San Francisco - Braindump 3

Vad nu? En Guigal? Ett franskt vin mitt i den kalifornska vinfloden? Ja, vi hittade en flaska mogen Côte-Rôtie till ett bra pris, in the local mall, no less, och kunde inte motstå frestelsen. Personalen blev alldeles till sig av lycka över att någon ville ha mogen Côte-Rôtie och inte bara Two-Buck Chuck (se nedan).

Till kvällen öppnar vi vår 1997 E. Guigal Côte-Rôtie Brune et Blonde ($56) och ger den en sniffy-sniff: Först lite unkfunk som snabbt luftas bort. Sedan en elegant och djup körsbärsarom kompletterad med lakrits, stekt bacon, nötter, nejlika och ett diskret men njutbart inslag av tjärat trä. Vinet är moget, medelfylligt, elegant och smakrikt med en lagerbladsmättad buljong bland bären. Tanninerna är helt integrerade och en lång sirlig eftersmak bjuder på en antydan till kvasisöta portvinstoner. Delikat, och vinet funkar förvånansvärt bra till smördegsinbakad lax med sparris (matval och vininköp var inte synkat). Vi hoppas att 2003:orna, som för närvarande är djupt inne i tunneln, mognar på detta sätt, kanske framåt 2011 eller så.

Nu till något helt annat, från högt till lågt och tillbaka till Kalifornien. Two-Buck Chuck är Charles Shaw's vinserie med tvådollarsviner från Napa, eller åtminstone från Kalifornien. I serien ingår en Sauvignon Blanc, en Chardonnay, en "Beaujolais", en Merlot, en Cabernet Sauvignon och en Shiraz. Gary Vaynerchuck har gjort en insats för mänskligheten och provat alla sex. Om Merlot-vinet säger han: "a gremlin that hasn't had a shower for a while... there's a loose hamster in the room...a green fungus aspect...". Om Beaujolaisen: "...an action-figure that you've played with in your underpants for a while... this is not great, not great at all... This is probably the worst wine we've ever had on Wine Library TV." Ouch! Shirazen och Sauvignon Blanc-vinet får dock godkänt, så allt är inte elände.

Vi provade inte samma årgångar som Vaynerchuck och våra intryck skiljer sig också en hel del från hans, vilket inte är konstigt: Konsistens är nog det sista man ska förvänta sig av dessa drycker. Vinerna levereras i en glasflaska med en riktig kork och man frågar sig om det blir några pengar över till vinet?

Så: 2005 Charles Shaw Cabernet Sauvignon ($1.99) luktar godisartad bärsaft och tuggummi med en frisk bladighet; primitivt men inte otrevligt. Smaken är lätt till medefyllig, bärsaftig med en liten bladgrön syra. Här finns inte ett spår av Cabernet Sauvignon i varken smak eller lukt men heller inga stora fel på vinet. Det är imponerande att man kan göra vin överhuvudtaget i denna prisklass.

2006 Charles Shaw Sauvignon Blanc ($1.99) har en lite godisbetonad men frisk och identifierbar Sauvignon Blanc-doft. Smaken är enkel, hyfsat smakrik men kort. Återigen ett ospännande men felfritt vin. Detta är än mer imponerande för 12 spänn.

Bättre än väntat alltså. Många 50-kronorsviner på Systemet är sämre än så här (åtminstone det lilla fåtal vi kan minnas att vi provat). Vi hann inte med Merlot-vinet och missade därför eventuellt både plastleksaker som legat i någons kalsonger och oduschade gremlins. Vi klarar oss ändå.

2007 Quinson Beaujolais Villages Nouveau

Ett avbrott i San Francisco-skrönorna: på väg mot kassorna efter ett snabbt besök på Regeringsgatan för att plocka upp några ex av Bouchards senaste Jesusbarn och en ynka flaska Chambolle-Musigny från Comte Georges de Vogüé ryggar jag tillbaka: vad är detta? Vilken etikett! Den fulkuriösa etiketten sitter på en flaska 2007 Beaujolais Villages Nouveau (70 kr) från J.L. Quinson. Jag har inte druckit beaujolais på många år men inser att denna påträngande vision är ett omen: det är dags.

Vi häller upp, väl kylt, till varsin tallrik pasta med pesto. Ur glaset kommer en attack av godisartade röda bär och sötlakrits. Dessutom finns här några några doftkomponenter vi har lite svårt att sätta fingret på, men när vi blundar slår sanningen ner som en blixt: Asti Spumante! Vi hade gissat på vitt italienskt bubbel om vi haft ögonbindlar. I munnen är vinet smakrikt, bärsaftigt och livligt. Här finns några kryddiga, lite gröna blad- och stjälkinslag, inte alls otrevliga och de hindrar vinet från att bli menlöst. På slutet dyker en Bloody Mary upp i den förvånansvärt långa svansen som är försedd med riktigt murriga syror.

Beaujolais faller inte alla på läppen, Annica tyckte det var för mycket godis, trots de balanserande syrorna (hon tröstade sig med en Le Tense Sassella), men om man tillhör fansen så är detta ett utmärkt exempel på dessa superunga viner och man kan sannerligen dricka sämre viner för 70 kronor. Fler har druckit denna beaujolais: Aqua Vitae och snuviga Finare Vinare som kokar stärkande medicin på sin flaska.

San Francisco - Braindump 2

Vi måste avslöja en karaktärssvaghet och en mild vinperversion: vi har aldrig kunnat motstå en flaska som avbildar en medlem ur fågelfamiljen Anatidae på sin etikett. Vi har därför pliktskyldigt druckit oss igenom bland annat vinerna från amerikanska Duck Pond som ibland dykt upp (ofta just med en dykand på flaskan) på Systembolaget. Etiketterna är som synes mycket snygga - och inte så lite tacky, det ska erkännas - men vinerna har varit lite sisådär. Ankviner är det ganska gott om i nordamerika: förutom ovan nämnda Duck Pond hittar jag Blue Duck, Cold Duck, Duck Walk (med sin säkerligen oemotståndliga Dulk Walk Blueberry Port), Black Duck, Wild Duck Creek och till och med en kanadensisk Baby Duck Champagne.

Men nu är det en annan ankvinsproducent vi har provat, nämligen Duckhorn Vineyards, ankvinernas konung; deras viner ska vara av en helt annan kaliber. Det måste de uppenbarligen vara då företaget nyligen såldes för $300,000,000 till någon som tror att det kommer att vara värt åtskilligt mer om ytterligare några år. Jordbruksmark i Napa har börjat nå samma stratosfäriska nivåer som i Champagne.

2004 Duckhorn Vineyards Cabernet Sauvignon ($31 för en halva) består av 86% Cabernet Sauvignon och 14% Merlot och har lagrats 18 månader på franska ekfat, varav hälften nya. Vinet är kompakt mörkt i glaset och bjuder på sandelträbetonade fataromer, örtkryddor, svarta vinbär och körsbär. Vinet är ännu ganska slutet, doften är koncentrerad men inte särskilt komplex. I munnen är vinet ungt, fylligt, renfruktigt och rikt. Vinet har förvånansvärt blyga tanniner, men tuffare syror och en varmt kryddig eftersmak med bra längd. Ett mycket gott och lite insmickrande vin. Vinet är som sagt mycket ungt men de mycket snälla tanninerna, ett vanligt fenomen i unga amerikanska tungviktarviner verkar det som, tyder på att detta vin ändå är menat att drickas förhållandevis tidigt i sin karriär.

Under ett slottsbesök i Napa (ja, ett riktigt gammalt stenslott; mer om detta i ett kommande inlägg) träffade vi en äldre polsk-amerikansk gentleman som predikade de amerikanska Pinot Noir-vinernas storhet, nej, överlägsenhet - särskilt viner från det förhållandevis svala sonomadistriktet Russian River Valley. Våra invändningar om att man faktiskt lyckas åstadkomma hyfsade viner av Pinot-druvan dels i ett franskt landskap som kallas Côte d'Or och dels på den avlägsna ögruppen Nya Zeeland viftades bort med ett "pffft". Nej, amerikansk Pinot skulle det vara. Vi drack därför en flaska respektabel Sonoma-Pinot - Napa är lite för varmt för bra Pinot - när vi kom hem från utflykten.

2005 Gary Farrell Pinot Noir Russian River Selection ($40) doftar saltstänkt havskust, skaldjur och rönnbär, eller snarare rönnbärsgele, och lite vaniljfatsinslagna jordgubbar (även detta vin har legat på fransk ek). Efter en stund i glaset kan vi lägga till en stor bukett rosor. Här har vi en tjusig Pinot-näsa som helt klart skulle kunna vara från Bourgogne. Smaken är fruktig och rund, men samtidigt sirligt läskande med ordentliga syror, fatkryddor, och en Pinot-kryddig eftersmak. Om näsan kunde misstas för bourgogne så är det svårare med smaken; detta är en utrpräglad amerikansk Pinot-smak, en mycket välsmakande sådan, även om vinet är intressantare i gasform än i flytande form, dvs det luktar mer spännande än det smakar. Hur som helst är det en icke oäven Pinot Noir. Vi utforskar gärna fler viner från Russian River Valley efter detta smakprov.

San Francisco - Braindump 1

Tillbaka från San Francisco och jetlaggen börjar så sakta släppa greppet om min hjärna. Alltså är det dags att skriva lite om vad som blev drucket over there. Första dagarna var strålande soliga med svensk sommarvärme och vi spenderade därför inte alltför mycket tid i stadens vinbutiker. Det blev däremot ett stopp vid en enorm Costco-hangar, en grossistkedja i Galne Gunnar-stil för restauranger och småföretagare. Medlemskort krävs och här finns inte en cornflakes-förpackning under tio kilo, allt är på pall och extra super sized.

Vinavdelningen har (ska det senare visa sig) mycket bra priser och är stor som ett medelstort svenskt systembolag. Jag hittar gamla bekanta franska flaskor till rena reapriser (eller vad sägs om 2004 Château Haut-Brion och Cheval Blanc för $170, 2004 Pichon Baron klockade in runt $50), men nu hade vi inte åkt runt halva jordklotet för att dricka det vi har hemma utan för att se vad California kan erbjuda. Eftersom mina kunskaper om kaliforniskt vin är minimala fick vi gå på känsla och pris (och de WS-, WA-, WE-betyg som skriks ut vid varje prislapp, man blir mycket misstänksam när inget betyg anges).


Först ut blev 2003 Chateau St. Jean Cabernet Sauvignon Cinq Cépages ($55), en bordeauxinspirerad Cabernet Sauvignon-blandning från Sonoma. Druvorna är CS, Cabernet Franc, Malbec, Merlot och Petit Verdot, låter lovande. Vinet har en ganska blygsam doft av björnbär, mandelmassa, körsbärskärnor och örtkryddor; inte illa, men vi var nog lite för otåliga med luftningen. Vinet är fatigt, men tanninerna är ganska mjuka för att ha masserats fram i två år på franska ekfat. Smaken är medelfyllig, balanserad och läskande men lite tunn. Ett mycket bra matvin - vi åt grillade lammkotletter - och en passabel kopia av en cru bourgeois, men knappast ett 55-dollarsvin.

Till samma kotletter drack vi 2002 Silver Stag Cabernet Sauvignon Parsley Family Estates ($55). Flaskan är tjusig och tung som ett ankare och det känns faktiskt som om flaskan vore full även efter det att vi tömt den, i denna förpackning finns minst lika mycket glas som det finns vin. Vinet är för mig helt okänt (och nätet ger inte mycket hjälp) och det hela känns nylanserat och lite designat. "Silver Stag" låter som ännu ett försök att haka på Warren Winiarskis hyllade Stag's Leap Wine Cellars, vinet som besegrade Chateau Mouton-Rothschild och Haut-Brion vid den berömda Paris-provningen 1976. Det finns många kalifornska viner med teman på "stag" i namnet. Det finns även en del som har satsat på "leap", t ex Frog's Leap (vet inte om det är humor eller allvar, men de gör riktigt bra viner).

Vinet då? I näsan får vi mycket fruktiga svarta vinbär och gräddiga kanelkryddiga vanlijfat. Här finns även jästa körsbär, viol och mjölkchoklad. Stort och publikt. Smaken är ung, fyllig, krämig, rik och eftersmaken är eldigt kryddig. En gräddtårta ligger över alltihop. Inte heller detta är ett dåligt vin, det är till och med mycket gott (i rimliga mängder). Men det känns också väldigt tillgjort; det smakar som om varje komponent i vinet har designats och integrerats med CAD-programmet Autodesk i ett sterilt underjordiskt kemilabb. Vinet saknar helt enkelt karaktär. Borde vi ha valt Pichon Baron ändå?


Vi hann även med några vita viner. 2005 Carpe Diem Chardonnay Firepeak ($22) är från Edna Valley i regionen som kallas Central Coast. Dofterna är ganska enkla: päron, citrus och smörkola, men doftkomponenterna är smakfullt sammansatta och i full balans. Det smakar mogen frukt, vita vinbär och vinet är lätt, friskt och läskande, inga ekmonster här inte. En mycket bra drink-chardonnay men till maten (havskräftor med tillbehör) blev den lite vek.

En något kraftigare Chardonnay är 2005 Pellegrini Family Vineyards Chardonnay Olivet Lane Estate (också $22) från Russian River Valley i Sonoma. Här hittar vi gröna oliver och citrus. Vinet är smakrikare och syrligare än föregående vin, men smakerna har inte samma balans. En vitpepparton i eftersmaken bidrar till detta vins kvalitéer som måltidsdryck. Vi föredrar dock Carpe Diem, det är en bättre Chardonnay.

Allt som allt en acceptabel start på semestern ur ett vinperspektiv (och ur ett Galne Gunnar-perspektiv), men vi har högre förväntningar än så här. Ska de infrias?

Höstmiddag med Barolo

Höstmiddagen är en numera drygt 15-årig tradition i gänget. Iden är att ha en lite gammaldags rejäl finmiddag. Den allra första höstmiddagen hade inlagd sill, renstek med rödvinssås och brylepudding på menyn. M & L anordnar detta års höstmiddag med toast skagen, lammstek med ugnsrostad potatis och tomater, rödvinssås samt timjanskryddad brysselkål och avslutningsvis en maffig chokladkaka. Som traditionen utvecklat sig så är förrätten ölvänlig fisk eller skaldjur, huvudrätten en stek och efterrätten något maffigt och portvinsvänligt (fast tokajer går också bra).

Till lammet hade M halat fram två flaskor Fontanafredda Vigna La Delizia 1989 ur källaren. Vi har ju tidigare upplevt en korkskadad och garderobsdödad Delizia 1985 och korkade därför upp med viss bävan. Vår oro försvann vid första sniffen. En stor eldig doft med söta körsbär, mandelmassa och bittermandel mötte oss. Flaska två bjöd även på ett litet inslag av torkad frukt i doften. Smaken är balanserad, som väntat av ett moget vin, med en fantastisk frisk och snålvattenframkallande syra, precis lagom mycket lena garvsyror och en eftersmak som slutar med samma körsbär, mandelmassa och bittermandel som vi fann i doften. Undertecknad klockade den till 45 sekunder innan den började klinga av.

Jag slogs av vinets strålande enkelhet. Doft och smakelementen är relativt få, om man jämför med t.ex. en Bordeaux, men fantastiskt rena och balanserade. Jag kommer osökt att tänka på hur det italienska köket ofta handlar om få men väl valda och rätt preparerade råvaror. Om en Bordeaux är en symfoniorkester är detta vin en soloviolin vars rena ton klingar högt.

Comte Georges de Vogüés på Grappe

En kylslagen torsdagskväll styrde jag och Johan stegen mot Grappes vinkällare för att delta i en provning av 2005 års Comte Georges de Vogüés, eller CGdV för enkelhets skull. Detta är en klassisk bourgogneproducent som tillverkar ungefär 10 000 flaskor om året på 12.5 hektar primal åker, mestadels i Musigny. Marknadschefen, Jean-Luc Pépin -- frammanad av arrangören (vars namn jag missade) från Tryffelsvinet -- lade ut texten om det perfekta vädret (inte vanligt att höra från bönder) och nämnde att uttaget hade varit relativt normalt, 25-26 hektoliter per hektar. Resultatet hade ändå blivit vad han kallade den bästa årgången på 20-30 år, och jag skulle tro att det för ovanlighetens skull faktiskt är en underdrift då det tar oss endast tillbaka till 70-talet. Tolka det snarast som "i mannaminne". När tillfrågad om vilka årgångar alls som var bättre började Pépin sväva på målet.

Provningen utfördes i tre delar: först de fyra sorterna från 2005, sedan en jämförelse med 1986/1987, sedan fria kriget. Flaskorna hade öppnats tre timmar innan provningen och 2005:orna hällts upp ungefär en timme innan. De äldre vinerna serverades ur flaskorna under provningen. Som alltid önskade jag mig att ha haft mer än två timmar på mig att prova. Viss tidspress är väl i provningarnas natur, men ack, att få göra om samma sak med större kvantiteter och längre tid.

2005 Chambolle Musigny. (598 kr) Detta är CGdV:s enklaste vin, "the village wine". Doften är skir, av bigarråer och senare smörkola. Sorbet av mörk frukt, föreslår Pépin. Smaken är ung, påtagliga tanniner, en smula bitterhet (körsbärskärnor?), fräscht men inte surt, en smula sälta, ungdomligt, en överraskande antydan till eldighet.

2005 Chambolle Musigny 1er cru. (950 kr) Detta är nästa steg upp på kvalitetsskalan. Mörkare till färgen, doften först dov och mer sluten, senare "ljuvlig" säger mina anteckningar. En anstrykning av rökt charkuteri tillkommer. Smaken är tanniner, koncentration, syra, det brända gummi i bakgrunden som jag tar som ett signum, mandelmassa, "mer saftig" smak, en glimt av blodapelsin? Smaken är oerhört lång, jag sköljer munnen med vatten två-tre gånger och kan fortfarande känna den.

2005 Bonnes Mares. (2095 kr) Bonnes-Mares är vad Pepin kallar ett gladlynt, öppet, maskulint vin jämfört med Musignys mer feminina stil. "Almost like an alien ... extroverted, generous", utbrister han. Doften är annorlunda, ton av blåbär, senare en smula tydligen karakteristisk smörsyra som övergår i kolaböna. I munnen är det mindre syra och mer tanniner, bredare. Senare blir vinet lent och monstruöst. (Det är en smula frustrerande att inte få följa dessa viner under en hel kväll i glaset.)

2005 Musigny Vieilles Vignes. (2750 kr) "Lagra helst i 30-40 år!" Vinerna är variationer på ett tema, men detta är helt klart slagskeppet. Doften är mörk frukt, syra, en smula pepparkaka, parfym; det är klart mer kraftfullt än de tidigare. Smaken är mäktig; liksom sina enklare syskon är det syra, torra tanniner, en antydan till bitterhet, otrolig koncentration.

Därpå serverades två mogna exemplar av samma vin.

1986 Bonnes Mares Magnum. Efter att vi provat de uppenbart fortfarande unga vinerna så fick vi också nöjet att ge oss på samma vin i mogen ålder. Detta var tydligen den första årgång som nuvarande ledning tog fram, och den var tydligen en smula besvärlig. Min anteckning är dock "kaboom!". Detta vin är i slutet av sin levnad -- initialt doftar det ostbågar, mögelost, en aning sherryfiering. Sedan blåser dessa onda andar bort och ersätts av sötlakrits, musselspad, tjära, asfalt. Strålande.

1987 Musigny Vielles Vignes Magnum. Detta är en ganska ovanlig årgång då skörden tydligen blev liten. Doften är fylligt mogen, dov, med en anstrykning av stall, en aning tjärad brygga, röda plommon, rökt kött. Smaken har "nära nog perfekt integration", milda tanniner, mandelmassa, nöt, rökt chark, tjära. Mindre koncentration än 2005, men snålvattnet rinner. Ahhh, bliss.

En fantastisk upplevelse att få prova mogen stor bourgogne, men här blir det också mycket, mycket tydligt att 2005 faktiskt är en otrolig årgång. Den är naturligtvis fortfarande klart outvecklad, och kanske ännu inte som spädbarn kan mäta sig med ett fullvuxet vin som 1986/1987 ur samma ätt, men man inser snabbt vilken oerhörd potential som där finns. Den vampyr som lutat sig över Herkules' vagga och läppjat en munfull sluter alltså strax tankfullt ögonen och begrundar det unika tillfälle som presenterats.

* * *

2005:orna är fortfarande i sin babyskrud, och ska tydligen in i tunneln relativt snart, inom ett år eller så. Lagringspotentialen angavs till stora siffror för Musigny, 30-40 år innan man skulle öppna flaskorna utropade Pépin till en början, men sansade sig sedan en smula; tjugo år eller så borde räcka. Tjugofem.

Som av en slump kommer nu Comte Georges de Vogüés' fyra 2005:or på SB:s Novembermellansläpp. Om än att flaskorna är ganska få och dyra så blir det plågsamt svårt att inte ställa sig i kön.

2004 Braida Barbera d'Asti Bricco dell'Uccellone

Har vi sagt a får vi säga b; har vi börjat dricka Braidas Barbera får vi pliktskyldigt fortsätta. Efter Ai Suma är vi nyfikna på Giacomo Bolognas 2004 Braida Barbera d'Asti Bricco dell'Uccellone (439 kr). Giacomo Bologna var den förste som under åttiotalet lyfte Barbera-druvan från en lätt, lite kantig utfyllnadsdruva till dagens höjder. Utvalda lägen, noggrann sortering och lagring på franska ekfat har visat på druvans oanade möjligheter.

Vi luftar det unga vinet en timma och häller sedan upp. I glaset får vi en ung och fantastisk nötig fatmarsipan, mandel och nougat, körsbär och mörkaste plommon ("plorsbär" igen!), rödbeta, buljong, precis som i Ai Suma, och slutligen lite mineraler och popcorn. En storslagen doft.

Vinet är medelfylligt, mycket smakrikt och fruktigt med silkeslena tanniner. Allt bärs upp av en uppfriskande syra. På slutet får vi lite gummi från en cykelventil och en lång örtkryddig eftersmak. Vinet är redan drickfärdigt, men kan säkerligen lagras i en tre till fem år till för den som önskar mer mognad, men då förmodligen på fruktens bekostnad. Det går utmärkt att dricka ungt och det är nästan synd att vänta längre. Vinet harmoniserar mycket bra med pasta med en sås på rosmarinkryddad färsk salsiccia. Inte illa för en vardagskväll. Bricco dell'Uccellone är lättare att känna igen som en Barbera d'Asti än Ai Suma, som är mer av en internationell blockbuster.

Det här är en förträfflig Barbera, men priset är i högsta laget och jag måste erkänna att när vi ändå rör oss i den här prisklassen så dricker jag nog hellre en Château Montrose 2004, om jag nu måste välja.

Nu blir det en kortare paus i vindrickandet på Drucket då vi ger oss i väg på en tiodagars resa till San Francisco. Förhoppningsvis hinner vi med att få en del drucket i Sonoma och Napa, och i så fall kommer det garanterat att synas på denna blogg. Håll ögonen öppna.

2003 Château Mont-Redon Châteauneuf-du-Pape

En halvflaska Châteauneuf-du-Pape slank ner här om kvällen, mer precist en 2003 Château Mont-Redon Châteauneuf-du-Pape (116 kr för en halva). Efter en virvelstorm av katatrofer på jobbet idag har jag inte ork att efterforska detta vin, men jag saxar den månghövdade druvblandningen från Systembolaget: Grenache 65%, Syrah 15%, Cinsault 10%, Mourvedre 5%, Counoise och Muscardin och Vaccarese 5%.

Vinet är ljust rubinrött, nästan som en bourgogne. Till en början får vi en ganska dämpad doft, med tillbakadragen frukt i form av mycket mogna körsbär; 2003 var ju ett mycket varmt år. Sen kommer det rosor, marsipan, lapsang-te och nyponsoppa med mandelbiskvier. Smaken är vinös, balanserad, lätt till medelfyllig med fint inlemmade syror och vi hittar en ton av lite bränd knäck bland de mogna solstekta bären. Efteråt följer en ganska lång alkoholstinn eftersmak.

Detta är absolut inget kraftvin, men en bra, slank, välsvarvad Châteauneuf-du-Pape av den gamla skolan. Som så ofta var det sista glaset godast. Stressa mindre, lufta mera!

Shiraz från nya världen

Efter en massa bordeauxsörplande är det dags att ge nyare delar av världen en chans att släcka vår törst. Nya världen får denna gång representeras av Shiraz från Australien och Sydafrika. Vi lagar en mustig köttgryta och dricker följande viner till maten:

I första glaset har vi hällt 2006 d'Arenberg The Laughing Magpie Shiraz-Viognier (149 kr) från McLaren Vale i södra Australien. Namnet har vinet fått dels för att d'Arenberg gillar problematiska djur - kom ihåg The Feral Fox och The Money Spider - och dels för att gårdens barn tyckte "Laughing Magpie" var lättare att uttala än Kookaburra, en skrattande australisk variant av kungsfiskaren. Vad denna fågel gjort för ont förtäljer inte historien.

Vinet har en mycket fruktig doft med lite godisvarning, publikt så det förslår. Bärfrukten är någonting mellan körsbär och plommon; vi har stött på denna frukt förut och gör nu som pojkarna i Pistvakt och döper bäret till "körsmon", alternativt "plorsbär", som en hyllning till den fruktade bjärven. Förutom körsmon hittar vi svartpeppar, smörkolefat, lakrits, choklad, och lite blommig parfymolja, förmodligen från Viogner-inslaget i blandningen. Det doftar dock inte mycket Rhône om detta vin, trots druvmixen.

Vinet är fylligt och smakrikt, men ligger bara precis över gränsen från medelfylligt. Det har inte särskilt mycket tanniner men gott om syra som balanserar upp hela bygget. Gott, men inte jättespännande och lite för mycket alkohol blir det i eftersmaken. Vinet är förstås purungt och kan kanske trolla fram lite mer komplexitet med tiden. Parker slog till med storartade 93 poäng för 2005:an och den här årgången ska vara av samma kaliber. Nja, det var att ta i säger vi. Så här säger Frankofilen och Finare Vinare.

Sen dricker vi en sydafrikan, 2003 Waterford Shiraz Kevin Arnold (169 kr, prissänkt från 199 kr) från Stellenbosch. Detta vin ligger närmare en Syrah från gamla världen, det vill säga Frankrike. Det luktar bondgård, ett stall fullbelagt med hästar, kokta rotfrukter och inte alls mycket frukt, däremot stekt kött och salta toner. Vinet är strävare än den föregående australiern. Smaken är fatdominerad och tjärig med en lite knäckig eftersmak. Mycket bra till köttgrytan.

Därefter samma vin, men från en ett år äldre årgång, 2002 Waterford Shiraz Kevin Arnold (199 kr), ett vin som vi haft lite otur med på sista tiden. Och, tyvärr, även denna gång: kokta ägg och krutrök, ujdå. Dessa otrevliga lukter lättar efter en stund i glaset, men försvinner aldrig helt. De renare dofterna därunder är granbarr, lite björnbär och lakritsrot, en animalisk ton och dadlar. Vinet är smalare än 2003:an, med vekare tanniner och en smak som får mig att utbrista "tjockolja runt pistongerna?" Jag misstänker att vi har med en lättare garderobsskada att göra här. När vi jämför med de två tidigare provningarna av detta vin är det mörka bär, granbarr och tjära som lyser igenom i alla tre flaskor, trots diverse korkskador och omilda behandlingar. Egentligen inte alls ett dåligt vin, bara dåliga flaskor.

Tillbaka till Australien och McLaren Vale igen. Det maffiga och upphaussade 2005 Mitolo Shiraz G.A.M. (239 kr) skjuter upp mängder med skinande rena blåbär i näsan. Efter bärsprutan bombas vi med fikon, lakritsremmar och tobak ur glaset. "Som att åka Vasaloppet med en cigarr i mungipan", säger någon. Det är en stor och förförisk doft, det ska erkännas.

Smaken är extremt fyllig och smakrik, än mer blåbärssoppa serverad i fat av vaniljek, lite syltig men med syror som balanserar; detta är inte en av de semisöta australiska parodier på Shiraz-vin man ibland stöter på i denna prisklass. I den långa svansen finns god torkad frukt och kryddor. Maffigt, gott och imponerande, men inte det perfekta vinet till en gryta. Hela 95 Parker-poäng känns också mycket överdrivet; Parker älskar helt enkelt dessa tjocka superfruktiga Shiraz-viner och vi håller helt med om hans beskrivning av detta vins smak: "Rich, full-bodied, and intense, with blueberry and blackberry flavors, sweet tannin, and excellent purity", just så smakar det, vi håller bara inte med om poängen.

Efter maten bjuds vi på ett stort fat med chokladdoppad färsk ananas och till denna efterrätt slinker en halvflaska eiswein ner: 2004 Ruppertsberger Linsenbusch Riesling Eiswein (199 kr för en liten en). En solfjäder av höstlöv, nästan övermogna äpplen och, passande nog, ananaskaramell fyller luktorganen. Smaken är söt, fyllig och bred med torkad aprikos, honung och syror som känns framkramade ur alla möjliga sorters torkad frukt. Tjusigt, riktigt gott och inte alls sliskigt.

Under denna middag märker vi en klar och tydlig skillnad mellan Sydafrika och Australien, nya världen är verkligen inte något som kan dras över en kam. De sydafrikanska Kevin Arnold-vinerna är lite mindre fruktiga, lite stalligare - och just dagens flaskor, mognare - än australiernas unga ymniga frukthorn. Sydafrikanerna gör sig därmed bättre till maten och McLaren Vale får vänta tills grytan är uppäten. Inget av vinerna gör sig dock i rumstemperatur, de blir alla lite jobbigt jolmiga att dricka när de värmts upp. Servera alltså dessa viner källarkallt, runt 16-18 grader, för att de ska framstå i sin bästa dager.

2002 Château d'Issan

Det här vinet dracks redan före släppet av 2004:or från Bordeaux häromveckan, men intrycken från 2002 Château d'Issan (320 kr) har blivit liggande i anteckningsboken; oförtjänt länge ska tilläggas, för denna 3ème cru från Margaux - från ännu en förmodat medelmåttig årgång - är riktigt bra. Visserligen var 2002 ett svårt år i delar av Bordeaux, men Cabernet Sauvignon klarade sig bra och vänstra stranden lyckades bättre än högra. Några torra fakta: Château d'Issan är planterat med 70% Cabernet Sauvignon och 30% Merlot, men denna årgång är blandningen något mer Cab-tung (78%). Vinet ligger ca 18 månader på ekfat, varav hälften nya. Nu börjar vi dricka:

Doften öppnar planenligt med svarta vinbär, mandelmassa och ceder; välkommen till Haut-Médoc! Dessa grundstenar byggs sedan på med lakritsrot, palsternacka, kummin och några oliver. En klassisk, elegant margaux-bouquet. Smaken är läskande och friskt medelfyllig, med slanka syror och ganska snälla sandiga tanniner. När vi sväljer blir smaken silkig, nejlikekryddig och en ton av choklad visar sig under den fullt tillräckliga eftersmaken, som avslutas med en lätt bitterhet i svansen. Mycket gott, mycket Margaux! Vinet är fullt drickfärdigt, trots att det fortfarande befinner sig i sin ungdom, och det lär inte bli sämre med några år till i källaren.

Detta är ingen blockbuster, men en mycket bra representant för de läskande, matvänliga viner Bordeaux kan åstadkomma i mer klassiska årgångar, till vilka 2002 får räknas. Detta är en dryck gjord för att drickas.