San Francisco - Braindump 1

Tillbaka från San Francisco och jetlaggen börjar så sakta släppa greppet om min hjärna. Alltså är det dags att skriva lite om vad som blev drucket over there. Första dagarna var strålande soliga med svensk sommarvärme och vi spenderade därför inte alltför mycket tid i stadens vinbutiker. Det blev däremot ett stopp vid en enorm Costco-hangar, en grossistkedja i Galne Gunnar-stil för restauranger och småföretagare. Medlemskort krävs och här finns inte en cornflakes-förpackning under tio kilo, allt är på pall och extra super sized.

Vinavdelningen har (ska det senare visa sig) mycket bra priser och är stor som ett medelstort svenskt systembolag. Jag hittar gamla bekanta franska flaskor till rena reapriser (eller vad sägs om 2004 Château Haut-Brion och Cheval Blanc för $170, 2004 Pichon Baron klockade in runt $50), men nu hade vi inte åkt runt halva jordklotet för att dricka det vi har hemma utan för att se vad California kan erbjuda. Eftersom mina kunskaper om kaliforniskt vin är minimala fick vi gå på känsla och pris (och de WS-, WA-, WE-betyg som skriks ut vid varje prislapp, man blir mycket misstänksam när inget betyg anges).


Först ut blev 2003 Chateau St. Jean Cabernet Sauvignon Cinq Cépages ($55), en bordeauxinspirerad Cabernet Sauvignon-blandning från Sonoma. Druvorna är CS, Cabernet Franc, Malbec, Merlot och Petit Verdot, låter lovande. Vinet har en ganska blygsam doft av björnbär, mandelmassa, körsbärskärnor och örtkryddor; inte illa, men vi var nog lite för otåliga med luftningen. Vinet är fatigt, men tanninerna är ganska mjuka för att ha masserats fram i två år på franska ekfat. Smaken är medelfyllig, balanserad och läskande men lite tunn. Ett mycket bra matvin - vi åt grillade lammkotletter - och en passabel kopia av en cru bourgeois, men knappast ett 55-dollarsvin.

Till samma kotletter drack vi 2002 Silver Stag Cabernet Sauvignon Parsley Family Estates ($55). Flaskan är tjusig och tung som ett ankare och det känns faktiskt som om flaskan vore full även efter det att vi tömt den, i denna förpackning finns minst lika mycket glas som det finns vin. Vinet är för mig helt okänt (och nätet ger inte mycket hjälp) och det hela känns nylanserat och lite designat. "Silver Stag" låter som ännu ett försök att haka på Warren Winiarskis hyllade Stag's Leap Wine Cellars, vinet som besegrade Chateau Mouton-Rothschild och Haut-Brion vid den berömda Paris-provningen 1976. Det finns många kalifornska viner med teman på "stag" i namnet. Det finns även en del som har satsat på "leap", t ex Frog's Leap (vet inte om det är humor eller allvar, men de gör riktigt bra viner).

Vinet då? I näsan får vi mycket fruktiga svarta vinbär och gräddiga kanelkryddiga vanlijfat. Här finns även jästa körsbär, viol och mjölkchoklad. Stort och publikt. Smaken är ung, fyllig, krämig, rik och eftersmaken är eldigt kryddig. En gräddtårta ligger över alltihop. Inte heller detta är ett dåligt vin, det är till och med mycket gott (i rimliga mängder). Men det känns också väldigt tillgjort; det smakar som om varje komponent i vinet har designats och integrerats med CAD-programmet Autodesk i ett sterilt underjordiskt kemilabb. Vinet saknar helt enkelt karaktär. Borde vi ha valt Pichon Baron ändå?


Vi hann även med några vita viner. 2005 Carpe Diem Chardonnay Firepeak ($22) är från Edna Valley i regionen som kallas Central Coast. Dofterna är ganska enkla: päron, citrus och smörkola, men doftkomponenterna är smakfullt sammansatta och i full balans. Det smakar mogen frukt, vita vinbär och vinet är lätt, friskt och läskande, inga ekmonster här inte. En mycket bra drink-chardonnay men till maten (havskräftor med tillbehör) blev den lite vek.

En något kraftigare Chardonnay är 2005 Pellegrini Family Vineyards Chardonnay Olivet Lane Estate (också $22) från Russian River Valley i Sonoma. Här hittar vi gröna oliver och citrus. Vinet är smakrikare och syrligare än föregående vin, men smakerna har inte samma balans. En vitpepparton i eftersmaken bidrar till detta vins kvalitéer som måltidsdryck. Vi föredrar dock Carpe Diem, det är en bättre Chardonnay.

Allt som allt en acceptabel start på semestern ur ett vinperspektiv (och ur ett Galne Gunnar-perspektiv), men vi har högre förväntningar än så här. Ska de infrias?

Höstmiddag med Barolo

Höstmiddagen är en numera drygt 15-årig tradition i gänget. Iden är att ha en lite gammaldags rejäl finmiddag. Den allra första höstmiddagen hade inlagd sill, renstek med rödvinssås och brylepudding på menyn. M & L anordnar detta års höstmiddag med toast skagen, lammstek med ugnsrostad potatis och tomater, rödvinssås samt timjanskryddad brysselkål och avslutningsvis en maffig chokladkaka. Som traditionen utvecklat sig så är förrätten ölvänlig fisk eller skaldjur, huvudrätten en stek och efterrätten något maffigt och portvinsvänligt (fast tokajer går också bra).

Till lammet hade M halat fram två flaskor Fontanafredda Vigna La Delizia 1989 ur källaren. Vi har ju tidigare upplevt en korkskadad och garderobsdödad Delizia 1985 och korkade därför upp med viss bävan. Vår oro försvann vid första sniffen. En stor eldig doft med söta körsbär, mandelmassa och bittermandel mötte oss. Flaska två bjöd även på ett litet inslag av torkad frukt i doften. Smaken är balanserad, som väntat av ett moget vin, med en fantastisk frisk och snålvattenframkallande syra, precis lagom mycket lena garvsyror och en eftersmak som slutar med samma körsbär, mandelmassa och bittermandel som vi fann i doften. Undertecknad klockade den till 45 sekunder innan den började klinga av.

Jag slogs av vinets strålande enkelhet. Doft och smakelementen är relativt få, om man jämför med t.ex. en Bordeaux, men fantastiskt rena och balanserade. Jag kommer osökt att tänka på hur det italienska köket ofta handlar om få men väl valda och rätt preparerade råvaror. Om en Bordeaux är en symfoniorkester är detta vin en soloviolin vars rena ton klingar högt.

Comte Georges de Vogüés på Grappe

En kylslagen torsdagskväll styrde jag och Johan stegen mot Grappes vinkällare för att delta i en provning av 2005 års Comte Georges de Vogüés, eller CGdV för enkelhets skull. Detta är en klassisk bourgogneproducent som tillverkar ungefär 10 000 flaskor om året på 12.5 hektar primal åker, mestadels i Musigny. Marknadschefen, Jean-Luc Pépin -- frammanad av arrangören (vars namn jag missade) från Tryffelsvinet -- lade ut texten om det perfekta vädret (inte vanligt att höra från bönder) och nämnde att uttaget hade varit relativt normalt, 25-26 hektoliter per hektar. Resultatet hade ändå blivit vad han kallade den bästa årgången på 20-30 år, och jag skulle tro att det för ovanlighetens skull faktiskt är en underdrift då det tar oss endast tillbaka till 70-talet. Tolka det snarast som "i mannaminne". När tillfrågad om vilka årgångar alls som var bättre började Pépin sväva på målet.

Provningen utfördes i tre delar: först de fyra sorterna från 2005, sedan en jämförelse med 1986/1987, sedan fria kriget. Flaskorna hade öppnats tre timmar innan provningen och 2005:orna hällts upp ungefär en timme innan. De äldre vinerna serverades ur flaskorna under provningen. Som alltid önskade jag mig att ha haft mer än två timmar på mig att prova. Viss tidspress är väl i provningarnas natur, men ack, att få göra om samma sak med större kvantiteter och längre tid.

2005 Chambolle Musigny. (598 kr) Detta är CGdV:s enklaste vin, "the village wine". Doften är skir, av bigarråer och senare smörkola. Sorbet av mörk frukt, föreslår Pépin. Smaken är ung, påtagliga tanniner, en smula bitterhet (körsbärskärnor?), fräscht men inte surt, en smula sälta, ungdomligt, en överraskande antydan till eldighet.

2005 Chambolle Musigny 1er cru. (950 kr) Detta är nästa steg upp på kvalitetsskalan. Mörkare till färgen, doften först dov och mer sluten, senare "ljuvlig" säger mina anteckningar. En anstrykning av rökt charkuteri tillkommer. Smaken är tanniner, koncentration, syra, det brända gummi i bakgrunden som jag tar som ett signum, mandelmassa, "mer saftig" smak, en glimt av blodapelsin? Smaken är oerhört lång, jag sköljer munnen med vatten två-tre gånger och kan fortfarande känna den.

2005 Bonnes Mares. (2095 kr) Bonnes-Mares är vad Pepin kallar ett gladlynt, öppet, maskulint vin jämfört med Musignys mer feminina stil. "Almost like an alien ... extroverted, generous", utbrister han. Doften är annorlunda, ton av blåbär, senare en smula tydligen karakteristisk smörsyra som övergår i kolaböna. I munnen är det mindre syra och mer tanniner, bredare. Senare blir vinet lent och monstruöst. (Det är en smula frustrerande att inte få följa dessa viner under en hel kväll i glaset.)

2005 Musigny Vieilles Vignes. (2750 kr) "Lagra helst i 30-40 år!" Vinerna är variationer på ett tema, men detta är helt klart slagskeppet. Doften är mörk frukt, syra, en smula pepparkaka, parfym; det är klart mer kraftfullt än de tidigare. Smaken är mäktig; liksom sina enklare syskon är det syra, torra tanniner, en antydan till bitterhet, otrolig koncentration.

Därpå serverades två mogna exemplar av samma vin.

1986 Bonnes Mares Magnum. Efter att vi provat de uppenbart fortfarande unga vinerna så fick vi också nöjet att ge oss på samma vin i mogen ålder. Detta var tydligen den första årgång som nuvarande ledning tog fram, och den var tydligen en smula besvärlig. Min anteckning är dock "kaboom!". Detta vin är i slutet av sin levnad -- initialt doftar det ostbågar, mögelost, en aning sherryfiering. Sedan blåser dessa onda andar bort och ersätts av sötlakrits, musselspad, tjära, asfalt. Strålande.

1987 Musigny Vielles Vignes Magnum. Detta är en ganska ovanlig årgång då skörden tydligen blev liten. Doften är fylligt mogen, dov, med en anstrykning av stall, en aning tjärad brygga, röda plommon, rökt kött. Smaken har "nära nog perfekt integration", milda tanniner, mandelmassa, nöt, rökt chark, tjära. Mindre koncentration än 2005, men snålvattnet rinner. Ahhh, bliss.

En fantastisk upplevelse att få prova mogen stor bourgogne, men här blir det också mycket, mycket tydligt att 2005 faktiskt är en otrolig årgång. Den är naturligtvis fortfarande klart outvecklad, och kanske ännu inte som spädbarn kan mäta sig med ett fullvuxet vin som 1986/1987 ur samma ätt, men man inser snabbt vilken oerhörd potential som där finns. Den vampyr som lutat sig över Herkules' vagga och läppjat en munfull sluter alltså strax tankfullt ögonen och begrundar det unika tillfälle som presenterats.

* * *

2005:orna är fortfarande i sin babyskrud, och ska tydligen in i tunneln relativt snart, inom ett år eller så. Lagringspotentialen angavs till stora siffror för Musigny, 30-40 år innan man skulle öppna flaskorna utropade Pépin till en början, men sansade sig sedan en smula; tjugo år eller så borde räcka. Tjugofem.

Som av en slump kommer nu Comte Georges de Vogüés' fyra 2005:or på SB:s Novembermellansläpp. Om än att flaskorna är ganska få och dyra så blir det plågsamt svårt att inte ställa sig i kön.

2004 Braida Barbera d'Asti Bricco dell'Uccellone

Har vi sagt a får vi säga b; har vi börjat dricka Braidas Barbera får vi pliktskyldigt fortsätta. Efter Ai Suma är vi nyfikna på Giacomo Bolognas 2004 Braida Barbera d'Asti Bricco dell'Uccellone (439 kr). Giacomo Bologna var den förste som under åttiotalet lyfte Barbera-druvan från en lätt, lite kantig utfyllnadsdruva till dagens höjder. Utvalda lägen, noggrann sortering och lagring på franska ekfat har visat på druvans oanade möjligheter.

Vi luftar det unga vinet en timma och häller sedan upp. I glaset får vi en ung och fantastisk nötig fatmarsipan, mandel och nougat, körsbär och mörkaste plommon ("plorsbär" igen!), rödbeta, buljong, precis som i Ai Suma, och slutligen lite mineraler och popcorn. En storslagen doft.

Vinet är medelfylligt, mycket smakrikt och fruktigt med silkeslena tanniner. Allt bärs upp av en uppfriskande syra. På slutet får vi lite gummi från en cykelventil och en lång örtkryddig eftersmak. Vinet är redan drickfärdigt, men kan säkerligen lagras i en tre till fem år till för den som önskar mer mognad, men då förmodligen på fruktens bekostnad. Det går utmärkt att dricka ungt och det är nästan synd att vänta längre. Vinet harmoniserar mycket bra med pasta med en sås på rosmarinkryddad färsk salsiccia. Inte illa för en vardagskväll. Bricco dell'Uccellone är lättare att känna igen som en Barbera d'Asti än Ai Suma, som är mer av en internationell blockbuster.

Det här är en förträfflig Barbera, men priset är i högsta laget och jag måste erkänna att när vi ändå rör oss i den här prisklassen så dricker jag nog hellre en Château Montrose 2004, om jag nu måste välja.

Nu blir det en kortare paus i vindrickandet på Drucket då vi ger oss i väg på en tiodagars resa till San Francisco. Förhoppningsvis hinner vi med att få en del drucket i Sonoma och Napa, och i så fall kommer det garanterat att synas på denna blogg. Håll ögonen öppna.

2003 Château Mont-Redon Châteauneuf-du-Pape

En halvflaska Châteauneuf-du-Pape slank ner här om kvällen, mer precist en 2003 Château Mont-Redon Châteauneuf-du-Pape (116 kr för en halva). Efter en virvelstorm av katatrofer på jobbet idag har jag inte ork att efterforska detta vin, men jag saxar den månghövdade druvblandningen från Systembolaget: Grenache 65%, Syrah 15%, Cinsault 10%, Mourvedre 5%, Counoise och Muscardin och Vaccarese 5%.

Vinet är ljust rubinrött, nästan som en bourgogne. Till en början får vi en ganska dämpad doft, med tillbakadragen frukt i form av mycket mogna körsbär; 2003 var ju ett mycket varmt år. Sen kommer det rosor, marsipan, lapsang-te och nyponsoppa med mandelbiskvier. Smaken är vinös, balanserad, lätt till medelfyllig med fint inlemmade syror och vi hittar en ton av lite bränd knäck bland de mogna solstekta bären. Efteråt följer en ganska lång alkoholstinn eftersmak.

Detta är absolut inget kraftvin, men en bra, slank, välsvarvad Châteauneuf-du-Pape av den gamla skolan. Som så ofta var det sista glaset godast. Stressa mindre, lufta mera!

Shiraz från nya världen

Efter en massa bordeauxsörplande är det dags att ge nyare delar av världen en chans att släcka vår törst. Nya världen får denna gång representeras av Shiraz från Australien och Sydafrika. Vi lagar en mustig köttgryta och dricker följande viner till maten:

I första glaset har vi hällt 2006 d'Arenberg The Laughing Magpie Shiraz-Viognier (149 kr) från McLaren Vale i södra Australien. Namnet har vinet fått dels för att d'Arenberg gillar problematiska djur - kom ihåg The Feral Fox och The Money Spider - och dels för att gårdens barn tyckte "Laughing Magpie" var lättare att uttala än Kookaburra, en skrattande australisk variant av kungsfiskaren. Vad denna fågel gjort för ont förtäljer inte historien.

Vinet har en mycket fruktig doft med lite godisvarning, publikt så det förslår. Bärfrukten är någonting mellan körsbär och plommon; vi har stött på denna frukt förut och gör nu som pojkarna i Pistvakt och döper bäret till "körsmon", alternativt "plorsbär", som en hyllning till den fruktade bjärven. Förutom körsmon hittar vi svartpeppar, smörkolefat, lakrits, choklad, och lite blommig parfymolja, förmodligen från Viogner-inslaget i blandningen. Det doftar dock inte mycket Rhône om detta vin, trots druvmixen.

Vinet är fylligt och smakrikt, men ligger bara precis över gränsen från medelfylligt. Det har inte särskilt mycket tanniner men gott om syra som balanserar upp hela bygget. Gott, men inte jättespännande och lite för mycket alkohol blir det i eftersmaken. Vinet är förstås purungt och kan kanske trolla fram lite mer komplexitet med tiden. Parker slog till med storartade 93 poäng för 2005:an och den här årgången ska vara av samma kaliber. Nja, det var att ta i säger vi. Så här säger Frankofilen och Finare Vinare.

Sen dricker vi en sydafrikan, 2003 Waterford Shiraz Kevin Arnold (169 kr, prissänkt från 199 kr) från Stellenbosch. Detta vin ligger närmare en Syrah från gamla världen, det vill säga Frankrike. Det luktar bondgård, ett stall fullbelagt med hästar, kokta rotfrukter och inte alls mycket frukt, däremot stekt kött och salta toner. Vinet är strävare än den föregående australiern. Smaken är fatdominerad och tjärig med en lite knäckig eftersmak. Mycket bra till köttgrytan.

Därefter samma vin, men från en ett år äldre årgång, 2002 Waterford Shiraz Kevin Arnold (199 kr), ett vin som vi haft lite otur med på sista tiden. Och, tyvärr, även denna gång: kokta ägg och krutrök, ujdå. Dessa otrevliga lukter lättar efter en stund i glaset, men försvinner aldrig helt. De renare dofterna därunder är granbarr, lite björnbär och lakritsrot, en animalisk ton och dadlar. Vinet är smalare än 2003:an, med vekare tanniner och en smak som får mig att utbrista "tjockolja runt pistongerna?" Jag misstänker att vi har med en lättare garderobsskada att göra här. När vi jämför med de två tidigare provningarna av detta vin är det mörka bär, granbarr och tjära som lyser igenom i alla tre flaskor, trots diverse korkskador och omilda behandlingar. Egentligen inte alls ett dåligt vin, bara dåliga flaskor.

Tillbaka till Australien och McLaren Vale igen. Det maffiga och upphaussade 2005 Mitolo Shiraz G.A.M. (239 kr) skjuter upp mängder med skinande rena blåbär i näsan. Efter bärsprutan bombas vi med fikon, lakritsremmar och tobak ur glaset. "Som att åka Vasaloppet med en cigarr i mungipan", säger någon. Det är en stor och förförisk doft, det ska erkännas.

Smaken är extremt fyllig och smakrik, än mer blåbärssoppa serverad i fat av vaniljek, lite syltig men med syror som balanserar; detta är inte en av de semisöta australiska parodier på Shiraz-vin man ibland stöter på i denna prisklass. I den långa svansen finns god torkad frukt och kryddor. Maffigt, gott och imponerande, men inte det perfekta vinet till en gryta. Hela 95 Parker-poäng känns också mycket överdrivet; Parker älskar helt enkelt dessa tjocka superfruktiga Shiraz-viner och vi håller helt med om hans beskrivning av detta vins smak: "Rich, full-bodied, and intense, with blueberry and blackberry flavors, sweet tannin, and excellent purity", just så smakar det, vi håller bara inte med om poängen.

Efter maten bjuds vi på ett stort fat med chokladdoppad färsk ananas och till denna efterrätt slinker en halvflaska eiswein ner: 2004 Ruppertsberger Linsenbusch Riesling Eiswein (199 kr för en liten en). En solfjäder av höstlöv, nästan övermogna äpplen och, passande nog, ananaskaramell fyller luktorganen. Smaken är söt, fyllig och bred med torkad aprikos, honung och syror som känns framkramade ur alla möjliga sorters torkad frukt. Tjusigt, riktigt gott och inte alls sliskigt.

Under denna middag märker vi en klar och tydlig skillnad mellan Sydafrika och Australien, nya världen är verkligen inte något som kan dras över en kam. De sydafrikanska Kevin Arnold-vinerna är lite mindre fruktiga, lite stalligare - och just dagens flaskor, mognare - än australiernas unga ymniga frukthorn. Sydafrikanerna gör sig därmed bättre till maten och McLaren Vale får vänta tills grytan är uppäten. Inget av vinerna gör sig dock i rumstemperatur, de blir alla lite jobbigt jolmiga att dricka när de värmts upp. Servera alltså dessa viner källarkallt, runt 16-18 grader, för att de ska framstå i sin bästa dager.

2002 Château d'Issan

Det här vinet dracks redan före släppet av 2004:or från Bordeaux häromveckan, men intrycken från 2002 Château d'Issan (320 kr) har blivit liggande i anteckningsboken; oförtjänt länge ska tilläggas, för denna 3ème cru från Margaux - från ännu en förmodat medelmåttig årgång - är riktigt bra. Visserligen var 2002 ett svårt år i delar av Bordeaux, men Cabernet Sauvignon klarade sig bra och vänstra stranden lyckades bättre än högra. Några torra fakta: Château d'Issan är planterat med 70% Cabernet Sauvignon och 30% Merlot, men denna årgång är blandningen något mer Cab-tung (78%). Vinet ligger ca 18 månader på ekfat, varav hälften nya. Nu börjar vi dricka:

Doften öppnar planenligt med svarta vinbär, mandelmassa och ceder; välkommen till Haut-Médoc! Dessa grundstenar byggs sedan på med lakritsrot, palsternacka, kummin och några oliver. En klassisk, elegant margaux-bouquet. Smaken är läskande och friskt medelfyllig, med slanka syror och ganska snälla sandiga tanniner. När vi sväljer blir smaken silkig, nejlikekryddig och en ton av choklad visar sig under den fullt tillräckliga eftersmaken, som avslutas med en lätt bitterhet i svansen. Mycket gott, mycket Margaux! Vinet är fullt drickfärdigt, trots att det fortfarande befinner sig i sin ungdom, och det lär inte bli sämre med några år till i källaren.

Detta är ingen blockbuster, men en mycket bra representant för de läskande, matvänliga viner Bordeaux kan åstadkomma i mer klassiska årgångar, till vilka 2002 får räknas. Detta är en dryck gjord för att drickas.

2006 Jurtschitsch Sauvignon Blanc Fahnberg

För någon månad sedan dök det upp tre vita viner från Jurtschitsch på Systemet: en Riseling (Finare Vinare smakade den här), en Grüner Veltliner (som vi smakade här) och en Sauvignon Blanc, det vin vi nu smakat. Vid släppet hade vi en intressant diskussion om dessa viner med personalen på Regeringsgatan och de höll förvånansvärt nog Sauvignon Blanc-vinet som sin favorit bland dessa tre. Vi var tvungna att prova:

2006 Jurtschitsch/Sonnhof Sauvignon Blanc Fahnberg (160 kr) har en härlig, typisk Sauvignon Blanc-doft med svartvinbärsblad, fläder, tulpan och viol. Allt detta växer tillsammans med försommarens ogräs vid stenmuren bakom skjulet. Häll sedan lite päroncider och en gräddig efterrättsås över alla dessa blommor så vet du hur detta vin doftar. Smaken är spritsig, syrlig och fyllig, fruktigt smakrik, full med fräscha krusbär. Vinet är helt balanserat och sitter mycket bra i munnen. Det blir bara godare och godare vartefter temperaturen i glaset stiger ur sin kylskåpskalla dvala.

Det här inte bara en överraskande bra Sauvignon Blanc från Österrike - en druva som ju inte precis är deras nationaldruva - utan en Sauvignon Blanc i världsklass. Applåder!

Två besvikelser

Två viner som vi tidigare druckit med behållning gjorde oss denna gång besvikna, vart och ett på sitt eget sätt. Först ut är 2002 Waterford Shiraz Kevin Arnold (199 kr). Det här vinet brukar vi använda för att charma grannar som inte dricker en tvåhundrakronorsflaska varje kväll. Denna flaska var dock mystisk. Dels smakade den ganska annorlunda mot förra gången och dels var den smittad av något litet fel - en liten defekt, men ändock en defekt. Har den varma garderoben (numera bannlyst) varit framme och både utvecklat och skadat vinet? Hur som helst:

En stor doft av björnbär, sandelträ, buljong, granbarr, grön mossa och välintegrerade vaniljtoner. Utmärkt. Smaken är fyllig och elegant med stilig frukt och en varm kryddig eftersmak; lite norra Rhône-vibbar faktiskt. Men något är fel: vi nosar och letar men kan inte riktigt sätta fingret på den lite dammiga, våtmuskiga hinna som är knappt märkbar bland resten av dofterna. Men när man väl hittat den försvinner den inte. Vinet har utvecklats ordentligt sen sist, inte mycket är sig likt, men samtidigt ådragit sig en lätt garderobskada - eller så har denna flaska alltid varit smygkorkad.

Nästa vin är 2004 Altos Las Hormigas Malbec Reserva Viña Hormigas
(149 kr), den sista sydamerikanska flaskan i källaren. Det här gillade vi för något år sedan men det här exemplaret föll oss inte alls på läppen. Färgen är mörkpurpur. Doften innehåller mockaläder, marsipan, lakrits och blåbärssmulpaj. Inte illa, men förra gången luktade det "mörka bär, violer och kryddnejlika". Det har i och för sig gått 18 månader sen sist, men någon doftkomponent borde väl de två flaskorna ha gemensamt? Smaken är det värre med: fylligt, mycket fatigt, nästan träigt med kantiga, klumpiga syror och på tok för mycket alkohol i svansen. Sist lät det "suveränt fyllig, kryddig smak, men inte för sträv, balanserad och helt enkelt mycket god." WTF?

Vad har hänt? Är det vi eller vinerna som bytt skepnad? Eller har bara visdomen "There are no good wines, just good bottles" besannats ännu en gång?

Pizza i fint sällskap

Som bra pizzavin rekommenderas typiskt en chianti eller kanske något från Valpolicella. Inte så denna kväll; maten var visserligen pizza från Ciao Ciao, men vinerna var långt ifrån klassiska pizzaviner.

Innan vi hugger in på maten så svalkar vi gommmen med en champagne, närmare bestämt en 1999 Gosset Champagne Grand Millésimé (499 kr). Vi bjuds på dofter av nykokta äpplen som just blivit till äppelmos i kvarnen, gräddkola och en viss mogenhet som visar sig i form av jordkällarpotatis. Denna champagne har riviga bubblor och är mycket smakrik; äppelcider på gröna äpplen är den tydligaste associationen. Vinet har syror av stål och är mycket uppfriskande. I eftersmaken finns en något underlig, men inte störande ton av räkspad. Som så ofta när det gäller champagne smakar det mer och bättre när det våldsamma bubblandet har lagt sig. Vi måste börja dekantera även champagne!

Kvällens första "pizzavin" är 2002 Arnaldo-Caprai Sagrantino di Montefalco Collepiano (383 kr) från Montefalco i Umbrien. Vinet är gjort på den ovanliga druvan Sagrantino, en druva som var utrotningshotad för bara några decennier sedan. Arnaldo Caprai anses vara den främste producenten av denna druva och Collepiano ligger ca 18 månader på fransk ek.

Den ganska komplexa doften bjuder på bigarråer, färska örter, kryddnejlika, tryffel, läder, fattoner och ett päronkärnhus. Den goda medelfylliga smaken är måttligt sträv med en liten bitterhet i eftersmaken. Detta är ett uppfriskande matvin, med bra syror, och de svagheter som finns - smaken är lite kort för sin prisklass och vinet spretar en aning - märks inte till maten. 2002 var ett hopplöst år i Italien och detta får därför anses vara en lovvärd prestation för att komma från detta svåra år.

Nästa "pizzavin" är än maffigare, en flaska 2004 Braida Barbera d'Asti Ai Suma (550 kr). Braida är en av de stora, eller kanske till och med den största, av producenter när det gäller barberadruvan, och Ai Suma är deras flaggskepp. Vinet består till 100% av Barbera och har lagrats 12 månader på nya fat.

Det mycket mörka vinet har en tät mörkfruktig komplex doft av balsamvinägermarinerade bär, gräddiga fat, fin marsipan, en bukett rosor, köttbuljong, kakao, pepparkaksdeg och en avslutande attraktiv gummiton. Detta är en enastående stor doft som är svår att slita sig ifrån. Smaken är mycket fyllig, enormt smakrik, munfyllande och riktigt lång med en eldig avslutning (15,5%). Ai Suma är ett riktigt knockout-vin men smaken är idag inte lika komplex som doften. Här finns dock en stabil struktur med muskulösa sandiga tanniner som lovar gott inför framtiden. Det enda som kan oroa är den höga alkoholhalten. Kan den smälta in i vinet med mer tid? Hur som helst så är detta en superb Barbera d'Asti.

Efter maten trollas ytterligare en flaska champagne fram, en strålande flaska 1988 Veuve Clicquot Ponsardin Champagne Brut Vintage Rare. Denna gamla champagne har vi druckit förut och den är fantastiskt god även denna gång, trots att den sena timmen och de trötta gommarna betyder att detta eventuellt är ett fall av pärlor för svinen. Vi tar risken och dricker till sista droppen.

Allt som allt mycket goda viner, vår enda reservation är att man kan ifrågasätta om de två italienarna inte är lite väl dyra för vad de levererar. Men struntar man i priset så går det inte att förneka att de är utmärkta till pizzan.