En helt vanlig dag på jobbet

Nja, inte helt vanlig men ofta kan vi arbetskamrater njuta av varandras sällskap under trevliga former. Just idag hade vi förmånen att avsluta arbetsdagen med en pokerturnering med en Nintendo Wii i potten följt av en härlig vertikalprovning av fyra årgångar av Poliziano Asinone Vino Nobile di Montepulciano, 2000, 2001, 2003 och 2004.

Finare Vinare har tidigare provat 2004an och beskrev då vingård och vinifiering så jag ödslar inte någon tid på att skriva något om det, utan går direkt på provningsnoteringarna. Att notera är att samtliga fyra årgångar håller en hög och jämn kvalitet. Det är fina skillnader och humöret och tillbehören avgör vilket av vinerna som är favorit, och det skiftar fram och tillbaka under kvällen. Vinerna hade luftat i flaskan under fem timmar och ca 30 minuter i glasen innan vi började. Provningslokalen var mättad med trevliga aromer när vi anlände och det satte verkligen stämningen och förväntningarna högt.

2004 Poliziano Asinone - Färgen är vackert rödblå. Doften är fruktig med toner av körsbär och cassis. Det finns lite fattoner i botten men frukten överväger. Anar en fläkt av choklad. Smaken är fyllig, god, rejält sträv med eldiga körsbär. Eftersmaken är mycket lång med en kryddig avslutning.

2003 Poliziano Asinone - Färgen är mörkröd med endast en aning blått i kanten. Doften är eldig och bjuder på mandelmassa, choklad, kaffe och marachinokörsbär. Fattonerna är också här rätt tillbakadragna. Smaken är god, medelfyllig till fyllig med påtaglig strävhet. Det finns gott om frukt och en trevlig kärnig bitterhet i den ganska långa eftersmaken.

2001 Poliziano Asinone - Färgen är mörkröd. Doften stoltserar med gräddiga fattoner toppade med marachinokörsbär, choklad och senare kaffe. Smaken är återigen god, fruktig, med körsbär och en lång eftersmak med en angenäm bitterhet.

2000 Poliziano Asinone - Färgen är mörkröd. Doften är gräddig, eldig, med körsbär och torkad frukt. Toner av choklad och kaffe kommer också fram. Smaken är god, fyllig, mogen och fruktig. Eftersmaken är lång och elegant med en kryddig knorr.

Vi avslutar vinerna tillsammans med lite bröd och goda ostar, gruyere, en halvhård italiensk getost och en krämig getost med roquefortmögel från Spanien.

Solokvist är min favorit 2000 men med ostarna tycker jag att 2003an gjorde sig bäst.

2004 Domaine Rémi Jobard Meursault Les Chevalières

Vid samma tillfälle som vi drack den olycksaliga Delamotte-champagnen för någon vecka sedan fick vi också i oss en flaska vit bourgogne, närmare bestämt en Rémi Jobard från Meursault. Detta vin uppvisade mer väntade kvalitéer än den skumma champagnen.

Vinet i fråga är 2004 Domaine Rémi Jobard Meursault Les Chevalières (359 kr). Färgen är ljusgul, med en glimt av grönt. Den sofistikerade doften bjuder på vita vinbär, päron, citrus, diskreta fat och en saftig slanggurka. I nästa doftvåg hittar vi lemon curd, grönsaksbuljong och aningen lakritsrot. Det råder ingen tvekan om var detta vin kommer ifrån redan efter den första sniffen. Smaken är mineralrik, fyllig, bred, frisk, ung och mycket god. I eftersmaken ligger några senapsfrön och gror. Vinet är fortfarande mycket ungt och enligt Tanzer blir detta vin förmodligen mångdubbelt bättre om en så där fyra, fem år. Det är visserligen ett njutbart vin redan idag, men för att få full valuta för pengarna bör man nog invänta det mogna vinet. Den som ändå hade större tålamod (och en större källare).

2005:an av detta vin kom i septembersläppet och det finns fortfarande kvar ett antal flaskor.

Côte-Rôtie-middag, del 3

Tredje delen av denna följetong om Côte-Rôtie-middagen är ett uppsamlingsheat för de viner som dracks lite här och där under middagen.

Som välkomstdrink bjöds vi på champagne, närmare bestämt 1998 Nicolas Feuillatte Champagne Brut Blanc de Blancs (286 kr). Doften var brödig, fruktig och fräsch, med en nybakad rabarberpaj i glaset. Den mogna, krämiga och balanserade smaken bjöd på päronmust och lite sherrytoner. Det här var mycket champagne för pengarna.

Det första vinet till bords, som dracks som en slags förrätt, blev ett vitt vin från norra Rhône, en Condrieu vid namn 2005 Domaine Stephane Montez Condrieu Les Grandes Chaillées (305 kr). Doften visar upp persika, violer, jasmin, muskot och en vicks blå i bakgrunden. I den ganska mjuka smaken hittar vi frukt, fat och asiatiska kryddor. Eftersmaken är medellång med en liten eldighet. Detta vin har en typisk och mycket bra viognier-karaktär, men saknar lite bett syrorna (vilket i och för sig kan ha berott på att vinet inte riktigt hann kylas ner till en lämplig serveringstemperatur innan vi slök det).

Som reservvin till Côte-Rôtierna fanns en 2003 Gemtree Vineyards Shiraz Obsidian (291 kr) från McLaren Vale i södra Australien redo, en Shiraz kan ju ersätta en Syrah. Nu behövdes inget reservvin, alla Rhône-viner var vid god vigör, men vi drack upp det ändå; vinet fanns ju där.

En intensiv doft av mörka bär, krämig fatvanilj, hallonsylt, choklad, gummi och en stor gräddig jordgubbstårta stiger ur glaset. Vinet är ungt, ganska strävt, eldigt, mycket fylligt och har en nästan söt smak (det är ett torrt rött vin, men jämfört med de närvarande Rhône-vinerna så drar det här iväg åt port-hållet). En eldig lång eftersmak följer.

Ett kraftfullt och gott vin, men detta är ett typiskt exempel på en australisk shiraz som delar tyckarna i två läger: älska eller hata. Själv dricker jag gärna ett glas av detta, men knappast en hel flaska, och inte gärna till mat. Där är Syrah från Rhône helt klart att föredra (och innan den rasande brevstormen begraver mig: därmed inte sagt att det inte finns ett stort antal Shiraz-viner från Australien som passar alldeles utmärkt till mat).

Côte-Rôtie-middag, del 2

Mer om Côte-Rôtie-middagen: efter det att rödvinerna gjort sitt, marscherade en brokig parad med söta viner in på bordet. Till dessa viner åts en riktigt knäckig nötkaka, åtminstone till de viner som passade till denna kaka (Vin de Paille passade allra bäst till denna mycket söta efterrätt).

2005 Dönnhoff Oberhäuser Brücke Riesling Auslese (269 kr). Färgen är gyllengul. Vinet bjuder på sansade dofter av löv, päron, lite ananas och aningen botrytis; en mycket ren och bra rieslingdoft. Den unga smaken är tät, precis och renfruktig med mineraler och smak av gröna druvor. Pigga syror ger balans åt auslese-sötman. Ett mycket välgjort vin som säkerligen kommer att växa flera storlekar med några decennier i källaren.

Cellier des Templiers Banyuls. Färgen är lätt rödbrun. Dofterna är russin, tawny port, kirsch och choklad. Inte ett särskilt komplext vin men mycket trevligt. Smaken är lagom söt med mandeltoner; lite syra och en hel del alkohol håller sötman stången.

2000 Klein Constantia Muscat Vin de Constance (288 kr). Vinet har en gyllene bärnstensfärg, det ser ut som flytande guld. Doften är stor och komplex: höstäpplen, bikupa - honung och bivax - nygarvat läder (en annan association var "nyblandat krut"), mangopuré och nyregnad höstskog. Senare dyker också havtornsbär, aprikos, torkad ananas och fikon upp i den rika doften. Smaken är maffig och magnifik med ett bra bett. Sötman bärs upp av en härlig, lätt oxiderad läderton och mycket tjusiga syror. Alltihop avslutas med en lång läderinlindad eftersmak. Ett storartat vin, det bästa söta jag druckit från Sydafrika hittills.

2003 Stéphane Tissot Arbois Vin de Paille (296 kr) Färgen är orange bärnsten. En fantastiskt fin och mycket egen doft stiger ur glaset: bränt socker, russin, mandariner, apelsinmarmelad, inlagda rödbetor och syrlig tomatsoppa. Vinets smak är unik, smakrik och harmonisk, med en utmärkt balans mellan syra och sötma och lite aprikos i svansen. Ett suveränt vin som lätt överträffar den torra Arbois vi drack av en annan Tissot här, om det nu överhuvudtaget går att jämför viner som står så långt ifrån varandra på sött-torrt-skalan som dessa två.

Det är svårt att utse en vinnare när vinerna håller en så hög klass; för min del får Vin de Paille och Vin de Constance dela på förstaplatsen. Så egenartade viner med sådan kvalitet är det inte ofta man stöter på. Faktum är att de söta faktiskt övertrumfade de röda denna gång, trots att de röda hade huvudrollen. Birollsinnehavarna stal showen!

Côte-Rôtie-middag, del 1

Igår blev många viner druckna under en lång middag hos Johan där fyra viner från Côte-Rôtie spelade huvudrollen. De övriga sju vinerna som figurerade i flaskor och glas får vänta på sin plats i solen till ett senare inlägg. Rhône-vinerna dekanterades två timmar innan provningen började.

Det första och lättaste vinet var 2004 Ogier Côte-Rôtie Cardinal de Saint Ange (250 kr), det enda vinet från 2004 denna kväll. De trevliga dofterna består av fatvanilj, mörka körsbär, jordig svamp, lagerblad, rapsolja, och nyklippt gräs. Smaken är mindre: lätt, fruktig och frisk men lite tunn, särskilt i jämförelse med 2003:orna på bordet. Precis som när vi tidigare provade viner från Crozes-Hermitage känns 2004:an lite vattnig när den jämförs med övriga årgångar. Vi letar fortfarande efter en riktigt bra 2004:a från norra Rhône; detta skall ju trots allt inte vara ett dåligt år.

Nästa vin var 2003 Domaine Jamet Côte-Rôtie (409 kr). Vi har nu bytt producent och årgång, och gått upp en prisklass. En stor, vidöppen och komplex doft rusar upp ur glaset: hallon, tjära, lakrits, kapris, kryddig charkbutik, tobak, lagerblad, enbuske, ja, det gick att fortsätta länge med doftassociationerna. Efter en stund i glaset lägger sig en mycket tydlig doft av tapenad ovanpå de övriga dofterna i buketten. Smaken är rik och frisk med rejäla syror och hanterbara tanniner. Den är däremot inte särskilt balanserad, någonting är lite kantigt i smaken. Doften är storslagen och vi sitter länge med näsorna i glasen, men smaken lyckas alltså inte riktigt leva upp till doftens storhet. Det är trots detta svårt att inte tycka om vinet.

Sen kommer det första av de två Guigal-viner som ingår i kvällens virtuella provning (Finare Vinares smaknotiser finns här), nämligen 2003 E. Guigal Côte-Rôtie Brune et Blonde (469 kr). Här hittar vi förvånansvärt lite doft överhuvudtaget. Vinet verkar helt slutet och den fruktade tunneln får tyvärr anses vara ett faktum. De små dofter vi lyckas fiska upp är mogna bär, kolaböna, ganska bitter mandelmassa (från de 36 månaderna i ekfat) samt lite rök och kall bastusten. Vinet är mycket strävt, tungan klistras ihop med kinderna; den outvecklade smaken är fyllig, koncentrerad, sydländsk (någon nämner Italien) och den kryddig eftersmaken varar länge. Det här vinet är det bara i gömma och glömma längst ned i källarmörkret i några år.

Den sista och mest exklusiva av kvällens Côte-Rôtier var 2003 E. Guigal Château d'Ampuis (975 kr). Dofterna är stora och unga: en rejält gräddig rostad fatvanilj är det första som lämnar glaset. Därefter kommer björnbär, rökta charkuterier, kryddpeppar, oxbuljong, kapris och lite blommor. Det är dock ekfaten som dominerar doften för tillfället; vinet har legat hela 38 månader på nya fat. Inte heller denna doft känns helt öppen, även om den inte alls är lika igensvetsad som Brune et Blonde. Smaken är intensiv, rik, tät, superbärig med lite kokos- och chokladtoner, kanske inte typiska kännetecken för Côte-Rôtie, men mycket gott. Smaken är väldigt sträv (men inte riktigt lika sträv som Brune et Blonde) med syror som balanserar de maffigare inslagen i smaken. Detta är ett ungt och mäktigt vin (även priset är mäktigt) med en ännu inte fullt utvecklad smak, men med stor potential; ett vin som väntar på att brista ut i sång.

Med Guigals Brune et Blonde i diket för tillfället, blev detta ett 2003-race mellan Guigals Château d'Ampuis och Jamets Côte-Rôtie, och i mitt tycke går Jamet segrande ur striden denna gång; det är helt klart det mest njutbara vinet för tillfället, trots småfelen vi hittade i smaken. Men: när d'Ampuis känner sig redo att krypa ur källaren och begära revansch i mogen skepnad blir utgången med största sannolikhet en annan.

Till dessa rödviner hade Johan lagat en mycket god måltid bestående av helstekt entrecôte, mandelpotatismos, blomkålspuré, gräddig svampsås och Le Puy-linser, mat som matchade vinerna väldigt bra. Det blev som sagt många andra viner druckna denna kväll (en av anledningarna till att detta inlägg inte skrevs i arla morgonstund) och mer om dessa viner följer i framtida inlägg.

Delamotte Cuvée Operakällaren Blanc de Blancs

Vi drack för någon vecka sedan en flaska Delamotte Cuvée Operakällaren Blanc de Blancs (289 kr) eller "Champagne OK" som det också står på flaskan. Denna champagne är gjord på en blandning av Chardonnay-druvor från byarna Le Mesnil, Avize och Oger och innehåller bland annat druvor som blir över de år man låter bli att tillverka kult-champagnen Salon. Det verkar dock inte som om vår flaska hade mycket gemensamt med Salon.

Doften hade vi ganska roligt åt: först fuktig halm, eller mer precist, "det man hittar när man grävt sig djupast in i en väljäst höskulle en mörk höstnatt: The Heart of Darkness". Sedan hittade vi även surpäron, lök, animaliskt fett och något som en person i sällskapet (som vill förbli anonym) beskrev som "laktosintolerant katt". I den friska, torra och ganska riviga smaken fanns dessutom en hel flaska Pommac.

Ja, tänk vilken variation Chardonnay-druvan kan uppvisa när den vinifieras i Champagne.

Det kan ju faktiskt ha hänt något med den här flaskan, för andra recensenter har mer normala beskrivningar av detta vin (brödig, äpplig, lite jästig, osv). Vinet måste också ha varit lite bättre än vad anteckningarna så här i efterhand antyder, för flaskan tog slut; det blev inte en droppe kvar.

2004 Yering Station Pinot Noir

Jag greppade denna flaska från släpphyllan på regeringsgatan inför vår provning av Bourgogner häromdagen med baktanken att det kunde rycka in i fall av korkskada (eller törst). Den är ett billigare alternativ till "Reserve"-varianten av samma vin. Det slutade med att jag tog med mig flaskan hem.

Efter en dags vinvila tyckte jag det var värt att prova ett glas. Vinet är klart rött med en knappt märkbar dragning åt blått. Doften har söta, syltiga hallon, kryddor och stall. I munnen är det friskt, balanserad med ringa garvsyror, smak av hallon och en lite eldig och kryddig eftersmak som jag finner mycket angenäm. Den gick utmärkt till pasta med pesto.

2004 Yering Station Pinot Noir (159kr) - jag kunde inte hitta det på bolagets sajt trots att jag använder numret på kvittot. [red.anm: den är slutsåld.] Drickes nu.

2005 Antonin Guyon Gevrey-Chambertin La Justice

Den tredje purunga bourgognen från 2005 vi drack igår var inte en Potel utan en brygd skapad av Antonin Guyon. Vi är nu tillbaka i Côte de Nuits, i Gevrey-Chambertin, och vinet i fråga är 2005 Antonin Guyon Gevrey-Chambertin La Justice (275 kr). Detta vin har lagrats hela 18 månader på fat (varav 30% nya), vilket är något förvånande med tanke på de förhållandevis diskreta fattoner vinet uppvisar.

Hur smakar det då? Vinet har en yppig doft av hallon, blåbär, nejlika, sockerärter och bränt gummi. Efter en stund ansluter en del marina dofter: nyskalade räkor och salta havsvindar som för med sig dofter av färsk tång. Dessutom hittar vi köttbuljong och en liten kryddbukett. Smaken är rik, inte alltför sträv, mycket fräsch och balanserad, med en härlig hallonfruktighet och suveräna vitala syror. Ett glatt vin med en lång och ihållande eftersmak.

Detta är ett mycket gott vin som förvånansvärt nog är drickfärdigt redan nu i sin extrema ungdom. Detta var helt klart kvällens bästa vin. Rekommenderas starkt, och än så länge så finns det ganska gott om flaskor kvar på Systemet, så skynda!

Finare Vinare tyckte också om La Justice.

2005 Nicolas Potel Volnay Vieilles Vignes

Det andra vinet av Nicolas Potel vi drack igår kväll var 2005 Nicolas Potel Volnay Vieilles Vignes (255 kr). Vi har förflyttat oss söderut till Volnay och Côte de Beaune, men även här är det gamla stockar som gäller. En fjärdedel av druvorna kommer från Premier Cru-gårdar och även detta vin har lagrats ett år på franska ekfat. Här var Potel dock lite försiktigare med den nya eken, endast en tredjedel var nya fat.

En ganska komplex doft möter näsan: stenbrottsrök, kryddnejlika, nässlor, smörkola, bittermandel och mörk choklad. Frukten finner vi i form av av bigarråer och jordgubbar. Smaken är nästan fyllig, rejält sträv med lite torra tanniner, bärig och sötfruktig med bra syra, diskreta fattoner och en liten sälta. I den ganska långa avslutningen smakar vinet mörka plommon. Passar väldigt bra ihop med en halvhård getost vid namn Le Napoleon.

Detta är fortfarande ett mycket ungt vin men med bra potential. Det smakar redan nu mycket bättre än Potels Morey-St-Denis från samma år, ett vin som vi med viss svårighet drack vid samma tillfälle, men det bör nog ligga ned i åtminstone tre-fyra år innan man öppnar nästa flaska.

2005 Nicolas Potel Morey St. Denis Vieilles Vignes

"...and the votes from Swedish jury are..."

Detta är den första koordinerade virtuella vinprovningen i den svenska vinbloggosfären. Ett antal vinbloggare dricker ikväll samma vin för att ge en mer mångsidig bild än vanligt av ett i förväg utvalt vin. Andra omdömen hittar ni hos Finare Vinare och Frankofilen.


Kommunen Morey-Saint-Denis ligger inklämt mellan sina två mer namnkunniga grannar, Gevrey-Chambertin och Chambolle-Musigny i Côtes de Nuits. Vinet vi ikväll dricker från denna appellation är 2005 Nicolas Potel Morey St. Denis Vieilles Vignes (197 kr). Pinot Noir-druvorna kommer från gamla stockar, minst 60 år ska de vara, och vinet är lagrat ett år på franska ekfat, varav två-tredjedelar var nya.

Mannen bakom detta vin är Nicolas Potel, som har sina rötter i Domaine de la Pousse d'Or. Han startade dock en egen negociant-firma 1997, Maison Nicolas Potel, efter hans fars frånfälle. Vi hoppas Nicolas är en man med synnerligen god hygien (bilden är lånad från Potels sajt).

Det finns gott om Potel-viner på Systembolaget för tillfället och samtidigt med detta provade vi bland annat ett annat Potel-vin; mer om det under morgondagen (lovar Magnus).

Det är med viss oro vi konstaterar att den första dominerande doften är dynga följt av avlopp. Vill vi vara snälla kan vi kalla det durianfrukt. Därpå följer gamla kolabönor, smörsyra, kaffesump, målarfärg, jästa körsbär, kåda och oidentifierat skumgodis.

Vinet är ganska strävt, kartigt, bittert, stjälkigt med en aggressiv syra. Det börjar illa men blir något bättre alltmedan kvällen går. Endast en av fyra deltagare hävdade att han kunde dricka ur sitt glas, men detta visade sig sedan vara en lögn. Eftersom vinet fått goda omdömen på annat håll så misstänkte vi därför att vi fått en dålig flaska. Ett andra omdöme inkom dock från en samtidig provning i Uppsala, där nästan exakt samma ord användes för att beskriva vinet. En dålig tunna alltså?

Inte riktigt det resultat vi väntat oss, men vi ser med spänd förväntan fram emot övriga omdömen om detta vin.