fredag 16 maj 2008

Rätt musik till rätt vin

Uppenbarligen bör man tänka på vad man lyssnar på för musik när man uppskattar sitt vin. En ny undersökning från Heriot Watt University visar att typen av musik har stor betydelse för hur ett vin upplevs.

Four types of music were played - Carmina Burana by Orff ("powerful and heavy"), Waltz of the Flowers from The Nutcracker by Tchaikovsky ("subtle and refined"), Just Can't Get Enough by Nouvelle Vague ("zingy and refreshing") and Slow Breakdown by Michael Brook ("mellow and soft")

The white wine was rated 40% more zingy and refreshing when that music was played, but only 26% more mellow and soft when music in that category was heard.
The red was altered 25% by mellow and fresh music, yet 60% by powerful and heavy music.

The results were put down to "cognitive priming theory", where the music sets up the brain to respond to the wine in a certain way.
(helt orelaterat skivomslag)

Detta måste testas. Nästa flaska vi dricker ska få sällskap av varierande musik. Artikeln har några förslag:
Cabernet Sauvignon: All Along The Watchtower (Jimi Hendrix), Honky Tonk Woman (Rolling Stones), Live And Let Die (Paul McCartney and Wings), Won't Get Fooled Again (The Who)

Chardonnay: Atomic (Blondie), Rock DJ (Robbie Williams), What's Love Got To Do With It (Tina Turner), Spinning Around (Kylie Minogue)

Syrah: Nessun Dorma (Puccini), Orinoco Flow (Enya), Chariots Of Fire (Vangelis), Canon (Johann Pachelbel)

Merlot: Sitting On The Dock Of The Bay (Otis Redding), Easy (Lionel Ritchie), Over The Rainbow (Eva Cassidy), Heartbeats (Jose Gonzalez)
Blondies Atomic till en ofatad frisk Chardonnay låter helt rätt, men det lär inte vara en Parkersk tjock-Syrah de har i åtanke när Pachelbels kanon och Chariots of Fire nämns som passande ackompanjemang till den druvan.

onsdag 14 maj 2008

Måhända

Luktar jag vin, madame?

  • Kokt vit sparris med majonäs. 175 kr
  • 2005 Louis Jadot Corton-Charlemagne, glas. 450 kr.
  • 2003 Domaine de la Romanée-Conti Grands-Echézeaux, glas. 650 kr.
... Måhända, madame, luktar jag vin; men det är DRC.

(Bourgognekväll på Sturehof.)

Franska Röda

Dags för en av säsongens avslutande stora provningar på SB, Franska röda mästerverk, denna gång hållen av Josef Andirik. Ett svårt val mellan Giganternas kamp om några veckor och denna, men jag har med tiden erkänt mig allt mer frankofil och valde därmed efter en kort vånda att fokusera mig. Det visade sig vara ett lyckosamt val, ty detta var en strålande provning, faktiskt ett snäpp bättre än jag förväntat mig. Provningen var helt blind, och när den var över kunde jag faktiskt inte utse en vinnare att rösta på. Alla dessa var strålande viner; tyvärr kan bara ett av dem köpas på SB idag. Se själva.

2004 Armand Rousseau Chambertin Grand Cru.
Ljust, tegelfärgat, uppenbar bourgogne. Hallon, jordgubbar och blommor i doften; kryddigt, trevliga syror, strålande balans och en viskning tanniner.

1998 Lafleur-Petrus. Mörkrött, "typisk pomerol" sade man. Aningen stallighet, mint, örter. Plommon, russin, kanle, fat, choklad, lade andra till. I mitt tycke perfekta tanniner ("kl 9," sa Andirik), fyllig, syra. Detta kom ur Andiriks egen källare, och var om än från ett fantastiskt Merlotår fortfarande ungt. Jag har alltid varit lite road av och skeptisk till de där dubbelnamnen som är inte bara ett bra vin utan två! Men detta var verkligen något strålande.

2004 La Comte des Fons Clos S:t Jean. Nästan blåviolett; en dundrande konkoktion med smörsyra, underliggande pepparkaka, russin eller druvor, svettig gummistövel. Smaken är närmast eldig men tanninerna varsamma och välstrukturerade.

1999 Ch. Latour. Rubinröd, tyckte jag. Tegel, sa andra. Örtig, antydan till stall, syrener, kände jag. "Ceder, gräs, svart vinbär, mineral, blod, järn, blodkorv!" utropade provningsledaren. "Fantastisk!" utbrast någon annan. "Så typisk det blir." Latour är, sedan en tidigare provning på SB, det vin jag brukar ha som romantisk perfektion, på en piedestal.

2001 Ch. Haut-Brion. Den gamla klassikern. Varm, nästan knäckig i min mun. Violer och en synestesiskt dov doft av mörka bär. Angenäma syror, starka, mogna tanniner. "Körsbär, lakrits, vanilj, choklad!" ljöd ropen. "Cohiba," sa min granne, vilket var ganska mitt i prick.

2001 La Mouline E. Guigal. Röd, bleka kanter, viss fällning. "Vanilj, kardemumma, fat, blommor, parfym!" "Grymt elegant!" (medhåll), "Typisk Guigal, 42 månader (sic) på fat." "Fylligaste vinet idag, hög och välgörande fruktsyra".

Som synes en provning att minnas, väl värd pengarna. Vi var relativt många vid bordet, femton personer, men även om det gav mindre vin per glas så fick vi, än viktigare, riktigt bra viner. Ska jag försöka välja ut de som var en noslängd före? Armand Rousseau, Latour och Haut-Brion.

söndag 4 maj 2008

2006 Remi Jobard på Grappe


Remi Jobards alster var de som ledde in mig på de vita bourgognernas bana, läskande, smakrika, rena. Den 25/4 besökte han, ledsagad av Anna Wahlberg från Quid Vis Vin, Grappe och naturligtvis tog jag och Johan tog tillfället i akt att med en liten skara om sådär tio personer avsmaka 2006 års alster. Fem viner hade aviserats, men det blev sju till slut. (Alla dessa släpps på Systembolaget i Augusti.) Alla viner buteljerades tydligen nu i mars, och vad vi drack hade luftats tidigare under dagen. Jag var tyvärr en aning förkyld i vanlig ordning, så noterna kan vara en aning knapphändiga. Oattribuerade citat kommer från Jobard.


The master.

2006 Remi Jobard Bourgogne Blanc. "En mini-meursault, alla ingående druvor hade hämtats från vingårdar angränsande Meursault." Mindre ny ek än tidigare år, 10% istället för 20%, men vinerna fick vila längre på fat, förlängt från 12 till 18 månader. (Jag kan inte så här i efterhand se i mina anteckningar om detta endast gällde detta vin, men jag tror inte det.) Detta var faktiskt ett av de mer tillgängliga vinerna, och en mycket trevlig överraskning. Doft av päron; initialt var smaken tunn men den intensifierades efter en kort stund i munnen och lämnade snarast en pepprighet. ("Kautschuk" sa Johan bestämt. Jag stirrade häpet, men han kan ha haft rätt.) Den bästa bourgogne blanc jag kan påminna mig ha smakat.

2006 Remi Jobard Sous La Velle. Som Bourgogne Blanc ovan, men mer distinkt; päron, citrus, vanilj, mineral, blyertspenna, pepprig eftersmak.

2006 Remi Jobard Le Luraule. (Premiär i Sverige i Augusti.) Sötare doft, mer åt krusbär eller melon; nötig eftersmak, sten, mindre pepprig. Dessutom mindre syror än man kanske är van vid. Längre avslutning, mer kraftfull.

2006 Remi Jobard Les Chevalieres. Djupare och mer komplex doft. "Skulle kunna kallas Vieille Vignes; mer mineralitet, svårare att dricka ungt." Aningen motsträvig syra, mycket gott; syrligare, tätare, fetare än de tidigare. Återigen lätt pepprig eftersmak.

2006 Remi Jobard Le Poruzot-Dessus Premier Cru. (Detta är det första av vinerna som Jobard själv provar, vad jag kan se.) "Strikt, konservativt, rakt; knutet, behöver tid." Jag höll med om detta. Kalk, och efter en stund dök den där sötare frukten upp igen.

2006 Remi Jobard Les Genevrieres Premier Cru. Aningen dämpat, oförlöst. Syrligare och rundare. "Större i smaken, elegant avslutning." Jag håller definitivt med. Dock kände man fortfarande av en liten gnutta svavel.

2006 Remi Jobard Les Charmes Premier Cru. Än fetare; nötig eftersmak; tätast av de vi smakade. "Mest attack av Premier Cruerna, längst avslutning." Initialt slutet, men efter en stund kom det fram smörkolatoner och smält smör.

Sammantaget var alla vinerna ovan variationer på ett eller ett par teman, och turligt nog för mig i en stil jag tycker om. De övriga provningsdeltagarna verkade mycket nöjda, så jag var nog inte ensam. Tack vare den eviga förkylningen var det en smula svårt för mig att säga, men idag är nog de större vinerna aningen för slutna för att komma helt till sin rätt. Vinköparen är dock van att vänta. (Jag ska inte försöka mig på att gissa hur länge i detta fall; om jag ska extrapolera från tidigare årgångar hos Burghound så borde PC troligen drickas från 2012+.) Mina favoriter var Les Chevalieres, Les Genevrieres och Les Charmes, med ett extra plustecken vid Jobards lättillgängliga Bourgogne Blanc.

(Foton av Johan. I en ofrivillig homage till Twin Peaks syns författaren vid bordets slut.)

onsdag 30 april 2008

Ännu mera aprilviner

2004 Paolo Scavino Corale (240 kr) är Scavinos försök att locka till sig nya vinkonsumenter som kanske har svårt att förstå charmen med en torr, ung, tanninmonstruös, dyr och kompromisslös barolo från samme producent. Det hemliga receptet i Corale heter 60% Nebbiolo, 30% Barbera och 10% Cabernet Sauvignon. Funkar det?
Ur glaset kommer en stor, svåremotståndlig doft av körsbär, buljong, mandelmassefat, kaffe, torkad frukt och mjuk pepparkaka. Härligt. Vinet är rejält fylligt men mycket lättdrucket, med en precis lagom mängd med piedmontesisk syra och tanniner för att varken skrämma bort nybörjaren eller Scavino-fansen. Vinet är mycket gott och helt drickfärdigt trots sin ungdom. Jag tror Scavino är ganska nöjd med detta vin: inte ens den mest oskuldsfulla gom kan motstå Nebbiolo i denna skepnad.

Wirra Wirra är, tillsammans med d'Arenberg och Mitolo, en av de bästa producenterna i australiens McLaren Vale. Vi har haft en enstaka flaska 2002 Wirra Wirra Shiraz RSW (335 kr) liggande några år och nu är det dags att smaka. Vinet inleder med att kasta upp ett spjut av blåbär och vanilj i näsan på oss. Denna våldsamma och enkelspåriga attack avklingar dock snabbt, för att släppa fram allsköns dofter: friska skogsbär - fortfarande blåbär, men också stora härliga björnbär - träkryddor, läder, smält mjölkchoklad, lakrits, enbär och granris, och, ja, det ska erkännas, en liten vispgräddig hallontårta som lömskt smyger sig in i doften (hatad av vissa, älskad av andra), men den är mycket liten, snarare en bakelse än en tårta, och dominerar inte på något sätt. Efter en stund tillkommer en animalisk komponent: grillade revbensspjäll. Så väsensskilt från en fransk Syrah, men ändå så storartat, på sitt eget mycket australiska och hedonistiska shiraz-sätt.

Smaken är fyllig, maffig, saftig och ganska vaniljfatig (RSW tillbringar 18 månader på nya fat). Här finns en fin svartvinbärsinspirerad syra som balanserar upp den solmogna frukten, och en begynnande mognad har rundat av tanninerna till en tjusig, sammansmält helhet. Hela paketet binds ihop med en lång, kryddig, ganska eldig eftersmak. "Visst är det lite vulgärt, men jösses vad gott" var en kommentar.

Till en fiskgratäng dracks en 2006 Louis Jadot Bourgogne Blanc Couvent des Jacobins (106 kr). Vinet doftar pommac, citrus, lime och en nypa mineraler. Smaken är lätt, lite blommig, frisk, god och välbalanserad med en finlemmad syra. Ännu en bra årgång av detta vin. Det får helt klart godkänt för en hundring och vi kan konstatera att det även funkar till ostbågar.

söndag 27 april 2008

Mer aprilviner

Vi missade Vinordic (se Frankofilen, Nettare e gioia och Finare Vinare för en grundlig och tungutmattande genomgång) och får nöja oss med att ösa ut mer obloggat från anteckningsboken.

Ett tips från personalen på Regeringsgatan 44 fick oss att prova en Riesling från Rheingau med ett riktigt långt namn, 2006 Weingut Robert Weil Kiedricher Gräfenberg Riesling Erstes Gewächs (399 kr). Vi korkar upp redan samma kväll (i stället för att låta det mogna i en sådär fem, tio år som man egentligen borde med detta vin). Doften är, som väntat, ännu lite sluten men samtidigt mycket tjusig, med mogen grapefrukt och nötter, mångfacetterade mineraler och några sötfatiga, nästan animaliska toner. Smaken är djup och rik med ett helt knippe unga, tungomslingrande spritsiga syror i bagaget. En matvänlig, nästan lite pepprig bitterhet följer i den långa, intensiva eftersmaken. Vinet spretar en del idag, det fortfarande på tok för ungt, men de turboladdade syrorna tillsammans med den koncentrerade smakrikedomen talar för att det här vinet har framtiden framför sig.

Léon Barrals viner var favoriterna på Languedoc-provningen i höstas. Deras 2004 Domaine Léon Barral Faugères Jadis (199 kr) som nyligen släpptes på SB består av 50% Carignan, 40% Syrah och 10% Grenache, vilket är kul eftersom jag sökt efter bra viner gjorda på just Carignan ett tag nu.

Vinet har en inbjudande doft av tranbär, blåbär och andra skogsbär, eteriska träkryddor tillsammans med örtkryddor, tomatmarmelad, fräsch mandelmassa och en salmiakton. En vidöppen och helt egen doft. I munnen är vinet medelfylligt, nästan hallonsaftigt (men inte alls sött), bärigt och friskt, med fräscha gröna örter och precis lagom med syra. Vinet är mycket välbalanserat, ett härligt drickbart och extremt användbart vin. Den av oss alltför sällan druckna druvan Carignan gör att detta vin känns nytt och spännande, och om detta är det nya Languedocs karaktär så har regionen en lysande framtid framför sig.

Vi har även druckit en flaska 2005 Olivier Leflaive Bourgogne Cuvée Margot (119 kr), ett vin med en skir vinbärig Pinot-doft och en gnutta rostade fat. Smaken är lätt, okomplicerad men balanserad och läskande; ett bra år och en bra bourgogne för pengarna. En flaska 2006 Labouré-Roi Bourgogne (89 kr) hamnade i Bouef Bourguignonnen. Labouré-Roin är en felfri, men helt och hållet anonym bourgogne. De extra tiorna ger verkligen valuta för pengarna när vi jämför dessa två viner.

lördag 26 april 2008

Rhône vs Rhône

Förra lördagen blev vi hastigt och lustigt bortbjudna och det fanns inte tid att ta sig hem och gräva i vinkällaren för att hitta lämpliga middagsviner att bidra med, utan det fick bli vad som fanns i närmsta Systembolagsbutik. Rostade grönsaker och grillat nötkött gjorde att valet föll på två viner från Rhône, ett från norra och ett från södra. Vi tog inga anteckningar vid middagen men drack vinerna parallellt till maten vilket var intressant.

I början av middagen var det helt klart 2005 Delas Frères Crozes-Hermitage Les Launes (138 kr) som tog täten med sin öppna, hallon- och lakritsfyllda, friska syrah-doft. Smaken är lättgillad, frisk och medelfyllig, men jag saknar lite syra och den är inte särskilt lång, ungefär vad som kan förväntas i denna prisklass. Vi har lagt undan någon flaska av detta vin för framtiden, men jag frågar mig efter detta smakprov om det verkligen är ett lagringsvin?

I glaset intill inleder det andra vinet, en 2005 Domaine Santa Duc Gigondas Cuvée Tradition (175 kr), middagen med att vara alldeles tyst och tjurigt, det doftar mest mandliga fat. Men efter en timma i glaset börjar det hända saker. Frukt (körsbär, björnbär), kryddor (nejlika, lagerblad och massor med vitpeppar!) och lite läder har slagit sig upp genom ekytan och smaken har gått från stumma tanniner till en fyllig, smakrik, fortfarande ganska fatig, men också en bärig och matvänlig upplevelse. Detta vin bör uppenbarligen lagras i några år för att komma till sin rätt, men med luft och lite tålamod går det att njuta av redan idag.

söndag 20 april 2008

Aprilviner

Det blir mer och mer skuldkänslor varje gång jag slår upp anteckningsboken och ser sida upp och sida ner med obloggade smakanteckningar. I de inlägg som följer finns inget tema alls, här gäller det bara att skriva av sig och det är kronologi som gäller snarare än geografi.

Côtes du Ventoux i södre Rhône är för vår del en mestadels outforskad region, men det är alltid spännande att prova något nytt. 2004 Château Pesquié Côtes du Ventoux Quintessence (166 kr) doftar mogna mörka bär, grusväg, en mazarin från ekfaten, sötlakrits, diverse bakkryddor och, svävande över alltihop, en fräsch blombukett som någon har slängt med i glaset. Smaken är djup och fyllig, lite sötfruktig, men fint balanserad, vinös snarare än syltig, med bra längd. De lagom tilltagna men matvänliga tanninerna matchar väl den köttbit med potatisgratäng som vi äter till. Vinet känns drickfärdigt.

Som Frankofilen påpekar är smaken knappast typiskt sydrhônsk, och vi kan bara hålla med om att Finca Sandoval och Spanien är en bra association, vilket i och för sig inte är en dålig jämförelse för ett vin under två hundralappar. Slutömdöme: inget himlastormande men ett utmärkt matvin för pengarna.

Vår sista flaska 2003 Tokara Red (232 kr) har också gått åt. Denna sydafrikanska bordeaux-blandning doftar svarta vinbärsblad, blyertpenna av ceder, lakritsrot, tjärsten, choklad och lite mull. Den friska, saftiga smaken har en härlig bärig kärna, men är samtidigt både sträv och syrlig med en liten kryddig bitterhet i eftersmaken.

Det är ganska precis ett år sedan vi drack den förra flaskan av detta vin och åldern har inte varit av ondo; lite av den sprudlande friskheten har bytts ut mot ökad komplexitet vilket gör vinet ännu lite bättre. Vi ger vinet klart godkänt och kommer att följa Tokaras viner även i framtiden.

Det känns som om det var oändligt länge sedan vi drack ett tyskt vin ur en av de runda, platta Bocksbeutel-flaskorna (tydligen uppkallade efter en getpung). Ett rekommenderat vin från Franken, 2006 Horst Sauer Escherndorfer Lump Riesling Trocken Großes Gewächs (269 kr) gör att vi får bekanta oss med denna flaskform igen.

I glaset får vi en doft av söta päron, fläderblom, nässlor, mineraler och mandel; "det luktar Tyskland (Obs: inte Ruhr)" är en kommentar. Vinet är smakrikt och lite spritsigt med en smak fylld med rieslingfrukt, björklöv och gröna druvor. Vinet är härligt balanserat, friskt och lent. En skiva honungsmelon tittar fram i långa eftersmaken. När temperaturen i glaset stiger får vi underligt nog tydliga muscat-vibbar i huvudet och när glaset har nått närapå rumstemperatur börjar vinet falla sönder i sina beståndsdelar. Så: en mycket trevlig, och ganska annorlunda Riseling, som bör drickas väl kyld. Varför inte som aperitif, så som Finare Vinare föreslår.

fredag 11 april 2008

Riesling med Breuer

Ett besök på Eriks vinbar 9/4, där Georg Breuers Riesling av 2006 presenterades. Theresa Breuer, dotter och ny företagsledare, cirkulerade bland gästerna, ett trevligt drag. Tyvärr hasade jag trött och sjuk hem innan vårt sällskap fick nöjet att träffa henne. (Magnus och Anders dröjde kvar; Johan gick med mig.) Här är iallafall våra samlade utsagor, i behändigt korthuggen stolpform. (Nettare e Gioia besökte också.)

2006 Berg Roseneck Georg Breuer. Dill, nykokt potatis, en smula diskreta fat; grapefruktbitterhet och stenfrukt i smaken.

2006 Nonnenberg Georg Breuer. Vanilj, fat, råa champinjoner, aningen tunn i doften ("sämre än förra årets", tyckte Magnus). Det mumlades en smula besviket runt bordet. Detta var det enda vinet från Rauenthal, de andra från Rüdesheim. Kan det ha varit skilda väderförhållanden? Kanske.

2006 Berg Schlossberg Georg Breuer. Rök, mineral, honung och nektar, sötlakrits, blommig, "påminner om Krug" utbrast Magnus med ett snett leende. Klart mest koncentrerad av de vi provade, och sammantaget hands-down vinnaren av de tre. Jag kom dock på mig själv med att finna dessa skira rieslingar en smula tunna. Galadrieldricka, inget man dricker öster om Anduin. Jag har blivit någon slags krum Parkermonstrositet.

Fram till bordet kom också 2005 Gewurztraminer Herrenweg de Turckheim, Domaine Zind-Humbrecht, ett vin från en intressant producent. Men efter Anders' sluga doftförslag 'bisarrt parfymerad tvål' hade det ingen chans. Rosor, te, parfymerad; till smaken en aning rökt te, kryddighet, nästan söt. Ovedersägligen ett feminint badrum, skumbad, kanske tända ljus? Sveptes snabbt av ägaren.

De som dröjde för att äta gigantiska kotletter valde dessutom några röda. 2003 Volnay 1er Cru Ronceret, Domaine Nicolas Rossignol: trevliga fat, saknar syra, "bäst av vinerna till kotlett/potatis/risotto". En smula förvånande att en bourgogne tog hem spelet till sådan spis. 2006 Willamette Valley Pinot Noir, Antia Terra: jag sniffade kort på denna, en parkeristisk brutal tyngd av körsbär, nästan likör. På väg till SB, tydligen. Jag tror jag ska köpa ett par buteljer om tillfälle ges. 2004 Bolgheri Rosso Le Macchiole: plommon, körsbär, mjuk pepparkaka, "mycket italiensk". 2004 Chateau Monbousquet: buljong, rök, mjuk merlot, stall.

Slutligen: en eloge till Eriks Vinbars trevliga och kunniga personal.

lördag 22 mars 2008

Bring-your-own-bottle to Mordor

Sällan har väl ett samlingsinlägg känts så påvert som detta. Alla viner som dracks denna kväll förtjänar verkligen ett eget inlägg, men vi ska med ett plan söderut och tiden är knapp. I korthet är detta vad som utspelade sig under Långfredagen:

J&K bjuder på påskmiddag där alla middagsgäster bidrar med en "riktigt bra" flaska vin. Och bra vin blev det. Den på gränsen till skamlösa samling flaskor som ställdes fram på bordet såg minst sagt lovande ut. Ord som "prisvärdhet" är anatema i dessa sammanhang; låt oss redan nu konstatera att alla viner var mycket goda oberoende av vad de kostade. Låt oss börja.

Medan värden svettas över spisen med de sista detaljerna till förrätten vänder gästerna förväntansfullt blickarna mot en välkyld flaska med gammal fin champagne, en 1990 Salon Champagne Brut Blanc de Blancs (2,225 kr).

Den gyllengula drycken har mikroskopiska bubblor och doftar av mogna röda och gula källaräpplen, lite citronskal och apelsin, kanel och kakaopulver, och efter en stund i glaset, några fina sherrytoner. När vi dricker fylls munnen av en strålande fin, krämig mousse och en rik smak med en fortfarande livlig syra, trots sjutton år i flaskan. I smaken finns fler citrusnyanser, en kaffeton och lite knäckebröd och det hela avslutas av en lång, äpplig eftersmak. Vinet utvecklas vidare i glaset under någon timma, men syrorna börjar så småningom tappa lite i intensitet då ålder och luft tar ut sin rätt i de sista slurkarna. En riktigt bra och fullmogen champagne, serverad med diverse snittar, har därmed inlett kvällen.

Samma vita druva, men i en helt annan tappning, följer oss till förrätten, sparris med hollandaisesås. Vi dekanterar en flaska 2004 Giaconda Chardonnay (894 kr), ett av Australiens mest hyllade Chardonnay-viner. Produktionen är mycket liten och kännarna jämför detta vin med de största vita vinerna från Bourgogne; Parker tycker det smakar som en Grand Cru från Puligny-Montrachet, Tanzer jämför med en riktigt fin Corton-Charlemange. Vad tycker vi då?

Vinet är färgat som gult hö och har en stor, komplex doftblandning med både fat och frukt. Vi sitter länge och luktar på hur citronfromage och gräddig vanlijsås blandas med fina rökslingor, fläsksvål, nötter, melon, fräscha gröna örter - bland annat smörgåskrasse - och fantastiskt tjusiga mineraltoner. Helt plötsligt tittar dessutom en näve himmelska popcorn fram i doften. Vinet är mycket smakrikt med breda, djupa, fatavrundade citrustoner och en ingrediens som bäst beskrivs som krusbärsjuice. Kroppen är välsvarvad, stabil och underbart balanserad; vinet är lent i munnen samtidigt som det har storartade syror. Hela paketet avslutas med en lång svans av smörkola och nektar. Emellanåt blixtrar det till av guld i smaken, ett metalliskt syrligt glimmande. Strålande bra! Jag lovade att inte nämna prisvärdhet i detta inlägg, men jämfört med Giacondas gelikar från Bourgogne är detta faktiskt ett riktigt billigt vin.

Till huvudrätten, lammfilé med svamprisotto, tar vi fram det första röda vinet för kvällen, en kalifornier, 1996 Robert Mondavi Winery Cabernet Sauvignon Reserve (~1,000 kr). Detta är en pålitlig prestige-cuvée från Mondavi från en bra årgång som borde vara mer eller mindre fullmogen. Vi provar:

Doften inleder med massor av cassis och ceder, närapå en hel cigarrlåda. Därefter kommer fatvanilj (från franska fat), rotsaksbuljong, granbarr, diverse torkade örter och lakritsrot. Den kryddiga, mogna doften avslutas med en tydlig blod- och järnton. Det här kunde ha varit en mogen Pauillac! Smaken är medelfyllig och kryddig med en kärna av vinbärsfrukt och chokladdoppade påskkycklingar av mandelmassa. Vinet är helt moget, tanninerna är dämpade och helt integrerade; vinet är mycket drickbart och passar utmärkt till lammet. Mycket gott. Om vi letar efter svagheter att eliminera, så skulle lite mer intensitet och längd i avslutningen göra vinet än bättre.

Nästa vin.

Så sitter vi då där, med en klockren parkersk 100-poängare framför oss, en skräckinjagande flaska 2000 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée da Capo (~3,000 kr). Skyll denna excess på den rosenkindade Nettare e gioia och hans hyllning till detta vin, med tungvrickande dansösliknelser och allt. Våra svaga sinnen kunde inte stå emot hans entusiasm; vi var helt enkelt tvungna att skaffa detta vin. En butik i Danmark blev räddningen.

Cuvée da Capo är Domaine du Pégaüs allra mest extrema inkarnation av Châteauneuf-du-Pape. I huvudsak består vinet av Grenache från uråldriga stockar, men det innehåller juice från hela tretton druvsorter. Hela tillverkningsprocessen är naturligtvis helt kompromisslös och när Sauron blir sugen på ett glas rött, skickar han helt säkert ner sin orc-sommelier i Barad-dûrs mörka källare efter en flaska Cuvée da Capo. Se bara på etiketten:

Det bläckröda vinet har varit dekanterat i närmare två timmar när vi påbörjar vår andaktsfulla provsmakning, och en hel del initial stallighet har därför luftats bort när vi väl börjar dricka. Ur glaset stiger en kvast av stora aromer: blåbär, björnbär, körsbär, en kompakt vägg av mörk frukt, men samtidigt en friskhet ("polkagrisglass") som lättar upp. Det kommer mera: köttbuljong, vitpeppar, tobak, torkade plommon och dadlar, skogsmossa och kryddnejlika. Och, helt plötsligt, de himmelska popcornen! Igen!

Vi smakar: vinet är intensivt, mycket fylligt och enormt smakrikt med blåbär, plommon på väg mot katrinplommon, mera kryddor och frukt. Det är svårt att tro att vinet håller minst 16% (15.5% enligt flaskan, men detta är säkerligen en underdrift). Ingen störande alkohol tränger igenom smakkaskaderna. Inte heller de enorma mängderna tannin stör, de vävs in i den kraftfulla helheten. Efter en stund tornar en bekant men svårplacerad smak upp sig, lite sötsyrlig och jordig. Vad är det? Jag har det på tungan... När jag till slut inser vad det är färdas jag trettio år tillbaka i tiden till en mossig skogsdunge i en John Bauer-tavla där jag just ryckt upp en liten ormbunke med rot och allt. Det är stensöta! En rot som tillsammans med harsyra utgjorde en outsinlig källa till gratisgodis i barndomens skogar. Ett överraskande, men kärt återseende. Den vildsinta smaken fortsätter i en lång svans med diverse torkade frukter - bland annat fikon - kryddor och bär. Vinet är fortfarande ungt, men inte purungt, och behöver ytterligare några år för att smälta samman helt och hållet.

100 poäng? Jag vill inte sträcka mig så långt; vinet kan nämligen bli ännu bättre. Men en storartad upplevelse är det redan nu och nog är detta kungen av Châteauneuf-du-Pape. Och, förresten, det här är nog även Darth Vaders favoritplonk.

Middagen avslutas med sötsaker från Sauternes: två årgångar Suduiraut till en päronkaka med vaniljgrädde. 1996 Château Suduiraut (257 kr för en halva) doftar saffran, citrus, brända mandlar, kanderat socker och, faktiskt, en hel del badboll. Smaken är god, men den är tunnare och kortare än väntat. 1997an som vi drack häromdagen är helt klart några strån vassare.
Den andra årgången var 2001 Château Suduiraut (565 kr för en halva), ett vin som av många anses vara det bästa Château Suduiraut någonsin producerat. Vi är medvetna om att det fortfarande är på tok för ungt, men kan inte hålla nyfikenheten under kontroll. Vinet doftar honung, höstlöv, citrus, apelsinmarmelad, aprikosjuice, andra tropiska frukter, bakkryddor och vanilj, och till sist lite bränt socker och te. Smaken är munfyllande, koncentrerad, balanserad och raffinerad. Väldigt bra helt enkelt. Vinet är ännu outvecklat, men med en intensitet och kraft som är mycket lovande inför framtiden.

Bland kvällens alla stjärnor var det Giacondas skimrande Chardonnay och den mäktiga Cuvée da Capo som lös allra klarast för mig. Ska Penfolds Bin 707 genast behöva lämna ifrån sig sin vandringspokal? Ja, men inte är det med stor marginal. Faktum är att Bin 707 hade stått sig väl i denna konkurrens. Men, tyvärr Penfolds: Giaconda tar över den vita pokalen och da Capo den röda, det går inte att komma undan.

Tack till J&K för en lysande påskmiddag. Nu måste vi rusa till planet.