Än mer

Nu är vi framme vid viner som dracks i juni - det tar sig. Denna gång är det två lite mognare viner som druckits.

1997 La Dame de Montrose (299 kr), andravinet från Château Montrose i St. Estèphe, är mörkrött med tegelkant. Vinet har en stor komplex doft av cederträ, dov mörk frukt, svartvinbärsblad, korint, kryddnejlika, en småkryddig fatton och en härlig buljong fylld med kryddpeppar, sammantaget en ypperlig bordeaux-parfym.

Smaken är mogen, medelfyllig, förvånansvärt fatig med ganska torra tanniner och lite tunt med frukten. Syran är mycket fin och eftersmaken är spännande blodig. Det är dock bara att erkänna att doften är flera storlekar större än smaken, men så var 1997 inte heller ett särskilt bra år i Bordeaux.

1993 Zilliken (Forstmeister Geltz) Saarburger Rausch Riesling Auslese (288 kr) visar upp en fint mogen, bred rieslingdoft med en fin mineralton ("nyregnad småsten"), tydlig petroleum, lite blandade grönsaker och någon tropisk frukt, en blomdoft (från en gul blomma, frågan är bara vad den heter?), färsk svamp och bivax. Smaken är fyllig, lite oljig, nektarfylld. Den långa eftersmaken bjuder på en näve nyskalade hasselnötter. Vi hade nog velat ha lite mer bett i syran, men vinet är mycket smuttvänligt.

Châteauneuf-du-Pape 2005

Här kommer ytterligare en sida malätna smaknotiser från en gammal provning. Temat var denna gång Châteauneuf-du-Pape 2005 och vinerna luftades i en timma eller två innan provningen. Provningen var halvblind; vi visste vilka viner som bjöds, men inte vilket som fanns i vilket glas. Alla fyra rödviner var storslagna, men eftersom det gått några månader har minnet bleknat och jag får förlita mig på mina något torra anteckningar.


I första glaset doftar det av murriga, mörka bär, bland annat några maraschinokörsbär. Pepparkakor är också en av de första ingredienser som vi finner i doften. Snart följer köttbuljong med lagerblad, fina torkade kryddor, en mörk chokladton och en liten gödselstack. En rik doft, men ändå något sluten, här finns mer som inte kommer fram än. Smaken har en kärna av koncentrerade bär, mycket fyllig men ändå frisk och ren. Syran är vibrerande kraftfull, i bra balans med frukt och tanniner. I den ganska eldiga och långa eftersmaken finns kaffekola som en knorr på slutet. Facit: 2005 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape (405 kr).

Vin nummer två har en ljuvlig doft med söta mörka körsbär i likör, smörkola, aningen mynta, nylagd asfalt, nötter och torkad ljung. (Med facit i hand: vi fann helt klart mer nyanser vid detta tillfälle än när vi drack det för första gången, någon månad tidigare. Kanske har den längre luftningen gjort sitt?) Smaken är stor, munfyllande, men ändå harmonisk. Vinet är ungt (liksom alla viner i denna provning) och har en hel del tuffa tanniner att bjuda på, men inget man inte står ut med när vinet är så här gott. Även här är eftersmaken ganska eldig, än mer så än i första vinet, men denna gång med ett inslag av torkad frukt i svansen. Andra vinet visar sig vara 2005 Domaine la Barroche Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservé (257 kr), lillebror i detta sällskap.

Ur tredje glaset skjuter en härlig, stor, nej, enorm doft med explosioner av rena bär och rik köttbuljong. Doftparaden fortsätter med mer tid i glaset: stekt bacon, nysvarvat trä, smörkola, mintpastill, bastubänk, torkad frukt, granskog, afrikanskt bush-te och ett välanvänt, men avlägset, omklädningsrum. Kraft, renhet och komplexitet på högsta nivå. Vinet är en smakbomb: vi anfalls av koncentrerade mörka bär, mörk choklad, vass saltlakrits, en livlig syra, rejält med kromade tanniner och en lång, imponerande frisk eftersmak. Ett fantastiskt vin. Facit? 2005 Domaine la Barroche Châteauneuf-du-Pape Cuvée Pure (432 kr). Vad kan man säga? Här är ett vin som verkligen lever upp till sitt rykte.

Det sista glaset bjuder på en superfin doft med blåbär och "plorsbär" omslingrat av toner från rökt kött och hallonkaramell. Denna doft är bredare, dovare än föregående doft, mer läder- och tobaksinslag. Snart kommer träkryddor med en finstämd fatkola, en soluppvärmd myrstack på ett barrskogsgolv och, sist men inte minst, frisk stensöta (Aha! Pégaü, månntro?). Smaken är
djup, kompakt fruktig, dock ungdomligt minerad med massiva, obarmhärtiga tanniner. Syrorna bygger upp en kraftfull, penetrerande helhet och alltihop avslutas med en extremt uthållig, syrlig eftersmak. Storartat! Jodå, detta var 2005 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservée (440 kr). En purung jätte.

En samling mycket bra viner, viner som alla blev än bättre när maten kom fram på bordet, inte oväntat då de alla befinner sig i en ganska tuff ungdomsfas. En omröstning om provningens bästa vin (som hölls innan facit var avslöjat) gav oavgjort: 3 - 3 mellan Pégaü - Pure. Båda vinerna är fantastiska, och vilket av vinerna man föredrar hänger mest ihop med om man uppskattar klassisk CdP (Pégaü) eller modern CdP (Pure) mest.

Efter maten öppnade vi ett gammalt sött vin från Anjou.


1983 Domaine Touchais Anjou Blanc Réserve du Fondateur (129 kr) doftar av mandarin, ananas, champinjon och lite vått ylle. Smaken är fullt mogen, ännu frisk, med inslag av torkad frukt, nötter och liten funkig kryddighet ("mögelost"). Ganska långt, men kanske inte helt balanserad. Detta är en enklare variant av Moulin Touchais, inte lika bra som originalet, men det finns inte heller många 25-åriga viner som säljs för en dryg hundring.

Ännu mer från anteckningsboken

Mer kortkort:

2002 Zilliken (Forstmeister Geltz) Saarburger Rausch Riesling Kabinett (148 kr). Doften är varmfruktig med inslag av ljusa blommor och bakverk, och, inte att förglömma, en liten begynnande oljegrop. Smaken är fyllig och dominerad av en väl tilltagen nektarsötma; vi hade nog gissat på en Auslese om detta druckits blint. I eftersmaken hittar vi några mogna krusbär. Inte dumt, men vi slår heller inte klackarna i taket.


Två roséer (jo, det här var i somras): först den österrikiska 2007 Weingut Willi Bründlmayer Langenlois (120 kr) som doftar av smultron, blommor, gräs och gnutta lakritsrot. Smaken är lätt, behagligt följsam och lite kryddig. Vinet är lite spritsigt och har en mycket matvänlig syra. Det finns lite bitterhet i den förvånansvärt långa jorgubbstonade eftersmaken. Summa summarum: en djävulskt trevlig matrosé från den mycket skicklige vinmakaren Bründlmayer. Detta blev också sommarens bästa rosé.


Den andra rosén är sydafrikansk, 2007 Mulderbosch Cabernet Sauvignon (79 kr), och doftade och smakade tyvärr som rosé så ofta gör: hallongodis och en blomma i doften, smaken extremt lättsvept. Inget fel på detta, men ack så banalt och tråkigt.

Mer från anteckningsboken

Mer (numera ur)gamla anteckningar i korthet:

2005 Domaine la Barroche Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservé (257 kr) bjuder på en urtjusig penetrerande doft med mörk kraftfull frukt, mörk choklad, torr ljung och köttbuljong. Smaken är harmonisk, finstämd, "smäcker", fulladdad men inte överdriven. Vinet är ungt, men tanninerna är inte överdrivet stygga och faten är diskreta. Eftersmaken förgylls av mången torkad frukt, ett mycket bra vin. Ska vi hitta något att hacka på så är det eldigheten, i dagsläget tycket vi att alkoholen sticker ut en aning för mycket.


När vi öppnar den sista flaskan 1999 Château Batailley (359 kr) så fladdrar först ett otvättat poolfilter förbi, men det försvinner snabbt in i bakgrunden och ersätts av stendammiga svarta vinbär, murket trä ("blyertspenna funnen ombord på Vasa"), teblad, nejlika och lite buljongig tomatpuré, sammantaget något som kan kännas igen som en bordeaux med några år på nacken. Vinet är ganska lätt och väl moget. Inte mycket tannin finns kvar, men syrorna lever. Mittsmaken är dock lite tom och allt som allt hade vi hoppats på mer från detta vin.

2005 Clotilde Davenne Chablis 1er Cru Vaugiraut (169 kr) har en frisk, ljus doft med citrus, melon och brioche, samt en liten, liten blöt lovikavante. Smaken är fruktigt god, läskande, ung med klös, men ändå inte med riktigt så höga syror som väntat. En bra, men ännu outvecklad bas-chablis.
2005 La Spinetta (Rivetti) Barbera d'Asti Superiore (Bionzo) (315 kr) är blålila och doftar kraftfullt av krossade krösbär, cassis på gränsen till likör, nybakt blåbärspaj, en salt sjöbris och en mjuk pepparkaka. Förföriskt för många, men absolut inte ett vin som passar alla.


Smaken är fyllig, sötfatig och kryddig med en kraftig syra som åtföljs av en bitterhet från körsbärnskärnor. Vinet är eldigt och ungt och inga tuffa tanniner märks. Publikt och gott. Det skulle vara kul att få smaka detta vin i sin ålderdom. Vad jag kan minnas har vi av någon anledning alltid druckit Bionzis barberor mer eller mindre omgående.

Fafner möter Sine Qua Non

Det krävdes uppenbarligen något extraordinärt för att väcka Drucket ur sin långa sommardvala. Lördagens middag var extraordinär. Ergo, Drucket uppvisar idag svaga, sömndruckna livstecken, likt en ovillig Fafner väckt av völsungen Siegfrieds lockande horn: Wer stört mir den Schlaf? Inte Siegfried, men väl Manfred. Manfred Krankl.

Men låt oss ta saker i rätt ordning: som brukligt vid dessa vinbjudningar hos J&K börjar vi med lite champagnemingel.

1996 Veuve Clicquot Ponsardin Champagne Brut La Grande Dame är guldgul och har en intensiv äppelfruktig, brödig och klar champagnedoft med lite tjusig smörkola inblandat. Smaken är rejäl, rik, lite mandlig, munfyllande, och lång. Damen är fint mogen men fortfarande begåvad med syror som lär hålla henne vid god vigör i ett eller två decennier till.

Champagnerna blir dessvärre alltid lite styvmoderligt behandlade vid dessa middagar då minglandet förhindrar mer idogt antecknande.

Efter champagnen serveras fyra luftade rödviner ur varsin karaff, idel kalifornier, till de suktande middagsgästerna. Maten består av en lasagne täckt med parmaskinka och efteråt en päronpaj med ett storartat marängtäckte. Inget av kvällens rödviner återfinns tyvärr i Systembolagets sortiment.

Först ut är 2002 Chateau Montelena Cabernet Sauvignon The Montelena Estate ($75 när det begav sig, $200 idag). Ur glaset kommer mörka murriga svarta vinbär, ekfatstoner, en dust av torr jord, lite grön banan (inte alls oangenäm) och en gnutta mint bakgrunden; en mycket amerikansk, ren cabernet-doft. Vinet är fylligt, fatigt och ganska eldigt med en rik, stilig smak. En långlivad syra hänger med i den kryddiga eftersmaken. I smaken finns även en hel del rotfrukter. Vinet är ungt och eken är ännu lite väl dominerande, men det är en tjusig ek, ingen vaniljbomb här inte. Summa summarum: ett välgjort, matvänligt, friskt och livligt vin som faktiskt kommer från ett tvättäkta stenslott i de kalifornska skogarna.

Doften från 2005 Pahlmeyer Jayson ($55) är inte lika självklar: här finns körsbär, plommon och röda bär med massor av nejlika, träkryddor och sötlakrits, plus lite grönt ogräs, lite jord, och ett friskt inslag från ett nyskalat äpple. Druvorna i detta vin är vid serveringstillfället okända; intrycken är lite vaga, lite luddiga i kanten och en initierad gissning blir därför Merlot (vilka fördomar!), vilket visar sig vara rätt. (73% Merlot, 19% Cabernet Sauvignon, 6% Cabernet Franc, 1.5% Petit Verdot, 0.5% Malbec). Smaken är vitpepprig, saftig, lagom sträv, matvänlig och god. Ett litet överslag i syran, något som säkert mildras med lagring, drar dock ned slutomdömet något för min del.

Tredje glaset innehåller 2004 Robert Keenan Winery Cabernet Sauvignon Reserve Spring Mountain District ($90) och stordoftar av vinbär, tobak, ceder, moccagrädde, träkol, choklad och en hel näve djungelvrål (eller turkisk peppar som några insisterar på att kalla denna doft). Tung cabernet-knockout alltså. Vinet är ännu tungkrullande strävt, extremt fylligt och begåvat med en mycket lång kryddig eftersmak. En imponerande ungdom full av liv och framtidshopp.

Tre bra viner, svårt att utse en vinnare bland dessa. Montelena är mycket bra idag, men jag gissar att Keenan är vinet med störst framtidspotential.

Så var vi då framme vid sista glaset, Siegfrieds horn, kvällens höjdpunkt och syfte:

2005 Sine Qua Non Syrah Atlantis Fe203 1b ($115 om du är polare med Manfred, annars ligger dagspriset runt $800). Vinet har har en mörkröd, viskös, nästan tjock färg. Ur glaset kliver en jätte; en kraftfull, stilren, storslagen, himmelsk doftkör som i flera harmoniserande stämmor sjunger "Que Syrah, Syrah!"

Luktorganen fylls av en alpluftsfrisk virvelvind av bär - det är björnbären som står i främsta ledet - berikad med en komplex, men återhållen träkryddskompott insvept i ett lent gräddigt bolster av ekfatskomponenter, en underbar kombination som man bara inte vill sluta dra in i näsan, om och om och om igen. Bärdofterna är så klara och kärnfulla att man inbillar sig att källan måste vara Platons idealbild av bär. Elixirets recept lyder 93% Syrah, 5% Grenache och 2% Viognier, allt sammansvetsat i franska fat. Fler dofter ansluter snart efter bärens förtrupp: svett trä, torkade örter, lakritsrot, en kakafoni av rotfrukter, och några animaliska toner som ännu bara är i sin linda. En förhäxande doft, och en doft som absolut kan förknippas med någon fransk mästares vin från norra Rhône.

Smaken har en nästan overklig munfyllande intensitet samtidigt som balansen är perfekt, här finns inget tjockt eller överdrivet, alla smakinslag är i total harmoni. Efter den initiala smakexplosionen kommer en makalöst lång eftersmak kryddad med syra, frukt och några rostade kaffebönor. De 15,3 procenten alkohol och de säkert inte oansenliga tanninerna är så tjusigt invävda i den silkeslena, eleganta helheten att vi bara bockar, bugar och njuter. Manfred Krankl har här skapat ett mästerverk och förmodligen är detta den bästa Syrah jag någonsin druckit.

Vinet är ungt, kanske kan ålder ge något mer, men att det skulle kunna bli så enormt mycket bättre är svårt att tro. Möjligtvis kan det bli annorlunda, men vinet är som sagt storslaget redan idag. "Essensen av Syrah" må låta som en kliché men här är det mitt i prick, och vi tackar J&K för möjligheten att få smaka på detta makalösa vin (och tack till T för de övriga vinerna som inte heller gick av för hackor).

Det är naturligtvis oundvikligt att Mordors da Capo denna kväll fick sig en svår konkurrent till titeln "Årets bästa vin". Efter middagen bönade och bad vi på våra bara knän, men, tyvärr, värden höll inte med om att det var läge att rusa ned i källaren efter en flaska 2000 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée da Capo för att genom en parallellprovning - i vetenskapens namn - få avgöra saken. Nåja, man kan inte få allt. Vi får se vilken av dessa giganter som etsat sig djupast i våra vinminnen vid årets slut.

Rensning av anteckningsboken

De obloggade vinerna tynger anteckningsboken så här kommer några kortisar. Först ut är 2000 Château Bernadotte (199 kr) en Haut-Médoc med samma ägare som Pichon-Lalande. Doften är klar och fruktig med ett tydligt inslag av romtopf i torv och björnklister (från en grön burk). Här finns begynnande mognadstoner men ännu inget som kan kallas gammalt. Smaken är väl sammansmält, ganska lätt men med en livlig glöd i eftersmaken. Här finns inte särskilt mycket tanniner och syran är aningen vek men detta är ändock ett trevligt matvin. Detta var tredje och sista flaskan för vår del. Har man flaskor kvar av detta så tål det säkert ett par år till i källaren, men jag tvivlar på att mer tid kommer att förbättra vinet.

Bastarden 2004 Zind-Humbrecht Zind (149 kr), en "förbjuden" Chardonnay från Alsace är en återkommande favorit och den håller fanan högt även denna gång: färgen är guldgul, som en ljus sauternes, och en beundransvärt fin doft av gula päron, citrusskal, smörkola med ett inslag av brynt smör (med aningens ton av smörsyra) kommer ur glaset. I munnen är vinet fortfarande lite spritsigt, med fin frukt, bra kropp och en tjusig balans. Syran är hög och läskande. Mer Chardonnay från Alsace, tack! Vinet innehåller även lite Pinot Auxerrois, och eventuellt Pinot Blanc och/eller Pinot Gris. Källorna på nätet är lite förvirrande, men gott är det hur som helst.
Sedan två mycket olika italienare. Först 2000 Gigi Rosso Barolo Arione (254 kr). Vinet är klarrött med en tydlig tegelkant. Ur glaset kommer torkade tobaksblad - det luktar verkligen som en otänd cigarr - körsbär, knäckiga fattoner, svedda träpinnar, skållad mandel, kokt rödbeta och en höskulle i ett stall, en fascinerande och träfatig, men inte överfatad, barolodoft. Smaken är ganska lätt, fortfarande rejält sträv och med en busig syra. Därefter en lång eftersmak med en lite matvänlig bitterhet. Vinet sköljer ner pastan med lätthet, men doften är helt klart större än smaken. Detta är inte ett av de stora vinerna från Barolo, men det är ändå en klar förbättring jämfört med förra flaskan vi drack. Det behöver väl knappast sägas, men barolo vinner på lagring.

En 2005 Piaggia Carmignano Il Sasso (229 kr) slank också ner, tyvärr utan anteckningsboken framme. Det är en modern, fyllig, strömlinjeformad och god toskanare, men den är också ganska anonym; vi minns inte mycket av vinet så här i efterhand. Förhoppningsvis utvecklas det till ett intressantare vin med åldern.

Giganternas kamp 2008

Fotbolls-EM? Sverige - Grekland? Nää. Mitt i ett ekande ödsligt och folktomt Stockholm sitter Annica och jag tillsammans med tolv andra fotbollsimmuna personer för att dricka stora viner. Provningsledaren (vars namn jag tyvärr missade, Miran?) berättade hur han först blev glad när han tillfrågades om han ville hålla vårens sista prestigeprovning, men hur han snart började misstänka att något var lurt; det brukar vara mer konkurrens än så här om att få hålla denna provning. En titt i TV-tablån gav förklaringen. Nåja, fotboll är ju inte särskilt viktigt när allt kommer omkring. Vin däremot.

Kvällens version av Giganternas kamp är lite annorlunda upplagd än tidigare år. Vi ska få fler viner, hela åtta glas, och ingen av de stora drakarna ska ingå, dvs inga jättar från bordeaux eller bourgogne är att vänta. Istället utlovas vi en rundresa bland det bästa som kan erbjudas av världens vinregioner, plus en eventuell slamkrypare i form av ett budgetvin. Provningen är helblind och tyvärr dricker vi vinerna i alltför små ISO-glas (provningsledaren håller en liten tirad mot dessa undermåliga glas och rekommenderar Riedel eller Spiegelau, glas som tyvärr inte ingår i SBs budget). Vi uppmanas också rösta på våra favoriter i de två flighterna.

Flight 1.

Vin 1. Vinet har en rödblå, lite tunn färg och doftar först bara varmt damm. Snart kommer dock andra dofter fram: diverse röda bär, kryddor, vanilj, bacon och en liten askkopp. Vinet är medelfylligt, ungt, gott, ganska ordinärt men med en bra, vital syra och en lång subtil eftersmak. Syran är rejält hög, men med tanke på ungdomen - för det här säkerligen riktigt ungt - känns det inte som om balansen är ett problem. En bit mat och ett halvt decennium i källaren skulle förmodligen lyfta detta vin ordentligt.

Vad är detta? Röda bär, animaliska toner och kryddor i ett förhållandevis lätt vin tyder på Pinot Noir. Ingen bourgogne ska dock finnas med i startfältet så min gissning blir, trots de animaliska inslagen, en lättare nya zeeländsk Pinot - av god kvalitet, men ingen av de dyraste.

Facit: 2005 Domaine Jean et Jean-Louis Trapet Chambertin (1,495 kr). Lurad! Provningen är inte bara blind, den är åsneblind! Vi styrde medvetet bort från Bourgogne och uppfann en plausibel nya zeeländare efter provningsledarens falska försäkran om att inga av de gamla vanliga distrikten skulle delta. Vi är uppenbarligen utsatta för ett grymt experiment. Nåja. Svårt att bedöma om detta vin någonsin kommer att bli värt sitt pris. Idag är det i varje fall hopplöst ungt.

Vin 2. Ljust bärnstensrött med en tydlig tegelkant (detta måste vara från Piedmont tänker vi redan innan första sniffen). Stor doft med syrlig jordgubbsmarmelad och drottningsylt, tobak, te, sötlakrits och lite söt, hemkokt kola i utkanterna. I munnen tapetserar vinet gommen med obarmhärtiga tanniner, frukten är till en början ganska dämpad men växer till sig under kvällen. Det hela smakar lite som en tjusig, fruktig (och sträv) saftsoppa, eller möjligtvis nyponsoppa. Bra längd och syran finns här, men jag skulle vilja ha mer. Vinet är lite monotont, lite för entonigt, särskilt om det nu är en barolo, vilket vi misstänker.

Gissning: som sagt, vi tror på en barolo, möjligtvis en barbaresco, men vinet är lite för maffigt för det. Nebbiolo från Piedmont är det hur som helst. Dock inga rosor och marmeladinslagen leder mot det varma året 2003. Producent? Inte Scavino, men längre än så kommer vi inte.

Facit: 2003 Bruno Giacosa Barolo Le Rocche del Falletto di Serralunga d'Alba (1,105 kr). Hyfsat nära bullseye, men tyvärr också ett vin som trots den namnkunnige producenten Giacosa bekräftar våra erfarenheter av Piedmont 2003: lite för sötaktigt, lite för klumpigt. Förvisso inte ett dåligt vin, det får riktigt höga - i våra ögon oförtjänt höga - betyg av amerikanska tyckare, men ack vad jag längtar efter förra årets Piedmont-representant, 1998 Gaja Costa Russi, ett så mycket större vin.

Vin 3. Mörkrött med en svagt brun ton i kanten. En blandning av härliga krossade bär slår sig hejdlöst fram ur den trånga glasmynningen. De ackompanjeras av en storartad doft av blommor, lakritsrot, plommon, fatvanilj och en gnutta mynta (aha!). Smaken bjuder på en rund, mörk, dov kärna med underbar svartvinbärsfrukt och nässlor; vilken kropp! Vinet är rikt, livligt, balanserat med en urtjusig lång, lång svans. Säkert ungt, men fascinerande gott redan nu.

Jaha? Enligt utsago ingen bordeaux på bordet (bluffen är när detta svar gissas ännu inte avslöjad). Men det här liknar en Cab-Merlot-blandning av högsta kvalitet. Myntan leder genast till nya världen, USA eller Australien. En ganska tung kalifornier kanske?

Nä, inte Kalifornien. Det mycket goda vinet var från Australiens Eden Valley: 2003 Henschke Cyril Henschke Cabernet Sauvignon (795 kr). Mycket riktigt en CS+Merlot och ett riktigt gott vin. Detta vin vann överlägset omröstningen om bästa vin i första flighten och även min röst gick hit.

Vin 4. Kompakt blårött. En kraftig, ganska udda och komplex doft attackerar våra stackars näsor: fikon, dadlar, strudel, kronärtskocka, plommon och salami. Men mest avslöjande av allt är en överväldigande ton av dill: The Revenge of the Kaviarströmming! Smaken är rejält sträv och fatig, mycket fyllig och kryddig med en märkbar sälta. Russin i eftersmaken.

Ingen tvekan, detta vin kommer från det iberiska bestiariet, med största sannolikhet ett spanskt monster. En hypermodern prestige-temperanillo?

Nära. Druvan är Garnacha och vinet är 2004 Costers del Siurana Clos de L'Obac (449 kr) från spanska Priorat. Hela 95 Parker-pinnar. I beg to differ. Vad ska jag dricka denna freak-show till? Borsta tänderna i det? Kanske kan det hända underverk med ett långt fängelsestraff i källarhålan, men jag undrar... Samstämmigheten var total, Clos de l'Obac fick inte en enda röst. Man kan inte anklaga vinet för att vara tråkigt dock.

Flight 2.

Vin 5. Kompakt svartrött. Stor doft, men lite överraskande. Först: asfalt med grädde på och en liten mogen banan inlindad i gummi. Men det hela rätar ut sig till massor av mörka bär och bakkryddor, en bred härlig doft. Smaken är stor, sträv men avrundad, med en svag grön biton, men helheten är ändå mycket god. Lång imponerande eftersmak och fin, hög syra. Med beröm godkänt.

Nya världen, men vad? Det står still i huvudet. Det visar sig vara en bordeaux-blandning från USA: 2004 Ridge Monte Bello (995 kr). Inte illa, men inte var det lätt att känna igen den klassiska mixen av CS, CF och PV.

Vin 6. Kompakt svartrött, igen. En brutal, animalisk doft skjuter upp ur glaset: tjära, krut, skottkärror med röda vinbär, brännässlor och ogräs bakom lagården, en ladugård som är nybyggd av gediget cederträ. Vinet har rejäla tanniner och en ordentligt tilltagen mycket fin, läskande syra. I smaken får vi mer röda vinbär - verkligen massor av röda vinbär - och en gnutta svarta som slåss om uppmärksamheten i bärhavet. Mycket gott och matvänligt, och vinet ligger kvar en lång stund i munnen. En höjdare!

Bordeaux? (Bluffen är nu avslöjad och vi prospekterar även i gammal bekant mark.) Eller en mycket, mycket bra bordeaux-kopia? Sydafrika är det första land vi tänker på, men jag förväntar mig mer rök i ett sydafrikanskt vin, och kan de verkligen nå upp till denna nivå? (Jag har uppenbarligen förträngt ordet "krut" som står i mina anteckningar.) Kan Sydamerika åstadkomma detta? Nä. Australien eller USA? Kanske.

Det är Sydafrika som har härmat Frankrike med berömvärd skicklighet: 2004 Waterford The Jem (350 kr). Provningens billigaste vin (knappast en budget-slamkrypare dock) är ett av provningens bästa! Det här är Waterfords nya flaggskepp och innehåller den all-europeiska druvblandningen Cabernet Sauvignon, Cabernet Franc, Merlot, Malbec, Petit Verdot, Shiraz, Mourvedre och Barbera. Vinet är dubbelt så dyrt i Sydafrika som i Sverige och är tydligen mycket svårt att få tag på. Här i Stockholm ligger dock ett dussin flaskor kvar på hyllorna. Inte länge till. Många röster gavs till detta vin.

Vin 7. Mörkrött med ljusnande kant. Vi sniffar förtvivlat men detta är ett slutet vin. Dammig makadam, några bär i bakgrunden, en halv skiva bacon och lite dill igen. En fin silkeston ligger över doften, men det här vinet ligger i en djup dvala. Strävt, fylligt, kryddigt, bra matvänlig syra, men ett lite spretigt helhetsintryck. Inte färdigt.

Dill igen. Spanien? Rioja? Ett sovande grizzlybjörn? Vi har inte en aning, we're lost in the woods. Facit: 2001 Château Haut-Brion (~2,000 kr). Ujujuj, tala om tunnel! Antingen är det något fel på denna flaska (men vi hittar inga typiska sjukdomstecken) eller så är detta ett av de grymmaste exempel på ett "vin i tunneln" vi har upplevt. Göm detta vin längst ned i det mörkaste källarhörnet i många år till.

Vin 8. Svartrött. En explosion av sprudlande frukt: hallon, blåbär, vinbär, körsbär, alltihop på en tunn bädd av grädde och garnerat med sötlakrits. Efter en stund hittar vi även mandlar, äppelmos och en liten gödselstack. En stor och komplex doft. Smaken är rik, djup och rejält sträv med snärtiga tanniner och kraftig syra. Balansen är bra och den långa eftersmaken är kryddig, nästan lite bittermandlig. Ungt, men redan riktigt gott.

Vad är detta? Shiraz? Syrah? Cabernet? Inte en klockren träff på någon av dessa. Merlot-blandning? Nej, för mycket spets i smaken. Amerikansk fruktbomb med stil? Vi vet inte. Vi tittar i facit: Det visar sig vara Petrus-makarens, Christian Moueix's, amerikanska vinäventyr, 2003 Dominus Estate (890 kr). En top notch Bordeaux with a little California dreamin' som Tanzer kallar den. Detta vin vann omröstning i flight 2, med endast en röst mer än Waterford's The Jem.

Efter provningen kommer en hel delikatessdisk av korv och ost fram, och de två timmar som är allokerade dras trivsamt ut till tre, Zlatan be damned! En bra provning med många goda och intressanta viner - ja, till och med dillmonstret från l'Obac var allt annat än ointressant - och vi får erkänna att nya världen avgick med en överlägsen seger denna kväll. Dominus från USA, Henschke från Australien och The Jem från Sydafrika var kvällens vinnare. Bordeaux och Bourgogne fick lomma hem med sänkta huvuden, kanske inte så konstigt då den ena representanten var mer eller mindre nyfödd och den andre inspärrad i en ogenomtränglig tvångströja. Bättre lycka nästa gång.

Rätt musik till rätt vin

Uppenbarligen bör man tänka på vad man lyssnar på för musik när man uppskattar sitt vin. En ny undersökning från Heriot Watt University visar att typen av musik har stor betydelse för hur ett vin upplevs.

Four types of music were played - Carmina Burana by Orff ("powerful and heavy"), Waltz of the Flowers from The Nutcracker by Tchaikovsky ("subtle and refined"), Just Can't Get Enough by Nouvelle Vague ("zingy and refreshing") and Slow Breakdown by Michael Brook ("mellow and soft")

The white wine was rated 40% more zingy and refreshing when that music was played, but only 26% more mellow and soft when music in that category was heard.

The red was altered 25% by mellow and fresh music, yet 60% by powerful and heavy music.

The results were put down to "cognitive priming theory", where the music sets up the brain to respond to the wine in a certain way.

(helt orelaterat skivomslag)

Detta måste testas. Nästa flaska vi dricker ska få sällskap av varierande musik. Artikeln har några förslag:

Cabernet Sauvignon: All Along The Watchtower (Jimi Hendrix), Honky Tonk Woman (Rolling Stones), Live And Let Die (Paul McCartney and Wings), Won't Get Fooled Again (The Who)

Chardonnay: Atomic (Blondie), Rock DJ (Robbie Williams), What's Love Got To Do With It (Tina Turner), Spinning Around (Kylie Minogue)

Syrah: Nessun Dorma (Puccini), Orinoco Flow (Enya), Chariots Of Fire (Vangelis), Canon (Johann Pachelbel)

Merlot: Sitting On The Dock Of The Bay (Otis Redding), Easy (Lionel Ritchie), Over The Rainbow (Eva Cassidy), Heartbeats (Jose Gonzalez)

Blondies Atomic till en ofatad frisk Chardonnay låter helt rätt, men det lär inte vara en Parkersk tjock-Syrah de har i åtanke när Pachelbels kanon och Chariots of Fire nämns som passande ackompanjemang till den druvan.

Måhända

Luktar jag vin, madame?

• Kokt vit sparris med majonäs. 175 kr
• 2005 Louis Jadot Corton-Charlemagne, glas. 450 kr.
• 2003 Domaine de la Romanée-Conti Grands-Echézeaux, glas. 650 kr.

... Måhända, madame, luktar jag vin; men det är DRC.

(Bourgognekväll på Sturehof.)

Franska Röda

Dags för en av säsongens avslutande stora provningar på SB, Franska röda mästerverk, denna gång hållen av Josef Andirik. Ett svårt val mellan Giganternas kamp om några veckor och denna, men jag har med tiden erkänt mig allt mer frankofil och valde därmed efter en kort vånda att fokusera mig. Det visade sig vara ett lyckosamt val, ty detta var en strålande provning, faktiskt ett snäpp bättre än jag förväntat mig. Provningen var helt blind, och när den var över kunde jag faktiskt inte utse en vinnare att rösta på. Alla dessa var strålande viner; tyvärr kan bara ett av dem köpas på SB idag. Se själva.

2004 Armand Rousseau Chambertin Grand Cru. Ljust, tegelfärgat, uppenbar bourgogne. Hallon, jordgubbar och blommor i doften; kryddigt, trevliga syror, strålande balans och en viskning tanniner.

1998 Lafleur-Petrus. Mörkrött, "typisk pomerol" sade man. Aningen stallighet, mint, örter. Plommon, russin, kanle, fat, choklad, lade andra till. I mitt tycke perfekta tanniner ("kl 9," sa Andirik), fyllig, syra. Detta kom ur Andiriks egen källare, och var om än från ett fantastiskt Merlotår fortfarande ungt. Jag har alltid varit lite road av och skeptisk till de där dubbelnamnen som är inte bara ett bra vin utan två! Men detta var verkligen något strålande.

2004 La Comte des Fons Clos S:t Jean. Nästan blåviolett; en dundrande konkoktion med smörsyra, underliggande pepparkaka, russin eller druvor, svettig gummistövel. Smaken är närmast eldig men tanninerna varsamma och välstrukturerade.

1999 Ch. Latour. Rubinröd, tyckte jag. Tegel, sa andra. Örtig, antydan till stall, syrener, kände jag. "Ceder, gräs, svart vinbär, mineral, blod, järn, blodkorv!" utropade provningsledaren. "Fantastisk!" utbrast någon annan. "Så typisk det blir." Latour är, sedan en tidigare provning på SB, det vin jag brukar ha som romantisk perfektion, på en piedestal.

2001 Ch. Haut-Brion. Den gamla klassikern. Varm, nästan knäckig i min mun. Violer och en synestesiskt dov doft av mörka bär. Angenäma syror, starka, mogna tanniner. "Körsbär, lakrits, vanilj, choklad!" ljöd ropen. "Cohiba," sa min granne, vilket var ganska mitt i prick.

2001 La Mouline E. Guigal. Röd, bleka kanter, viss fällning. "Vanilj, kardemumma, fat, blommor, parfym!" "Grymt elegant!" (medhåll), "Typisk Guigal, 42 månader (sic) på fat." "Fylligaste vinet idag, hög och välgörande fruktsyra".

Som synes en provning att minnas, väl värd pengarna. Vi var relativt många vid bordet, femton personer, men även om det gav mindre vin per glas så fick vi, än viktigare, riktigt bra viner. Ska jag försöka välja ut de som var en noslängd före? Armand Rousseau, Latour och Haut-Brion.