Gamla trotjänare

Häromveckan drabbades vi av ett pinsamt, men tyvärr återkommande problem. Vi behövde ett såsvin men det billigaste vin som fanns hemma hade kostat lite knappt två hundralappar. Systemet är stängt, hur göra såsen? Häller vi en 2005 Domäne Freie Weingärtner Wachau Riesling Smaragd Loibner Loibenberg (179 kr) i grytan? Nej, vi bytte recept.

Sedan vinintresset vaknat till liv igen efter ett decenniums dvala har vi börjat köpa allt dyrare viner; det är sällan vi dricker något under 150-kronorsstrecket och viner för det dubbla är inte ovanliga. Är vi lurade? Varför betala så mycket när det finns så många billigare viner? Är de inte lika bra?

Som ett experiment beslöt vi att genomföra en provning med "gamla trotjänare", viner som vi en gång i tiden druckit i åratal utan att klaga (åtminstone inte högljutt). De vita vinerna provades med en laxpaté och en tomat- och kronärtskockssallad. De röda till en svamppasta. Som efterrätt bjöd Anders på en variant av päronkakan, denna gång med en fluffig biskvibotten. Innan den egentliga provningen började smakade vi en madeira som aperitif:

Blandy's Sercial, 10 years old
Sherryliknande doft av Anton Berg-marsipan och nötter. Fyllig, knäckig smak med torkade aprikoser. En lång glödande eftersmak. En mycket trevlig madeira.

Sedan följde de vita trotjänarna:


2005 Casal di Serra, Umani Ronchi (77 kr)
En Verdicchio från Italien. En ganska återhållsam doft av nyskalade äpplen och aningen citrus. Ett friskt, lätt vin, inte alls dåligt, men inte heller särskilt spännande. Ett vin att svalka sig med en solig sommardag.

2006 Stoneleigh Sauvignon Blanc (99 kr)
Från Marlborough, Nya Zeeland. En doftattack av krusbär, kiwi, grapefrukt, vita vinbär och deras blad. Välbalanserat och smakrikt. Detta är ett riktigt bra vin för en hundralapp. Det bästa (och dyraste) av de vita vinerna. En värdig trotjänare.

2006 Lindemans Bin 65 (69 kr)
En ekad Chardonnay från Australien. Ja, vad ska man säga? Det luktar ekad Chardonnay? Lite vanilj och lite rök i en ganska tråkig doft. Vinet har en ofarlig smak, med en liten kartighet.

Provningen var halvblind och de vita vinerna var mycket lätta att pricka rätt. De var alla mycket typiska. Värre skulle det bli med de röda:


2004 Masi Campofiorin (99 kr)
En blandning av Corvina 60%, Rondinella 25%, Molinara 10%, Rossignola 5%, från Valpolicella, Italien. Luktar inlagda rödbetor. Här finns en gnutta fat, en gnutta tanniner och en hyfsad syra, men ett vin värt en hundring? Absolut inte. En besvikelse.

2005 Penfolds Koonunga Hill Shiraz Cabernet (87 kr)
En blandning av Cabernet Sauvignon och Shiraz från Australien. Svarta vinbär, plommon, bär. Kryddig, bärig, medelfyllig smak. Välbekant och godkänt.

2005 Sophia Merlot (49 kr)
Budgetvin från Bulgarien. Det här vinet har egentligen aldrig varit en trotjänare, det tjänar mer som ett lärorikt bottenelement i provningen. När vi kommer ned i den här prisklassen betalar man mer för alkoholskatt och moms än för själva vinet. Det märks. Vi försöker förtvivlat hitta någon lukt, men misslyckas. Vinet smakar varmt, ungefär som alkohol i vatten och karamellfärg. Inte ett spår av Merlot, men lite tvål visar sig så småningom. Man undrar verkligen vad de har för skördeuttag på de stackars överarbetade Merlot-stockarna som givit upphov till denna vattniga dryck?

2003 Salice Salentino Riserva, Francesco Candido (63 kr)
Ett lätt grillvin från Apulien, stövelklacken i södra Italien. Druvorna är Negroamaro 95%, Malvasia Nera 5%. Kokta fikon, ylle, "Campari", lite bränd cykelslang. Havssalt. Trots detta inte helt oangenämt, men inget att hänga i julgranen.

Det var mycket svårare att lista ut vad som var vad i denna samling. Koonunga Hill var den lättaste att identifiera, den hade trots allt någon slags karaktär. Som avslutning drack vi ett vitt sött vin som vi visserligen har druckit många gånger förut, alltså en trotjänare, men vinet kvalar in i en helt annan prisklass än de tidigare vinerna i denna provning.

2000 Château Dereszla Tokaji 6 Puttonyos (279 kr för 50 cl)
En tokajer från Ungern. Höstlöv i honung, mandelmassa, aprikos. Fyllig, rik smak med typisk botrytiskaraktär, utmärkt balans mellan sötma och syror. Mycket bra, mycket gott. Sopar banan med alla föregående viner.

Slutsats: nej, vi är inte lurade. Det enda vin av dessa "trotjänare" som är värt att söka upp är det friska, smakrika vinet från Stoneleigh. Alla de andra kan man lätt leva utan, och det är helt klart värt att lägga till den där extra femtiolappen eller hundringen för att få ett bättre vin, skillnaden är påtaglig. Därmed inte sagt att det inte finns bra viner i 70- till 100-kronorsklassen, det finns det absolut. Det är bara det att man får anstränga sig ganska mycket för att hitta dem.

Vinprovning med Marc Beyer

Alsaceproducenten Leon Beyer bjöd på provning ikväll med Premium Wines Sweden. Utbudet var varierat och fanns i huvudsak på beställningssortimentet. Marc Beyer från producenten höll föredrag och jag och Johan provade totalt sju viner. Vinerna serverades i serie, möjligen aningen för kalla initialt. De var dessutom antagligen något för unga och borde eventuellt ha luftats lite längre. Endast det näst sista vinet hade antagit en mer gyllengul färg.

• Cuvee Leon Beyer 2004 (99 kr, nr 86299). Enkelt men inte oangenämt.
  
• Leon Beyer Riesling 2005 (125 kr, nr 72253). Syrligt, ananaskaramell.
  
• Riesling Les Ecaillers 2003 (219 kr, nr 81814). Petroleum, sötlakrits, liten eller ingen frukt, eftersmak av mandel.
  
• Leon Beyer Pinot Gris 2004 (139 kr, nr 86381). Jag fann ingen särskild smak hos detta vin, men Johan tyckte jag var för hård i detta omdöme.
  
• Leon Beyer Gewurtztraminer 2004 (139 kr, 86380). Svag eftersmak av peppar och nöt.
  
• Comtes d'Eguisheim Gewurtztraminer 2000 (289 kr, 82014). Petroleum, frukt, peppar; torr, med svag mandeleftersmak.
  
• Comtes d'Eguisheim Pinot Noir 2003 (279 kr, 130704). Kvällens enda röda vin. Smörsyra, körsbär(?), tanniner, lätt rök.
  

Efter att vi provat allihopa serverades också en lätt buffet. Gewurtztraminervinerna tjänade särklassigt bäst som matviner kom vi överens om. Ska det koras en vinnare så är det Comtes d'Eguisheim Gewurtztraminer 2000 alltså, fast Riesling Les Ecaillers och Leon Beyer Gewurtztraminer fick båda goda omdömen.

Att notera är slutligen att d'Eguisheim Pinot Noir listades på det mystiska restaurangsortimentet (som officiellt inte existerar).

Gondolens vinbar

Fredagskvällen tillbringades på Gondolens vinbar. Vi passade på att prova en mängd spännande viner från vinbarens ständigt växlande vinlista. Den fasta födan bestod av en Karljohan-risotto och en ostbricka. Vinerna var:

2000 Jacquart Champagne Blanc de Blancs Millésimé

T: "So-so." Blanc-de-blancs är ibland lite tråkig, som i detta fall.

2002 Olivier Leflaive Puligny-Montrachet

Tar en stund att komma igång, men snart visar sig en förförisk blandning av citronskal, lakrits, nötter och aningen vanilj. Mycket fin syra, komplex lång eftersmak, utmärkt att dricka som det är utan några tillbehör. Vi dricker uppenbarligen alldeles för lite vit Bourgogne.

1999 Henri Bourgeois Sancerre La Bourgeoise

Klassisk djupgul Sancerre, mogen Sauvignon Blanc med bra syra kombinerat med fruktiga honungstoner.

2004 La Spinetta (Rivetti) Barbera d'Alba Gallina

En fantastiskt bra Barbera, smakrik, nötter, plommon, blommor; balanserad med perfekta syror för att bryta igenom Karljohan-risotton som det serverades till. En av de bästa Barbera d'Alba jag druckit.

2004 Giorgio Pelissero Langhe Long Now

Även detta vin är från Piemonte. Blomdofter och drottningsylt, särskilt blåbär är mycket framträdande. Vinet är lite syltigt, förmodligen för ungt. Nebbiolo/Barbera-blandning, men smakar inte särskilt italienskt.

2003 Marimar Torres Pinot Noir Cristina Don Miguel Vineyard

En amerikansk Pinot Noir med en tjusig bärig pinotbukett plus lite stendamm och bränt fat att bjuda på. Trevligt, men tappar dock efter en stund i glaset.

2004 Domaine Jacques-Frederic Mugnier Nuits St. Georges Clos de Fourches

Ett glas röd Bourgogne. T: "Det här vinet fick mig att le."

2001 Château Clinet

Tobak, kryddor och bär, gräs, rotsaker; väldigt animaliskt ("blod, svett och tårar"). Ett mycket bra Merlot-dominerat vin från Pomerol, Bordeaux. Få vindistrikt i världen lyckas samtidigt vara både så fylliga och friska på en gång, men ett bra Bordeaux-vin lyckas nästan alltid med denna balansgång.

2000 Château Suduiraut

Vad ska man säga, mer än att det här smakar gyllene Sauternes? En mycket god sådan. Honung och mogna frukter i balans, inlindade i en guldgul botrytiskaraktär. Vinet hanterade samtliga ostar på ostbrickan utan problem (sommeliern avlägsnade omtänksamt en ilsken bit Münster från ostsamlingen när han hörde vårt vinval).

1999 Joseph Drouhin Beaune 1er Cru Clos des Mouches

En flaska av denna klart godkända Bourgogne fick avsluta vinkvällen framåt småtimmarna på hemmaplan. (Min uppmärksamhet var inte längre på topp och jag har tyvärr inga smak- eller doftdetaljer att erbjuda. Det var gott.)

2005 Finca Sandoval

När vi häller upp detta vin skriker den ogenomträngligt blålila färgen "Barnarov!" mot oss. Det protesterande vinet, 2005 Finca Sandoval (247 kr), är spanskt (från La Mancha, Don Quixote?), men receptet är från Rhône: 76% Syrah med sällskap av två lokala druvor, 13% Monastrell och 11% Bobal. Efter en timmes luftning domineras doften av mörka bär och en nötig, gräddig fatkaraktär och lite kaffe. Smaken är ung, fortfarande inklädd i babyfett men inte störande sträv; fyllig, kryddig och fylld med björnbär, mjölkchoklad och lite sandelträ, eller är det eukalyptus? Tillbehören blir hängmörad rostbiff med hemlagad bearnaise och vinets gräddighet matchar såsen alldeles utmärkt. Tre-fyra års lagring kommer förhoppningsvis att öka på komplexiteten och dämpa den något överdrivna gräddigheten hos vinet, men det är frestande gott redan nu.

2004 Franz Künstler Reichestal Pinot Noir

En tysk Pinot Noir? Ja, de finns, men de brukar kallas Spätburgunder eller Blauburgunder. Detta exemplar heter dock 2004 Franz Künstler Reichestal Pinot Noir (169 kr), ett vin från Rheingau med det internationella druvnamnet tydligt angivet. Vi kan tacka växthuseffekten för att tyskarna nu kan konkurrera med Pinot Noir från Bourgogne, åtminstone i denna prisklass.

Dofter av fat, läder, kryddor och jordgubbssaft kommer från det mycket ljusa vinet, en färg inte långt från en mörk rosé. Smaken är balanserat fatig, lite knäckig och fylld med bär och kryddiga örter. Vinet passar utmärkt till den antipasti det serveras till och är betydligt bättre än den amerikanska Duck Pond Pinot Noir, som var den förra Pinot Noiren i samma prisklass vi drack. Mycket trevligt.

2004 Sadie Family Palladius

Jag behövde en Gewurztraminer till en bit Münsterost, men väl inne på Systemet på Regeringssgatan blev jag avrådd från de viner de hade inne för dagen: de hade 2003:or, enligt personalen en "pervers och svullen" årgång. Ja, de är känsliga själar på Regeringsgatan, men faktum är att alkolholhalten var 17% i ett av vinerna så jag trodde dem. Jag impulshandlade istället en udda flaska från deras "sista flaskan på Systemet"-bord. Vinet i fråga var 2004 Sadie Family Palladius (311 kr), en sydafrikan från Swartland med en ganska ovanlig druvblandning: 40% Viognier och 20% vardera av Chenin Blanc, Grenache Blanc och Chardonnay. Samma producent tillverkar också den mer kända shirazen Columella.

Vinet hade som väntat en komplex doft: lakritsrot, bergamott, ananas, marsipan, päron och citronmarmelad. Smaken var mogen, harmonisk, ganska fyllig med en lång eftersmak. Vinet gjorde sig alldeles utmärkt till en fänkålskryddad fasanterrin och några kittostar. Den ovan nämnda Münstern fick dock bäras ut ur rummet med tång och asbesthandskar; den var lite väl mogen. Detta var som sagt den sista flaskan av 2004:an, men ett dussin 2005:or finns kvar och de ska vara strået vassare än denna årgång.

Kaka med tatin-päron och hallon

Denna kaka är en variant på ett tidigare recept. Kakan åts upp innan några bilder hann tas. Bilden är lånad än så länge.

• 4 fasta päron (eller 5 om de är små).
• Cirka 75 g smör.
• Cirka 1 dl socker.
• 125 gr färska hallon.
• En sats sockerkaka (t.ex. rutiga kokbokens).
• Rivet skal av en citron.

Skala päronen och dela dem i åttondelsklyftor. Skär bort kärnhusdelarna. Bottna en stekpanna med smör och socker och lägg päronen över. Slå på värmen, låt det koka upp och sjud på medelvärme till päronen är mjuka och det börjar bli ljusbrunt av karamellisering (cirka 15 minuter).

Medans päronen sjuder kan man göra sockerkakssmeten. Smaksätt smeten med det yttersta gula av en citron.

Smörj kanterna på en tårtform. Slå päronblandningen i botten och sprid päronen jämt. Var försiktig, smält socker är förbannat hett.

Vänd försiktigt ned hallonen i sockerkakssmeten och häll den sedan i formen. Grädda i 225 grader i cirka 25-30 minuter eller tills stickprov säger att det är klart.

Låt kallna och stjälp upp. Kakan serveras lämpligen med en 1957 Hungarovin Tokaji Essencia men i brist på sådan duger en vanlig Tokajer eller Sauternes utmärkt ;-).

Bordeauxprovning med en mirakulöst pigg åldring från Tokaji

I söndags hade vi en provning med lite finare viner från Bordeaux för att ta reda på om dessa franska viner verkligen kan leva upp till sina prislappar. Inga Premiere Cru-viner deltog, men gott om 2eme Cru fanns representerade. Även dessa "andra rangens" bordeuaxviner kostar runt tusenlappen, åtminstone om man vill ha lite äldre och nära på mogna årgångar. De flesta av de kända distrikten fanns representerade, endast St Estephe och Pomerol fick känna sig bortglömda denna gång. Årgångarna var 1998 och 1999, inte storartade år, men inte heller dåliga år. Vinerna luftades i två timmar innan surplandet började. Här är mina högst personliga intryck:

Det första vinet var 1999 Château Palmer (1,190 kr) från Margaux. Många och komplexa dofter: palsternacka, syrén, körsbär, lakrits och och så småningom rökta korvar. En avrundad, balanserad och elegant smak av mörka bär med lång eftersmak. Mycket gott, men det kändes ändå som om denna årgång behöver ligga ett tag till för att komma till sin fulla rätt, den är lite sluten.

Sen kom 1999 Château Gruaud Larose (581 kr) från St Julien. Cassis, höstlöv, gräs, lite kaffe och stall. En medelfyllig, mogen, lite stallig, mycket matpassande smak med en animalisk avslutning. Den för Gruaud Larose så typiska cigarraffären visade sig dock inte denna gång.

Därefter drack vi 1998 Château Léoville Las Cases (990 kr) som brukar framhållas som det bästa vinet från St Julien. Gräddkola, dammig granit, friskt nyklippt gräs, mandelmassa, rök och ceder. En mycket tilltalande, nästan len, klar, kraftfull och harmonisk smak med lång, lång eftersmak. En av mina favoriter.

Den fjärde, och skulle det visa sig, sista bordeauxen var 1999 Château Pavie (1,200 kr) från St Emilion. Massor med svarta bär, mineraler och kryddor. Så småningom visar sig lakrits och den enrisrökta korven även i detta vin. Fyllig, komplex och len. Mycket gott. Den andra av mina favoriter i denna provning.

Det sista stackars vinet var 2001 Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande (990 kr) från Pauillac som tyvärr var rejält korkskadat. Mycket synd, men Systembolaget böt som vanligt ut vinet dagen därpå utan att knota.

Vinerna var naturligtvis goda att bara dricka för sig, men när helstekt entrecote med rödvinssås och tillbehör kom fram på bordet kom de verkligen till sin rätt. Det här är perfekta matviner, särskilt till kombinationen kött-sås-potatis.

Var vinerna värda sitt pris? Kanske. Ingen av deltagarna skulle efter provningen rusa ut och bulla upp med några lådor av något av dessa viner. Trots sin utmärkta kvalitet är de helt enkelt lite för dyra. Men visst är de väldigt bra viner. Jag fick en känsla under provningen att det är lite missbruk av dessa viner att dricka dem parallellt på en provning som denna. Det kändes som om man faktiskt hade uppskattat varje vin mer om det hade serverats i ensam majestät och hade fått ta hela scenen på middagsbordet. Dessutom hade de flesta av vinerna vunnit på att få ligga några år till i källaren.

Efter provningen tog vi fram La Grande Finale: en femtio år gammal 1957 Hungarovin Tokaji Essencia (ovärderlig ;-). Vi hade inga större förhoppningar om att detta vin skulle ha överlevt de nästan 15 åren i en alltför varm garderob som det genomlidit. Detta söta, vita vin var nästan helt kolsvart i flaskan och mycket grumsigt. En 2000 Chateau Dereszla Tokaji 6 Puttonyos väntade därför i kylen som en nästan självklar stand-in. Döm om vår förvåning när en frisk, söt doft av örthonung, bränt socker, jasmin, kanel och många andra kryddor svävade upp ur karaffens öppning. Väl i glaset fick vinet en mörk gyllene bärnstensfärg. Ännu större blev miraklet när smaken hade en magnifik pirrande syra i behåll, ingen sliskighet så långt tungan nådde och den djupa, komplexa smaken varade i en oändlighet. Storartat.

Det här smakade flytande guld och är tillsammans med någon årgång av Château d'Yquem det godaste söta vin jag druckit. Visst ar man hört talas om att dessa viner skulle vara bland de tåligaste i världen, men att det skulle kunna besegra 15 år i en Closet of Death var en mycket glad överraskning. En söt päronkaka serverades till vinet, smakerna matchade varandra perfekt och blev en lysande avslutning på en minnesvärd provning.

Två middagsviner

Vi drack två mycket olika viner häromdagen. Först 2001 Bodegas Estefanía Bierzo Tilenus Pagos de Posada (209 kr), en spanjor som tillverkas precis utanför Ribera del Duero. Vinet består till hundra procent av druvan Mencia, en för mig okänd druva, men uppenbarligen värd vidare kännedom. Vinet har en kryddig, jordig doft av hallon och blommor. Smaken är balanserad med en bra syra, det påminner lite om en fyllig Pinot Noir från Bourgogne, och vinet står sig mycket väl även till lite kraftigare mat. Finns tyvärr endast att köpa på Regeringsgatan i Stockholm.

Det andra var en 2002 Waterford Shiraz Kevin Arnold (199 kr), en mullig, fet Shiraz från Stellenbosch i Sydafrika. Kevin Arnold som står bakom vinet, ansvarade tidigare för vinerna från Rust en Vrede, men har sedan några år tillbaka öppnat eget med viner från Waterford. Det här är en fyllig, len och mycket publik Shiraz, med smaker av plommon, mörka bär, lite tjära och eukaplyptus, som är farligt effektiv när det gäller att övertyga icke vinintresserade om att det finns godare viner än Spanskt Lantvin. 2002:an är slutsåld men 2003:an finns att beställa från beställningssortimentet och den är ett av de dolda fynden på Systemet.

Budgetsauternes - Château du Levant

Alla kanske inte anser att 98 kr för en halvflaska är ett budgetvin men i detta fall anser jag det. Château du Levant 2004 är en riktigt trevlig Sauternes med massor med frukt och en fin botrytiskaraktär. Jag tycker också att en halvflaska är ett mycket hanterligare format än en helflaska för ett sött vin.

Jag drack det nyligen till citronkokta päron med kanelzabaione. Vinet borde också fungera utmärkt till en bit grönmögelost.