska träig och lite kärnig, men lite lufttid och ackompanjemang av mat lyfter detta livliga vin till oanade nivåer. Helt oväntat. D.S.