Ballerinor från Bourgogne

Nu lämnar vi Bordeaux för en stund, men vi stannar kvar i Frankrike. Bra billiga viner från Bourgogne är vi inte bortskämda med, men här har vi hittat två kandidater som är riktigt trevliga utan att de svider i plånboken, båda från det mycket lyckade året 2005.

Som representant för den röda färgen och Pinot-druvan dricker vi 2005 Olivier Leflaive Bourgogne Cuvée Margot (119 kr). Detta är Olivier Leflaives bas-bourgogne och är ihopblandad från olika gårdar i Côte de Beaune. Vinet är ljust pinot-färgat, om nu denna färg finns, och en skir doft av hallon och björnbär stiger ur glaset. Här finns också en avlägsen fatkola, lite choklad och en svag dust av stallbacke. Inga stora dofter, men mycket behagliga.

Smaken är lätt, bärsaftig och god; hörnen är runda, men en märkbart gräsig syra ger vinet lite bett i den kryddiga eftersmaken. Här finns ingen större komplexitet men vinet är mycket välgjort och helt felfritt, en mycket bra vardags-bourgogne. Cuvée Margot drickes helst ganska svalt och blundar man kan man luras att tro att man har ett vitt vin i glaset.

I det vita glaset har vi hällt 2005 Louis Jadot Bourgogne Blanc Couvent des Jacobins (99 kr). Återigen en bas-bourgogne men från Louis Jadot denna gång. Chardonnay-druvorna kommer från olika delar av Bourgogne, företrädesvis från Côte d'Or och Chalonnais. Vinet är till hälften fatlagrat (8 månader i ekfat) och till hälften vinifierat i tank.

Vinet är klart ljusgult och en flyktig men frisk doft av citrus, lite fatvanilj och en gnutta färsk dragon hittar till näsan. Smaken är elegant och gnistrande ren, välintegrerad med diskreta syror som fräschar upp gommen. Vinet är enkelt men elegant och har inga problem med att matcha smakerna från en välstoppad skaljurspizza. Även detta vin är mycket välgjort, utan blemmor och mycket lättdrucket. Två ballerinor från Bourgogne.

2004 Château La Tour de By

Du är en svettig dräng som står i stallet och mockar efter korna. Du hör fruktansvärda skrik. Du rusar ut ur stallet och sätter fart mot avgrundsvrålen, de kommer från det rostiga plåtskjulet. Du har bråttom, tänker dig inte för, välter ut hinken med jästa körsbär som står ivägen, knuffar omkull pigan och hennes bricka med din lunch: nybakt bröd, nyskördade grönsaker och en prilla snus. Du sparkar upp den skeva dörren till skjulet och en fruktansvärd scen möter dig: alla är döda, jordgolvet är täckt av blod och kroppsdelar. Det svartnar, du faller med ansiktet före rakt ner i jord, rost och blod - du har just druckit ett glas 2004 Château La Tour de By (134 kr).

Detta vin har redan uppskattats av Finare Vinare och Frankofilen [senare även av Konjären], och vi kan inte vara sämre. Trots det nyliga finbordeauxsläppet är detta inte ett adligt vin utan en simpel cru bourgeois. Vi häller upp. I näsan: blodiga köttbitar, rostig järnspik, stall, grönsakstoner, saltlakrits, brioche och lite jästa körsbär i bakgrunden. I munnen: mer blod, mer järn, en prilla - "Med ett schysst järnrör kan man slå hela världen med häpnad" - medelfylligt, knastertorrt, läskande stöddiga syror, lite bittermotstånd och salt. Inte så långt, men vad gör det till maten.

Detta är för de väderbitna, konservativa bordeauxfansen som tycker att hedonistiska fruktbomber är Satans påfund. Själv tyckte jag det var ett utmärkt matvin och en salt grönmöglig St Agur harmoniserade perfekt med vinet. Annica var mer reserverad: lite för mycket massmord på bondgård för henne.

Addendum: Konjären inser att detta vin uppskattas av en liten men selekt skara och finner sig transporterad till Shakespeares Henry V och hans "band of brothers." Jag kan inte motstå frestelsen att begå våld på Shakespeare genom detta svar:

We few, we happy few, we band of bloggers;
For he to-day that drinks this blood with me
Shall be my brother; be he ne'er so vile,
This day shall gentle his condition;
And gentlemen in Sweden now-a-bed
Shall think themselves accurs'd they were not here,
And hold their manhoods cheap whilst any speaks
That drank with us La Tour de By.

Förlåt, William.

2004 Château Montrose

Efter att ha genomlidit Systembolagets bordeaux-släpp i form av vinbeställningslotteri och ringlande lunchköer på Regeringsgatan kunde vi inte hålla oss: vi öppnade ett alldeles för ungt smakprov av en av 2004:orna redan ikväll. Valet föll på 2004 Château Montrose (466 kr) helt enkelt därför att det var ett av de viner som fortfarande fanns kvar på Systemet efter dagens bärsärkargång, vilket eventuellt ger oss en chans att ersätta den urdruckna provflaskan.

Château Montrose är en Cabernet Sauvignon-dominerad 2eme cru från St Estèphe - ett vin som brukar kallas "Château Latour från St Estèphe" på grund av sin karaktär och sitt med Château Latour snarlika läge vid Girondes strand - och det är faktiskt första gången vi dricker detta vin, åtminstone vad vi kan minnas. Det vin vi är mest bekanta med från detta distrikt är det utmärkta Château Cos d'Estournel, ett vin som vi avstod från i år; det fanns så mycket spännande som vinbudgeten skulle räcka till. De stora vinerna från St Estèphe har traditionellt varit gravallvarliga strama brygder som krävt decennier för att mogna, men även dessa viner har svepts med i dagens (lovvärda) ambition att vinerna skall vara mer tillgängliga tidigare, förhoppningsvis utan att för den skull ge avkall på lagringsbarhet. Den moderna inkarnationen av Château Montrose kräver alltså, enligt de lärde, på sin höjd tio år för att bli moget njutbar. Vi öppnar ändå.


Färgen är riktigt mörk, men röd, inte blålila. Den stora doften, som genomgår ett antal metamorfoser under kvällen, inleds med mosade svarta vinbär och mogna mörka plommon. Därefter rök och sten, choklad och en rejäl dos ceder i form av de alltid så åtråvärda blyertspennorna från Médoc. Det kommer mera: köttgryta, mandelmassa, nyskurna grönsaker, rödbeta, kryddnejlika och nybakta kanelbullar. Vilken komplexitet detta vin visar upp redan nu!

Smaken är rik, djup och silkig. Här finns gott om välstrukturerade tanniner, men de är förvånansvärt lätthanterliga med tanke på detta vins rykte. Vi hittar massor med cassis, ceder och faktiskt några mogna krusbär i den fylliga smaken, vars tyngd balanseras av lätt medicinala men rejäla syror. Eftersmaken är mycket lång, kryddig och lite knäckig. Trots att vi är inbitna cab-junkies överraskas vi av att detta unga vin är så gott redan nu. Risken finns naturligtvis att det inom kort sluter sig i ett antal år, men de närmsta månaderna kan man nog lugnt avnjuta detta suveräna vin i sin ungdom.

Men vinet är ju från 2004, en förmodat medelmåttig årgång? Vi letar efter någon svaghet som kan bekräfta årgångens skavanker och finner en liten dipp i mellansmaken. Men detta är en obetydlig svaghet i sammanhanget, vinet är storartat. Man undrar ju hur de hyllade 2005:orna ska smaka om detta är en typisk 2004:a? [Fast hur årgångstypisk är Montrose egentligen? Se de insiktsfulla kommentarerna.]

2001 Château Destieux

Vi har tröstdruckit en del bordeaux inför morgondagens släpp i nordkoreansk tappning. Anledningen till dysterheten är att ingen tid kommer att finnas till att köa på måndagsförmiddagen, vilket är mer eller mindre nödvändigt för att få tag på de hårt ransonerade 2004:orna. Denna Grand Cru från St Emilion får hålla humöret uppe under tiden.


2001 Château Destieux (329 kr) är mörkt rubinrött i glaset. Vinet har en tät doft av svarta vinbär, blåbärssylt, sötlakrits, nässlor och förförisk fatgrädde från rostade fat. Smaken är fyllig, plommonfruktig och smakrik med avrundade tanniner och fin sirlig syra. Visst finns här gott om fat, men det vaynerchuckska ekmonstret hålls (vanilj-)stången. Eftersmaken är varm, men inte eldig, med en bränd ton av farinsocker och glögg. Vinet bjuder på en viss mognad men kan sparas längre i jakt på mer komplexitet. För närvarande är detta inget som får en att spränga pannbenet i djup tankemöda, vinet är publikt snarare än djupt, men det går inte att förneka att detta är väldigt gott, än mer så om man gillar Merlot och ny ek.

Den här bordeauxen gör mer skäl för sina tre hundralappar än vad 2001 Château Batailley i samma prisklass lyckades med. Vinet kan säkert upplevas som lite snällt av den hårdhudade, men det är en bra introduktion till St Emilion för bordeaux-nybörjaren.

2005 Barth Hattenheimer Schützenhaus Riesling Spätlese Trocken

Detta vin dricks med en än värre förkylning och jag får därför nöja mig med att teckna ned vad de övriga middagsgästerna tyckte om vinet. Risken för att 2005 Weingut Barth Hattenheimer Schützenhaus Riesling Spätlese Trocken (149 kr) ska vara korkskadat är mycket liten, flaskan har nämligen en tjusig glaskork. Mycket smart. Man undrar varför detta inte är vanligare; är glaskorkarna mycket dyrare än vanlig kork månntro? (Fläckarna på etiketten till vänster är inte en nysning, utan spåren av ett ilsket rödvin som dracks vid samma tillfälle).

Denna Riesling från Rheingau doftar (enligt utsago) blomsteräng, päron och honungsmelonsskivor på en bädd av flinta dränkt i nektar. När dessutom den för ett vitt vin ovanliga doften av hallon dyker upp blir det här rena fruktsalladen. Ännu inga oljetoner, doften är ung men redan mycket komplex och lovande. Vinet har en pockande livlig citrusinspirerad syra och är helt torrt trots spätlese-skörden. Smaken är mycket uppfriskande med en fin balans. Köp (det finns några flaskor kvar lite här och där) och lagra, det här kommer att bli mycket gott, eller, mer korrekt, ännu godare.

2005 Château de Chamirey Mercurey

En ihärdig förkylning har gjort att det inte blivit så mycket vin drucket den sista veckan. Så jag bläddrar lite bakåt i anteckningsboken och hittar en bourgogne som dracks för någon vecka sedan: 2005 Château de Chamirey Mercurey (159 kr). Vinet är från Mercury i Côte Chalonnaise, söder om Côte d'Or, dvs inte från det som anses vara fin-bourgogne, vilket ger ett lägre pris än vad som annars varit fallet.


Doften visar på en lättare Pinot Noir och innehåller lantliga toner av jästa körsbär med sina körsbärskärnor, lite saltlakrits och atmosfären i ett rent och ångfyllt badhus (ja, det var det närmaste vi kom denna doftkomponent). Doften utvecklas vidare med spår av en pomeransrik hälsokostglögg, oxbuljong och lite fatvanilj. En komplex doft för att befinna sig i den här prisklassen, men ge vinet luft och tid för att det ska vakna. I smaken är vinet lätt till medelfylligt med ganska snälla tanniner och syror, balanserat och med en smak av katrinplommon i medellånga svansen. Vinet är ungt men fullt drickbart idag. Absolut inget tävlingsvin men bra till maten; det var utmärkt till pastan vi sköljde ner med vinet.

Skörderapport från Niagara Peninsula och Chateau des Charmes

Som den residente förespråkaren av kanadensiska viners förträfflighet känner jag att jag vill slå ännu ett slag för detta i mitt tycke spännande område. Enligt rapporter har 2007 varit ett mycket varmt och torrt år i niagaraområdet och jordbruk har inte varit helt lätt.

Chateau des Charmes har publicerat ett par mycket läsvärda skörderapporter, fint illustrerade, som beskriver hur deras skörd för 2007 ser ut att bli för Pinot Noir och Chardonnay, "We are delighted with the Pinot Noir crop this year. The bunches and berries are beautifully formed ..."

Jag kan bara uppmuntra vinimportörer och Systembolaget att börja utforska detta område utanför den väl intrampade Icewine-stigen.

Pichon Lalande på Grappe

Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande var igår på besök hos vinkällaren Grappe och anordnade en provning av ett urval av deras viner. Comtesse de Lalandes VD, Gildas d'Ollone, höll en intressant redogörelse för slottets historia, dagens verksamhet och deras olika viner. Slottet, och tillhörande grannslott som till exempel Château Bernadotte, såldes i år till champagnehuset Roederer, då inget av barnen vill ta över efter den nu 83-åriga ägarinnan May-Elaine de Lencquesaing (som är d'Ollones "aunt").

Några intressanta fakta: slottet har 73 heltidsanställda, men sväller med ytterligare 150-200 plockare under skörden. 2007 var ett ganska problematiskt år men mirakelväder i september och modern teknik ser ut att rädda årgången. Det blir dock en dyr skörd då de fyra odlade druvorna, Cabernet Sauvignon, Merlot, Cabernet Franc och Petit Verdot, mognar väldigt olika och behöver skördas med stora tidsglapp under sådana här år med svårartat väder (vilket innebär att de dyra plockarna får sitta och vänta). Han skulle rusa hem och överse skörden av Merlot nästa vecka.

(mobiltelefonkamera i källarmörker, men något ser man åtminstone)

Vinerna som provades var:

2001 Château Fournas Bernadotte (181 kr)
En doft av lite stendamm, mörka körsbär, ganska gräddiga fat och en dust av cykelventil; en trevlig doft trots det sistnämnda inslaget. Smaken är medelfyllig, fräsch, okomplicerad med en liten grön ton; välgjort men knappast minnesvärt. Lite dålig pris-prestanda.

2001 Château Bernadotte (227 kr)
Detta vin har i början en mer dämpad doft än Fournas Bernadotte, men piggnar snart till med en kryddigare variant av föregående vins bouquet, plus lite ceder och choklad. Smaken är lite fylligare - fortfarande får vi kalla den medelfyllig dock - lite strävare och försedd med en bättre syra. Ett helt ok vin som börjar visa vissa mognadstecken.

2003 Réserve de la Comtesse (441 kr)
Det varma 2003 har satt sin karaktär på detta vin. En publikfriande, härlig, rik doft av fullmogna körsbär och svarta vinbär kombineras med stora gräddiga fat. Snart ansluter sötlakrits, lagerblad och köttbuljong i glaset. Smaken är fylligt fruktig och drar iväg lite åt nya-världen-hållet, men de balanserande syrorna finns på plats. De ganska rejäla tanninerna sandar ner tungan som om den vore en isig vintertrottoar. Trots detta känns detta mycket goda, om än inte typiska, vin redan helt drickfärdigt. En publikfavorit.

2004 Réserve de la Comtesse (~400 kr)
2004:an är mer typisk: även denna unga doft är bärig, men inte lika till bredden fylld av frukt som 2003:an. Här hittar vi också mer varierande doftinslag som grön paprika, kryddnejlika, rökelse och mintchoklad. Den fylliga smaken, med ett tydligt plommoninslag, är inte riktigt lika tanninrik som 2003:an, men lång och komplex. Även detta är ett riktigt bra vin och faller kanske den traditionella bordeauxdrickaren mer på läppen än 2003:an.

2004 Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande (658 kr)
Om vi jämför detta med Réserve de la Comtesse av samma årgång så är Le Grand Vin, som d'Ollone kallade det, inlindat i mer nya fat och är köttigare (stekosig till och med) i doften. Här finns också en parfymerad blommighet (Chanel No. 5) och lite honungsmelon(!). Den munfyllande smaken är frisk och fyllig, med riktigt sträva tanniner. Vinet är ännu för alldeles ungt och avslutas med en något kortare svans än väntat. Faktum är att för tillfället är 2004 Reserve de la Comtesse det bättre vinet av dessa två och ett mycket bättre köp med tanke på priserna.

1996 Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande (~1,600 kr)
Detta är ett kärt återseende, men i något mindre mängder än sist. Den komplexa doften nästan angriper näsan med storartade svarta vinbär och en härlig kryddblandning med läder, ceder, rotsaker, lakritsot och chokladpraliner. Vinet har både kraft och finess; det börjar mogna men är fortfarande riktigt strävt i sina ståtliga tanniner; eftersmaken är mycket lång, rik och givande; man frestas att på Parkerskt manér ta fram tidtagaruret och börja räkna sekunder. Allt sitter ihop i en silkig harmoni.

Ett fantastiskt vin även om det inte fick chansen att visa upp sig på samma sätt som sist. Då hade vi hela havsytor av Comtesse de Lalande att sniffa på i timmar; under den tid denna provning varade hann vinet bara komma halvvägs i sin utveckling mot zenit. Men gott var det ändå.

2006 Jurtschitsch Grüner Veltliner Schenkenbichl

Det dök upp tre viner från den österrikiska producenten Jurtschitsch Sonnhof i början av september, en Grüner Veltliner, en Riesling och en Sauvignon Blanc. Vi har provat 2006 Jurtschitsch Grüner Veltliner Schenkenbichl (218 kr).

Vinet har en doft av färsk ananas, päron, blommor och röda linser, det sistnämnda något som ska vara typiskt för denna druva, men vi har nog inte känt det så tydligt förut som i detta vin. Ett framträdande drag av fatkola får oss för en stund att tro att vi luktar på en vit bourgogne.

Smaken är intensiv, fyllig och avrundad med en ton av lichifrukt. Eftersmaken är mycket pepprig, som sig bör i en Grüner Veltliner, men också mycket eldig, vinet håller hela 14,5%. Tyvärr blir eldigheten lite för mycket, alkoholen slår igenom och vinet blir nästan hett och smakar starkt på ett inte helt angenämt sätt. Kombinationen av eld och kryddor går över styr. Vi drack vinet till thai-mat och så länge den smakrika maten fanns på bordet fungerade vinet ändock bra, det var först när vinet blev ensamt kvar som obalansen kröp fram.

Chianti Classico 2005

På fredagseftermiddagen kom ett oförklarligt sug efter Chianti över mig. En snabbt improviserad provning blev resultatet; fyra Chianti Classico inhandlades och dracks genast upp till pizzor vid hemkomsten (vi skippade levern och favabönorna). Jag valde endast "enkla" Chianti Classico och undvek Riservas för att få en mer enhetlig provning. Efter denna övning är det dock frestande att genast sätta ihop även en provning med Chianti Classico Riserva. Vinerna gav mersmak.


Vinerna är alla gjorda på Sangiovese och har som mest legat uppåt ett år på fat. Vinerna luftades en timma innan provningen.

2005 Podere Terreno Chianti Classico (82 kr)
Det billigaste vinet i kvällens urval har en knäckig, lite dammig doft av plommon och örter. Smaken är lätt till medelfyllig, lite tunn i mitten, men angenäm och uppfriskande till maten. I eftersmaken finns några omogna krusbär. Detta är en lätt Chianti i klassisk stil (dock inte så klassisk att man ser en bastflaska framför sig) och är det enda av de fyra vinerna som känns helt drickfärdigt idag.

2005 Antinori Chianti Classico Pèppoli (116 kr)
En eldig doft av tomatmarmelad, sötlakrits, körsbär, marsipanpralin och gröna granskott. En medelfyllig, ung, mycket torr smak med lite mandelmassa i svansen. Fortfarande en ganska lätt Chianti, men i en modernare stil.

2005 Villa Cafaggio Chianti Classico (136 kr)
En ung, fruktig, örtig doft med mogna körsbär, hallonbåtar och diskreta fattoner. Här finns det för första gången denna kväll rejält med tanniner och en väl tilltagen syra. I eftersmaken ingår lite bittermandel vilket bidrar till att göra detta till ett mycket bra matvin.

2005 Castello di Fonterutoli Chianti Classico Fonterutoli (148 kr)
En ung, saltstänkt doft av bränt gödsel, lakritsrot och ett fåtal mörka bär. Gödseltonerna övergick tack och lov till en betydligt trevligare doft av rostat kaffe efter en timma i glaset. Smaken är medelfyllig, ganska sträv och även detta vin har en bra, tydlig syra och dessutom något som känns som en sälta i eftersmaken. Funkar mycket bra till de smakrikare pizzorna, men är ännu omoget.

Slutsats: fyra bra Chianti-viner. Alla är bäst till mat, det är inga viner man dricker bara för vinets skull. Alla är väl värda sitt pris (Kronstam går längre och utropar "Bästa köp!" för alla fyra i senaste Allt om Vin), men allra bäst tyckte vi om Villa Cafaggio. Det har trots sin ungdom rikligt med frukt, tanniner och syra, och allt sitter där det ska. Terreno var lite för lätt för min smakrika pizza (kalamataoliver, torkade tomater, färsk basilika och parmaskinka) men hade säkert gjort sig bra till en Capricciosa eller en mildare pasta.

Det blev några slattar kvar och vinerna var snäppet bättre dan därpå; mer aromatiska, mer sammansvetsade, och det är kanske inte så konstigt: det är ju mycket unga viner. Även vin i denna prisklass kan vinna på lagring, även om det förmodligen räcker med ett eller två år för att dessa viner ska mogna.