2005 Domaine Tortochot Chambertin

Chambertin är inte ett vin vi dricker särskilt ofta, det är allt för dyrt för frekvent konsumtion, men på rekommendation från vinkällarpersonalen på Regeringsgatan beslöt vi att prova denna Chambertin, ett vin som faktiskt släpptes redan i september 2007, men helt har undgått vår radar: 2005 Domaine Tortochot Chambertin (657 kr). En Grand Cru från Côtes de Nuits hittar man sällan under tusenlappen, så trots de många hundralapparna måste detta vin anses vara relativt billigt. Nu menade SB-killen naturligtvis inte att vi skulle korka upp samma kväll, utan att vi skulle lagra vinet i tio år eller så, men vi är ouppfostrade och nyfikna, och är vinet bra så kanske man hinner köpa några till för källaren (peppar, peppar, 10 flaskor kvar på Regeringsgatan när detta skrivs).

Domaine Tortochot, som sedan 1999 drivs av Chantal Tortochot-Michel, är en ganska liten producent, runt 11 hektar totalt. Enligt Burghound's Alan Meadows är detta en producent vars stjärna är stigande och kvalitén blir bättre år för år. Han är mycket imponerad av deras 2005 Chambertin och delar ut hela 94 poäng, vilket är ett väldigt högt betyg på Meadows ganska återhållsamma skala. (Som kalibrering kan nämnas att Meadows ger 2004 DRC La Tâche 95p medan 2004 DRC Romanée-Conti får nöja sig med 94p).

Vi lagar wallenbergare med ärtor, rödvinssås och kokt potatis och dekanterar.

I glaset har vinet en mörk Pinot Noir-färg och doftar till en början mosade hallon, träkrydda, lakritsrot, jordiga mineraler och fina mandel- och vaniljspetsade fat. Vinet förändras under kvällen och efter någon timma tar frukten ett steg tillbaka och släpper fram sekundära dofter: mintchoklad, tomatpuré och en härlig bourgogne-parfym av köttbuljong och blommor. I dagsläget ligger dock ekfaten i vägen för de många komplexa dofter vi hittar därunder, men det problemet kommer säkerligen att lösas med ökad ålder och mognad.

Smaken är medelfyllig, koncentrerad, men slank, och ännu stramt outvecklad. Vinet har lagom tanniner och en strålande lång kryddig och intensiv eftersmak. De muskulösa syrorna är som hämtade från en ung chablis och blir lite väl bråkiga när vinet dricks utan mat efter middagen, men till mat är balansen redan idag fullgod.

Vi har druckit för lite ung Grand Cru för att, likt Burghound, med säkerhet kunna förutsäga att detta kommer att mogna till en suverän bourgogne. Även om vinet är gott redan idag, så är det rent slöseri att dricka det nu. Vinet är som väntat inte färdigt, syrorna behöver tämjas och faten behöver integreras. Så, om ni köper detta vin, lägg det i källaren, åtminstone i sju år, gärna tio (Burghound går längre och sätter 2020+ som starten på dryckesfönstret). Har ni detta tålamod tror jag sannolikheten för framtida hurra-rop till Bourgognes ära är mycket hög.

Viner till en svårsmält melodifestival

Dessa viner drack vi redan förra lördagen, med den första deltävlingen av årets melodifestival rullande i bakgrunden. Det är barnen som kräver att få se tävlingen, inte föräldrarna. (Jag vet, denna ursäkt är lika övertygande som när man inleder telefonsamtalet till den veneriska telefonrådgivningen med frasen "Jag har en kompis som tror att hon kanske har fått...".) Mer om detta senare.

Vi inleder med champagne, en flaska 1996 Huré Frères Cuvée Francois Matthieu (399 kr). Doften är runt äpplig, med citrus, smördeg, vanilj och grönt te; en fin, mogen champagnedoft. Smaken är fylligt nötig, läskande och frisk. Det finns en liten bitterhet i eftersmaken som egentligen inte stör om man inte letar efter den, men som ändå gör att denna champagne gör sig allra bäst med mat till. Vi åt bitar av en fantastisk ost till champagnen, en Gruyère Alpage, en ost som görs av sommarmjölken från lyckliga kossor som betar på gröna schweiziska alpsluttningar (cue: Sound of Music Main Theme). Maken till nötig, frisk och kärnfull ost får man leta efter - dessutom passade den utmärkt till champagnen.

Till baconlindade, salviakryddade kycklingbröst drack vi en 2004 Robert Sinskey Vineyards Cabernet Franc ($38), en av de få flaskor vi släpade hem från Napa-besöket i höstas. Robert Sinskey är ganska okänd i Sverige, men räknas i USA som en av de främsta Napa-producenterna. Mer om denna producent i ett kommande blogginlägg (nämligen det enormt försenade inlägget "San Francisco - Braindump 5 - Napa Valley"). Vinet är gjort på enbart Cabernet Franc och har legat ett okänt antal månader på ekfat.

Doften är mycket frisk och bärig med en något oljig ton av plommon och en lite väl dominerande kemisk lukt, nästan som nyfernissat trä, som tar överhanden. Därtill finner vi vått skiffer, mandelmassa och en rotsaksgryta. Smaken avrundat fatig, men med en väl tilltagen matvänlig syra. Det ska erkännas att vinet var godare på vingården; vinet känns nu överfatat när det dricks utan mat, men det smälter ändå ihop förvånansvärt bra med den salviakryddade maten.

TV-spektaklet är vid det här laget över och efter det att vi har hämtat oss från chocken efter Christer Sjögrens vinst med den horribla och parodiskt anskrämliga "I Love Europe"- ja, till och med barnen var skakade - ber vi en bön om att de telefonröstande faktiskt bara har en starkt utvecklad känsla för ironi och tar itu med efterrätten.

Den består av en halva 1988 Taylor Porto Quinta de Vargellas (245 kr för en liten) med tillbehör. Quinta de Vargellas är Taylors andravin och tillverkas de år som inte deklareras som vintage-dugliga, vilket på intet sätt betyder att detta är ett vin att rynka på näsan åt. Vi dekanterar för att skilja det mörka vinet från dess kraftiga fällning, partiklarna kvalar lätt in älgon-klassen, men når inte riktigt upp till blåvaloner. I glaset får vi potenta dofter av körsbär i likör, valnötter, marsipan och tobak ("Ettans"). Smaken är rik, fyllig och söt med mera valnötter och tobak plus ett par russin. Det är svårt att tro att vinet har tjugo år på nacken, här finns fortfarande ungdom.

Till portvinet genomför vi en liten tillbehörsprovning. Medan vi dricker knaprar vi på mörka chokladpraliner, nötkongresser, små bakelser med mandelmassa och choklad och ovan nämnda Gruyère Alpage-ost. Det mesta passar bra till portvinet, men allra bäst fungerar de godbitar med mycket nötter i, som nörkongressen eller de chokladpraliner som hade nötinslag. Den nötiga osten fungerar också utmärkt. Vad som saknades i denna provning var naturligtvis en blåmögelost. Vi vet av erfarenhet att ett fint moget portvin kombinerat med t.ex. en roquefort av högsta klass kan leda till portvinsnirvana.

Fredagskväll på vinbaren

Ett impulsbesök på Gondolens vinbar i fredags gav mersmak. Kvällens vinlista bjöd på ett sällsynt intressant utbud.

Som aperitif blir det ett glas förträfflig ung tysk riesling: 2005 Georg Breuer Rauenthaler Nonnenberg Riesling Monopol. Den storslagna rieslingdoften bjuder på gråpäron, citrus, en gnutta tropisk frukt och så småningom äppelmos. Här finns också kalkiga mineraler, lite vitpeppar, och en antydan till petroleum i bakgrunden. Fattonerna påminner om brynt smör. I munnen är vinet fylligt, smakrikt och nästan simmigt- vi hallucinerar fram en liten sötma - men en läskande gräsighet och en lång bred syrlig eftersmak gör vinet mycket smuttvänligt. Detta är superfin riesling som håller ihop lysande bra ända upp i rumstemperatur. Applåder!

Nästa glas blir bordeaux på magnumflaska från Saint-Julien: 1993 Château Léoville Poyferré. 1993 var ett mediokert år i Haut-Médoc och vi väljer vinet mest av nyfikenhet. Ur glaset kommer en mogen, kryddig bordeauxdoft med vitpeppar, stenrök, blyertspenna och tjärat trä - vi tror ett tag att vi befinner oss på Horrible Old Leopard's däck strax efter att en full bredsida avfyrats (fansen vet ögonblickligen varifrån denna litterära referens är hämtad). Frukten är dämpad, men finns där, i form av svarta vinbär och inlagd saltgurka (ja, det är ju gammal bordeaux, anything goes). Smaken är lätt, lite veknad, med lite tobakstoner och ganska slitna tanniner. En lång kryddig svans med förvånansvärt bra syror visar dock att allt inte är förlorat. Ett intressant smakprov.

Sedan en bourgogne från Côte de Nuits, 2005 David Duband Vosne-Romanée. Vi är inte bekanta med producenten, men en Vosne-Romanée vill man ju smaka. Detta är en mörk Pinot Noir som doftar ungdomligt av röda vinbär, hallon och en polkagris. Andra dofter är sötlakrits, lite gummi, våt grusväg och några blåbärsglassiga söta fattoner. Vinet har en bra syra och snälla tanniner. Det hela är ganska okomplicerat, detta är än så länge en mycket ung och enkel bourgogne.

Nu har en ryggbiff med tillbehör kommit in och ett stort glas 2001 Alain Voge Cornas Vieilles Vignes får göra maten sällskap. I glaset finner vi plommon, välhängt kött, en rund parfymerad ton - Chanel? - gröna kryddörter, fnöske från enträ och en häst i en jordig, men ren, spilta. Sammanfattningsvis, "som att rida i skuggan av en cypressallé en varm sommardag i Provence" som någon vid bordet uttryckte det. Smaken är varm, medelfyllig, balanserad med dämpade tanniner och en syrlig pepprig eftersmak. En elegant cornas som gör sig utmärkt till maten.

Som bonus fick vi de sista slattarna ur gårdagens flaska med 2005 La Spinetta Barbera d'Alba Gallina. Doften är stor och rik med plommon, körsbär (plorsbär!), mörk cholkladtryffel, gräddiga vaniljfat, några gröna äppelklyftor, katrinplommon och en liten, liten banan. Smaken är varm och intensiv med mycket fina syror och en lång njutbar eftersmak. En mycket publik men superb barbera, kan La Spinetta göra dåliga viner överhuvudtaget?

Vinbaren bjöd denna kväll både på bredd och kvalitet: fler sådana här vinlistor tack! Vi kommer tillbaka.

Baroloprovning med en dark horse

Vi har lovat dricka mer italienskt vin i år och vad kan vara bättre än att öppna med några riktigt fina flaskor från Barolo hemma hos J&K. De två namnkunniga producenter vi dricker denna kväll, Paolo Scavino och Aldo Conterno, representerar båda den moderna, lite mer lättillgängliga skolan i Barolo. Vi har tragiskt få flaskor mogen barolo i våra unga källare och är fullt medvetna om att vi konsumerar dessa dyrgripar alldeles för unga, trots att de alltså ska vara förhållandevis snabbmognande jämfört med traditionell barolo. Men vad gör man? Törsten måste släckas.

Vi luftar vinerna i sex timmar för att ge dem en spark i baken. Vi provar först de tre barolovinerna för sig och tar sedan fram maten: först gnocchi med svamp och vit tryffelolja, sedan Mario Batalis köttragu och hoppas på ett sprakande fyrverkeri när vin möter mat.

Vi börjar med Scavinos basbarolo, 2000 Paolo Scavino Barolo Carobric (~500 kr), gjord på en blandning av Nebbiolo-druvor från tre olika gårdar: Cannubi, Bric dël Fiasc och Rocche del Castiglione (inte Rocche dell'Annunziata som man skulle kunna tro). Doften är typisk barolo: rosor, tryffel, anis, buljong (eller "sega råttor", det fanns olika definitioner på detta animaliska inslag), lite brända kaffetoner, nötter, snus och körsbärskärnor - en redan välutvecklad och härligt komplex doft.

När vi får första klunken i munnen känns det som att stoppa tungan i julnötsskalskålen, allt krullar ihop sig ibland tränötiga smaker. Tanninernas hämnd! Efter en viss tillvänjning kan tungan samla ihop sig igen och vi finner då bland annat mogna äpplen i den intensiva, bastanta och fylliga smaken som ståtar med kraftfulla syror och en stor, och fortfarande lite oformlig, kropp. Vinet går att utmärkt att dricka redan nu, till mat, men kan som väntat mogna i många år till. Detta vin fungerar allra bäst till Batalis aromatiska köttragu. En bra början.

Vi fortsätter till den första av tungviktarna, 2001 Paolo Scavino Barolo Riserva Rocche dell'Annunziata (1100 kr). Om Bric dël Fiasc är kungen bland Scavinos viner, så är Rocche dell'Annunziata drottningen - kraft kontra elegans. Vinet har en gestationstid i idel ek på hela 24 månader, först i små barriquer, sedan i stora ekliggare. Produktionen är försvinnande liten, vingården är inte ens en halv hektar stor, och det blir endast 2,500 flaskor per år av detta vin. Vi kommer alltså att förbruka nära på en halv promille av världsproduktionen denna kväll.

Vi stoppar näsan i glaset: jämfört med den pratglade Carobric är doften till en början lite sluten, trots de sex timmarna i friska luften. Även om doften inte är enormt stor så är den mycket vital och elegant med stiliga marsipan- och smörkolefat, körsbär i likör, torkade blommor, muskot och än fler kryddor i en välfylld liten kryddbukett. Tjusigt, men ännu inte fullt utvecklad.

Smaken är saftig, syrlig, intensiv, men inte alls tjock, utan mycket slank och elegant, och förvånansvärt drickbar trots sina tanniner - grandiost ståtliga tanniner. Vinet är mycket smakrikt och uppvisar en fascinerande solfjäder av eleganta syror, en stomme av renaste stål, och en mycket lång, kryddig eftersmak. Imponerande!

Dags att bli lite pretentiös: det känns som om det här vinet är ett elegant precisionsinstrument, noggrant ihopmonterat av små schweiziska urmakartomtars minutiösa hantverk, men urverket har ännu inte dragits upp - fel av mig - urverket har dragits upp, stålfjädern är fullt spänd, men tiden att släppa lös den lagrade kraften är ännu inte kommen. Eller, för att återgå till kungliga analogier: här har vi en Galadriel i vardande. Det här kommer att bli ett stort vin i sinom tid. Kombinationen med tryffeloljesmorda gnocchis är dock sublim redan idag.

Vad har Aldo Conterno att sätta emot denna fenomenala uppvisning i sovande kronprinsessor från Scavino? Jo, 2000 Poderi Aldo Conterno Barolo Riserva Gran Bussia (999 kr). Detta är Conternos flaggskepp och tillverkas endast goda år. Druvorna kommer från gårdarna Romirasco, Cicala and Colonnello och vinet spenderar hela 36 månader vilande i slovensk ek. Aldo Conterno låter oss vänta i sex år innan han släpper de runt 10,000 flaskorna ur sin källare. Vi provar:

Även denna doft är lite sluten, men ändå bredare och mer utvecklad än dell'Annunziatan: härliga körsbär, frisk rödvinbärssaft, smörkolefat, lagerbladsbuljong, röda rosor (som sig bör), lakrits, rödbetor och lite tjärtoner. En ung men mångbottnad och redan komplex doft. Smaken är dov, rik, intensiv, med höga syror och med en förförisk nötighet i mitten - jag blir inte ofta förförd av nötter, men här blir jag det. De väluppfostrat följsamma tanninerna utgör ett ståtligt bygge men vinet är redan idag uppfriskande drickbart med mycket bra längd. Även Gran Bussia är ett väldigt elegant vin, skillnaden är att det inte står i riktig lika stram givakt som Scavino-vinet, det är lite mer avslappnat. Även denna barolo gör underverk tillsammans med maten - särskilt gnocchi-rätten gifter sig storartat med Gran Bussia. Fyrverkeri!

Av dessa två jättar har Gran Bussia kommit något längre i sin utveckling, det bjuder idag på en rikare doftbukett och en lovande, mångbottnad, redan behaglig smak. Rocche dell'Annunziata, som har den något bättre årgången 2001 på sin sida, är dock det större vinet - det har en enorm potential. Båda vinerna har naturligtvis allt att vinna på ytterligare några år (eller decennier) i källaren och det är synd att man inte genast kan spola fram tiden till 2012 eller så för att få uppleva dessa viner i ett mognare tillstånd.

Efter maten bjöds vi på en flaska sött: 2005 Donnafugata Passito di Pantelleria Ben Ryé (239 kr för en halva). Vinet doftar koncentrerad flädersaft och muscat, lite åt d'Asti-hållet. Därtill torkade aprikoser, blommor och höstlöv. Smaken är fylligt sötsur med bra balans mellan sötma och syror. Alltihop avslutas med en lång, fint utklingande eftersmak. Det visar sig att vinet är sicilianskt och är gjort på druvan Zibibbo, ett annat namn för Muscat of Alexandria, därav Moscato d'Asti-vibbarna. En ny och mycket angenäm bekantskap.

Som en överraskande avslutning på kvällen kommer ytterligare en flaska fram, kvällens dark horse. Vinet serveras blint och hälls upp ackompanjerat av pillemariska blickar.

Det okända vinet doftar svarta vinbär, nässlor, rök och innehåller en hel del mogna stalltoner. I munnen är vinet läskande, men smaken är ganska kort och lite stjälkig, med lite multen frukt och en antydan till asfalt. Här finns inte mycket strävhet eller syra kvar, men det är fullt drickbart. Ett enklare vin som legat lite längre än vad det borde, men som ännu inte förvandlats till en utmattad åldring på dödsbädden?

Så, vad är detta? Vi har absolut lämnat Italien för ikväll. Röktoner svävande över svarta vinbär och nässlor får mig att gissa på en lagom gammal sydafrikansk Cabernet Sauvignon. Döm om min förvåning när etiketten på 1996 Vin de Husby Rouge Royal visas upp. WTF? Knappast något man hittar i Cellatracker. Värden har hittat flaskan på en mörk och sval plats hos släktingar i Söderköping, men efter att ha granskat den dammiga baksideetiketten misstänker vi att ursprunget är Diemersdal Estate i Durbanville, Sydafrika, snarare än Göta kanals stränder. Druvan röjs ej av etiketten, men vi var nog ganska nära målet med vår gissning.

2005 Château de Valcombe Prestige

Det här vinet från februarisläppet hade jag nog missat om det inte vore för de positiva ordalag som både Finare Vinare och Frankofilen använder när de skriver om 2005 Château de Valcombe Costières-de-Nîmes Prestige (89 kr). Jag ska erkänna att jag nästan automatiskt hoppar över viner under hundralappen vid genomläsning av nyheterna, men det kan uppenbarligen straffas sig. Det här sydfranska vinet, som består till 80% Syrah och resten Grenache, är riktigt bra.

I glaset är vinet mörkt, kompakt purpurfärgat och doftar av maraschinokörsbär, choklad, kaffe, våt sten och en marsipan som drar iväg lite åt björnklisterhållet. Vinet är fylligt men läskande med lite cola-toner i smaken och en fin syra. Här finns inte särskilt mycket tanniner, kroppen är kanske lite mager och längden är medelmåttig. Men vad gör det? Jag har bara betalat 89 spänn för detta utmärkta matvin och jag känner till få andra viner i denna prisklass, om något, som ger det här en match för pengarna.

Hade jag gissat på ursprung hade det blivit södra Rhône, men vinet kommer enligt Systembolagets information från Costières-de-Nîmes i Languedoc-Roussillon. Eller? Var ligger detta distrikt egentligen? F&V har placerat det i Rhône, Frankofilen i Languedoc-Rousillon. Båda är normalt ofelbara. På det oändliga nätet stöds dessutom båda dessa alternativ. Kunskapen med stort K får vänta tills jag har tillgång till bergsäkra gamla hederliga papperskällor hemma i bokhyllan. Hur som helst så är detta ett vin som är väl värt sin knappa hundralapp.

Tillägg: Ok, böckerna har talat. Eller, snarare, Jancis Robinson i The Oxford Companion to Wine, 3rd Edition, har talat. Om Costières-de-Nîmes säger hon:

In French wine politics, it used to be considered part of the eastern Languedoc, but the climate, soil, topography - and wines - are closer to those just over the river in the southern Côtes du Rhône vineyards.

Då så.

2004 Gibbston Valley Pinot Noir

Februarisläppet var verkligen ett Nya världen-släpp. Mängder av sydafrikaner, australier, amerikaner, sydamerikaner och nyazeeländare dök upp på hyllorna. Vi handlade sparsamt denna gång - efter oktobersläppet, bordeauxsläppet, novembersläppet, bourgognesläppet, decembersläppet och champagnesläppet har det nästan känts befriande med den respit som frånvaron av ett januarisläpp har givit, inte minst för plånboken. Denna gång blev det idel Pinot Noir-viner från USA, Nya Zeeland och Frankrike - ja, en bourgogne lyckades hitta till vår korg i denna massiva flod av nya världen-viner. Men först ut är Nya Zeeland:

Vi dricker 2004 Gibbston Valley Pinot Noir (299 kr) till Mario Batalis Pinot-vänliga pasta med pancettastekta palsternackor. I näsan får vi en stor, härlig, frisk Pinot-doft med jordgubbar, körsbär, nypon och ganska mycket - men inte för mycket - ekig vaniljinfuserad mandelmassa. Vinet har legat elva månader på franska ekfat. Komplexiteten ökar efter en stund när en köttbuljong med rotsaker och en liten kryddbukett tittar fram. En doft som får en på gott humör.

Smaken är perfekt sammansatt: en fruktig, kryddig och välsvarvad smak, saftig, men ändå lätt, med oerhört attraktiva, långa eleganta syror. Vinet håller endast 12,5% och fullkomligen forsar ner genom strupen, helt utan motstånd. Detta är en lysande Pinot Noir och vi höjer ett glas till Nya Zeelands och Central Otagos ära. Om Frankrike i och med Bourgogne fortfarande håller förstaplatsen i Pinot Noir-ligan så är Nya Zeelands andraplats sannerligen inte långt efter.

Som så ofta när det gäller riktigt bra viner på Systembolaget är detta vin redan slutsålt när jag skriver detta (så när som på en handfull flaskor i Göteborg), dagen efter att vinet släpptes. Synd och skam.

Några viner

Alla dessa viner man borde skriva mer om, men det blir ännu ett stressat samlingsinlägg. Vi hoppas på andrum när komplotten av vintermörker, 10-timmarsdagar och barnhämtningsmagsår förhoppningsvis tappar sugen någon gång framåt vårkanten.

Vi drack den första flaskan 2002 Clotilde Davenne Chablis 1er Cru Vaugiraut (179 kr) i oktober 2005. Då var vinet ungt och outvecklat med lite för hårda syror. Nu, drygt två år senare, har det hänt saker: i doften finns gula äpplen, nyskuren lök, lite färsk ananas, våt sten och musselskal. Här finns också lite mognadstoner och avrundade, fint inflätade smörkoledoftande fattoner. I munnen är vinet lätt och läskande med behagliga syror. Inte så långt men en mycket tillfredsställande dryck. Två års vila har trollat fram en god och relativt billig chablis. Finare Vinare provade nyligen 2005an, och gav den tummen upp. Och, som F&V mycket riktigt påpekar, strunta i Systembolagets nonsens "vinner inte på lagring"; dessa viner har allt att vinna på att lagras ett par, tre år.

Häromveckan dök det helt oannonserat upp en handfull bourgogner från Domaine Bruno Clair på Systembolaget, mitt i januarimörkret, utan att det var vare sig ett ordinarie släpp eller ett mellansläpp inplanerat. Efter inrådan av personalen så valde vi att prova en 2003a istället för de 2001or och 2002or som annars hade blivit våra val. Den skulle vara ovanligt bra för att komma från detta gökungeår.

Vinet i fråga var 2003 Bruno Clair Chambolle-Musigny Les Véroilles (339 kr) och vid dekantering visar sig färgen vara förvånansvärt mörk för att vara en Pinot Noir. Ur glasen kommer en rik doft av mogna jordgubbar, nygarvat läder, lakrits, kryddnejlika och en knivsudd mint; inte förhäxande komplex men lockande och glatt uppiggande, helt klart en Pinot-doft i Nya världen-stil, trots Musigny-etiketten. Förutom doftens frukt finner vi lite cola i den trevliga medelfylliga smaken. Inte särskilt sträv, inte särskilt lång, men tillräckliga syror, bra kropp och ett mycket drickvänligt vin. Inte illa för en 2003a och helt väsensskild från den motrsträviga Chambolle-Musigny 2003a från Comte Georges de Vogüé vi drack nyligen. 2003 är inte bara en gökunge, det är ett överraskningarnas år.

Avslutningsivs en halva chianti, nedhälld med en pizza: 2004 Barone Ricasoli Chianti Classico Riserva Rocca Guicciarda (69 kr för en halva). Ett riktigt mörkt vin med en doft av körsbär, tjära, marsipan och lite peppar. Smaken är fyllig, följsam med lena tanniner och fin syra. Balanserat och gott. 2004 var verkligen ett höjdarår i Italien, det var uppenbarligen svårt att misslyckas, och detta är mycket bra chianti för pengarna. Tyvärr ersattes 2004an precis av 2005an på SB, men den kanske är bra den också?