Bring-your-own-bottle to Mordor

Sällan har väl ett samlingsinlägg känts så påvert som detta. Alla viner som dracks denna kväll förtjänar verkligen ett eget inlägg, men vi ska med ett plan söderut och tiden är knapp. I korthet är detta vad som utspelade sig under Långfredagen:

J&K bjuder på påskmiddag där alla middagsgäster bidrar med en "riktigt bra" flaska vin. Och bra vin blev det. Den på gränsen till skamlösa samling flaskor som ställdes fram på bordet såg minst sagt lovande ut. Ord som "prisvärdhet" är anatema i dessa sammanhang; låt oss redan nu konstatera att alla viner var mycket goda oberoende av vad de kostade. Låt oss börja.

Medan värden svettas över spisen med de sista detaljerna till förrätten vänder gästerna förväntansfullt blickarna mot en välkyld flaska med gammal fin champagne, en 1990 Salon Champagne Brut Blanc de Blancs (2,225 kr).

Den gyllengula drycken har mikroskopiska bubblor och doftar av mogna röda och gula källaräpplen, lite citronskal och apelsin, kanel och kakaopulver, och efter en stund i glaset, några fina sherrytoner. När vi dricker fylls munnen av en strålande fin, krämig mousse och en rik smak med en fortfarande livlig syra, trots sjutton år i flaskan. I smaken finns fler citrusnyanser, en kaffeton och lite knäckebröd och det hela avslutas av en lång, äpplig eftersmak. Vinet utvecklas vidare i glaset under någon timma, men syrorna börjar så småningom tappa lite i intensitet då ålder och luft tar ut sin rätt i de sista slurkarna. En riktigt bra och fullmogen champagne, serverad med diverse snittar, har därmed inlett kvällen.

Samma vita druva, men i en helt annan tappning, följer oss till förrätten, sparris med hollandaisesås. Vi dekanterar en flaska 2004 Giaconda Chardonnay (894 kr), ett av Australiens mest hyllade Chardonnay-viner. Produktionen är mycket liten och kännarna jämför detta vin med de största vita vinerna från Bourgogne; Parker tycker det smakar som en Grand Cru från Puligny-Montrachet, Tanzer jämför med en riktigt fin Corton-Charlemange. Vad tycker vi då?

Vinet är färgat som gult hö och har en stor, komplex doftblandning med både fat och frukt. Vi sitter länge och luktar på hur citronfromage och gräddig vanlijsås blandas med fina rökslingor, fläsksvål, nötter, melon, fräscha gröna örter - bland annat smörgåskrasse - och fantastiskt tjusiga mineraltoner. Helt plötsligt tittar dessutom en näve himmelska popcorn fram i doften. Vinet är mycket smakrikt med breda, djupa, fatavrundade citrustoner och en ingrediens som bäst beskrivs som krusbärsjuice. Kroppen är välsvarvad, stabil och underbart balanserad; vinet är lent i munnen samtidigt som det har storartade syror. Hela paketet avslutas med en lång svans av smörkola och nektar. Emellanåt blixtrar det till av guld i smaken, ett metalliskt syrligt glimmande. Strålande bra! Jag lovade att inte nämna prisvärdhet i detta inlägg, men jämfört med Giacondas gelikar från Bourgogne är detta faktiskt ett riktigt billigt vin.

Till huvudrätten, lammfilé med svamprisotto, tar vi fram det första röda vinet för kvällen, en kalifornier, 1996 Robert Mondavi Winery Cabernet Sauvignon Reserve (~1,000 kr). Detta är en pålitlig prestige-cuvée från Mondavi från en bra årgång som borde vara mer eller mindre fullmogen. Vi provar:

Doften inleder med massor av cassis och ceder, närapå en hel cigarrlåda. Därefter kommer fatvanilj (från franska fat), rotsaksbuljong, granbarr, diverse torkade örter och lakritsrot. Den kryddiga, mogna doften avslutas med en tydlig blod- och järnton. Det här kunde ha varit en mogen Pauillac! Smaken är medelfyllig och kryddig med en kärna av vinbärsfrukt och chokladdoppade påskkycklingar av mandelmassa. Vinet är helt moget, tanninerna är dämpade och helt integrerade; vinet är mycket drickbart och passar utmärkt till lammet. Mycket gott. Om vi letar efter svagheter att eliminera, så skulle lite mer intensitet och längd i avslutningen göra vinet än bättre.

Nästa vin.

Så sitter vi då där, med en klockren parkersk 100-poängare framför oss, en skräckinjagande flaska 2000 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée da Capo (~3,000 kr). Skyll denna excess på den rosenkindade Nettare e gioia och hans hyllning till detta vin, med tungvrickande dansösliknelser och allt. Våra svaga sinnen kunde inte stå emot hans entusiasm; vi var helt enkelt tvungna att skaffa detta vin. En butik i Danmark blev räddningen.

Cuvée da Capo är Domaine du Pégaüs allra mest extrema inkarnation av Châteauneuf-du-Pape. I huvudsak består vinet av Grenache från uråldriga stockar, men det innehåller juice från hela tretton druvsorter. Hela tillverkningsprocessen är naturligtvis helt kompromisslös och när Sauron blir sugen på ett glas rött, skickar han helt säkert ner sin orc-sommelier i Barad-dûrs mörka källare efter en flaska Cuvée da Capo. Se bara på etiketten:

Det bläckröda vinet har varit dekanterat i närmare två timmar när vi påbörjar vår andaktsfulla provsmakning, och en hel del initial stallighet har därför luftats bort när vi väl börjar dricka. Ur glaset stiger en kvast av stora aromer: blåbär, björnbär, körsbär, en kompakt vägg av mörk frukt, men samtidigt en friskhet ("polkagrisglass") som lättar upp. Det kommer mera: köttbuljong, vitpeppar, tobak, torkade plommon och dadlar, skogsmossa och kryddnejlika. Och, helt plötsligt, de himmelska popcornen! Igen!

Vi smakar: vinet är intensivt, mycket fylligt och enormt smakrikt med blåbär, plommon på väg mot katrinplommon, mera kryddor och frukt. Det är svårt att tro att vinet håller minst 16% (15.5% enligt flaskan, men detta är säkerligen en underdrift). Ingen störande alkohol tränger igenom smakkaskaderna. Inte heller de enorma mängderna tannin stör, de vävs in i den kraftfulla helheten. Efter en stund tornar en bekant men svårplacerad smak upp sig, lite sötsyrlig och jordig. Vad är det? Jag har det på tungan... När jag till slut inser vad det är färdas jag trettio år tillbaka i tiden till en mossig skogsdunge i en John Bauer-tavla där jag just ryckt upp en liten ormbunke med rot och allt. Det är stensöta! En rot som tillsammans med harsyra utgjorde en outsinlig källa till gratisgodis i barndomens skogar. Ett överraskande, men kärt återseende. Den vildsinta smaken fortsätter i en lång svans med diverse torkade frukter - bland annat fikon - kryddor och bär. Vinet är fortfarande ungt, men inte purungt, och behöver ytterligare några år för att smälta samman helt och hållet.

100 poäng? Jag vill inte sträcka mig så långt; vinet kan nämligen bli ännu bättre. Men en storartad upplevelse är det redan nu och nog är detta kungen av Châteauneuf-du-Pape. Och, förresten, det här är nog även Darth Vaders favoritplonk.

Middagen avslutas med sötsaker från Sauternes: två årgångar Suduiraut till en päronkaka med vaniljgrädde. 1996 Château Suduiraut (257 kr för en halva) doftar saffran, citrus, brända mandlar, kanderat socker och, faktiskt, en hel del badboll. Smaken är god, men den är tunnare och kortare än väntat. 1997an som vi drack häromdagen är helt klart några strån vassare.
Den andra årgången var 2001 Château Suduiraut (565 kr för en halva), ett vin som av många anses vara det bästa Château Suduiraut någonsin producerat. Vi är medvetna om att det fortfarande är på tok för ungt, men kan inte hålla nyfikenheten under kontroll. Vinet doftar honung, höstlöv, citrus, apelsinmarmelad, aprikosjuice, andra tropiska frukter, bakkryddor och vanilj, och till sist lite bränt socker och te. Smaken är munfyllande, koncentrerad, balanserad och raffinerad. Väldigt bra helt enkelt. Vinet är ännu outvecklat, men med en intensitet och kraft som är mycket lovande inför framtiden.

Bland kvällens alla stjärnor var det Giacondas skimrande Chardonnay och den mäktiga Cuvée da Capo som lös allra klarast för mig. Ska Penfolds Bin 707 genast behöva lämna ifrån sig sin vandringspokal? Ja, men inte är det med stor marginal. Faktum är att Bin 707 hade stått sig väl i denna konkurrens. Men, tyvärr Penfolds: Giaconda tar över den vita pokalen och da Capo den röda, det går inte att komma undan.

Tack till J&K för en lysande påskmiddag. Nu måste vi rusa till planet.

Australiens bästa Cabernet?

Australiens kanske mest berömda vin är Penfolds Grange, en jätte gjord på endast de bästa av Shiraz-druvor. Penfolds Bin 707 heter motsvarigheten till Grange då druvan är Cabernet Sauvignon. Vinet tillverkas endast goda år, druvorna är de bästa från ett urval av gårdar, mest från McLaren Vale och Barossa Valley, och den årgång vi dricker har legat 14 månader på nya amerikanska ekfat. Det var hemskt länge sedan vi drack Bin 707 sist, någon 80-talsårgång var det frågan om då, men 2002an sägs av expertisen vara den bästa årgången på många år. Vi dekanterar och provar förväntansfullt:

2002 Penfolds Cabernet Sauvignon Bin 707 (679 kr) är djupt mörkrödlila och doftar av mörka dova bär, köttbuljong med rotsaker, läder och jordkällare, lite mint och kummin, samt en gnutta anis och saltlakrits. En stor, fin och förvånansvärt komplex doft för denna förhållandevis unga singel-Cabernet.

Vinet är fylligt, rikt och intensivt utan att vara tjockt. Smaken innehåller cassis och nässlor och ganska mycket nya fat, men här finns ingen överdos av vanilj trots de nya amerikanska faten, snarare bidrar de med kokos och lite rostade toner. Därtill har vi härliga, sammansmälta, följsamma tanniner - vinet sitter perfekt i munnen - och bjuder på en lång raffinerad eftersmak med kraftfulla syror som utan problem bryter igenom flottet i vårt långkok på lammbog. En fantastisk smak! Det är sällan vi håller smaken högre än doften, vi är liksom Frankofilen i huvudsak nose guys, men här har vi ett sådant tillfälle. Storartat! Detta är ett av de bästa endruveviner av Cabernet Sauvignon vi druckit, och säkerligen den bästa australiska Cab som passerat våra gommar. Vi delar utan att tveka ut vandringspokalen för årets hittills bästa vin.

Till efterätten, citronkokta päron med saffranszabaione, dricker vi 1997 Château Suduiraut (302 kr för den praktiska flaskstorleken 500 ml), en sauternes som sedan tio år tillbaka har klättrat stadigt uppåt i kvalitet. Vinet är gyllengult och doftar honung, höstlöv, kanderat socker, torkad aprikos, persikopuré och bivax. Inte illa. Smaken är fyllig och smakrik med bra balans mellan syra och sötma och en viss mognad, men vinet är ännu ganska ungt. Mycket bra, men inte himlastormande bra. Vi väntar nog fem eller tio år med att öppna nästa flaska.

Mer smått och gott

Till en köttbit dricker vi en flaska 2000 Château Poujeaux (329 kr), en Cru Bourgeois Exceptionnel från Moulis i Bordeaux. Cru Bourgeois Exceptionnel är en klass som är reserverad för de bästa av Bordeauxs Cru Bourgeois-viner; endast nio viner räknas hit och Château Poujeaux är alltså ett av dem. Eller snarare, var ett av dem; denna förfining av Cru Bourgeois-klassificeringen revs nyligen upp av byråkrater, jurister och vinbönder som var upprörda över att ha hamnat i de nedre klasserna. Exceptionnel eller ej, så räknas Poujeaux - tillsammans med Château Chasse-Spleen - som det bästa vinet från Moulis.

Vinet är mörkrött med en tät, men frisk doft av svarta vinbärsbuskar, avrundade mandelmassefat, lite köttbuljong och höstlöv. Smaken är medelfyllig, läskande med bra balans mellan frukt och fat, och med kryddiga matvänliga syror och bra längd. Ett mycket bra matvin och en utmärkt Cru Bourgeois, inte långt efter en Grand Cru Classé.

Vi köpte en provflaska av 2004 Piaggia Carmignano Riserva (319 kr) när den släpptes häromveckan. Det visade sig vara ett misstag. Att vi bara en köpte en flaska alltså. Vi borde ha köpt ett halvdussin, det här är ett superbt vin och nu är det slutsålt. (Fast om jag ska tro vad SBs databas säger just i denna stund så har det tydligen kommit in en andra laddning, minst 50 flaskor ska det finnas här i Stockholm).

Ur glaset kommer en bred, rik doft med mörka mogna bär, körsbär med gröna örter (ja, smörgåskrasse), kanelbulledeg och en härlig bittersöt marsipan från rostade fat. Vinet är mycket fylligt och muskulöst men samtidigt bärigt och saftigt med en mycket behaglig strävhet och har redan fint integrerade syror och bra uthållighet i munnen. Här finns en utmärkt balans mellan alla beståndsdelar och 2004 visar återigen upp hur fantastiskt bra detta år var i Italien. Vi kan bara instämma med andra vinbloggare: detta är helt enkelt skitgott!

Sedan en 2005 Domaine Francois Mikulski Bourgogne Blanc (178 kr) till hemlagad fiskgratäng. Denna bas-bourgogne från Mikulski har en frisk, vibrerande blommig doft, mest tulpaner. Därtill kommer lemon curd, lite smörkola, skiffer och en gnutta räkspad. Vinet är smakrikt, läskande och balanserat, dock med en liten druvskalsbitterhet i eftersmaken och en ganska blygsam längd för denna prisklass. Slutomdömet blir att detta är en godkänd bas-bourgogne, men inte mer.Ännu en flaska 2003 Waterford Shiraz Kevin Arnold (200 kr) har också slunkit ned. 2003orna har varit pålitligare än de nyckfulla 2002orna och inte heller denna flaska sviker. Vi bjuds på en fin sydafrikansk shiraz-doft med den typiska rökkomponenten. God, fyllig, mogen smak. Bra vin.

Smått och gott

Vi flyr 60-timmarsveckorna för en kort stund och visar ett livstecken genom att skriva lite om vad som druckits de senaste veckorna.

Vi börjar med en udda italienare: 2004 Cantina Terlano Lagrein - Südtirol Porphyr Riserva (248 kr) från Alto Adige, eller Südtirol som det också kallas, i det allra nordligaste av Italien. Vinet är gjort på den blå druvan Lagrein, en ovanlig druva som nästan enbart odlas i just Alto Adige, även om det finns ett fåtal odlingar i Australien och USA.

Vinet är mörkt blårött i glaset och vi möts av en aningen gräddig doft med björnbär, körsbär, jästa plommon, färskt gräs och choklad. Stort och modernt, inte så illa faktiskt. Smaken är fyllig, fruktig och följsam med snälla tanniner och bra längd, men jag saknar syror som balanserar upp fylligheten. Vinet är gott, men det hela blir tyvärr lite menlöst. Jag vet inte vad man hade gissat på för druva om detta druckits blint. Druvan befinner sig någonstans i gränslandet mellan Shiraz och Merlot.

Pinot Noir från Russian River Valley i Sonoma har vi goda erfarenheter av och vi dricker med nöje ännu en: 2005 Lynmar Pinot Noir (329 kr). Vinet har en ganska mörk färg för att vara Pinot och doften är stor, varm och kryddig med hallon - inte hallonbåtar, riktiga hallon - sötlakrits och pepparkaksdeg. En ren, klar och tydlig doft, men den har också ett litet ganska snällt animaliskt inslag, så några svaga bourgogne-vibbar får vi när stoppar näsan i glaset. Här finns även en dust av mörk choklad och lite vaniljfat. Vinet är smakrikt och saftigt, men med en ordentlig udd i syrorna. Detta är en mycket bra representant för nya världens Pinot Noir.

Dessutom har vi druckit en andra flaska av 1981 Domäne Freie Weingärtner Wachau Riesling Kabinett (149 kr). Vi hade inget emot den förra, men ibland ska man vara glad för flaskvariation: den här var både piggare och mer balanserad än sist och det är nästan svårt att tro på etikettens intygan om att denna torra Riesling är 27 år gammal. Tack för det, FWW.

Annars har det mest slunkit ner gamla trotjänare som 2003 Pio Cesare Langhe Nebbiolo, 2005 Delas Frères Crozes-Hermitage Les Launes och 2004 Barone Ricasoli Chianti Classico Riserva Rocca Guicciarda. Vi har varit för trötta för anteckningar och analys, låt oss bara kort säga att ingen av dem har svikit. Detta är mycket bra viner som inte kostar skjortan. Nu, till sängen.

2005 Domaine Tortochot Chambertin

Chambertin är inte ett vin vi dricker särskilt ofta, det är allt för dyrt för frekvent konsumtion, men på rekommendation från vinkällarpersonalen på Regeringsgatan beslöt vi att prova denna Chambertin, ett vin som faktiskt släpptes redan i september 2007, men helt har undgått vår radar: 2005 Domaine Tortochot Chambertin (657 kr). En Grand Cru från Côtes de Nuits hittar man sällan under tusenlappen, så trots de många hundralapparna måste detta vin anses vara relativt billigt. Nu menade SB-killen naturligtvis inte att vi skulle korka upp samma kväll, utan att vi skulle lagra vinet i tio år eller så, men vi är ouppfostrade och nyfikna, och är vinet bra så kanske man hinner köpa några till för källaren (peppar, peppar, 10 flaskor kvar på Regeringsgatan när detta skrivs).

Domaine Tortochot, som sedan 1999 drivs av Chantal Tortochot-Michel, är en ganska liten producent, runt 11 hektar totalt. Enligt Burghound's Alan Meadows är detta en producent vars stjärna är stigande och kvalitén blir bättre år för år. Han är mycket imponerad av deras 2005 Chambertin och delar ut hela 94 poäng, vilket är ett väldigt högt betyg på Meadows ganska återhållsamma skala. (Som kalibrering kan nämnas att Meadows ger 2004 DRC La Tâche 95p medan 2004 DRC Romanée-Conti får nöja sig med 94p).

Vi lagar wallenbergare med ärtor, rödvinssås och kokt potatis och dekanterar.

I glaset har vinet en mörk Pinot Noir-färg och doftar till en början mosade hallon, träkrydda, lakritsrot, jordiga mineraler och fina mandel- och vaniljspetsade fat. Vinet förändras under kvällen och efter någon timma tar frukten ett steg tillbaka och släpper fram sekundära dofter: mintchoklad, tomatpuré och en härlig bourgogne-parfym av köttbuljong och blommor. I dagsläget ligger dock ekfaten i vägen för de många komplexa dofter vi hittar därunder, men det problemet kommer säkerligen att lösas med ökad ålder och mognad.

Smaken är medelfyllig, koncentrerad, men slank, och ännu stramt outvecklad. Vinet har lagom tanniner och en strålande lång kryddig och intensiv eftersmak. De muskulösa syrorna är som hämtade från en ung chablis och blir lite väl bråkiga när vinet dricks utan mat efter middagen, men till mat är balansen redan idag fullgod.

Vi har druckit för lite ung Grand Cru för att, likt Burghound, med säkerhet kunna förutsäga att detta kommer att mogna till en suverän bourgogne. Även om vinet är gott redan idag, så är det rent slöseri att dricka det nu. Vinet är som väntat inte färdigt, syrorna behöver tämjas och faten behöver integreras. Så, om ni köper detta vin, lägg det i källaren, åtminstone i sju år, gärna tio (Burghound går längre och sätter 2020+ som starten på dryckesfönstret). Har ni detta tålamod tror jag sannolikheten för framtida hurra-rop till Bourgognes ära är mycket hög.

Viner till en svårsmält melodifestival

Dessa viner drack vi redan förra lördagen, med den första deltävlingen av årets melodifestival rullande i bakgrunden. Det är barnen som kräver att få se tävlingen, inte föräldrarna. (Jag vet, denna ursäkt är lika övertygande som när man inleder telefonsamtalet till den veneriska telefonrådgivningen med frasen "Jag har en kompis som tror att hon kanske har fått...".) Mer om detta senare.

Vi inleder med champagne, en flaska 1996 Huré Frères Cuvée Francois Matthieu (399 kr). Doften är runt äpplig, med citrus, smördeg, vanilj och grönt te; en fin, mogen champagnedoft. Smaken är fylligt nötig, läskande och frisk. Det finns en liten bitterhet i eftersmaken som egentligen inte stör om man inte letar efter den, men som ändå gör att denna champagne gör sig allra bäst med mat till. Vi åt bitar av en fantastisk ost till champagnen, en Gruyère Alpage, en ost som görs av sommarmjölken från lyckliga kossor som betar på gröna schweiziska alpsluttningar (cue: Sound of Music Main Theme). Maken till nötig, frisk och kärnfull ost får man leta efter - dessutom passade den utmärkt till champagnen.

Till baconlindade, salviakryddade kycklingbröst drack vi en 2004 Robert Sinskey Vineyards Cabernet Franc ($38), en av de få flaskor vi släpade hem från Napa-besöket i höstas. Robert Sinskey är ganska okänd i Sverige, men räknas i USA som en av de främsta Napa-producenterna. Mer om denna producent i ett kommande blogginlägg (nämligen det enormt försenade inlägget "San Francisco - Braindump 5 - Napa Valley"). Vinet är gjort på enbart Cabernet Franc och har legat ett okänt antal månader på ekfat.

Doften är mycket frisk och bärig med en något oljig ton av plommon och en lite väl dominerande kemisk lukt, nästan som nyfernissat trä, som tar överhanden. Därtill finner vi vått skiffer, mandelmassa och en rotsaksgryta. Smaken avrundat fatig, men med en väl tilltagen matvänlig syra. Det ska erkännas att vinet var godare på vingården; vinet känns nu överfatat när det dricks utan mat, men det smälter ändå ihop förvånansvärt bra med den salviakryddade maten.

TV-spektaklet är vid det här laget över och efter det att vi har hämtat oss från chocken efter Christer Sjögrens vinst med den horribla och parodiskt anskrämliga "I Love Europe"- ja, till och med barnen var skakade - ber vi en bön om att de telefonröstande faktiskt bara har en starkt utvecklad känsla för ironi och tar itu med efterrätten.

Den består av en halva 1988 Taylor Porto Quinta de Vargellas (245 kr för en liten) med tillbehör. Quinta de Vargellas är Taylors andravin och tillverkas de år som inte deklareras som vintage-dugliga, vilket på intet sätt betyder att detta är ett vin att rynka på näsan åt. Vi dekanterar för att skilja det mörka vinet från dess kraftiga fällning, partiklarna kvalar lätt in älgon-klassen, men når inte riktigt upp till blåvaloner. I glaset får vi potenta dofter av körsbär i likör, valnötter, marsipan och tobak ("Ettans"). Smaken är rik, fyllig och söt med mera valnötter och tobak plus ett par russin. Det är svårt att tro att vinet har tjugo år på nacken, här finns fortfarande ungdom.

Till portvinet genomför vi en liten tillbehörsprovning. Medan vi dricker knaprar vi på mörka chokladpraliner, nötkongresser, små bakelser med mandelmassa och choklad och ovan nämnda Gruyère Alpage-ost. Det mesta passar bra till portvinet, men allra bäst fungerar de godbitar med mycket nötter i, som nörkongressen eller de chokladpraliner som hade nötinslag. Den nötiga osten fungerar också utmärkt. Vad som saknades i denna provning var naturligtvis en blåmögelost. Vi vet av erfarenhet att ett fint moget portvin kombinerat med t.ex. en roquefort av högsta klass kan leda till portvinsnirvana.

Fredagskväll på vinbaren

Ett impulsbesök på Gondolens vinbar i fredags gav mersmak. Kvällens vinlista bjöd på ett sällsynt intressant utbud.

Som aperitif blir det ett glas förträfflig ung tysk riesling: 2005 Georg Breuer Rauenthaler Nonnenberg Riesling Monopol. Den storslagna rieslingdoften bjuder på gråpäron, citrus, en gnutta tropisk frukt och så småningom äppelmos. Här finns också kalkiga mineraler, lite vitpeppar, och en antydan till petroleum i bakgrunden. Fattonerna påminner om brynt smör. I munnen är vinet fylligt, smakrikt och nästan simmigt- vi hallucinerar fram en liten sötma - men en läskande gräsighet och en lång bred syrlig eftersmak gör vinet mycket smuttvänligt. Detta är superfin riesling som håller ihop lysande bra ända upp i rumstemperatur. Applåder!

Nästa glas blir bordeaux på magnumflaska från Saint-Julien: 1993 Château Léoville Poyferré. 1993 var ett mediokert år i Haut-Médoc och vi väljer vinet mest av nyfikenhet. Ur glaset kommer en mogen, kryddig bordeauxdoft med vitpeppar, stenrök, blyertspenna och tjärat trä - vi tror ett tag att vi befinner oss på Horrible Old Leopard's däck strax efter att en full bredsida avfyrats (fansen vet ögonblickligen varifrån denna litterära referens är hämtad). Frukten är dämpad, men finns där, i form av svarta vinbär och inlagd saltgurka (ja, det är ju gammal bordeaux, anything goes). Smaken är lätt, lite veknad, med lite tobakstoner och ganska slitna tanniner. En lång kryddig svans med förvånansvärt bra syror visar dock att allt inte är förlorat. Ett intressant smakprov.

Sedan en bourgogne från Côte de Nuits, 2005 David Duband Vosne-Romanée. Vi är inte bekanta med producenten, men en Vosne-Romanée vill man ju smaka. Detta är en mörk Pinot Noir som doftar ungdomligt av röda vinbär, hallon och en polkagris. Andra dofter är sötlakrits, lite gummi, våt grusväg och några blåbärsglassiga söta fattoner. Vinet har en bra syra och snälla tanniner. Det hela är ganska okomplicerat, detta är än så länge en mycket ung och enkel bourgogne.

Nu har en ryggbiff med tillbehör kommit in och ett stort glas 2001 Alain Voge Cornas Vieilles Vignes får göra maten sällskap. I glaset finner vi plommon, välhängt kött, en rund parfymerad ton - Chanel? - gröna kryddörter, fnöske från enträ och en häst i en jordig, men ren, spilta. Sammanfattningsvis, "som att rida i skuggan av en cypressallé en varm sommardag i Provence" som någon vid bordet uttryckte det. Smaken är varm, medelfyllig, balanserad med dämpade tanniner och en syrlig pepprig eftersmak. En elegant cornas som gör sig utmärkt till maten.

Som bonus fick vi de sista slattarna ur gårdagens flaska med 2005 La Spinetta Barbera d'Alba Gallina. Doften är stor och rik med plommon, körsbär (plorsbär!), mörk cholkladtryffel, gräddiga vaniljfat, några gröna äppelklyftor, katrinplommon och en liten, liten banan. Smaken är varm och intensiv med mycket fina syror och en lång njutbar eftersmak. En mycket publik men superb barbera, kan La Spinetta göra dåliga viner överhuvudtaget?

Vinbaren bjöd denna kväll både på bredd och kvalitet: fler sådana här vinlistor tack! Vi kommer tillbaka.

Baroloprovning med en dark horse

Vi har lovat dricka mer italienskt vin i år och vad kan vara bättre än att öppna med några riktigt fina flaskor från Barolo hemma hos J&K. De två namnkunniga producenter vi dricker denna kväll, Paolo Scavino och Aldo Conterno, representerar båda den moderna, lite mer lättillgängliga skolan i Barolo. Vi har tragiskt få flaskor mogen barolo i våra unga källare och är fullt medvetna om att vi konsumerar dessa dyrgripar alldeles för unga, trots att de alltså ska vara förhållandevis snabbmognande jämfört med traditionell barolo. Men vad gör man? Törsten måste släckas.

Vi luftar vinerna i sex timmar för att ge dem en spark i baken. Vi provar först de tre barolovinerna för sig och tar sedan fram maten: först gnocchi med svamp och vit tryffelolja, sedan Mario Batalis köttragu och hoppas på ett sprakande fyrverkeri när vin möter mat.

Vi börjar med Scavinos basbarolo, 2000 Paolo Scavino Barolo Carobric (~500 kr), gjord på en blandning av Nebbiolo-druvor från tre olika gårdar: Cannubi, Bric dël Fiasc och Rocche del Castiglione (inte Rocche dell'Annunziata som man skulle kunna tro). Doften är typisk barolo: rosor, tryffel, anis, buljong (eller "sega råttor", det fanns olika definitioner på detta animaliska inslag), lite brända kaffetoner, nötter, snus och körsbärskärnor - en redan välutvecklad och härligt komplex doft.

När vi får första klunken i munnen känns det som att stoppa tungan i julnötsskalskålen, allt krullar ihop sig ibland tränötiga smaker. Tanninernas hämnd! Efter en viss tillvänjning kan tungan samla ihop sig igen och vi finner då bland annat mogna äpplen i den intensiva, bastanta och fylliga smaken som ståtar med kraftfulla syror och en stor, och fortfarande lite oformlig, kropp. Vinet går att utmärkt att dricka redan nu, till mat, men kan som väntat mogna i många år till. Detta vin fungerar allra bäst till Batalis aromatiska köttragu. En bra början.

Vi fortsätter till den första av tungviktarna, 2001 Paolo Scavino Barolo Riserva Rocche dell'Annunziata (1100 kr). Om Bric dël Fiasc är kungen bland Scavinos viner, så är Rocche dell'Annunziata drottningen - kraft kontra elegans. Vinet har en gestationstid i idel ek på hela 24 månader, först i små barriquer, sedan i stora ekliggare. Produktionen är försvinnande liten, vingården är inte ens en halv hektar stor, och det blir endast 2,500 flaskor per år av detta vin. Vi kommer alltså att förbruka nära på en halv promille av världsproduktionen denna kväll.

Vi stoppar näsan i glaset: jämfört med den pratglade Carobric är doften till en början lite sluten, trots de sex timmarna i friska luften. Även om doften inte är enormt stor så är den mycket vital och elegant med stiliga marsipan- och smörkolefat, körsbär i likör, torkade blommor, muskot och än fler kryddor i en välfylld liten kryddbukett. Tjusigt, men ännu inte fullt utvecklad.

Smaken är saftig, syrlig, intensiv, men inte alls tjock, utan mycket slank och elegant, och förvånansvärt drickbar trots sina tanniner - grandiost ståtliga tanniner. Vinet är mycket smakrikt och uppvisar en fascinerande solfjäder av eleganta syror, en stomme av renaste stål, och en mycket lång, kryddig eftersmak. Imponerande!

Dags att bli lite pretentiös: det känns som om det här vinet är ett elegant precisionsinstrument, noggrant ihopmonterat av små schweiziska urmakartomtars minutiösa hantverk, men urverket har ännu inte dragits upp - fel av mig - urverket har dragits upp, stålfjädern är fullt spänd, men tiden att släppa lös den lagrade kraften är ännu inte kommen. Eller, för att återgå till kungliga analogier: här har vi en Galadriel i vardande. Det här kommer att bli ett stort vin i sinom tid. Kombinationen med tryffeloljesmorda gnocchis är dock sublim redan idag.

Vad har Aldo Conterno att sätta emot denna fenomenala uppvisning i sovande kronprinsessor från Scavino? Jo, 2000 Poderi Aldo Conterno Barolo Riserva Gran Bussia (999 kr). Detta är Conternos flaggskepp och tillverkas endast goda år. Druvorna kommer från gårdarna Romirasco, Cicala and Colonnello och vinet spenderar hela 36 månader vilande i slovensk ek. Aldo Conterno låter oss vänta i sex år innan han släpper de runt 10,000 flaskorna ur sin källare. Vi provar:

Även denna doft är lite sluten, men ändå bredare och mer utvecklad än dell'Annunziatan: härliga körsbär, frisk rödvinbärssaft, smörkolefat, lagerbladsbuljong, röda rosor (som sig bör), lakrits, rödbetor och lite tjärtoner. En ung men mångbottnad och redan komplex doft. Smaken är dov, rik, intensiv, med höga syror och med en förförisk nötighet i mitten - jag blir inte ofta förförd av nötter, men här blir jag det. De väluppfostrat följsamma tanninerna utgör ett ståtligt bygge men vinet är redan idag uppfriskande drickbart med mycket bra längd. Även Gran Bussia är ett väldigt elegant vin, skillnaden är att det inte står i riktig lika stram givakt som Scavino-vinet, det är lite mer avslappnat. Även denna barolo gör underverk tillsammans med maten - särskilt gnocchi-rätten gifter sig storartat med Gran Bussia. Fyrverkeri!

Av dessa två jättar har Gran Bussia kommit något längre i sin utveckling, det bjuder idag på en rikare doftbukett och en lovande, mångbottnad, redan behaglig smak. Rocche dell'Annunziata, som har den något bättre årgången 2001 på sin sida, är dock det större vinet - det har en enorm potential. Båda vinerna har naturligtvis allt att vinna på ytterligare några år (eller decennier) i källaren och det är synd att man inte genast kan spola fram tiden till 2012 eller så för att få uppleva dessa viner i ett mognare tillstånd.

Efter maten bjöds vi på en flaska sött: 2005 Donnafugata Passito di Pantelleria Ben Ryé (239 kr för en halva). Vinet doftar koncentrerad flädersaft och muscat, lite åt d'Asti-hållet. Därtill torkade aprikoser, blommor och höstlöv. Smaken är fylligt sötsur med bra balans mellan sötma och syror. Alltihop avslutas med en lång, fint utklingande eftersmak. Det visar sig att vinet är sicilianskt och är gjort på druvan Zibibbo, ett annat namn för Muscat of Alexandria, därav Moscato d'Asti-vibbarna. En ny och mycket angenäm bekantskap.

Som en överraskande avslutning på kvällen kommer ytterligare en flaska fram, kvällens dark horse. Vinet serveras blint och hälls upp ackompanjerat av pillemariska blickar.

Det okända vinet doftar svarta vinbär, nässlor, rök och innehåller en hel del mogna stalltoner. I munnen är vinet läskande, men smaken är ganska kort och lite stjälkig, med lite multen frukt och en antydan till asfalt. Här finns inte mycket strävhet eller syra kvar, men det är fullt drickbart. Ett enklare vin som legat lite längre än vad det borde, men som ännu inte förvandlats till en utmattad åldring på dödsbädden?

Så, vad är detta? Vi har absolut lämnat Italien för ikväll. Röktoner svävande över svarta vinbär och nässlor får mig att gissa på en lagom gammal sydafrikansk Cabernet Sauvignon. Döm om min förvåning när etiketten på 1996 Vin de Husby Rouge Royal visas upp. WTF? Knappast något man hittar i Cellatracker. Värden har hittat flaskan på en mörk och sval plats hos släktingar i Söderköping, men efter att ha granskat den dammiga baksideetiketten misstänker vi att ursprunget är Diemersdal Estate i Durbanville, Sydafrika, snarare än Göta kanals stränder. Druvan röjs ej av etiketten, men vi var nog ganska nära målet med vår gissning.

2005 Château de Valcombe Prestige

Det här vinet från februarisläppet hade jag nog missat om det inte vore för de positiva ordalag som både Finare Vinare och Frankofilen använder när de skriver om 2005 Château de Valcombe Costières-de-Nîmes Prestige (89 kr). Jag ska erkänna att jag nästan automatiskt hoppar över viner under hundralappen vid genomläsning av nyheterna, men det kan uppenbarligen straffas sig. Det här sydfranska vinet, som består till 80% Syrah och resten Grenache, är riktigt bra.

I glaset är vinet mörkt, kompakt purpurfärgat och doftar av maraschinokörsbär, choklad, kaffe, våt sten och en marsipan som drar iväg lite åt björnklisterhållet. Vinet är fylligt men läskande med lite cola-toner i smaken och en fin syra. Här finns inte särskilt mycket tanniner, kroppen är kanske lite mager och längden är medelmåttig. Men vad gör det? Jag har bara betalat 89 spänn för detta utmärkta matvin och jag känner till få andra viner i denna prisklass, om något, som ger det här en match för pengarna.

Hade jag gissat på ursprung hade det blivit södra Rhône, men vinet kommer enligt Systembolagets information från Costières-de-Nîmes i Languedoc-Roussillon. Eller? Var ligger detta distrikt egentligen? F&V har placerat det i Rhône, Frankofilen i Languedoc-Rousillon. Båda är normalt ofelbara. På det oändliga nätet stöds dessutom båda dessa alternativ. Kunskapen med stort K får vänta tills jag har tillgång till bergsäkra gamla hederliga papperskällor hemma i bokhyllan. Hur som helst så är detta ett vin som är väl värt sin knappa hundralapp.

Tillägg: Ok, böckerna har talat. Eller, snarare, Jancis Robinson i The Oxford Companion to Wine, 3rd Edition, har talat. Om Costières-de-Nîmes säger hon:

In French wine politics, it used to be considered part of the eastern Languedoc, but the climate, soil, topography - and wines - are closer to those just over the river in the southern Côtes du Rhône vineyards.

Då så.

2004 Gibbston Valley Pinot Noir

Februarisläppet var verkligen ett Nya världen-släpp. Mängder av sydafrikaner, australier, amerikaner, sydamerikaner och nyazeeländare dök upp på hyllorna. Vi handlade sparsamt denna gång - efter oktobersläppet, bordeauxsläppet, novembersläppet, bourgognesläppet, decembersläppet och champagnesläppet har det nästan känts befriande med den respit som frånvaron av ett januarisläpp har givit, inte minst för plånboken. Denna gång blev det idel Pinot Noir-viner från USA, Nya Zeeland och Frankrike - ja, en bourgogne lyckades hitta till vår korg i denna massiva flod av nya världen-viner. Men först ut är Nya Zeeland:

Vi dricker 2004 Gibbston Valley Pinot Noir (299 kr) till Mario Batalis Pinot-vänliga pasta med pancettastekta palsternackor. I näsan får vi en stor, härlig, frisk Pinot-doft med jordgubbar, körsbär, nypon och ganska mycket - men inte för mycket - ekig vaniljinfuserad mandelmassa. Vinet har legat elva månader på franska ekfat. Komplexiteten ökar efter en stund när en köttbuljong med rotsaker och en liten kryddbukett tittar fram. En doft som får en på gott humör.

Smaken är perfekt sammansatt: en fruktig, kryddig och välsvarvad smak, saftig, men ändå lätt, med oerhört attraktiva, långa eleganta syror. Vinet håller endast 12,5% och fullkomligen forsar ner genom strupen, helt utan motstånd. Detta är en lysande Pinot Noir och vi höjer ett glas till Nya Zeelands och Central Otagos ära. Om Frankrike i och med Bourgogne fortfarande håller förstaplatsen i Pinot Noir-ligan så är Nya Zeelands andraplats sannerligen inte långt efter.

Som så ofta när det gäller riktigt bra viner på Systembolaget är detta vin redan slutsålt när jag skriver detta (så när som på en handfull flaskor i Göteborg), dagen efter att vinet släpptes. Synd och skam.